Novell: Grundtankar – av: Börje Crona

Några inledande ord

från redaktören

Flera har undrat vilken novell det rör sig om när jag skrivit om mitt samröre med författaren/översättaren Börje Crona under Eurocon förra året. Efter flera samtal med författaren har jag fått tillåtelse att publicera mina favoriter från dennes penna. Den första novellen av två var Rapport. Och följande novell är den jag skriver om i min elegi till Ray Bradbury som finns publicerad online på Tidningen Kulturen. Följande står där att läsa om den här novellen:

Ett tillfälle när jag hade kommit in i tonåren och då mina föräldrar nyligen hade genomgått skilsmässa kommer mig osökt till minnes. Jag kom hem till farsan och upptäckte att han hade plöjt igenom samtliga Deltas ”Det hände imorgon”-antologier och dessutom lånat och läst Mariestads stadsbiblioteks alla nummer av ”Jules Verne-magasinet”. Han plockade fram ett tunt tidskriftsnummer och bad mig läsa en novell om ett uppslag. Författaren var Börje Crona. Och novellen är fullständigt genial. Men jag var stressad och farsan betraktade mig medan jag läste – och jag förstod inte poängen vid första genomläsningen. Storheten blev dock förklarad och den korta litterära diskussionen var en väldigt fin stund oss emellan. För ganska exakt ett år sedan berättade jag detta för författaren ifråga under fantastikkongressen Eurocon i Stockholm. Börje hade väldigt roligt åt det här, men det roligaste var kanske ändå att han inte visste att just den novellen hade publicerats i Jules Verne-magasinet – vilket gjorde alltsammans än mer lustigt. Jag berättade också om hur mycket min far uppskattade honom som science fiction-författare, och det resulterade helt otvunget i att Börje till och med skickade med en signerad bok med limerickar till farsgubben.

Här kommer så ännu en av mina favoritnoveller från Börje Cronas penna. En verklig pärla vilken jag anser i likhet med ”Rapport” ger ett kort och koncist exempel på bra svensk, kort och humoristisk science fiction, när den är som allra bäst.

Novell

– Grundtankar –

av: Börje Crona

Den första Hämtningen skedde i gryningen.

Jag fick höra talas om den på väg till jobbet. Tillsammans med fem jämnåriga skulle jag inspektera tillgången på föda kring Stora Bergen, dit vår Äldste bestämt att vi snart skulle flytta. Kylan närmade sig, och stammen måste snart dra sig neråt dalarna. Stora Bergens skrevor och grottor erbjöd gott skydd mot fientliga anfall, men vi ville förstås vara säkra på, att grödor och jaktbyte räckte för en övervintring.

En av mina kamrater hade träffat en granne som talat med en väktare som själv sett Hämtningen. Typiskt nog var det en forskare som försvunnit. Naturligtvis har forskarna en viktig uppgift. De ökar vårt vetande och för samhället framåt, men nog tycker jag personligen att de alltför ofta sticker näsan i saker, som inte angår dem.

I vår historia, som sträcker sig tusentals generationer tillbaka, finns åtskilliga rapporter om Hämtningar, men de är sällan väldokumenterade. Oftast räcker det med att en person försvinner spårlöst, för att ryktet ska påstå att han Hämtats. Men vid några tillfällen har det också funnits ett eller flera trovärdiga vittnen.

Enligt våra siare är det en genväg till saligheten. Utan att dö av sjukdom eller falla i strid förs man direkt till de nedjer, där mörkret aldrig faller och inga faror hotar.

När det någon enstaka gång händer att en Hämtad återvänder, blir tyvärr siarnas påståenden varken bekräftade eller vederlagda. De Hämtade har förts upp till allt högre luftlager, bländats av ett starkt ljus och förlorat medvetandet. Ofta har de sedan vaknat upp långt hemifrån, utan vetskap om hur de hamnat där.

Själv tycker jag, att religiösa grubblerier är ganska meningslösa. Alla har vi fötts och alla ska vi dö, och vad som händer sedan lär vi tids nog upptäcka. Vår tankeförmåga har gjort oss till naturens härskare, det är sant, men samtidigt får det oss att spekulera över meningslösheter. Är det vår Tre Dagars Dans som sätter barn till världen, eller börjar vi dansa för att vi anar att barnen är på väg? Det spelar ingen roll, svarar jag. Huvudsaken är att vårt släkte fortplantas, och att vår historia och våra traditioner förs vidare.

Men när jag säger sådana saker till min livskamrat, kallar hon mig hädare.

Tro nu inte, att jag är okänslig för livets högre värden. Om jag inte blivit spejare, kunde jag säkert varit en riktigt hygglig konstnär. Fast jag inte har någon utbildning, var en av mina dikter nära att komma att komma med i den läxa, stammens alla ungdomar måste inpränta. Också beskrivningar kan jag klara av – ljusets spel bland stammarna i Gula Skogen, djuren som flyr eller gräver ner sig i myllan när jag nalkas. Den förmågan har jag förstås nytta av i mitt arbete som spejare, och vår Äldste har flera gånger sagt, att han litar mer på mig än på någon av mina kollegor.

Ibland har jag lite vanvördigt tänkt, att jag vore rätta personen att bli Hämtad, särskilt om jag blev bedömd som ovärdig och fick återvända. Då skulle jag sannerligen göra ordentliga observationer, och våra siare skulle äntligen få ett underlag för sina teorier.

Vår inspektion av Stora Bergen utföll till belåtenhet. Högt över oss kunde vi se deras spetsar försvinna i skyn, medan vi uppmärksamt noterade områdets förutsättningar som boplats. Födan skulle utan tvivel räcka , även om vår stam blev dubbelt så stor, och när det gällde möjligheterna till reträtt eller försvar stämde vår Äldstes hågkomster på pricken.

På hemvägen gjorde vi rast för att äta. Luften förde med sig vittringen av ett villebråd. Jag svängde runt ett buskage och kastade mig över bytet. Det var just då det hände. En oemotståndlig kraft drog mig uppåt. Jag hade blivit Hämtad.

Med gapande munnar stod mina kamrater kvar och stirrade efter mig. Åtminstone skulle min livskamrat få besked om vad som hänt, tänkte jag. Beslutsamt gjorde jag mig redo att registrera allt som hände. Marken försvann under mig i allt snabbare tempo, och luften kändes svår att andas.

Plötsligt var jag ovanför atmosfären. Kroppen blev egendomligt tung, och jag snappade förgäves efter luft. I det bländande vita skenet hann jag bara uppfatta vaga konturer av en gigantisk gestalt, innan jag försvann in i medvetslösheten.

*

* * *

*

Hans fru väntade vid bryggan, när han förtöjde ekan. ”Fick du något?” frågade hon.

”Äsch”, sa han, ”bara en abborre till katten.”

Novellen är här publicerad med författaren Börje Cronas tillstånd, efter en muntlig överenskommelse med undertecknad. Den publicerades ursprungligen på sidorna 32-35 i novellsamlingen ”Stjärnornas fred”, utgiven på Delta Förlags AB, 1979. Den är mig veterligen även publicerad i ett nummer av Jules Verne-Magasinet, vilket var formatet som diskuteras i min essä på Tidningen Kulturen.

*

Ett stort tack utgår avslutningsvis till Hans Persson på litteraturbloggen ”Du är vad du läser” för hjälp med att få tag i novellen m. m.

About these ads

~ av Fredrik F. G. Granlund på torsdag, 12 juli, 2012.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 534 andra följare

%d bloggers like this: