Översätteri och översitteri – av: Börje Crona

Översätteri och översitteri

av: Börje Crona

Jag började som science fiction-översättare någon gång i den grå forntiden och har från och till fortsatt. Det har ofta gjort mig urförbannad. Därför har jag kallat det här kåseriet ”Översätteri och översitteri”. För är man översättare så drabbas man av översittare och jag ska försöka ge några exempel på det. Det var jag som översatte ”Vilken vanvettig värld” till exempel. Fredric Brown. Stolt är jag fortfarande över ”The Space Merchants” som jag fick översätta åt Folket i bild och fick kalla ”Venus är vår”.

 

Där skulle jag kunna ta fram ett helt stall med käpphästar och rida på därför att där fick jag behandla språket hur jag ville. Jag kunde skriva ”sa” istället för ”sade” till exempel. Jag kunde skriva ”mej” och ”dej” i repliker istället för ”mig” och ”dig”. Jag tycker att den fortfarande är lättare att läsa än de översättningar som skrivs idag. De flesta förlag kräver numera att man säger ”sade” vilket jag tycker låter musealt. Tar man fram en nygjord översättning idag så ser den ut som om den var skriven på 1800-talet, för mellan den och vanlig vardags- och tidningssvenska är det en avgrund. Jag fick alltså kalla den för ”Venus är vår”, och det är också värt att notera därför att översättare får väldigt sällan hitta på titlar. Och förlagsredaktörer kan inte hitta på titlar. Jag vet inga som är så jättedåliga på att hitta på titlar som förlagsredaktörer. Förmodligen är det något av ett anställningskrav. Förlagschefen säger ”Vi behöver en förlagsredaktör”. Så får de några ansökningar och någon kommer in på en intervju och så säger han ”Säg mig en sak, är du bra på att hitta på boktitlar?” ”Nej” säger killen. ”Bra, bra, jobbet är ditt” säger förlagschefen.

Jag hade till exempel översatt en barnbok åt Rabén & Sjögren som jag hade gett en fullkomligt lysande titel. Jag minns inte vad den var men den var säkert lysande. Förlaget kallade den för ”Rymdhaven” vilket är rena snurren. Jag har den hemma i Köpenhamn. Jag tar fram den ibland och tittar på den och det står ”Rymdhaven”, jag inbillar mig alltså att den handlar om trädgårdskötsel på Mars eller någonting sådant där. Fullständigt idiotiskt.

Men nu är det så här, det kanske kommer som en chock för en del, att förlagsbranschen handlar om pengar. En förlagsredaktör kan vara hur idealistisk och beläst som helst och hur berömd som helst, men om inte förlaget kommer att tjäna pengar på en viss bok så blir det ingenting. Den kommer inte ut. De vill i alla fall ha chansen att göra det. Sedan är en annan sak att alla i den här långa kedjan, den som finns mellan ett engelskt original och boken i bokhandeln och boken i läsarens hand, försöker göra ett så bra jobb som möjligt. Men det är också en sorts egoism, för gör man ett uselt knäck då får man inga flera jobb. Det är en lång kedja. Det börjar med att en lektör eller två lektörer läser en engelsk originalbok och tycker de bra om den så säger de det till förlaget och så går förlaget till en översättare. Översättaren gnetar igenom boken, och så lämnar översättaren boken ifrån sig. Då går den till en manusgranskare. Sedan sätts manuskriptet och sedan är det två korrekturläsare, inte en utan två, som också får ha synpunkter. Resultatet kan alltså bli att när översättaren så småningom får se den färdiga boken, och vilket alltför ofta händer inte har fått läsa korrektur själv, så är det något helt nytt och ibland något skrämmande helt nytt. När boken kommer ut så står författarens namn på den och översatt av. Men det står inte att den har korrekturlästs och ingen anar av vem. Och korrekturläsaren har inte en aning om vad som stått i originalet. Hon eller han vet varken vad författaren eller översättaren vill utan kladdar dit någonting som verkar låta bra. I bibliotekstjänsts recensionsblad står det sedan att ”det här var dåligt översatt”. Det är det jag kallar för översitteri.

Det är klart att man inte är en hjälplös lekboll. Man kan tacka nej. Om man får någon riktig dålig bok så kan man säga ”Uäh, nej den här vill jag inte ta i”. Men det kan man inte heller odla som sport för gör man det tre fyra gånger så vet förlaget att den där översättaren vill inte ha flera knäck. Det är ingen idé att vi pratar med honom. Sedan är det dessutom så, att ingen kan göra en perfekt översättning. Jag har gjort tavlor så Gud sig förbarme. Tack och lov att en del korrekturläsare har varit alerta då och rättat till det. Jag har hittat en del pärlor. Till exempel i Harrisons ”Stålråttan slår till”, där det finns följande odödliga mening: ”Skeppet hade återfått sin graviditet.” Och jag har sannerligen klantat mig själv. Jag satt och skrev resebyråprogram i Köpenhamn. Jag och en dansk kille. Vi gjorde så att vi skrev hälften av broschyren var och sedan översatte vi varandras texter. Då hade min kollega skrivit: ”Dette hotel har små rolige værelser.” På det här hotellet finns det små lugna rum. Jag översatte, jag var väl bakis: ”På det här hotellet finns det små roliga varelser.” Det gick genom tre korrektur men till all lycka hittade vi det i det fjärde. Det var nära att bli publicerat. Vad som kom igenom däremot som vi inte hittade var:

”Detta hotell har egen badstrand för nudister. Utmärkt utsikt från rummet.”

Sådant där kan man göra när som helst. Jag satt en vinter och översatte en deckare, en helt fantastisk deckare för övrigt. James Patterson har skrivit den och den heter ”Along Came a Spider” och den fick heta ”Och spindeln kom (även: ”I spindelns nät”)” på svenska. Den är dånande bra. Hör här. Först översatte jag den. Sedan tvättade jag manuset själv ett par gånger. Sedan läste jag korrektur och därefter fick jag för första gången i mitt liv förmånen att få se de ändringar som korrekturläsarna hade gjort. Och ta mig fan, sjätte gången jag läste boken så tänkte jag: ”Herregud, hur ska det gå?” Då är det bra. Men när jag satt och tvättade manuset så upptäckte jag följande. Författaren skriver ”Silently, I went in and kissed the kids”, och i ett obevakat ögonblick så hade datorn skrivit ”tyst smög jag in och kissade ungarna”. Visst kan det bli tavlor.

För övrigt när vi har kommit in på det ämnet så träffade jag en chilenska i Stockholm som hade lärt sig svenska lite grand, svenska för invandrare. Hon gjorde det som jag tror att många av oss gör oss skyldiga till. När det fattades ett ord för henne då grep hon till närmaste spanska och försökte försvenska det. Hon berättade om chilenska bröllopsvanor. ”När pojken och flickan komma utanför kyrkan pojken kissa på flickan” berättade hon. Och ännu värre, hon kom att jobba på Marabou och kom alldeles hålögd till jobbet och kamraterna sade: ”Vad är det med dig?” Snarka heter ”roncar” på spanska. Hon sade: ”Jag har inte sovit en minut, min man ligga och ronka hela natten.”

Har ni läst något av Dean R. Koontz. Det är den mest usla jävla författare man kan tänka sig. Han har aldrig tänkt en originell tanke i sitt liv. Jag översatte någonting som hette ”Skymningsögon” av Koontz och höll på att få totamigfantalspader därför att det fattas ett tecken på karlns skrivmaskin. Han har ingen punkt. En normal mening för honom det är 250 ord. Han har två sätt att säga att något är ruskigt och hemskt. Det ena är ”mörkt” och det andra är ”hemskt”. Och så är hans normalmening 250 ord. 472 tror jag att jag hittade i en. Där han då använder komma, semikolon, kolon, tankstreck, parenteser och det aldrig slutar. En typisk mening kan vara så här:

”Jag kom körande längs den mörka skrämmande landsvägen med dess glatta yta under vilken jag kunde skymta oändliga djup och medan de skrämmande och hotfulla träden vid vägkanten hotfullt sänkte sina grenar mot min bil funderade jag på om inte i dessa underjordiska världar mörka och skrämmande makter drev sitt spel med oss stackars försvarslösa människor som utan att veta om det var utsatta …”

Blähh. 462 ord, det är inte klokt. Översitteri! Man kan försvara dem som tvättar och granskar ett manus. De har rätt att göra det, de till och med ska göra det för grodor gör man. Man går in och kissar på barnen när man sitter och tänker på annat. Men översättaren ska alltid få läsa korrektur och han ska få läsa det sista korrekturet och i alla fall kunna ha synpunkter på vad det ska stå på sluttampen. Jag översatte ”Blodröd sol”, ”Rising Sun” på amerikanska, och hade det rätt jobbigt därför att där verkade ingen redaktör eller lektör ha gått igenom författarens text. Det fanns en massa hål i det, ologiska grejer som bara inte stämde. Sådant där träffar man på ofta. Jag översatte någonting som hette ”Nattens fångar”. Där kidnappades damer av utomjordingar och blev på smällen och födde kottar på två och en halv månad. Det ändrade jag på för den friheten ska man ta sig. Det ska stämma. Står det en bred logdörr öppen logdörr har översättaren inte bara rätt utan skyldighet att stänga den, så att inte den stackars läsaren sitter och river sig i roten och tänker ”vad var det för damer som fick kottar på två och en halv månad”.

I den här boken fanns det en teveapparat som höll på att göra mig fullständigt galen. Den stod på en viss plats i en mening, och rätt vad det var så flyttade den på sig. Det fanns bara en i lägenheten, bevisligen, och det var den de tittade på. Och den fes omkring i den där lilla lyan. Den stod i köket, den stod i barnkammaren, den stod här och den stod där.

Så jag knöt fast den i vardagsrummet, ordentligt. ”Nu stannar du här.” Sedan lämnade jag ifrån mig manuset och det gick till en manusgranskare och tror ni inte att den där jävla teven flöt omkring i lägenheten efter det. Jag höll på att bli galen. Jag hade jobbat förfärligt mycket med den här översättningen för jag ville det skulle bli bra. Det ville tydligen författaren också, för det gick ut långakatekeser om att det måste ändras där för det där är inte rätt och så vidare. Men den här grejen hade han inte upptäckt. Jag blev lite purken om man säger så. Jag är en väldigt fridsam människa. Jag är snäll, jag är foglig, jag är tam, jag är undergiven. Men jag for till förlaget och förde ett oherrans liv. Förlagsredaktören förstod inte alls vad jag menade: ”Vadå, manusgranskaren hade ju rätt, det stod ju så i manus och vadå?” Jag satt och blev mer och mer förtvivlad. Så ringde det i hennes telefon och det var en annan översättare som hade drabbats av samma manusgranskare och inte var lika foglig som jag utan sade ”WOUAAAAAAA!” Jag var ute i korridoren och kunde höra det. Där satt den stackars redaktören med mig på ena sidan som sa ”Vad i helvete?” och med telefonen på andra sidan som sa ”Vad är meningen?” Då fick jag knyta fast teven igen och det blev ordning på alltihopa kan jag med glädje berätta.

Det är förresten rätt fånigt för författaren skickade massor med rättelser, en hel lång rad rättelser, på japansk stavning till exempel. En japan som inte skulle heta Sakamoro utan Sakamora. Det var jätteviktigt. När bokskrället kom ut i pocket på engelska kunde jag konstatera, att inte en enda ändring genomförts. Så författare är ganska försvarslösa de också.

Jag har inte ett horn i sidan till lektörer, och jag har träffat en kille som var kanonduktig. Peder Carlsson i Helsingborg. Jag hade översatt ”Enders spel” och där skriver författaren att det var en ”squadron” av rymdskepp. Jag översatte glatt ”en skvadron av rymdskepp” och Peder sa: ”Du, tyvärr, skvadron är kavalleri. Eskader ska det heta.” Så nu vet jag det. Nu när ni fått höra det så titta i översättningar hur ofta står det inte ”skvadron rymdskepp”. Visst har översättarna en uppgift men jag hävdar fortfarande, tvättarna har en uppgift, översittarna har en uppgift, men översättaren bör tycker jag, få sista ordet.

Sedan är det så att det är tvättarens, det är översittarens, version som går till recension och till bibliotekstjänst. Och där har jag en rätt kul historia. Jag hade översatt den här Dean Koontz, jag kommer aldrig att ta i karln med tång fler gånger men jag var alltså tvungen. Jag slet med den där boken och försökte göra den läsbar och lyckades tydligen ganska hyggligt. Den som recenserade åt bibliotekstjänst börjar med att beskriva Dean Koontz som snäppet näst under Stephen King (som också skriver som en kratta för övrigt. Han är ännu värre när det gäller långa meningar). Och så beskriver han handlingen och lyckas få den att låta riktigt spännande. Så säger han ”dessutom så får man intressanta inblickar i amerikansk tivolimiljö som gör det här extra intressant”. Och så slutar han med att säga ”översättningen är acceptabel men inte mer”. Och den hade jag ägnat två månader av mitt liv åt, och suttit och slitit någonting så in i baljan. Nu hade det något gott med sig. Koontz hade aldrig, det har jag från säker källa, sålt mer till biblioteken än som mest sextio exemplar eller någonting sådant där. Tack vare den här recensionen så köpte biblioteken niohundra ex utav ”Skymmningsögon”. Om de har fortsatt sedan vet jag inte.

Sedan översatte jag en annan fullständigt eländig historia. Av Stephen King då, tack så mycket. Jag är sådan att med smicker kan man få mig precis vart som helst och förlagsredaktören John-Henri Holmberg sade ”Du Börje, den här boken”, det var ”Dödsdansen”, ”du förstår, det är så viktigt att den blir bra så vi kan bara ge den till dig”. Jag begriper hur det var. Han hade väl frågat sex, eller sju eller åtta stycken, och ingen ville ha den. Så smickrade han Börje Crona, ja ja. King är en sådan där 427-ord-per mening-kille , han också. Och vilken jädrans bok.

Lyckligtvis är den något bättre på svenska, om jag säger så. Det är alltså en universitetskurs som Stephen King har hållit i skräck. All skräck som har publicerats i USA från 1950 till 1980. Och det är all skräck på film, det är all skräck i litteratur, det är all skräck i serier, och det är all skräck i radio. Svenska läsare ska sitta och läsa om radioprogram från 1952. ”Jätteruskiga, tänk när tandläkaren kommer där.” Det är rena snurren. Vem bryr sig? Men tror ni inte att den boken gick till samma recensent på Bibliotekstjänst. Han skrev att det var Stephen King i toppform, och översättningen var fullkomligt lysande. Aldrig hade Stephen King blivit översatt bättre. Det hör till historien att jag ringt recensenten efter den första vändan och sagt ”Vad menar du med att översättningen är acceptabel men inte mer?” ”Ja, det tyckte jag.” ”Har du läst orginalet?” Det är klart att han inte hade. Då berättade jag vilka våndor och vedermödor jag hade genomgått. ”Alltså, jag visste inte det”, sa han.” Sedan så kom då nästa recension.

Som sagt började jag som översättare av science fiction, och då spelar man ju definitionsmässigt i gärdsgårdsserien, för att science fiction anses inte vara litteratur. Sedan degraderades jag ytterligare ett tag när jag satt nere i Las Palmas och översatte cowboyromaner. Det var också en skrämmande upplevelse. Jag översatte seriemagasin, herregud, för kunna betala hyran. Men så satt vi och pratade, min fru och jag, för några år sedan. Hon sade ”Skulle du inte vilja översätta något annat än det här med science fiction”. Och jag sade ”Jovisst, men jag känner ju ingen, var ska jag gå och knacka dörr någonstans?” ”Jamen det vore roligt”, sade hon. ”Ja, jag önskar”, sade jag. Jag har läst någonstans nyligen att man ska vara försiktig med vad man önskar för det kan gå i uppfyllelse. Jag hade inte mer än hunnit önska det så flyttade John-Henri till Bra Böcker och Wiken och började ge mig deckarromaner. Himla roligt att översätta deckare. Mycket, mycket roligt. Och jag tyckte ju att jag avancerade ett steg på statusskalan, om man säger så. Men allra överst står naturligtvis de som översätter skönlitteratur. Dit kan vi som spelar i B- och C-laget aldrig hoppas avancera. Tänk själv, skönlitteratur från science fiction. Steget är oöverstigligt. Och så satt vi och återigen och pratade och min fru sade ”Kan du aldrig översätta några riktiga …” ”Vadå riktiga?” ”Ja, om kärlek och vanliga människor och vardagsliv och sådant där.” ”Jamen”, sade jag, ”det är litteratur, vi som lirar i den här divisionen vi får inte sådana böcker. Det går inte. Och jag känner inga som skulle kunna tänkas ge mig sådant.” Och återigen, man ska vara försiktig med vad man önskar därför att jag bad att få en bok och översätta i juli. Jag är frilansare och i juli är allting stängt. Alla redaktörer är bortresta. Man kan inte skänka bort till exempel limerickar som jag skriver annars. Och John-Henri, jag ringde honom och sade ”Kan jag få någonting att göra?” Och han sade ”javisst” och så började han beskriva en thriller där handlingen var några amerikanska soldater som utbildade sig i gerilla… Det var ren våldsporr. Bara avskurna strupar, ögon som rycktes ur och hängde ned på kinderna, och mord och blod och eländes elände. Och jag sade ”Bläsch, har du ingenting annat?” ”Jo, jag har ett par kvinnoböcker”, sade han. ”Vadå, kvinnoböcker” sade jag. ”Ja, romaner, vanliga …” ”Menar du det?” sade jag. ”Menar du att jag skulle …” ”Jamen visst!” sade han. Jag gick omkring och svävade på små moln. Ni tror det inte, men det var kulmen på en livslång karriär. Nu skulle jag få översätta skönlitteratur. Det var ett kliv som jag aldrig vågat hoppas få ta. Så kom den här boken på posten och jag lubbade dit och med små svettiga fingrar — jag kunde inte vänta tills jag kom hem — slet jag upp paketet och satte mig att läsa första meningen: ”Hon kom in på hans kontor och utan säga ett ord drog hon av sig trosorna. Han tryckte henne mot sig och hon kunde känna hans pockande lem mot sitt lår.” Skönlitteratur, grabbar. Jag hade tänkt sluta med att säga att jag tror att översättande är ett yrke i utdöende. Därför att datorer som översätter, det har skämtats mycket om det här, datorer som har översatt texter till japanska och tillbaks till engelska och så vidare. Men jag tror att det kommer. Jag är fullständigt övertygad om att det inom överskådlig framtid så kommer det ett datorprogram, och all världens förlagsredaktörer kommer att gnugga händerna och ge oss översättare bumsen ögonblickligen och säga ”Det är ju en extra utgift som inte behövs”. Jag tror också att de garvar för tidigt för jag tror att inom en nästan lika överskådlig framtid så finns datorn som du lägger på en boksida. Du köper den för femtionio kronor på Importmagasinet, och så lägger du den på en engelsk boksida och får texten på svenska. Vi kan snacka om det om säg tio, tolv år så får vi se hur det går. Det har gett mig idén till en science fiction-novell som jag säkert aldrig kommer att skriva, för den kommer inte att sälja. Så om det är några läsare med författarambitioner lyder den så här: Den utspelar sig några år framåt i tiden, då översättningsdatorn redan är en realitet. Scenen är en arkeologisk utgrävning någonstans i världen, kanske på Maldiverna, där några arkeologer hittar en ruin som de med hjälp av kol-14-metoden daterar till ungefär sex tusen före Kristus. Och bland fynden finns en griffeltavla med konstiga skrivtecken på som de visar för datorn och datorn den river sig i roten en bråkdels sekund och sedan översätter den texten och den låter så här då: ”Hej raring jag har gått på krogen med en förlagsredaktör för att diskutera en översättning. Glöm inte att sätta på videon när filmen börjar i ettan. Puss och kram, Börje.”

Där säger jag tack för ordet, tack ska ni ha.

*

* * *

Marmeladkungens anmärkning: En annan version av detta Börje Cronas tal under fantastikkongressen ConFuse 93 är tillgängligt online här. Den här versionen här på Marmeladkungen är nu härmed publicerad för första gången.

~ av Fredrik F. G. Granlund på fredag, 29 juni, 2012.

3 svar to “Översätteri och översitteri – av: Börje Crona”

  1. Var är blankraderna…?

    • jodu, min vän. När du skrev denna din kommentar var det ungefär som det alltid är här på Marmeladkungen. Ingen koll på någonting alls, och bara ett enda dunkel som undan för undan skingras i och med att layout och dito långsamt förbättras. Och så råkar jag alltför ofta klicka på ”publicera”-knappen istället för ”spara som utkast”. Usch. Äckligt.

      F. G.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 52 andra följare

%d bloggers like this: