Några nyheter på Marmeladkungen

Jag har låtit publicera fyra nya bokrecensioner, samtliga från undertecknad Fredrik F. G. Granlunds penna. Den här gången rör det sig om facklitteratur (akademisk litteratur), och följ bara länkarna om du är intresserad av att få läsa mer:

• Thomas Hylland Eriksen: ”Ögonblickets tyranni. Snabb och långsam tid i informationssamhället”
• John Fiske: ”Kommunikationsteorier – En introduktion.” 
• Lennart Sturesson: ”Distansarbete: teknik, retorik och praktik”
• Malin Sveningsson: ”Creating a Sense of Community – Experiences from a Swedish Web Chat” 
• Fler bokrecensioner kan enkelt nås via en samlingssida med länkar till de bokrecensioner som publicerats på Marmeladkungen.

   

Några andra nya platser att besöka här på Marmeladkungen

• Ny till salu-sida: ”Diverse samlarobjekt, autografer m. m. ” 
• Ny till salu-sida: ”Star Wars-samlarleksaker m.m.”
• Ny till salu-sida: ”Pornografi / erotik – äldre samlarobjekt m.m.”

- – - – - -

- – -

Och. Tro mig. Dessa sidor kommer undan för undan att uppdateras! Och för den som inte orkar vänta utan vill kika på ännu fler saker som jag har till salu – tja, det finns här på min personliga (eller, beroende på hur man betraktar det, icke-personliga Facebooksida).

Jag upplever personligen att det är den starkaste och mest självutlämnande text jag hittills lyckats åstadkomma. Problem uppstår dock när man behöver få honorar för sådant här arbete, och jag har i dagarna därför sett mig om efter möjligheter samt representation från en agent – så vad som händer med texten ifråga återstår att se. Jag återkommer förstås med mer information här på Marmeladkungen när jag vet hur det blir, liksom när texten är publicerad.

Tills jag vet mer följer här ett smakprov från essäns inledning. En högläsning – till och med Marmeladkungens första högläsning- i mp3-format:

Alexandra Ström läser inledningen till Fredrik F. G. Granlunds essä

”Om våra så kallade lagar”

(inläst den 17 feb 2012)

- Fredrik F. G. Granlund

The curse of Yig, by Z. Bishop. (1928)
Medusa’s coil, by Z. Bishop. (1930)
The mound, by Z. Bishop. (1929-30)

Några intressanta aspekter att framhålla kommer från undertecknads variant av ”The Horror In the Museum”.

Ur ”A Note on the Texts” av S. T. Joshi:

”Our editorial practice for this disparate body of work must of neccessity be cautious. Autograph manuscripts  (or Lovecraft’s autograph corrections) exist for only two tales in this volume–”"Till A” the Seas” and ”The Diary of Alonzo Typer’.” Typescripts exist only for ”The Mound” and ”Medusa’s Coil”, although both were prepared by Frank Belknap Long and contain several errors and incoherencies, the apparent result of Long’s inability to read Lovecraft’s handwriting. The texts for all other works must be based upon publications in amateur  journals or pulp magazines. For the primary revisions we have reinstated Lovecraft’s normal punctuational, stylistic, and syntatic usages, on the principle that nearly all the prose in these tales is his; for the secondary revisions we have only corrected obvious misprints or internal inconsistencies of usage in the original publications (S. T. Joshi; sid xviii).”

Och vidare:

”All three stories revised for Zealia Bishiop–’The Curse of Yig’, ”The Mound’, and ”Medusa’s Coil’– were, as Lovecraft notes, based on the scantiest of plot-germs and are accordingly close to original works by Lovecraft. The persistent  rumor that Frank Belknap Long assisted in the writing of ”The Mound” is false: Long, as Zealia Bishop’s agent, merely abridged the story in a vain attempt to place it with a pulp magazine; after the efforts failed, the original version of the story as written by Lovecraft was restored, remaining in manuscript until Lovecraft’s death. August Derleth then radically revised and abridged both ”The Mound” and ”Medusa’s Coil” and marketed them to Weird Tales. This edition represents the first unadulterated publication of both works (sid. xvi).”

”Zealia Bishop, in her 1953 memoir ”H. P. Lovecraft: A Pupil’s View’, sets forth an experience central to the majority of the writers represented in this collection, one shared by only a relatively few of Lovecraft’s clients: ””The stories I sent him always came back so revised from their basic idea that I felt I was a complete failure as a writer’, Zealia Bishop remembered. ”As a writer and instructor in the field of supernatural fiction he was an undisputed master, and another’s work seldom pleased him when he first saw it. He could always find much to improve, and he was generous with his advice, drawing on a vast store  of knowledge quite beyond the capacity of the average man of education of his or our time. ”Bishop felt so grateful to Lovecraft that when her story ”Medusa’s Coil” ultimately appeared in the January 1939 issue of  Weird Tales, she stipulated that half the fee ($120) should be paid to his suriving aunt, Annie E. Phillips Gamwell. ”I had learned from him fundamental principles of writing technique and the appreciation of literature. . . . My debt to Lovecraft is great’, Bishop admitted. ”I count myself fortunate that I was one of his epistolary friends and pupils.’”

Ur Stephen Jones introduktion till 2007 års Del Rey Trade Paperback Edition av The Horror in the Museum.

Not. ”The Horror in the Museum” publicerades ursprungligen på Arkham House i annan form under 1970. Min utgåva från 2007 , vilken jag citerar ur ovan, publicerades ursprungligen 1989.

Boken har tidigare publicerats bl. a. med följande exempel på omslag:

(Originalupplagan från 1970; Arkham House)

(ovan: 1989 års upplaga; Arkham House)

(Ovan: nytryck av 1989 års utgåva)

Edit 10 maj 2012. Herr Lönnebo drog för inte länge sedan igång en virtuell diskussion på en Facebook-sida betitlad: Vilken fantasybok betyder mest för dig? Här går det att rösta och berätta och ”lyssna” och diskutera och argumentera. Kan bli riktigt intressant med fler medverkande.

Ny fantastikroman:

Den gråtande madonnan på Monte Pino

Även om den här nyheten inte är nyuppskuren-lime-fräsch vill jag ändå slå ett slag för den nya fantastikromanen ”Den gråtande madonnan på Monte Pino” av min vän och kollega, den verkligt trevlige Mattias Lönnebo. Om jag nu inte missminner mig totalt träffades vi senast i person under fantastikkongressen Eurocon i Stockholm, 2011.

Medan jag härjar i fantastiska Mariestad är den här begåvade herrn likt många andra fantastikskribenter bosatt i Uppsala. Och intressant nog är Lönnebo bortsett från att vara författare och familjefar dessutom präst på heltid och på deltid militärpastor på Ärna, F 16. Alltså: minst sagt en fascinerande ramberättelse till denne skribents person.

Den första boken signerad Mattias Lönnebo var barnboken ”Tagge och Snagge” på Verbum förlag 1998. Romandebuten, ungdomsboken ”Örnsommar” publicerades under 2010 på Faun förlag. Och nu under våren 2012 utgav Bombadil Publishing fantasyboken ”Amsalor och draken”.

Dessa böcker presenteras mer utförligt på författarens hemsida.

”

Den gråtande madonnans mediala framgång

Intressant och värt att påpeka är att man i det här fallet via ett verkligt litet bokförlag med verkligt diminutiva medel på ett imponerande professionellt vis och på bred front har lyckats nå ut till en stor publik. Uppmärksamhet har alltså heller inte låtit vänta på sig; och det rör sig faktiskt om sådan uppmärksamhet som åtminstone är betydligt mer än denne Marmeladkung är van vid i sådana här small press-sammanhang – och detta är förstås är väldigt roligt och glädjande för alla oss fantastikförfattare; för naturligtvis måste vi hjälpa varandra, glädjas åt varandras framgångar; pusha varandra fram; uppmuntra; och på så sätt skapa eller rättare sagt utöka den marknad som då gynnar oss alla; erbjuder oss fler möjligheter till att bli publicerade tillsammans med andra bieffekter såsom t. ex. fler läsare . . . Och det är verkligen underbart att det verkligen finns en marknad och ett genuint intresse för just den svenska fantastiken; och det händer ständigt intressanta saker på denna alltmer publika arena – och detta glädjer åtminstone mig något innerligt!

”

Bokens handling

Romanen Den gråtande madonnan på Monte Pino är en hyllning till de klassiska mörka skräckberättelserna av Edgar Allan Poe, Percy Bysshe Shelley och H. P. Lovecraft. Boken utspelar sig på 1800-talet i medelhavsstaden Mijas. Två små barn försvinner spårlöst, och när en serie bestialiska mord äger rum dras den unge, föräldralöse pojken Alfonzo in i händelsernas centrum. Mardröm och verklighet blandas samman i hans kamp för att behålla förnuftet i en galen värld – och över honom vakar den mystiska madonnastatyn.

”

 Bokens olika varianter

”Den gråtande madonnan på Monte Pino” finns som bok och e-bok. Den finns givetvis att beställa via de flesta stora Internetbokhandlar, samt går på Elib att låna (EPUB med Adobe-kryptering) eller köpa (EPUB med vattenmärke). Det går också bra att lika enkelt som gratis provläsa bokens första 19 sidor - och som om inte detta vore nog finns mängder av information och bilder och länkar till intervjuer och recensioner och annat både stort och smått på romanens Facebook-sida. Sedan finns ytterligare annat på författarens blogg som går under titeln ”Mattias Lönnebos Ordbehandlare”.

* * *

Bokrecension:

”

Den store guden Pan och Det innersta ljuset

av: Arthur Machen

”

Recensent: Robin E. Bengtsson

1. Bokens handling

På en gård ute i den tysta skogen ska en vetenskapsman just få se upplösningen på arbetet som har varit hans livs stora kall. Han skall utföra ett experiment som kommer att sudda ut gränsen mellan människans värld och det vi egentligen inte är ämnade att se; gränsen mellan vetenskap och ockultism. Hans stora sökande ska just nå sitt slut. Genom en ung flickas offer ska han ikväll skymta vad ingen har sett sedan mänsklighetens begynnelse . . .

”

Många år senare, på annat håll, närmare bestämt i London, börjar märkliga rykten och vittnesmål om onaturliga ting att sprida sig i stadens societetskretsar, och endast en mycket liten skara anar vad det är som har kastat sin mörka skugga över dem. De börjar sitt sökande efter den onämnbara skräck som människan kan uttrycka endast med symboler. De letar efter Den store guden Pan . . .

”

2. Positivt

Det här var en svår bok att recensera. Under skrivandets gång har jag pendlat från en känsla av att Machen har försökt sig på någonting som var alldeles för svårt för honom att genomföra, till ögonblick av insikt i en sublim värld av hans idéer om verkligheten; översinnlig ondska och krafter som får människosjälen att skälva i dess köttsliga fängelse. Det som i ena stunden har framstått som barnsliga försök att skriva en skräckhistoria; resultatet av en fåfäng författarambition, verkar lite senare vara upphöjda detaljer i en mästerligt utarbetad helhet. En del av mig vill säga: genialiskt!, men ärligt talat kan jag inte beskriva vad som skulle vara så genialiskt. Kanske känner jag så för att det är så svårt att sätta fingret på det väsentliga i upplevelsen. Allt jag vet är att när jag stängde boken (jag skulle säga att det är då själva poängen kommer fram) så fick jag en abstrakt förnimmelse som verkligen inte hör till läsandet av varje bok; ett ögonblick av upphöjdhet av samma slag som musik kan framkalla när den byggs upp under lång tid, en nivå i taget, för att sedan släppas fri, och skapa en topp som verkar högre än summan av dess beståndsdelar. Det är något genuint mystiskt med Machens stil.

”
För mig handlade upplevelsen mer om tankemässig fascination än om att bli skrämd; att känna de rysningar längs ryggraden som vanliga skräckhistorier kan åstadkomma, och på ett sätt skulle jag hellre beskriva Den store guden Pan som litteratur om ren ondska än om skräck; det passar bättre. Det handlar om essens. Machen bygger omsorgsfullt upp en värld tätt inpå en ansiktslös kraft så att man sakta börjar att ana det som finns där. Genom antydningar låter han läsaren skönja det onämnbara. Romanen fungerar på sätt och vis mer som stödhjul för fantasin än som en vanlig berättelse, och för mig så spelade underligt nog också förordet en ovanligt stor roll i läsupplevelsen. Författaren beskriver där omgivningarna som han växte upp i med stor vördnad; de gamla stenmurarna, den uråldriga granskogen, klättrande kullar, berg och dalar, och detta bidrar till att lägga själ i berättelsen, och låter läsaren att lättare förstå hans mening med den. Samtidigt verkar han nästan känna sig nödgad att förklara sig, eller sin egen konstnärliga förmåga, (om vilken han knappast hyser några tvivel), och detta gör att man ställer sig in på någonting utöver det vanliga.

2. 1 Machen som litterär influens

Utifrån detta kan jag klart förstå varför Machen har fascinerat så många av de stora författarna. Han målar upp ett spektrum i vilket oändligt många andra berättelser ryms; hans ondska är en ytterlighet, ett koncentrat och en referens i det abstrakta. Som fenomen är det inspirerande, och för den som vill lära sig att skriva sällsamma berättelser finns det en hel del att hämta.

”
Säkert har också H. P. Lovecraft haft ett visst inflytande vad gäller intresset för Machen, då han i essän Om övernaturligt skräck i litteraturen (”Supernatural Horror In Literature” – vilken det skall framhållas är gratis att läsa och ladda ned här på H. P. Lovecraft Archive) har hyllat honom som en av de, om inte den, största skräckförfattaren genom tiderna. Enligt honom var Machens förmåga att bygga upp och bevara spänning och stämning i sina berättelser i en klass för sig, och han beskriver den som omöjlig att förklara.

”
Och det är svårt att förklara stämingen i Den store guden Pan; och det är däri hela bokens charm och mysterium ligger. Den är flyktig som ett spökes andedräkt och skarp som elektriska blixtar i tomt mörker.

”

2. 2. Korrekturläsning och översättningen

Förutom ett par fetstilade bostäver och något misstag med blankstegstangenten så finns det inget nämnvärt att klaga på. Så vitt jag kan avgöra så är det rent praktiska väl utfört. Eftersom romanen Den store guden Pan är översatt av allas vår Marmeladkung, min redaktör: Fredrik F. G. Granlund, så ska jag också i förbifarten nämna att det arbetet är väl utfört; prosan flyter. Låt självklart vara i Machens lite klumpiga stil, men översättningen är verkligen originalspråket trogen.

”

2. 3. Bokens andra hälft: novellen Det innersta ljuset

Som läsaren märker har jag valt att fokusera på den anmärkningsvärt berömda långnovellen eller kortromanen Den store guden Pan, då det tycks vara det mest väsentliga verket, men jag ska ändå nämna den betydligt kortare novellen Det innersta ljuset i förbifarten eftersom det hur som helst är en läsvärd historia.

”
Samma tema som i den förra berättelsen återfinns även här: den rena, överjordiskt demoniska ondskan innefattad i mänskligt kött; skräcken som skakar människans hela väsen bara genom anblicken av det.

”
I en stillsam liten stadsdel i Londons utkant frambringar Machen en ruggig stämning av genuin mystik, som lika gärna kan sägas vara hans signum. Det är en kort och intensiv novell; originell och mysigt ondskefull. Den store guden Pan och Det innersta ljuset passar bra ihop i samma volym.

”

3. Negativt

Hur som helst så siktar Machen högt högt högt; dock är det inte utan att det har sitt pris. Vissa bitar av texten känns en aning tillkrånglade. De avviker från den naturliga enkelhet som gör att man kan ta till sig det man läser utan att hänga upp sig på meningsuppbyggnader eller ord. Man rycks ibland ur läsandets trance av inte helt följsamma språkliga detaljer. Själva berättandet har också till viss del blivit lidande på grund av den höga ambitionen vad gäller det subtila, så att omständigheter som verkar mycket överaskande för bokens karaktärer redan mycket tidigare var uppenbara för läsaren. Machen var kanske så uppe i det blå att han glömde bort att vara jordnära . . .

”

3. 1 Omslaget

Dan Svensson står för omslaget, vilket pryds av Oskar Aspmans illustration av Pan. Och här på omslaget anser jag att man hade kunnat lagt lite mer krut. Guden Pan ser inte alls skräckinjagande ut; snarare gammal och trött och kuvad och lite rädd. Den imiterade smutsen passar dock bra på omslagets ljusa delar, men i övrigt så är jag av åsikten att ett mer stilrent tema hade varit mer klädsamt. Kanske rentav något av en akademisk manuskriptstil?

”

4. Sammanfattning

Arthur Machen antyder i sin inledning att världen, eller rättare sagt den litterära världen, på hans tid ännu inte var redo för hans litteratur, och jag tänkte: kommer den någonsin kommer att bli redo? Nej, tänkte jag, det kommer den inte. Min känsla var att hans plats finns i hyllan för de lite mer obskyra verken. Sedan fick jag reda på att hans böcker faktiskt har börjat att bana sig in i den breda strömmen, ut till de stora massorna, och uppriktigt sagt blev jag lite förvånad över att de får ett sådant genomslag. Jag menar inte att det är oförtjänt; tvärtom – något så ovanligt och originellt förtjänar uppmärksamhet.

”
Men jag uppfattade Den store guden Pan mer som ett fenomen än populärlitteratur. Machens stil är lite av ett ett extremfall; han har prioriterat det upphöjda i ovanligt hög grad; logiken får vänligt stiga åt sidan för känslan. Han lyckas med konststycket att, jag tror medvetet, förmedla en verkligt subtil poäng, och bara det i sig är smått genialiskt.

”
Det är inte fläckfritt; handlingen är lite väl simpel ibland, det saknas ett visst flyt på några ställen, men man kan ju inte få allt; poängen går ändå in; med viss möda når den fram. Utsikten är kanske lite grå under resans gång; vikten ligger inte vid det rent fysiska händelseförloppet, men har man tro och tålamod så belönas man när man når slutet.

”
Det är svårt att sätta ett betyg på den här boken. Jag läste den två gånger. Efter första gången satte jag mig och skrev en alltigenom negativ recension och var nästan klar när jag fick för mig att det var någonting jag hade missat, så jag läste den igen, och skrev sedan recensionen ni läser nu. Uppenbarligen var den andra gången mer givande. Idén bakom boken är mäktig.

”

- Robin E. Bengtsson

”

Marmeladkungens avslutande anmärkning. Undertecknad har faktiskt några böcker av Arthur Machen att sälja till mina lojala läsare. Eller vad sägs om följande tre volymer:

”

Ett signerat exemplar av Den store guden Pan och Det innersta ljuset. Hastur förlag, 2012. Häftad. Förstaupplagans första tryckning. Förlagsnytt exemplar. Översättare: Fredrik F. G. Granlund, Rickard Berghorn & Arthur Isfelt. Efterord: Ola Svensson. ISBN 978-91-86835-04-0. 184 sidor. Vikt: 256 gram. OBS. Detta exemplar är SIGNERAT av översättaren till titelromanen ”Den store Guden Pan”, sid 7-116, Fredrik F. G. Granlund. Signatur på titelsidan i samband med bokens titel och första gången där översättarna nämns. 186 kronor.

”

Arthur Machen: THE GREAT GOD PAN. Creation books, London, 1996. First published 1894, This edition first published 1993. Illustrations by Austin Osman Spare. Häftad/limmad. ISBN 1-871592-11-9. Vikt: 213 gram. 128 sidor. This new edition includes a set of complementary automatic drawings by Machens contemporary and fellow mystic Austin Osman Spare, as well as Machens own illuminating introduction from the 1916 edition avnd a brand new foreword by Iain Smith of the Arthur Machen Society. Mycket gott antikvariatiskt skick. Boken är närmast som ny. Ej bruten rygg etc. Och inget skrivet/kladdat inuti. 138 kronor.

”

Arthur Machen: The Three Impostors. Kessinger Publishing, 2004. Häftad/Limhäftad. 134 sidor. ISBN 1-4191-8525-X. Stort format: 19 cm bred, 23,5 cm hög. Vikt: 253 gram. Gott läst, antikvariatiskt skick! Såvitt jag kan bedöma ej kladdat inuti, ej några vikta sidor, ej bruten rygg! 81 kronor.

”

Beställningsvillkor: Köparen betalar som alltid frakten.

”

Du kontaktar mig enklast via e-post på någon av följande adresser:

”

anson@passagen.se 

 ”

marmeladkungen@gmail.com

-

- – - 

 -

På Hastur förlags hemsida kan du till reducerat pris beställa två Arthur Machen-översättningar:

Den store guden Pan och Det innersta ljuset

(”The Great God Pan and The Inmost Light”, 1894).

130 kr / 184 sidor / Häftad

och

Den röda handen (”The Read Hand”, 1895).

OBS! Handnumrerad i endast 500 exemplar. 100 kr / 80 sidor / Häftad

samt

H. P. Lovecraft: Cthulhu vaknar och andra ohyggligheter

Ambrose Bierce: Halpin Fraysers död och andra berättelser

Titel: Den store guden Pan och Det innersta ljuset (”The Great God Pan and The Inmost Light”, 1894).

Författare: Arthur Machen

Hastur förlag

ISBN 978-91-86835-04-0

Sidantal: 184

Översättare: Fredrik F. G. Granlund, Rickard Berghorn och Arthur Isfelt

* * *

En redaktörens sista anmärkning. Det är verkligen otroligt hur få bokrecensioner av denna eminenta, till skyarna höjda, skräckroman som faktiskt har inspirerat och glatt och hemsökt drömmarna hos de flesta av våra främsta   skräckförfattare genom tiderna. T. ex. Arthur Conan Doyle, Stephen King, Clive Barker, H. G. Wells, Jorge Luis Borges och Henry Miller.

”

Den enda tidigare svenskspråkiga recensionen av vikt undertecknad Marmeladkung lyckats finna är på litteraturbloggen Bokhora: recension av det engelska originalet från 27 oktober 2008.

”De odöda” är titeln på nästa svenska Lovecraft-publicering; en inbunden svensk originalantologi med skräcknoveller. Enligt uppgifter från Adlibris är boken ifråga tänkt att släppas under oktober 2012. Volymen kommer att innehålla klassiska skräckberättelser av H. P. Lovecraft, Selma Lagerlöf och Edgar Allan Poe. Vilka noveller det rör sig om anges ej, och heller inte några uppgifter om ex. Lovecraft-översättare. Och dessvärre besitter jag vid skrivande stund  heller inte någon insider-information rörande detta. Jag kan bara i dagsläget avslöja de namngivna svenska, nutida hoppen som ingår i boken. De är som följer (bland andra ännu ej namngivna):

John Ajvide Lindqvist

Johan Theorin

Åke Edwardson

Amanda Hellberg

Anders Fager 

Andreas Roman

Caroline L. Jensen

Övrig information:
Formgivare: Kajsa Albertsson
Förlag: Bokförlaget Semic

 Bandtyp: Inbunden

Språk: Svenska

Utgivs: oktober 2012

ISBN10: 9155258220

ISBN13: 9789155258221

Pris: 124 kronor

Detta massiva företag har nämligen nu gjort en verkligt tapper effort och försökt, och som jag ser det lyckats, att på en och samma lättöverskådeliga och informativa sida samla nu aktuell skräck- och fantastiklitteratur – där man förstås också mycket enkelt, så länge plånboken tillåter det, kan inhandla vad som lockar. Det är verkligt intressant. Informativt. Värdefullt. Ja, kort sagt, som jag ser det, den bästa kontemporära översikten, med ett minst sagt bra och brett urval, av vad marknaden nu har att erbjuda oss fantastiksuktande läsare och fans.

Här hittar man denna verkligt imponerande fantastiköversikt:

56 böcker med divergerande skräck och fantastikanknytning

Jag är ännu en nybakad professionell översättare, men jag tröttnar nog aldrig på att se mitt namn i betydande författares svenska översättningar. Det känns verkligt meningsfullt för att inte säga lärorikt att på olika sätt ha hjälpt till med böckers konkretisering. Från datorskärm till papper. Betydelsefullt.

På den här omfattande listan har jag översatt en roman (Arthur Machens ”Den store guden Pan, och Det innersta ljuset”), samt varit inblandad i tillkomsten av två Lovecraft-utgåvor: ”Cthulhu vaknar och andra ohyggligheter” samt ”Viskningar i Mörkret”. Jag är även medförfattare (tillsammans med Martin Andersson) till den förstnämda bokens förord. Vidare har jag sett till böckerna som här presenteras läst 25 av de 56 böckerna. Och vad detta onyttiga vetande vill säga, tja. . . för mig rör sig det här förstås helt enkelt om själslig onani.

Här har man samlat nio nyutgåvor av Stephen Kings

äldre, klassiska skräckromaner.

* * *

Här har man i både text och tal samlat vad man har i lager

om och av H. P. Lovecrafts svensköversatta fiktion.

Det bereder mig personligen ett välförtjänt nöje i att nu kunna konstatera att jag faktiskt varit inblandad i och på flera olika sätt bidragit till tillkomsten av hela tre av de tretton Lovecraft-översättningar som här presenteras. Jag omnämns även vid namn i dessa böcker; är medförfattare (tillsammans med Martin Andersson) till förordet i ”Cthulhu vaknar och andra ohyggligheter”.

Men särskilt intressant och definitivt värt att notera är att den klassiska Lovecraft-novellen ”Återkomsten (The Outsider)” (plötsligt) publicerats som e-bok av Mix förlag. Priset 19 kronor är ju heller inte någon orimlig summa, även om boken enligt förlagets information bara tar åtta minuter att läsa . . .

Jag anser mig normalt vara ajour med den senaste svenska Lovecraft-utgivningen, men den här utgåvan har jag verkligen missat totalt. Det anges också vid närmare efterforskning att dess utgivningsdatum är den 15 november 2011. Vilket i sig är anmärkningsvärt då det, om detta verkligen stämmer, faktiskt innebär att rekordåret 2011 vad avser svenska Lovecraft-översättningar/utgåvor faktiskt, om man ser denna e-bok innehållande en enstaka novell som en bok, alltså utökas ytterligare. Lovecraft-kännaren Martin Andersson har för inte länge sedan skrivit uttömmande och insatt om detta här på Marmeladkungen. Tyvärr kan åtminstone inte jag finna någon information om vem som översatt novellboken ifråga.

Tills nästa gång -

god skräck!

 Hjälp mig att nå längre . . .

Mariestad kommun delar ut ett kulturstipendium som belöning till, eller som stöd och uppmuntran för verksamhet inom litteratur, musik, konst, koreografi, teater, fotokonst, film, konsthantverk, kulturminnesvård eller dylikt.

Stipendiet kan delas ut till person, grupp eller organisation verksam i eller med särskild anknytning till Mariestads kommun. Stipendiet kan delas ut till en person eller delas på flera.

Sista ansökningsdag: 20 april

Om jag personligen genom alla mina snart 33 år någonsin varit förtjänt av något stipendium så måste det ändå sägas vara detta. För mitt författarskap har gått och går ständigt från klarhet till klarhet – och det involverar till och med mer suddiga gränser . . . Ett exempel på detta diffusa mellanting är t. ex. hur jag även blivit och är verksam som litterär och filmatisk kritiker samt professionell översättare.

Jag anser att jag och min vän tillika kollega Jan-Erik Ullström från Skövde är än mer än skäliga vinnare av detta stipendium. Min åsikt är att vi båda bör nomineras och uppmärksammas eftersom vårt arbete var för sig liksom när vi arbetar enskilt alltid är något minst sagt extraordinärt. Just nu skriver vi gemensamt på en roman om vilken vi har oerhört höga tankar, vilken snart ligger färdig för bokförlagen.

Ni som följer Marmeladkungen vet att mitt skrivande under åren utvecklats något otroligt och att jag inom ett brett spektrum av fack- och skönlitterära discipliner, samt med fyra vinster i nationella tävlingar, ständigt publicerar mig och utvecklas som författare, poet och översättare.

Så bästa läsare. Om du tycker om vad jag skriver och/eller mig – eller om du av någon annan orsak vill mig väl . . . Jag skulle verkligen uppskatta om du nominerar mig och/eller min kollega i Skövde till detta Mariestad kommuns kulturstipendium. För med lite välförtjänta prispengar på fickan kan jag få lite lugn och därmed ett skönare sinnestillstånd som skulle kunna hjälpa mig att skapa mer och mer stabilt.

Att nominera någon av oss är synnerligen enkelt. Skriv någon rad om att du vill nominera en av oss eller oss båda till priset ifråga på följande länk:

NOMINERA DIN KANDIDAT TILL MARIESTADS KULTURSTIPENDIUM

Du kan också skicka in ditt förslag till

linda.svensson@mariestad.se

(ange ämne: ”Kulturstipendiet 2012″)

eller till:

Mariestads kommun
Kulturstipendiet 2012
Kulturkansliet
Kyrkogatan 2
542 86 Mariestad

Edit 22 april 2012. Sanna Rough är med i TV-programmet Fråga Olle på torsdag den 26 april, i kanal5 klockan 21.55.

 

Edit 7 april 2012. Marmeladkungen har väckt medialt intresse! Tidningen Skövde nyheter stoltserar med Sanna Rough på sin förstasida, samt skriver utförligt, stilistiskt sett, och uppenbart och inspirerat utifrån följande intervju. Här kan du läsa denna text på tidningens hemsida.

*

Några inledande ord från redaktören

Undertecknad lärde känna Sanna Rough under hennes givna namn när hon studerade vid Högskolan i Skövde, då hon var väldigt nära att starta en egen filosofisk tidskrift och bad mig om hjälp med det. Att hon sedan efter sina studier istället valde pornografi som yrke fascinerar mig, liksom det faktum att hon kommer från Mariestad – staden som aldrig upphör med att göra mig förvånad med alla så otroligt mångfacetterade människor som en efter en på ett eller annat vis blir kändisar. Det är heller inte ofta man verkligen får chansen att fråga människor inom denna industri vad man vill.

Men trots att många – faktiskt rejält många – varit på mig och tjatat om att den här intervjun skall publiceras så har det tagit lång tid för mig att redigera, samt faktiskt välja att överhuvudtaget publicera intervjun. Anledningen är att språket är hårt och att intervjun kanske inte direkt överensstämmer med bloggen Marmeladkungens uttalade syfte – eller för den delen med mången läsare. Men faktum är att pornografi, precis som Hollywoodfilm, måste räknas såsom något kulturellt; en kreativ konst som inte vem som helst klarar av. Och visst är det väl ändå lite science fiction över att ännu en kändis kommer från Mariestad, och denna gång en porrstjärna . . . ?

Men först.

En inledande varning måste gå ut till känsliga läsare för hårt språk!

Intervju med

porrstjärnan/porraktrisen 

Sanna Rough från Mariestad

Intervjuare: Fredrik F. G. Granlund

Hej Sanna. Du har för mig tydliggjort att du inte vill svara på specifik personinformation, såsom hur gammal du är och dylikt. Men jag vet ju att du har en akademisk bakgrund vid Högskolan i Skövde. Du kanske kan berätta lite om vad du studerat för Marmeladkungens läsare? Några examina?

Jag har läst filosofi och neuropsykologi och jag har en filosofie kandidatexamen i kognitiv neurovetenskap. Har även läst några avancerade kurser inom ämnet.

Jag minns mycket väl hur du och jag blev bekanta. Dels var du tillsammans med en barndomsvän till mig och dels vände du dig till mig som författare då du hade planer på att starta en tidskrift och behövde lite hjälp med detta. Sedan tog det slut med din man och du gav dig sedan plötsligt in på pornografins område. Kan du berätta lite hur detta gick till? Och hur kommer det sig att du valde pornografin framför filosofin/texten?

Jag kände inte att jag var redo att ta mig an att arbeta på en hel filosofisk tidskrift, även om det såklart skulle innebära att jag hade varit tvungen att ta hjälp av andra. Porr däremot kändes som en självklarhet och en lättare väg att gå, en genväg mot kändiskap rättare sagt. Som singel ville jag dessutom göra min dröm att bli porrstjärna verklighet, för mina före detta pojkvänner hade aldrig accepterat min vilja att arbeta med porr. Jag har liksom alltid haft en hög sexlust och jag är dessutom exhibitionist, vilket gör att jag passar som porrskådis.

Jag tror mig veta att du är en mycket stark kvinna som VERKLIGEN står för att du älskar sex och porren. Hur kommer det sig att du är så säker i dig själv vad gäller detta? Har det alltid varit så?

Jag har alltid haft en hög sexlust. Men däremot har jag inte alltid varit säker och bekväm i sängkammaren (eller på andra ställen man kan ha sex på). När jag var yngre var jag väldigt blyg när det kom till sex, och jag hade svårt för att överhuvudtaget visa mig naken. Den blygheten försvann sedan när jag träffade en partner och sambo som jag kände mig trygg tillsammans med och jag lärde mig att få orgasm tillsammans med honom. Tidigare hade jag aldrig fått orgasm med en kille. Men då lärde jag mig att njuta av sex på riktigt och jag experimenterade mycket och med olika sexpartners (både tjejer och killar).

Jag ser på sätt och vis många likheter mellan dig och mig. Jag satsar själv allt jag tjänar på mitt författarskap på investeringar i detsamma: papper, pennor, skrivare, kolpulver till laserskrivaren, extra hårddisk, monitor, laptop osv. Jag lägger inget jag tjänar på mat, tobak eller alkohol. Du har tidigare när vi träffats berättat för mig att du satsar de likvida medel du tjänar på plastikoperationer och dylikt – om jag nu förstått det rätt – för att du vill se mer onaturlig ut? Kan du berätta lite om detta och om hur du ser på min förståelse av likheten mellan dig och mig?

Det stämmer att jag satsar i stort sett alla pengar jag tjänar på mitt utseende. Jag har gjort bröstförstoring, förminskning av de inre blygdläpparna och läppförstoring. Har även nyligen gjort tandblekning och hårförlängning. Vi får se vad nästa utseendeförbättring blir. Men jag förstår att vi båda gör allt för att nå våra mål, du vill bli en framgångsrik publicerad författare och jag vill bli en känd porrstjärna.

Om man ser på plastikoperationer och skönhetsförändringar – det är egentligen en slags science fiction; du gör dig själv till något alltmer onaturligt, till en slags cyborg. För den som vill veta mer om detta har jag skrivit om det här i en prisbelönt essä som kan läsas här på kulturtidskriften Vetsaga. Har du tänkt på det här? Hur tänker du om det?

Jag har ingenting emot att man vill förbättra sitt utseende, även om det innebär att man blir mer onaturlig, för i min bransch är det nödvändigt att vara mån om och förbättra sitt utseende för att kunna lyckas, och mitt mål är ju att lyckas så därför känner jag att jag gärna vill investera i mitt utseende och dessutom gör det mig snyggare och mer självsäker!

Apropå science fiction. Bloggen Marmeladkungen ägnas främst åt de fantastiska genrerna: science fiction, skräck och fantasy. Läser du mycket? Vad? Något inom dessa genrer? Någon favoritbok att tipsa om? Vad lockar egentligen en porrstjärna?

Jag läser mycket då jag reser med tåg, och ofta är det någon psykologisk hobbytidning eller en bok om personlig utveckling. Jag läser inte alls någon form av skräck eller fantasy, de enda böckerna som intresserar mig är faktaböcker om psykologi, filosofi och personlig utveckling samt självbiografier.  Jag läser hellre om verklighetsförankrade ämnen än påhittade historier.

Den spirituella boken ”Alkemisten” av Paulo Coelho är en favorit. Annars har jag inte så mycket tid till att läsa längre.

Men du måste ha någon favoritfilm/er inom skräck, science fiction och fantasy?

Jo. Antichrist  är en intressant och udda film, gillar även Saw-filmerna. Psykologiska skräckfilmer är särskilt intressanta att se. Inom Sci Fi gillar jag utomjordingsfilmen Taken. Fantasy undviker jag helst.

En annan sak som kanske kan uppfattas som science fiction…? Hur var det egentligen i en liten stad som Mariestad (25-30 000 invånare) när du började slå igenom inom pornografin? Många som kände igen dig på stan? Och hur är det nu när du flyttat till Göteborg? Du kan väl berätta lite om kändisskapet?

Det är ingen som direkt har gått fram till mig i Mariestad och sagt att de känt igen mig. Jag är nog fortfarande ganska okänd, men en del kollar underligt på mig och extra noga som om de känner igen mig, och jag tror att folk känner igen mig fast de inte vågar komma fram och prata med mig. Jag bor fortfarande kvar i Mariestad, men är ofta hos min kille som bor i Göteborg.

Men du måste ha fått underliga inviter?

I och med att jag arbetar med camshower så får jag ofta inviter från olika killar, typ att jag ska komma och suga deras kuk osv. Det är tragiskt att killar inte kan bemöta en tjej korrekt och med respekt fastän hon arbetar med porr. Har fått en del förslag av män som vill betala för att jag ska ha djursex och det tycker jag är extremt motbjudande. Ett annat extremt äckligt förslag jag fått är av en man som skulle tända på om jag sket honom i ansiktet och i hans mun. Snacka om äckligt!

Hur ser du på dig själv kontra feminismen. Är du en slags ultrafeminist, eller vad skall man kalla dig? Vad tycker du om feminister? Är det några som klagat/kritiserat dina val?

Feminism kan man tolka på olika sätt och jag väljer att inte kalla mig för varken feminist eller icke-feminist, för jag gör det jag själv vill. Porren har jag ju själv valt och det vore kvinnoförnedrande att inte låta mig få arbeta med porr eftersom jag då inte skulle få utlopp för min exhibitionistiska ådra.

Jag måste fråga: Hur har dina föräldrar tagit det faktum att deras dotter blivit porrstjärna?

De vet ingenting än, men de kommer nog veta till våren då jag kommer vara med i ett känt tv-program om sex.

Hur ser du själv på att skaffa familj? Är det svårt att träffa män? Svårt att få ett ”vanligt” förhållande att fungera?

Jag har inget intresse av att skaffa familj då jag tror att man blir olycklig av att skaffa barn. Man  kan inte tillgodose sina egna behov i samma utsträckning som om man inte hade barn.

I början var det svårt för mig att träffa män, eftersom alla män bara ville ha sex med mig och jag ville ju egentligen ha ett förhållande. Är ju en relationsmänniska i grund och botten. Nu har jag äntligen träffat min drömkille som accepterar att jag arbetar med porr.

Hur ser en dag på jobbet ut? Är det bra betalt? Går det att leva på porren eller måste du ha annat jobb vid sidan av?

Jag har mina camshower vid sidan om porren. Förut hade jag även andra ströjobb men jag hann inte med så mycket annat då. Jag behöver dessutom vara flexibel för att kunna resa iväg och jobba så jag kan inte ha ett vanligt jobb. Man tror att porren ger en mycket pengar men faktum är att det är ganska dåligt betalt i Sverige. Så jag siktar på att göra porr utomlands. Jag har förutom med det svenska bolaget jag spelar in med även spelat in med ett danskt bolag och jag har ett annat nytt danskt bolag på gång att arbeta med i februari.

Hur ser din framtid ut? Kommer du att fortsätta (med porr och skönhetsoperationer osv)?

Jag kommer att göra porr så länge jag tycker det är inspirerande och skönt! Och jag kommer dessutom fortsätta att förbättra mitt utseende. En näsoperation kanske skulle vara något?

Har du något extra roligt/intressant som inträffat i ditt yrke att berätta om?

Jo. Vid en trekantscen jag spelade in (två tjejer och en kille) så fick tjejen flera fontänorgasmer hela tiden och hon sprutade mig rakt i ansiktet och i munnen. Filmen heter ”Raka rör och tuffa tag 2” och dess trailer går att se på www.svenskpremiar.nu.

Är det något jag missat att fråga dig om? Ställ i så fall gärna själv fråga/or och svara.

Ja i februari spelar jag in min första BDSM film med mycket hardcore och kinky sex! En annan fråga är vad jag själv tänder på: Jag tänder på hårda tag i sängen, bondage, mycket analt, gärna dubbelmackor, lesbiskt, wet och dominans.

Här måste vi dessvärre avrunda intervjun. Jag – och säkerligen de flesta av Marmeladkungens läsare med mig – tackar så mycket för din tid, Sanna, och inte minst för att du ville ställa upp. Det blev enligt min egen åsikt till mycket intressant läsning. Och jag – och säkerligen även många av mina läsare med mig – kan bara önska dig all lycka inför framtiden!

Har du som läsare blivit intresserad av få reda på mer om Sanna Rough?

Du kan nå/se henne på följande sidor:

Hennes sida för camshower

Sanna Roughs modellsida

Sannas porrfilmer. Just nu Förbjudna fantasier 3, Kåta slampor och Raka rör och tuffa tag 2.

Sannas debutfilm ”Förbjudna fantasier 3, kan nu köpas på Martinshop

Sanna Rough på Facebook

Sanna Roughs officiella Facebooksida

Andra intervjuer på Marmeladkungen

2011 –

ett lovecraftianskt rekordår för Sverige.

”

Artikel av: Martin Andersson

När bokslutet (ingen avsiktlig ordvits) över litteraturåret 2011 skrivs är det förmodligen en detalj som undgått flera kritiker: Aldrig förr har så många texter av H. P. Lovecraft publicerats på svenska under ett år. När lord Tennysons ord ringde ut det gamla året hade hela 86 texter kommit ut (låt vara att det i flera fall rör sig om olika översättningar av samma text), i sju olika böcker. Därmed klådde 2011 det tidigare rekordåret, 1992, med hästlängder; det året gavs endast 25 texter ut (plus ett s.k. ”postumt samarbete mellan H. P. Lovecraft och August Derleth” som i själva verket är skrivet av enbart Derleth).

Under året gavs det ut tre samlingar: Sarnaths undergång och andra noveller (Bakhåll), Skräcknoveller (Vertigo) och Cthulhu vaknar och andra ohyggligheter (Hastur Förlag). Bakhålls bok är en blygsam volym (som dock innehåller Lovecrafts första roman – Sökandet efter det drömda Kadath), men var och en av de båda andra innehåller fler texter än vad som publicerades under hela det föregående rekordåret, vilket är något av ett rekord i sig. Skräcknoveller – troligen den vackraste Lovecraftutgåvan på svenska – består av ett stort urval av Sam J. Lundwalls gamla översättningar, kompletterade med några (på svenska) sällsynta noveller i översättning av andra. Boken innehåller totalt 37 noveller, plus textnoter och en omfattande bibliografi. (Det kan också vara värt att notera att detta är första gången som ”Herbert West—Reanimator”/”Midnattsgästerna” publiceras i obeskuren form på svenska.) Cthulhu vaknar och andra ohyggligheter innehåller av nödvändighet flera dubbletter till föregående bok, men även ett par noveller som aldrig har funnits på svenska tidigare: ”Skräcken i Red Hook” och humorpärlan ”Den ljuva Ermengarde”. Dessutom finns en av Lovecrafts essäer om att skriva fantastik med.

En annan betydelsefull bok är Lovecrafts historik över skräcklitteraturen, Om övernaturlig skräck i litteraturen (”Supernatural Horror in Literature”), som gavs ut av h:ström. Den sträcker sig visserligen bara till 1920-talet och har sina små egenheter (bl. a. behandlas de viktorianska skräckförfattarna ytterst kortfattat eftersom Lovecraft var måttligt road av den epoken), men är ändå en viktig milstolpe i genrens historia. Två utdrag ur ”Supernatural Horror in Literature” ingick också i Halpin Fraysers död och andra berättelser av Ambrose Bierce respektive Den röda handen av Arthur Machen, båda utgivna av Hastur Förlag.

Den sjunde boken med Lovecraft-innehåll från 2011 är Silvernyckeln och andra alkemiska experiment, en antologi utgiven av Recito. Förutom novellerna från Recitos föregående Lovecraftsamling Trädet – och andra oegentligheter innehåller den en översättning av ”The Silver Key” – felaktigt angiven på omslaget som den första svenska översättningen av denna novell (den översattes i själva verket redan 2008).

Efter alla dessa noveller, vad återstår egentligen att översätta? Inte mycket. Av Lovecrafts egna noveller återstår bara ”The Very Old Folk” (som egentligen är ett utdrag ur ett brev till Donald Wandrei) och humornovellen ”Ibid”, även om jag personligen gärna skulle se bättre översättningar av några av de noveller som redan finns på svenska. Däremot finns det en hel del att göra vad gäller de noveller som Lovecraft bearbetat eller spökskrivit helt och hållet åt andra författare; idag är 29 av dessa kända, men bara fyra – ”The Crawling Chaos” och ”The Green Meadow” med Winifred V. Jackson, ”Under the Pyramids” med Harry Houdini, ”The Loved Dead” med C. M. Eddy, Jr. – har publicerats på svenska. Detta kan bero på att alla Lovecrafts föregivna medarbetare (förutom Houdini och Henry S. Whitehead) dog efter honom, så att dessa noveller tekniskt sett fortfarande är copyrightskyddade (även om inte alla dessa medarbetare har aktiva dödsbon).

Det är svårt att se att det här rekordet skulle gå att slå – i alla fall inte innan de nämnda böckerna har sålt slut på förlaget. Drömmen vore naturligtvis att få en komplett, enhetlig utgåva av Lovecraft på svenska, men det tror jag inte kommer att hända på länge.

I den engelsktalande världen har utgivningen av usla print-on-demand-utgåvor fortsatt. Det finns mängder av ”förlag” som laddar ner några Lovecraftnoveller från nätet, smaskar på med något halvtaskigt omslag i bästa fall och försöker kränga det som något unikt och prisvärt. De flesta är inte värda papperet de är tryckta på.

Men det finns givetvis lite mer intressanta utgåvor också. Barnes & Noble har ÄNTLIGEN gett ut en rättad version av The Complete Fiction, som innehåller ALLA Lovecrafts egna noveller samt ”Under the Pyramids” (med Houdini) och ”Through the Gates of the Silver Key” (med E. Hoffmann Price) plus ”Supernatural Horror in Literature”. Tack vare en heroisk insats av undertecknad har nu antalet kända tryckfel gått ner från något tusental till bara två. Trots de två återstående felen kan denna utgåva rekommenderas varmt; den kostar bara $20 och man får valuta för pengarna (till skillnad från Gollancz’ Necronomicon och Eldritch Tales, som har ett konstigt urval och är ännu märkligare redigerade).

Arcane Wisdom har gett ut den första volymen av två av Lovecrafts bearbetningar och spökskrivna noveller, The Crawling Chaos and Others, med noter av S. T. Joshi. Tanken var att de två volymerna skulle samla alla dessa texter, men C. M. Eddys dödsbo satte sig på tvären och de fyra noveller som Lovecraft bearbetade åt Eddy har därför utelämnats (tråkigt, men ingen jätteförlust eftersom de är tämligen dåliga). Boken trycktes bara i 150 exemplar, men tanken är att den skall ges ut i storpocket senare. Del 2, Medusa’s Coil and Others, kommer när som helst. Arcane Wisdom skall dessutom ge ut två antologier med noveller som man vet att Lovecraft har inspirerats av eller tyckte om; den första The Ghost of Fear and Others, bör komma när som helst.

Hippocampus Press har som vanligt gett ut de mest intressanta böckerna. A Means to Freedom, den samlade bevarade korrespondensen mellan Robert E. Howard och Lovecraft, gavs ut i storpocket (en begränsad inbunden utgåva kom 2009). Den följdes under hösten av Letters to James F. Morton (Hippocampus planerar att ge ut samtliga Lovecrafts bevarade brev i 20-25 volymer). Dessutom kom en nyutgåva av den utmärkta essäantologin An Epicure in the Terrible, redigerad av S. T. Joshi & David E. Schultz, som ursprungligen sammanställdes i samband med Lovecrafts 100-årsjubileum, samt Robert H. Waughs utmärkta artikelsamling A Monster of Voices: Speaking for H. P. Lovecraft.

Om man istället blickar framåt finns det mycket att gotta sig åt. På den svenska fronten är Mardrömsboken (Hastur Förlag), en samling brev av Lovecraft där han beskriver olika drömmar, det enda kända planerade verket. I USA ämnar Night Shade Books ge ut en utvidgad utgåva av The Ancient Track, Lovecrafts samlade dikter: ”nya” dikter har upptäckts sedan den första upplagan gavs ut, och boken skall dessutom kompletteras med ett appendix innehållande dikter som Lovecraft bearbetade åt andra, dikter av andra som inspirerade honom, samt originalen till dikter som han översatte (såsom inledningen till Ovidius’ Metamorfoser). Arcane Wisdoms utgivning har nämnts ovan. Hippocampus Press har nyligen släppt utvidgade nyutgåvor av The Annotated Supernatural Horror in Literature och Lovecraft’s Library, och siktar på att äntligen få ut den samlade korrespondensen mellan Lovecraft och Clark Ashton Smith. Slutligen kommer Becker & Meyer att ge ut H. P. Lovecraft: Nightmare Countries, en kort (30 000 ord) men överdådigt illustrerad biografi sammanställd av ”the usual suspect”, S. T. Joshi. Denna kommer enbart att vara tillgänglig hos Barnes & Noble.

Med andra ord har vi ett ovanligt bra år bakom oss, och ett fantastiskt år framför oss.

* * *

Originaltext av Martin Andersson, 2012. Illustration av Joseph Saade, 2012.

Edit 24 mars 2012. De exemplar som hädanefter säljs av boken Spegelzon har ett extra ark där slutet på min novell Eutanasi är med. Enligt bokens redaktör blev det bra och märks knappt.

”

Några inledande ord från författaren

För bara några veckor sedan publicerades antologin Spegelzon där följande novell ingår. I denna volym saknas dock novellens två sista sidor. Således känner jag mig tvingad att publicera novellen i sin helhet. Minns dock, kära läsare. Minns dock att jag inte var gammal inom gemet när jag med följande novell vann tidskriften Mitranias novelltävling 2005. Här publiceras den nu i sin helhet som den publicerades under 2005, helt utan ändringar från denna redaktörs fingrar . . .

Det enda som är nytt är novellillustrationerna som denna gång kommer från en ny förmåga i Mariestad: Joseph Saade. En mycket begåvad konstnär som jag har höga förhoppningar om. Han kommer dessutom allt oftare att bli publicerad här på Marmeladkungen. Önskar ni se exempel på hans konst finns detta här.

Eutanasi

av: Fredrik F. G. Granlund

“If I am mad, it is mercy! May the gods pity the man

who in his callousness can remain sane to the hideous end!

Come and be mad whilst he still calls with mercy!”

H.P. Lovecraft, The Temple

Idag såg jag möjligheten att bestämma över framtiden. Jag skäms verkligen inte över att jag tog chansen, för så länge jag kan minnas har jag avskytt tanken att det kan finnas någon högre makt som styr över liv och död. När jag skriver dessa ord är jag nyligen hemkommen efter att ha utfört ett litet experiment: jag vandrade långsamt, iklädd svart och endast svart, genom beckmörkret, över motorvägen.

För ett ögonblick trodde jag att jag skulle dö, men innerst inne visste jag att det var omöjligt. Jag skrattade samtidigt som jag tyckte synd om bilisterna som körde ned i dikeskanten eller in i sidoräcken eller mot en säker död i en frontalkrock.

Naturligtvis överlevde jag. Och det bevisar vad jag innerst inne redan visste: att jag själv bestämt när jag skall lämna jordelivet. Jag kommer att dö idag.

Alltsammans började i eftermiddags när jag kom hem från arbetet. Det första jag gjorde var att lägga mig i soffan framför TV:n. Om mina sinnen varit skärpta, om jag inte undervisat hela dagen, kanske jag skulle känt på mig att allt inte stod rätt till. Det är svårt att avgöra. Allting verkade som vanligt: lägenheten var stillsam, och därför skulle TV:n få ta död på tystnaden. Men precis då jag greppade fjärrkontrollen hörde jag något ovanligt. Det skrämde mig inte, det var inte hotfullt, snarare onormalt – det lät som om någon snarkade eller andades tungt. Ljudet kom från mitt sovrum. Och utan att tänka efter vad det kunde vara gick jag dit och såg efter.

En man låg i min säng, ovanpå sängöverkastet, och sov. Ryggen var vänd mot mig. Han var iklädd svarta byxor med pressveck och en skrynklig vit skjorta. Till skillnad från Guldlock rusade han inte upp och iväg. Av alla lägenheter han kunnat välja att bryta sig in i har den jävla uteliggaren valt min, tänkte jag. Men hur hade han kommit in? Jag hade inte sett några tecken på inbrott när jag låst upp ytterdörren.

Jag gick tillbaka in i vardagsrummet och beväpnade mig med ett slagträ, telefonen stoppade jag ned i fickan ifall jag skulle behöva ringa polisen, och sedan återvände jag till sovrummet och harklade mig högljutt och stötte till honom med slagträet.

Mannen vände sig långsamt mot mig. Varje rörelse tycktes smärta honom, det förstod jag av hans andning. Han var flintskallig, eller hade rättare sagt mycket bred mittbena mellan tunna vitgrå hårtestar som gick ned till öronen. Ansiktet var mycket rynkigt, men rynkorna var så små och fina och satt så tätt att de bildade skuggor istället för linjer. Han såg beskedlig ut och var alltför gammal för att kunna utgöra något hot. Jag insåg att det inte skulle bli några problem, jag skulle bara behöva sparka ut honom – kanske nedför trapporna? – så han inte skulle få för sig att ta sig in i min lägenhet igen.

“Vad i helvete tror du att du håller på med?” frågade jag när han öppnat ögonen. Den gamle mannen vände det sömniga ansiktet mot mig.

“Hej!”

Ordet var skrämmande; reaktionen var liksom inte normal.

“Hur fan har du kommit in i min lägenhet?” frågade jag olustigt.

“Jag vet att du har kort stubin och hur du brukar bli”, sade han, “men bli inte förbannad än! Ge mig en chans att förklara innan du blir vansinnig.”

Jag försökte lugna ned mig, men förklaringen skulle behöva vara bra om han ville slippa bråk.

“Känner vi varandra?” frågade jag.

“Det kan man lugnt påstå att vi gör! Känner du inte igen mig?”

Det gjorde jag. På något sätt kände jag igen honom, det låg något familjärt i hans gråblå ögon, men jag kunde inte placera honom i ett sammanhang. Så jag ljög:

“Nej!”

“Konstigt, jag trodde du skulle känna igen mig… Jag känner fortfarande igen dig och är glad att jag fortfarande mindes var du bodde. Jag kom till och med ihåg var du gömmer reservnyckeln, annars hade jag inte kommit in.”

“Vem är du, då?” frågade jag.

För första gången sedan jag sett honom log den gamle mannen. Det var en förvandling men inte av den sort som får mig på bättre humör. Det fick mig inte att känna mig bättre till mods.

“Det vet du”, sade han.

Jag envisades. “Vem är du?”

“Det vet du”, upprepade han.

“Nu försöker vi igen”, sade jag och tog ett fastare grepp kring slagträet. “Vem i helvete är du?”

Den gamle mannen log under hela sitt häpnadsväckande svar: “Jag är du.”

Det han sade var löjligt! “Nej”, sade jag, “jag är jag. Du är du.” “Jag är du.” Han log mot mig igen. “Du är jag!”

“Bevisa det!” Naturligtvis litade jag inte på hans lögner. Han skulle få en chans, men inte fler. Det var uppenbart en mycket förvirrad, gammal man.

Han stirrade på mig. “Bevisa det själv, fråga mig något som bara du vet.” “Visst, vad heter jag?”

“Var inte löjlig, Victor,” sade han, “fråga mig om något som bara du kan veta. Något du aldrig berättat för någon annan.”

Mitt förnamn kunde han gissat från det ensamma V som står före efternamnet på brevlådan, hur som helst är det inte svårt att ta reda på någons förnamn. Nu frågade jag mig vad det var som bara jag visste? Vad hade jag aldrig någonsin berättat för någon annan? Det var inte så svårt.

“Hur dog min mor?”

Åldringen skrockade. “Jag har tänkt på det länge,” sade han eftertänksamt. “Det är onekligen något som bara du vet. Och det måste jag säga: du förvånar mig. Du är intelligentare än jag trodde!”

I det ögonblicket avbröt jag honom. “Du vet alltså inte.”

“Tvärtom!” utbrast han. “Jag vet exakt hur hon dog…” Han tystnade och såg sig uppmärksamt omkring. Det var tydligt att han var förvirrad och försökte övertyga sig om att ingen fanns i närheten. Det föreföll ligga något skrämt i hans uppträdande, som om hans blick var vilsen och oförmögen att fästa sig. Nu skäms jag över min dårskap; men i detta ögonblick genomträngde mig en isande rysning. Men ändå, jag hade aldrig berättat för någon – inte ens någon kärlek – hur min mor dött; jag har dragit en vals eller undvikit att svara om någon frågat.

“Din mor”, började han, “led länge av schizofreni. Hon anses ha tagit sitt liv med en överdos barbiturater. Myndigheterna fann schizofrenin orsaken till självmordet – hon var självmordsbenägen redan innan hon blev inlagd. Men när de skrev ut henne ansågs hon vara på bättringsvägen.”

Här drog han en djup suck (och likaså jag). “Att det i själva verket var du som hjälpte henne var något som alla kunde bortse från. Myndigheterna kunde inte bevisa att du pratade med henne och frågade vad hon ville och höll hennes hand medan du såg henne somna och dö.”

Jag tappade slagträet.

Den gamle såg allvarligt på mig. Han rörde sig inte och verkade ha slutat andas, men sedan svalde han och bet sig i läppen.

“Ta det lugnt!” uppmanade han. “Du gjorde en god gärning! Det var barmhärtigt att hjälpa henne. Hon ville dö! Du – jag – hjälpte henne. Han tystnade och utbrast med sprucken röst: “Du –” Han tystnade igen. “Vi gjorde inget fel! Skulle inte du vilja att någon gjorde samma sak för dig om du befann dig i den situationen?”

“Jo”, sade jag och skakade på huvudet.

En ensam tår rann nedför den gamles kind och pupillerna drog ihop sig. Han uppvisade ett sammanbitet ansiktsarrangemang som fick honom att se deprimerad ut. “Du kommer att tänka på det tills du är i min ålder – det kan du vara säker på!” Han sträckte ut ena handen mot mig. Den var stor, men såg varken stark eller skicklig eller känslig ut. Fingrarna var nikotingula, ungefär i samma gula nyans som gamla fotografier.

Jag stirrade på den rynkiga, seniga, håriga saken några sekunder innan jag tryckte den. Greppet berättade att han var en svag gammal man; och att han så gärna ville visa mig styrka. Men han misslyckades katastrofalt. Hur länge vi satt där kan jag inte avgöra. Varken då eller nu. Det var en gripande, förvirrande stund. Och det gick upp för mig hur många frågor jag ville ställa. Det var plötsligt så många frågor som krävde svar.

“Kom,” sade jag slutligen. Våra ögon möttes. “Vi sätter oss i köket och tar något att dricka.” Jag släppte hans obehagliga lem och ställde mig upp. Den gamla, eller äldre versionen av mig satte sig upp i sängen, men det gick långsamt. Mycket långsamt. “Jag kommer…”, sade han.

Jag gick före in i köket.

Medan jag funderade på vad han kunde tänkas vilja ha, öppnade jag skafferiet, mitt provisoriska barskåp, och överblickade spritflaskorna. Jag är ensam tillsammans, tänkte jag och log. Jag kände mig på bra humör, men var mycket förvirrad. Jag hade liksom, för första gången på mycket länge, tid för mig själv, men ändå var jag inte ensam. Det var humoristiskt samtidigt som det skrämde mig. Jag beslöt mig för att han antagligen ville ha det samma som jag; vi var ju lika, han var jag och jag var han – det hade jag förstått. Så mitt val skulle säkert duga om det var något jag tyckte om.

Han kom in genom köksdörren medan jag fyllde två glas med Lagavulin. Han hade tagit på sig ett par dubbelslipade glasögon som fick honom att se ännu äldre ut. Då jag granskade honom slog det mig att han var något kortare än mig och jag äcklades av att se hur han misskött min kropp. Jag lovade mig själv att börja träna regelbundet och lägga till med en bra kroppshållning för att slippa ifrån den ohyggliga framtid jag såg framför mig.

Han satte sig vid köksbordet. “Du är vacker!” sade han drömmande. “Så ung…” I ögonvrån kunde jag se hur han vände sig mot mig och granskade min kropp uppifrån och ned, nedifrån och upp.

“Eh, tack.”

Det var inte likt mig att inte finna rätt ord, men det var heller inte likt mig att ge en man sådana komplimanger.

Jag ställde de båda glasen på köksbordet och satte mig mittemot honom. Vi smuttade på maltwhiskyn.

“Hur har du kommit hit?” frågade jag.

“I själva verket kan jag inte förklara det”, sade han. “Jag minns inte riktigt.”

“Något måste du väl minnas?” Jag tog en cigarett och erbjöd honom en. Han tog emot den.

“Det här märket har jag inte rökt på länge.” Han stirrade på paketet. “Det måste ha varit ett tjugotal år sedan. Det gick i konkurs…” Han slog cigaretten mot vänster hands knoge medan han vände den, gång på gång – precis som jag gjorde – och alltid gjort – för att mjuka upp tobaken innan han tände den.

“Jo, självklart minns jag några detaljer.” återupptog han och började berätta om framtiden, om sin forskning och de få minnen han hade av färden bakåt i tiden. Ibland rynkades hans panna smärtsamt. Det är kanske inte behagligt att bli tvingad tillbaka till det förflutna och bli ställd ansikte mot ansikte med sina minnen. Tankar blir nog inte angenämare att umgås med därför att man länge lyckats döva dem.

Jag lyssnade på vad han hade att berätta, men hörde inte innebörden. Jag bestämde mig för att jag inte ville veta. Jag var intresserad – väldigt intresserad! – men jag behövde ingen förklaring. Det räckte att veta att jag i framtiden, när jag var lika gammal och medtagen som han, skulle färdas bakåt i tiden och träffa mig själv. Hur spelade ingen större roll. Inte då. Inte nu. Det var viktigare att få reda på vad som skulle hända mig i den nära framtiden och inte om trettio-fyrtio år. Därför avbröt jag monologen.

“Hur ser framtiden ut?”

Men redan då jag uttalat orden dök en ny fråga upp; det fanns så många, och jag kunde inte välja rätt ordning att ställa dem i. Han frågade vilket år det var, och jag svarade förbluffad.

“Framtiden”, började han, “ser ungefär likadan ut som idag. Bortsett från att befolkningen ökat, maten blivit dyrare och tekniken blivit mer effektiv. Så enkelt är det, mycket är snabbare eller förbättrat och det finns fler produkter att välja bland. Men miljöförstöringen fortskrider fast vi försöker lägga band på den.” Han avbröt sig och hostade.

“Men det är en väldig förenkling av framtidens utseende”, fortsatte han. “Tänk själv tillbaka ungefär tjugo år, om du minns, och tänk efter hur framtiden – nuet – förbättrat eller försämrat världen. Ungefär så är framtiden. De artefakter som en generation skapar gör det möjligt för nästa generation att starta sin utveckling på en högre nivå. De riktigt stora förändringarna tar tid!”

Jag kan inte påstå att hans svar förvånade mig. Jag tyckte att det lät logiskt, men samtidigt ganska ointressant då det inte var särskilt överraskande.

“Hur tycker du att jag borde leva mitt liv?” frågade jag. “Är det något du gjort under åren som du vill ändra på?”

Han gav mig en min jag inte kunde tolka. “När du blir lika gammal som jag”, sade han, “så kommer du att tänka mycket på hur livet kunde ha blivit. Vad du gjort fel och varför. Men jag har kommit underfund med att man behöver tänka på vad man gjort rätt istället för vad man kunde gjort annorlunda.

Och det är något jag kan rekommendera dig att börja tänka på. Hur vill du att framtiden ska bli? Tänk på att du alltid, vilken situation du än befinner dig i, har ett val. Livet har ingen mening – vi väljer alltid hur vi ska leva, vilket ger livet mening… men vi måste ta konsekvenserna av det vi gör eller inte gör. Tänk på att välja det alternativ som du tror kan leda till bäst möjliga framtid, som du vill ha den. Livet har bara en mening: att välja alternativ. Livet handlar om att göra rätt eller fel val. Du är fri att välja, men inte fri från dina val. Du är dömd, om man så vill, till frihet. Du är dömd att välja!”

“Det där låter som något Nietzsche… eller Sartre skulle kunna ha sagt”, skrockade jag eftertänksamt, men det han sagt hade fått mig att rysa.

“Kanske det”, sade han. “Å andra sidan kanske livet går ut på att lära känna sig själv. Och då kanske jag kommit rätt?” Han gav mig ett skevt leende och visade mig en uppsättning slitna tänder.

Jag skrattade samtidigt som jag reflekterade över vad han sagt – jag tyckte innebörden var intelligent och kanske rentav värdefull. Jag lovade honom att börja tänka på mina val, och löftet ledde mig in på nästa fråga: “Kommer jag – eller när kommer jag – att få min doktorsgrad?”

Den äldre versionen av mig nickade och smuttade på cigaretten och rökte whiskyn – eller om det var tvärtom? Jag var inte medveten om skillnaden då.

“Om inget oförutsett inträffar får du den om … ” Han tystnade tvärt. “Hur gammal är du förresten?”

“Jag är tjugosju” svarade jag och tog en klunk av spriten. Det behövde jag! “Hur gammal är du?” frågade jag i retur.

“Sextionio”, svarade han. “Och vad har livet gett mig? Början är eld och slutet kommer att bli en hög med aska” – han gav mig ett modstulet leende som nästan verkade göra ont; han log men det fanns inte mycket humor i det leendet – “och mellan slutet och början ligger all världens smärta… Jag har helt enkelt inte många val kvar…” Han tystnade och rökte ett par bloss mellan ett antal oroväckande hostningar. “Om tre år”, återupptog han eftertänksamt, “får du doktorsgraden. Men, du vet lika väl som jag att min närvaro här ikväll kan inverka på den saken. Det är inte längre säkert att det blir så. Jag har antagligen förändrat framtiden genom att komma hit!”

Jag nickade till hans resonemang  och insåg att det borde gått upp för mig utan  att  han  hade  behövt förklara det. Jag förstod med ens att allt han skulle berätta, alla svar på alla konstiga frågor jag skulle kunna ställa, kanske inte ens skulle inträffa. Vad jag än frågade honom om, och hur mycket han än berättade om framtiden, så var allt ändå ovisst.

Han blev mer och mer vältalig och inspirerad i beskrivningen av min framtid, och det han sade lät trovärdigt. Men medan han fortsatte sin utläggning om vad som skulle hända försökte jag att inte lyssna. Jag ville inte höra! Och jag ville inte se på honom; jag började må alltmer fysiskt illa av att se min gamla – för gamla! – missbrukade kropp. Han var motbjudande. Och tänk om det han berättade inte skulle hända. Hur besviken skulle jag inte bli om min framtid skulle visa sig bli sämre än den han berättat om? Jag valde att istället tänka på vad jag skulle göra, det var nyttigare.

Efter en stunds överläggningar från hans sida ställde jag mig upp.

“Vad… ?” Han såg på mig som om jag borde varit mer intresserad.

“Vänta lite… ”, sade jag med spelat intresse, “jag ska bara gå på toaletten.”

Jag gick in i sovrummet och plockade upp slagträt som fallit bredvid min säng. Jag väntade sedan en kort stund innan jag smygande återvände till köket och ställde mig bakom honom. Han satt tyst med ryggen mot mig och drack och rökte. Han hade varken hört eller sett att jag var tillbaka, än mindre upptäckt att jag stod bakom honom.

Efter att ha studerat bakdelen av hans huvudsvål slog jag slagträt i det kala bakhuvudet. Jag tog i ordentligt. Och han föll över bordet som om han varit en tall och slagträt en yxa.

Det var smärtfritt.

Nu i efterhand känner jag mig oerhört lättad; att döma av hans yttre skulle han ändå snart avlidit, och dessutom hade inte hostan låtit bra, så mitt agerande var definitivt godhjärtat! Det förvånar mig inte; jag har alltid varit, eller försökt vara, en god människa. Det var mitt val att hjälpa honom dö, precis som de val han talat om som vi alla ställs inför. Jag valde att bistå honom genom att ta hans liv – och trots allt, det var mitt att ta! Han visste, eller borde i alla fall ha vetat, att jag alltid önskat mig makten att kunna bestämma över min framtid.

Mitt barmhärtiga handlande hade en väldig fördel: en hastig död brukar allmänt förkorta livet, men i det här fallet förlängdes det. Förr, till och med så sent som igår, ansåg jag mig, med ungdomen och min fysiska hälsa i åtanke, ha tiden på min sida. Numera vet jag det med säkerhet. Nu vet jag när jag kommer att dö: idag, om sisådär 42 år. Efter mitt lilla experiment på motorvägen verkar det som att jag är odödlig tills dess.

Men tyvärr uppstod också ett problem när jag hade bistått mitt äldre jag. När jag hjälpte min mor behövde jag inte tänka på annat än vilken god gärning jag utfört, hur vänlig jag varit mot kvinnan som en gång burit mig i sitt sköte och sedan fört mig till livet. Jag kunde njuta i fulla drag när ambulansen kom och hämtade henne. Men när jag hjälpte mitt äldre jag låg han där i mitt kök, lealös och fridfull som en klubbad säl. Jag kunde inte ringa efter hjälp!

Barmhärtigheten verkade med ens ha ett dyrt pris: jag hade en äcklig gammal man som jag var tvungen att göra mig av med. Jag kunde inte ge myndigheterna tillstymmelse av en chans att undersöka honom; de skulle antagligen dragit slutsatsen att den döde mannen hade exakt samma DNA och fingeravtryck som jag. En obduktion hade definitivt inte varit till min fördel; situationen skulle förklarats oförklarlig, men jag skulle oundvikligen dömts för mord och spärrats in. Det är inte något bra sätt att spendera odödlighet! Jag var tvungen att göra något.

Tankarna som for över mig var inledningsvis mycket obehagliga, och jag visste inte vad jag borde göra. Det var extremt svårt att tänka klart.

Först greps jag av den ohyggliga tanken att jag kunde lägga honom i frysen och äta honom, för att med säkerhet bli av med kroppen. Men hur makabert vore det inte om jag hade funnit att jag även till smaken var en god människa!

Vid den intensivt skrämmande tanken utsöndrades saliv i min mun; och det fick mig att kräkas. Efteråt svepte jag ett glas Lagavulin, delvis för att få bort smaken men mest för att stilla mina nerver. Jag förstår inte varför tanken överhuvudtaget kom – jag är en god man, inte någon kannibal! Jag släppte den, och höll i ett paniskt ögonblick på att dumpa kroppen i sjön. Det verkade vara en bra lösning tills jag sansade mig, lyckades tänka efter och inse att han skulle flyta upp till ytan om jag inte tyngde ned honom ordentligt – kanske inte genast men så småningom. Då skulle myndigheterna få chansen att undersöka honom, så jag förkastade även den idén, och tänkte för ett ögonblick, tills jag kom på riskmomentet, bränna kroppen i spisen och sprida askan. Men lukten! Mina grannar!

Efter mycket om och men, efter flyktiga bra eller dåliga lösningar på problemet, kom jag fram till att den avlidnes sista vilja – min vilja! – måste respekteras. Och innerst inne ville jag inte att min kropp skulle skändas! Baserat på den insikten fann jag slutligen en lösning.

I samband med mitt experiment på motorvägen blev polis och andra myndigheter upptagna med ett omfattande räddningsarbete. Medan de tog hand om de skadade och de döda och sökte efter mannen som gått över motorvägen och orsakat all kalabalik tog jag kroppen till min mors grav, och avlägsnade försiktigt grästuvorna på ett sådant sätt att de var intakta och kunde läggas tillbaka efteråt. Jag begravde mitt äldre jag tillsammans med min mors ruttnade ben, och tog den överflödiga jorden till minneslunden bredvid där jag spred den som om den varit aska. Sedan lade jag omsorgsfullt tillbaka grästuvorna så att den nattliga begravningen inte skulle tilldra sig uppmärksamhet. Det tog tid, men jag lyckades över förväntan – det var svårt att se att jag ens varit där.

Merparten av mina bekanta vars släktingar avlidit tar sig sällan eller aldrig tid att besöka och sköta om graven, de tycks ständigt komma med undanflykter för att slippa placera ut blommor och visa sin vördnad till den de en gång älskat; den som inte längre är en börda och därför undan för undan försvinner ur minnet för vart år som går. Jag är nog ensam om att kunna besöka en grav som innehåller min mor och mig själv. Mitt äldre jag, den nyligen avlidne, var en till utseendet vidrig människa, men han – jag – förtjänar respekt.

Likaså min mor! Därför tänker jag inte försumma min plikt; graven kommer att vara välskött! Jag har tid! Tid att minnas. Att aldrig glömma. När jag slutligen dör om 42 år kommer en yngre version av mitt dåvarande jag att sköta om graven med samma omsorg och kärlek. Det kommer alltid att finnas någon som minns mig och min mor.

Men, vid närmare eftertanke… när jag är sextionio och träffar mitt yngre jag, då vet jag ju vad som kommer att hända… Tänk om jag inte är redo att dö! Tänk om jag försvarar mig!

Vad händer då?

Den här novellen vann första pris i tidskriften Mitranias novelltävling 2005. Publicerades ursprungligen i tidskriften Mitrania nr 2, 2005. Återigen publicerad februari 2012 – utan de två avslutande sidorna- i antologin Spegelzonen (Robert Andersson, red.). 

Illustrationerna är  gjorda av min gode vän Joseph Saade, Mariestad.

Boken är utgiven av Hastur förlag. Och jag räknar med att vilken dag som helst få några exemplar på posten. Men redan nu går boken att beställa direkt från Hastur förlag. Denna eminenta bok som inspirerade självaste H. P. Lovecraft är häftad och kostar 130 kronor inklusive frakt direkt från förlaget.  Här kan man beställa den.

Innehåll:

Begränsad upplaga av Billy Rimgard 
Experimenten med partikelacceleratorerna leder inte till att higgspartikeln upptäcks. Men däremot hittar man något annat, som är mycket oroande. Novellen vann vår senaste novelltävling.

Min själ har spindelben av Peter Fisk
När farfar är nära att dö får han andra perspektiv på tillvaron. Men hans nära och kära delar inte hans nya ideer. Den här novellen vann vår andra novelltävling och är en av de bästa vi någonsin publicerat.

Dolt i jorden av Camilla Linde
Vad är det för världsomspännande civilisation som arkeologerna funnit spår efter, och vars gud dyrkades över hela kontinenter? Denna originella novell är även den en novelltävlingsvinnare.

Sell Out av Anders Nilsson
Att sälja sin konst räcker inte längre. Nu måste man sälja betydligt mer för att kunna överleva ekonomiskt. Den här skakande novellen kom på poängplats i den senaste novelltävlingen.

Besten av Bertil Mårtensson
Vad är det för stor hund som har setts springa i skymningen runt den gamla kyrkan? Denna stämningsfulla skräcknovell publicerades i tidskriften Mitrania. Bertil Mårtensson är bl a känd som en svensk sf-författare.

Kents bensin och Tobak av Rikard Slapak
Riktigt skrämmande skräcknoveller är sällsynta, men det här är ett enastående exempel på svensk skräck när den är som bäst. Den kom på poängplats i vår senaste novelltävling. Rikard Slapak har blivit publicerad åtskilliga gånger i Mitrania och i olika antologier.

De stulna tonerna av Thomas Lundgren
En äppelodlare dras in i ett mysterium med en märklig orgel som tycks ha en gåtfull kraft. Ännu en berättelse från vår senaste novelltävling.

Ett offer till Yuurhl – Johan Theorin
Innan Johan Theorin blev så känd som han är idag skrev han den här utmärkta novellen om en flicka som dömts att offras till guden Yuurhl. Den var ett bidrag till en novelltävling.

Det vita skeppet av H.P Lovecraft
I denna drömlika novell tar Lovecraft oss med på en resa till gåtfulla, främmande platser som ytterst få har hört talas om. Den legendariske författaren upphör aldrig att fascinera.

Den svarta damen av Robert Andersson
En före detta trollerikonstnär är fortfarande besatt av dolda lönnutrymmen och hemliga platser. Men det finns hemligheter som ingen människa bör känna till.

Eutanasi – Fredrik F. G. Granlund
Sedan H.G Wells ”Tidsmaskinen” kom ut har sf-författare spekulerat kring möjligheten att resa tillbaka i tiden. Här är en ny variant på temat. Denna novell vann en av våra novelltävlingar och har en lång och intressant historia.

Membranet i mittens horn – K. G. Johansson
En upptäcksresande i djupaste Afrika stöter på något som kan förändra världen. Men är han situationen vuxen? K.G Johansson är känd både som översättare, gitarrist och författare. Denna novell håller hög klass.

Tuzun Thunes speglar – Robert E. Howard
En forntidskung är uttråkad över tillvaron. Men en vis gammal man visar honom hemligheter som han ännu inte känner till. Barbaren Conans skapare har här skrivit en fascinerande berättelse om det tema som gett antologin sin titel.

* * *

ISBN: 978-91-633-9936-7
Redaktör: Robert Andersson
Layout, korrektur och översättningar: Lilian Wiberg
Omslagsbild: Åke Andersson.

Antal sidor: 146

Häftad

Beställningsinformation:

Sätt in 105 kronor på plusgirokonto 162 29 01-5 och ange din postadress så får du boken inom en vecka. Bokens hemsida hittar du här. 

F.G. Den här gången är det tänkt att vi ska diskutera J.D. Salinger.

J.W. Gärna det, det är ju en av våra gemensamma favoriter. Du sa tidigare att romanen The Catcher in the Rye är din favoritroman. Varför?

F.G. Salinger är en husgud. Jag har läst men äger inte alla hans böcker i svensk förstaupplaga – men dock just Räddaren i nöden, vilken jag också läst många gånger och naturligtvis i de båda svenska översättningarna som finns (Birgitta Hammar översatte den ursprungligen, 1953; sedan den eminente, mer namnkunnige, Klas Östergren) och det engelska originalet. Det är en av få böcker jag försöker att läsa om med jämna mellanrum därför att den för mig på något oväntat sätt känns så väldigt viktig. Hur är det för dig?

J.W. Själv har jag bara läst den på originalspråket, känns bättre så. Äger dock Franny och Zooey (inbunden) samt Res timmerbjälken högt, timmermän och Seymour, en presentation (häftad) i svensk förstaupplaga.

F.G. När jag läste Räddaren i nöden för första gången hade jag vetskapen om hur farlig romanen ifråga anses vara – trots att alla gymnasieelever i USA tvingas läsa och recensera den under sin skolgång. Jag läste för övrigt i Adlibris nyhetsbrev att boken fortfarande säljer 250 000 exemplar varje år i USA. Och det finns förstås en orsak till detta.

J.W. Naturligtvis. Det är verkligen en modern klassiker.

F.G. Definitivt. Jag glömmer hur som helst aldrig den första genomläsningen; började trött som fan på bussen från Mariestad till Skövde när jag studerade där på högskolan. Jag kunde verkligen inte sluta läsa. Jag skakade! Det var något i språket och handlingen som påverkade mig så starkt.

Jag vet andra som reagerat som mig, men även andra jag rekommenderat boken till som inte alls reagerat så, bara ansett att det är en väldigt bra roman. Ingen jag känner som läst den när jag rekommenderat den har dock sagt att den är dålig.

Åter till min första genomläsning. Jag skakade, blev inte mig själv på länge. När jag gick av bussen i Skövde kunde jag inte slå igen den, läste vidare även när jag gick av bussen, på väg till högskolan och där var jag helt förstörd. Försökte slå igen boken och koncentrera mig på föreläsningen – men det gick inte. Det gick inte. Satt mest bara och läste ut Räddaren i nöden hela den dagen. Och jag har läst den många gånger sedan dess. Naturligtvis även på engelska.

J.W. Själv har jag bara läst Catcher en gång (än så länge) och gillade den oerhört mycket. Blev dock inte förstörd av den, inte heller skakade jag, men som sagt, jag gillade den. Holden Caulfield är en fantastisk karaktär. Han känns som en person av kött och blod.

Men i ärlighetens namn frapperades jag i första hand av Salinger-myten. Den gjorde liksom boken mer intresseväckande. Det är antagligen därför det finns en sådan stor lockelse, eller vad man nu ska säga, i Salingers verk, i alla fall för min del. Samma sak med Thomas Pynchons böcker. (På 70-talet misstänktes det ju en period att Pynchon i själva verket var J.D. Salinger, ganska lustigt.)

F.G. Det var intressant! Men jag måste för närvarande låta denna felaktiga aning bero. Istället kan vi kika på – och tro eller inte tro – filmen Se7en vari det anses vara en farlig bok, som man får en prick i registret om man lånar på bibliotek eller för den delen köper, liksom ex Adolf Hitlers Mein Kampf och Karl Marx Das Kapital (Kapitalet). Ändå måste som sagt alla gymnasieelever i USA läsa den under sin uppväxt.

Mark David Chapman som sköt John Lennon hade den på sig och man fann en mängd i hans hem. Senast filmatiserades just det såsom Chapter 27. Det finns bara 26 kapitel i Räddaren i nöden.

J.W. Chapter 27 är mycket bra film, har sett flera gånger. Tycker att den sågades lite väl skoningslös när den kom, antagligen främst på grund av hatet gentemot Chapman som person. Anser att Chapter 27 är bättre än den där andra filmen om Chapman, The Killing of John Lennon.

Chapman hade aldrig någon ”mängd” exemplar av boken i hemmet. När han sköt Lennon hade han ett ex själv (köpt i en bokhandel i New York kort före mordet) och ett ex som han lånat ut till sin flickvän Gloria. Däremot köpte han in åtskilliga ex av boken under sin rättegång, för att göra reklam för Salingers bok. Som Chapman själv beskriver det i Jack Jones läsvärda Let Me Take You Down – Inside the Mind of Mark David Chapman, the Man Who Killed John Lennon: “That’s when I realized, in an instant, that John Lennon had been killed to promote the reading of The Catcher in the Rye. […] I had them bring in copies of the novel by the boxful. Doctors too, the psychologists – I had them bring stacks of the book in so I could sign them. I signed them to make them keep them, so that they would never throw the books away. I didn’t sign the books because I thought I was a celebrity or a big shot.”

F.G. Vidare finns en väldigt bra eller åtminstone mycket underskattad film om boken ifråga: Conspiracy Theory, med Mel Gibson och Julia Roberts, där mången konspirationsteori gås igenom: en del människor blir helt enkelt beroende av denna bok, måste köpa den om de inte har den i sin närhet. Filmen ifråga visar också vilken koll myndigheterna har över inköp av denna bok, även om det i filmen är väl överdrivet.

J.W. Den har jag inte sett, men känner till den och dess koppling till Salingers bok. Visst, The Catcher in the Rye fick kvickt rykte om att vara ”farlig” efter mordet på Lennon. Knappt fyra månader senare blev ju Ronald Reagan skjuten av tokstollen John Hinckley, Jr. (för att fånga Jodie Fosters uppmärksamhet). Polisen sökte igenom Hinkleys hotellrum och fann bland annat, hör och häpna … The Catcher in the Rye! Hurvida det fanns någon koppling till mordförsöket vet jag inte. Tror inte det. Tror inte heller att myndigheterna bryr sig om vem som läser boken, det är en myt. Vandringssägner och sensationstidningsskriveritendenser som i sig tur genererar nya myter som påverkar den som läser boken. Om den på allvar skulle anses vara en ”farlig” bok skulle ju nästan var och varannan kotte vara en potentiell mördare, eftersom den, som du sa tidigare, säljer 250 000 ex varje år.

Att boken fortfarandes läses i så stor utsträckning tror jag beror dels på att den är tidlös – den funkar lika bra nu som 1951 – och dels på auran av mystik kring Salinger som person. Att en framgångsrik författare helt upphör att publicera sig vid 46 års ålder och vänder hela världen ryggen, det förekommer ju inte alltför ofta. Vad hade han för sig alla de där åren i sin stuga i Cornish? Hur många böcker skrev han egentligen? Finns alla dessa manus kvar i ett kassaskåp, eller har de bränts upp? Kommer de att publiceras? Och så vidare … Det kittlar verkligen fantasin.

Hur som helst, vad tycker du om hans övriga böcker, Fredrik?

F.G. Jag tror jag har läst samtliga texter Salinger fått publicerade – han är en av mina absoluta favoritförfattare. Jag minns särskilt läsupplevelserna när jag läste Franny och Zoey, särskilt en lång fotnot han skriver i den boken där han förklarar hur fult det är med fotnötter, liksom exempelvis ”En perfekt dag för bananfisk” och den novellens överraskande, överrumplande slut.

J.W. Ja, det är antagligen hans mest kända novell – kanske just tack vare det där oväntade slutet som tycks komma från ingenstans. Får en att börja tänka, ett intressant personporträtt också. Holden Caulfield och Seymour Glass, mycket bra karaktärer. Andra två favoritnoveller för min del är ”For Esmé – With Love And Squalor” och ”Teddy”. Salinger hade verkligen ett öga och sinne för hur folk beter sig. Flickan i ”For Esmé” känns som en 100 % autentisk människa, och inte bara en liten lustig endimensionell figur i en novell. Hennes lillebror också för den delen. Teddy känns som ett slags prototyp för det som Seymour senare blev i ”Hapworth 16, 1924”, Salingers sista publicerade verk.

Fotnoten du nämner är mycket rolig! Finns en hel del humor i hans texter, något få personer uppmärksammar. Minns du Seymours dikt om John Keats? Gillar även avslutningen i författarpresentationen till Franny och Zooey: ”Min hustru har emellertid bett mig att i ett enstaka utbrott av öppenhjärtlighet tillägga, att jag bor i Westport tillsammans med min hund.” En total lögn.

Jag är dock inte så himla förtjust i Franny och Zooey. Anser den vara ganska seg och småtråkig, kanske för att ämnet spiritualitet inte ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Håller med John Updike i hans kritik av boken. Jag har läst Rise High the Roofbeam, Carpenters and Seymour, an Introduction betydligt fler gånger, särskilt Seymour an Introduction.

F.G. Just nu känner jag mig väldigt korkad. Jag skall dock vara totalt ärlig och säga som så att jag inte exakt minns vad jag läst av det du frågar om. Jag har genom åren fört databaser med vad jag läst och läst ut, romaner och noveller, tidskrifter och dylikt – samt exakt när jag gjort det. Men jag har nyligen, eller de senaste åren, haft en mörk period, vilket de som följer Marmeladkungen lär/bör vara medvetna om. Jag skall alltså inte ens försöka glänsa med något jag kanske inte ens har läst (även om jag i det här fallet paradoxalt nog med stor säkerhet har det). Jag kan dock nämna att jag tror mig minnas dikten om Keats – men inte så mycket att jag minns den såpass att jag vågar mig uttala mig om den.

J.W. Vad tycker du om ”Hapworth” då? Märkligare text får man leta efter! Ibland, om man tillåts vara amatörpsykologisk, får jag en känsla av att Salinger för varje publikation ville göra sig mindre omtyckt och läst, eftersom texterna i kronologisk ordning blir alltmer självmedvetna, självreflekterande, verklighetsfrånvända och svårtillgängliga. Å andra sidan kan det ju ha att göra med hans senare zen-inställning till skrivandet …

F.G. Det är en fantastisk text som jag läst flera gånger – även om det var länge sedan sist. Salinger skall upptäckas, läsas och läsas om. Begrundas och sedan begrundas ännu mer. Det är, som jag ser det, en av ytterst få författare som förtjänar sådan kontemplation som jag faktiskt i detta fakt åsyftar.

J.W. Har du läst Kenneth Slawenskis Salinger-biografi? Kanske lite väl hyllande emellanåt, men betydligt bättre än Ian Hamiltons bok, som jag faktiskt tycker är ganska osympatisk. Kan även rekommendera If You Really Want To Hear About It – Writers on J.D. Salinger and His Work.

F. G. Jag har inte läst biografin om Salinger – men kommer nu att göra det så fort jag bara kan.

F.G. Jag har dessvärre inte läst dessa böcker, men kan garantera dig att så inte länge till kommer att vara fallet. Efter publiceringen av denna del i vårt samtal kommer jag att ta itu med mitt Saling-samlande, läsa på om det hela – och naturligtvis ta och suga åt mig från varje sida i de böcker om Salinger som du här tipsar om.

J.W. Du sa att du läst allt som Salinger publicerade. Menar du då även de noveller han skrev som inte ingår i Nine Stories? Tänker på ”A Girl I Knew”, ”The Young Folks”, ”Go See Eddie”, “The Hang of It”, “The Heart of a Broken Story” och alla de där han skrev innan han slog igenom  med The Catcher in the Rye?

F.G. Jag tror det. Men jag menar inte att det är något jag påstår med säkerhet. Jag märker hur mycket mer inläst du är på Salinger jämfört med mig varför jag blir alldeles särdeles osäker. Jag märker att hur mycket jag önskar att så inte är fallet så är du betydligt mer insatt i Salinger än undertecknad – och jag får låta fallet vara sådant. I dagsläget är jag dig underlägset rörande allt det vi pratat ovan. Det är dock inte ofta jag blir mållös i litterära sammanhang – men när det händer – såsom i denna del av vår dialog – då förändras jag i grunden och blir alltmer ödmjuk än jag var sedan tidigare. Jag är imponerad av dig, Jonas. Mycket mer än så har jag inte att säga den här gången. Så tills vi hörs av igen . hoppas innerligt att våra läsare nu går till närmaste bibliotek och upptäcker Salingers magnifika, mänskliga universum. Väl mött snart igen, Jonas!

Andra delar av denna vår pågående dialog:

Femte delen: Stephen King, H. P. Lovecraft och Dean R. Koontz.

Fjärde delen: Skräcklitteratur. The Horror … The Horror …

Tredje delen: Gode Gud

Andra delen: Alkohol & Kreativitet – hur får vi våra idéer?

Första delen: Författandet

Den 24 januari, alltså för exakt en vecka sedan, fick jag reda på att jag i höst publiceras med ännu en novell i bokform. Även den här gången rör det sig om en novellantologi. Och inte heller den här gången är det någon novell jag skickat in till något förlag – utan ett förlag som kontaktat mig och bett om att få publicera mig. Tyvärr får jag av sekretessskäl inte heller denna gång avslöja något om boken, novellen eller förlaget. Den informationen släpper jag dock förstås framigenom när jag har tillåtelse till detta.

Alltså: Två bokpubliceringar innan januari ens är slut! Det är inte dåligt, det!

Framgångar på andra områden

Vidare står blogginläggen här på Marmeladkungen i kö. Det är mycket att göra med detta och med mitt författarskap. Redigering av texter och bilder. Publicering. Och så vidare. Besökarna ökar ständigt. Allt fler vill publicera sig på Marmeladkungen. Jag blir av flera förlag och instanser ansedd såsom en journalist – och jag har blivit och blir fortfarande inbjuden på Bankettmiddagar för press, VIP-listor och inbjudningslistor för nya filmer (tyvärr i storstäderna).

Samtidigt hör allt fler bokförlag av sig. Överöser mig och de som skriver för Marmeladkungen med recensionsexemplar – böcker och i viss mån även film/biobiljetter.

Två nya magasin/tidskrifter har kontaktat mig och vill att jag skall skriva för dem – krönikor, bokrecensioner, filmrecensioner, betraktelser och så vidare…

Jag har precis fått ihop ett första utkast till vad jag hoppas – vill tro – är den bästa essä/artikel jag hittills skrivit. Bara lite redigering, och sedan publicering.

Mitt romansamarbete tillsammans med författaren Jan-Erik Ullström från Skövde går hur bra som helst. Tidsmässigt ligger vi riktigt bra till. Dessutom känns det precis som jag skrivit tidigare väldigt bra! Väldigt bra!

Jag har blivit ombedd att översätta ytterligare tre – egentligen fler – böcker. Från två olika förlag. Det rör sig alltså inte bara om Hastur förlag. Dessutom har jag från ett av förlagen helt plötsligt fått möjlighet att själv välja vad jag önskar översätta från en större lista.

Gissa om mina litterära framgångar just nu är glädjande!

Inledningen av ett nytt år är och har sedan jag började skriva professionellt alltid varit något visst. Något alldeles speciellt. När året inleds flyter mitt skrivande i allmänhet på adekvat eller ännu bättre. Men samtidigt har jag så långt tillbaka jag kan minnas gått och oroat mig för när på året jag skall förlora författaroskulden. Det är naturligtvis lätt hänt att tiden går och jag blir lite valhänt, konfunderad, och förlorar allt mer självförtroende. Kort sagt: jag blir alltmer orolig. Vilket innebär att jag också oftast skriver sämre.

Men den här gången, det här året kom publiceringen – – ovanligt tidigt.

illustration av Jonas Wessel

Jag fick i tisdags, den 17 januari, reda på att man valt att ta med en av mina prisbelönta noveller (Sf-skräck; och det första kapitlet i min tredje roman) i en – vad jag tror mig förstå är en redan tryckt – novellantologi, som ganska snart lär komma att släppas kommersiellt. Jag kan av sekretesskäl inte gå in mer på detaljnivå om boken eller förlaget, men däremot kan jag avslöja att jag både blev förvånad – då jag den här gången inte behövde skicka in någon text – och naturligtvis väldigt glad och upprymd. Något gott måste jag nog ändå ha gjort för att förtjäna detta.

Det känns verkligen härligt att återigen,

redan så här tidigt in på det nya året,

förlora min oskuld.

Bokrecension:

Fallet med de försvunna böckerna

av: Ian Sansom

Recensent: Robin E. Bengtsson

1. Bokens handling

Israel Armstrong är en klipsk, lönnfet, för sin ålder löjligt beläst, klumpig och tafatt, förvuxen gammal pojke från London som drömmer om att arbeta som bibliotekarie. När denna chans uppenbarar sig reser han förhoppningsfull till Nordirland för sina drömmars arbete. Väl framme vid biblioteket där han fått anställning finner han i det ruskiga havsklimatet till sin enorma besvikelse att det är igenbommat. Om han tidigare tyckt synd om sig själv är det ingenting emot hur ömkansvärd han nu känner sig. Efter fortsatta besvär anländer han till ortens kommunhus där den ständigt godisknaprande kines-nordirländskan Linda Wei, som gömmer sig bakom en mur av regler och byråkrati, förklarar att villkoren för hans tjänst som bibliotekarie har ändrats till bokbussbibliotekarie. Den djupt besvikne Israel accepterar sin situation och tar jobbet. Men efter att ha träffat den råbarkade Ted Carsson, som för övrigt inte har det minsta till övers för hans känsliga sätt, och när Israel sedan inspekterar det gamla vraket till bokbuss uppdagas någonting som avsevärt kommer att försvåra hans arbete: någon har stulit bibliotekets femtontusen böcker.

2. Positivt

Författaren Ian Sansom har i fallet med de försvunna böckerna och i Israel Armstrong skapat den ultimata antihjälten. Israel är motsatsen till värlsvan; alltid steget efter i en omgivning som är som ett väloljat maskineri. Hans dråpliga samspel med den rutinerade Ted, och med Linda Wei som alltid lyckas få sista ordet, är mycket roligt och fullt av subtila poänger. Boken fullkomligt kryllar av fyndiga små talesätt och ordspråk (som Israel står snopet oförestående inför) och är känsligt balanserad på det sättet att exakt när det börjar bli lite för mycket av huvudpersonens självömkan så nollställs mätaren av någon skarp komisk glimt som återigen lyfter berättelsen. Författaren balanserar på gränsen till det patetiska utan att det blir långtråkigt, och det är faktiskt just hans humor som gör boken läsvärd. Och även om det är lättsamt och roligt saknas heller inte en djupsinnigare aspekt, för om man läser noggrannt, lite mellan raderna så finns här också en filosofisk levnadslära.

3. Negativt

Språket som används är stilrent och ganska så kultiverat. Dock verkar vissa ordlekar ha gått förlorade i den inte alltid värst lyckade översättningen, (ex: Glöm det, José). Det stundom råa valet av ord gör sig också med all säkerhet bättre på originalspråket, men budskapet går ändå åtminstone i de allra flesta fallen fram. Men det skall också påpekas att denna bok ställer vissa krav på den egna fantasin, på det sätt att budskapet kan vara svårt att förstå om man vid läsande stund inte är tillräckligt avslappnad. Bokens mjuka stil gjorde exempelvis att undertecknad recensent som var alltför spänd när jag började läsa boken därför inte inledningsvis förstod den subtila, speciella humor som framställs. Det var något som inte hade gått fram. Jag var tvungen att tänka till, gå ut på en promenad och fundera. Väl hemkommen började jag att läsa boken från början, och när jag nu hade reflekterat lite över vad det egentligen var som jag läste så gick någonting upp för mig, och det blev helt enkelt bättre.

4. Sammanfattning

Med reservation för misstolkningar skulle jag vilja säga att boken helt saknar kraft; den var aldrig menad att vara kraftfull, den har ingen ungdomlig glöd eller passion för något speciellt ämne. Den är helt enkelt vardaglig. Vardaglig för vardaglighetens skull.

Man får som läsare lätt en känsla av att författaren en dag kom till en punkt i livet då han i all ödmjukhet kände att det var dags för honom att skriva en roman. Att döma av innehållet verkar det som att han likt bokens huvudperson har spenderat mycket av sin tid i litteraturens värld, och han kompenserar sin eventuellt bristande livserfarenhet med en underfyndig litterär stil som ganska enkelt balanserar upp det hela. Handlingen ligger hela tiden i spektrat mellan normalt och patetiskt: det är roligt, välskrivet och lättsamt. Det är det så pass avslappnat att undertecknad när jag hade kommit halvvägs tvingades börja om från början, eftersom jag inte förstod de lågmälda, avslappnade skämten.

Avslutningsvis vill jag uttrycka att den här boken kan vara mycket underhållande – bara man inte förväntar sig en livsförändrande upplevelse. Framför allt Israels dialoger med vissa av bokens birollsinnehavare är verkliga ljuspunkter. Det är kort sagt en utmärkt bok för den som bara är ute efter enkel ströläsning vid poolkanten. Den som ställer högre krav på en roman kanske hellre borde läsa något i typ med Kafka eller Dostovjevskij…

* * *

(Marmeladkungens avslutande anmärkning. Jag har inte läst boken, men ögnat igenom den. Och vill bara tillägga att denna roman avslutas med ett av de roligaste författartack jag någonsin läst. Det inleds: ”[...] De (tidigare tacken) kvarstår, med undantag. Dessutom skulle jag vilja tacka följande. (Tidigare villkor och förbehåll gäller: en del är döda, de flesta känner jag inte, de berömda är inte mina vänner, och ingen av dem har något ansvar.) [...]” Detta följs av tre hela sidor med tack (!) – mestadels kändisnamn. Sidorna  326-328.)

Titel: Fallet med de försvunna böckerna.

Första delen i en trilogi om den ofrivillige detektiven Israel Armstrong.

Författare: Ian Sansom

Massolit förlag

ISBN 978-91-86649-10-4.

Sidantal: 328 sidor.

Översättare: Öyvind Vågen.

*

* * *

Här hittar du tidigare publicerade bokrecensioner på Marmeladkungen.

 Bokrecension:

Herrelös av Rachel Vincent

– Recensent: Anna Nygren

1. Sammanfattning

Faythe läser ett filosofie magisterprogram i litteraturvetenskap och befinner sig mitt i terminen när hon plötsligt förbjuds att fortsätta sina studier. Hennes pappa tvingar henne hem till familjens ranch. Till saken hör att Faythe inte är någon vanlig student. Faythe är inte ens någon vanlig människa. Nej, hon är en varkatt. Det finns ytterst få kvinnliga varkatter, endast åtta stycken i Nordamerika, varför Faythes familj blir så paranoida när två av dessa försvinner, kidnappade av vad som misstänks vara sydamerikanska strykarkatter. Men den självständiga och envisa Faythe vill inte bli beskyddad av sin pappas underhuggare – särskilt inte av den av dessa som är hennes före detta pojkvän, Marc. Väl hemma hos familjen verkar dock Faythe inte vara bättre skyddad från kidnappare än på universitetet, eftersom hon ganska snart råkar i klorna (bokstavligt talat) på den brutalt grymma Miguel.

1. 2 Bokens baksidestext

Det finns bara åtta kvinnliga varkatter kvar i världen. Jag är en av dem.

Jag ser ut som vilken student som helst, men jag är en varkatt – en shapeshifter – och jag lever i två världar. Trots mina föräldrars protester har jag lyckats undkomma min flocks alla krav och förväntningar och skapat mig ett normalt liv. Ända tills en strykarkatt överföll mig.

Jag hade varnats för strykarkatter – varkatter utan flock, ständigt på jakt efter någon som jag: en attraktiv och fertil hona. Jag undkom men fick veta att två av mina medkatter försvunnit. Min närkontakt med faran var allt flocken behövde för att kalla mig tillbaka, för min egen säkerhet påstod de. Men jag är ingen kattunge och är beredd att utmana vem som helst –och vad som helst. Även herrelösa strykarkatter …

2. Positivt

Författaren Rachel Vincent lekar på ett ganska roligt sätt med genren när hon använder sig av varkatter – vilket är ungefär samma sak som varulvar. Hon skriver i boken att Hollywood fått det halvt rätt, de har bara missat det där med djurarten – varkatter är alltså människor som förvandlas till katter istället för hundar. Den lilla kommentaren bidrar med lite metafiktion och genremedvetenhet – vilket känns ganska uppfriskande.

Faythe, som berättar historien ur ett jag-perspektiv, tycker jag ganska bra om, främst för att hon på typiskt studentmanér är besatt av kaffe och för att hon pratar oavbrutet. Och stundtals är boken skapligt underhållande. Till exempel detta citat om karma, som är ganska kul:

”Och den enda i min familj som visste något om saken hjälpte mina kidnappare istället för mig. Det var tillräckligt för att få mig att undra vilken sorts monster jag hade varit i ett tidigare liv. Det måste handla om dålig karma, det fanns ingen annan förklaring till min fruktansvärda otur.”

Eller det här:

”Efter att jag i en timme fantiserat om isglass och luftkonditionering och vältrat mig i bitter självömkan avbröts mina tankar av Abbys svaga snarkningar. Jag avundades henne den glömska som sömnen skänker, men själv kunde jag inte somna. Jag var för upptagen av att tänka. På allting.”

Och Faythe får ibland in en riktig fullträff i sina bitska kommentarer om det motsatta könet:

”Jag tror att en del män föds med stora egon för att kompensera för att annan viktig utrustning saknas. Som en hjärna.”

3. Negativt

Tyvärr är dessa fullträffar ganska sällsynta. Författaren försöker skriva smart dialog men misslyckas gång på gång och åstadkommer istället små trista klyschor som vrider sig i dödsryckningar – vilket i och för sig är ganska underhållande det också, på sitt sätt – ett sätt som författaren kanske är omedveten om.  Hon försöker vara rolig, men samma sak här, klyschorna läggs på hög och bristen på personlighet i språket är pinsamt påtaglig.

För att fortsätta med det klyschiga, en sexscen som innehåller följande citat skulle jag vilja nominera till Bad Sex in Fiction Award:

”Jag gömde ansiktet mot hans hals och drunknade i hans doft. Han luktade så maskulint, som mysk och oparfymerad tvål och något annat, något mäktigt, farligt och spännande. Jag tog ett djupt andetag och den fantastiska kombinationen av fara och absolut trygghet fick min kropp att darra och varje nerv att vakna till liv.”

Just denna sexscen börjar med att de super sig fulla (varkatter kan på grund av sin höga ämnesomsättning dricka kopiösa mängder alkohol), vilket leder till att Faythe, som redan har ett par partners, har sex med Marc, mannen hon lovat sig själv att aldrig gå tillbaka till.

Att Faythe har flera relationer samtidigt förstör också slutet för mig. Med risk för att avslöja La Grande Finale så måste jag klaga lite på det. Faythe har alltså en före detta pojkvän, en fosterbror som plötsligt är lite mer, och så en helt mänsklig pojkvän på universitetet. När hon i sista kapitlet slutligen väljer Marc så löser sig allting orealistiskt snabbt. Ingen av de andra verkar klaga, Andrew försvinner och lämnar en liten blomma, Jace blir åter en helt vanlig bror. Det är knappast känslomässigt trovärdigt.

4. Övrigt

För en tid sedan läste jag litteraturvetenskap, precis som Faythe, och i en delkurs som handlade om populärlitteratur diskuterade vi Harlequin-böcker. De definierades då som romantik, massproducerade böcker för kvinnor, böcker som saknar egentligt litterärt värde. Nu satsar förlaget Harlequin på fantasyinspirerade böcker som ges ut i en serie som kallas Nocturne. Herrelös hör till denna serie och benämns som ”Teen”, alltså riktad till lite yngre läsare. Mina fördomar (samt ett svagt och något opålitligt minne från litteraturvetenskapen) säger mig att Harlequins vanliga målgrupp är kvinnor något äldre än mig (passar här på att upplysa läsaren om att jag är tjugoett), alltså mellan ungefär tjugofem och fyrtio. Men den här boken har en yngre målgrupp, vilket märks i det tonårslika föräldraupproret som genomsyrar hela berättelsen.

4. 1 Boken jämförd med Stephanie Meyers Twilight-serie

Det är kanske omöjligt att inte jämföra en romantisk fantasyroman för ungdomar med Twilight. Därför tänker jag göra det. För det första själva varkatterna. Varulvar förekommer i en mängd olika varianter i olika myter. De varulvar som stått modell för varkatterna är Twilightvarulvarna, det vill säga, de kan själva styra sin omvandling, vilket jag blir lite besviken på, kanske inte för att det utesluter alla möjliga ”it’s that time of the month”-skämt, utan snarare för att jag tycker att vitsen med alla typer av halvmänniskor, exempelvis varulvar och vampyrer, förutom det att de fungerar som symboler för utanförskap, är att de kan användas för att utforska olika typer av kontrollbehov – inklusive brist på kontroll. Varkatterna är liksom Twilightvarulvarna, ett under av kontroll.

Grejen med att vara varulv, eller varkatt, tycker jag ska vara att det är en sorts förbannelse, inte bara en fantastisk superkraft – vilket det tenderar att bli här (och ändå kan hon såklart inte förvandla sig när hon befinner sig i verklig fara, det vanliga problemet med superkrafter).

Det finns dock en riktigt bra scen där Faythe nästan mördar en människa som på ett bra sätt får fram problematiken kring att dölja det övernaturligas existens för människorna, samt rädslan för sin egen omänsklighet, men den scenen är sorgligt ensam i sitt slag. Jag saknar alltså lite fullmånar i Herrelös. Dessutom är alla varkatter, precis som Twilightvarulvarna, supersnygga och superstarka. Jag efterlyser också lite mer fulhet och lite mer äckel, även i romantiken.

Jag ser tevereklamen för Breaking Dawn (senaste Twilightfilmen) och konstaterar att det är väldigt mycket nakna kroppar. Ännu en likhet med Herrelös. Jag funderade ett tag på varför den coola, starka och häftiga hjältinnan hade så lite och tunna kläder på sig, men det fick sin förklaring. Alla personer är halvnakna, vilket, precis som alkoholtåligheten, motiveras med att varkatternas ämnesomsättning är extremhög.

Och dessutom är Bella (hjältinnan i Stephenie Meyers böcker) mycket lik Faythe. De är lite småklumpiga, och de bekänner sin kärlek till litteraturen. Det är en ganska spännande likhet. Litteraturen används för att göra hjältinnorna intellektuella, men referenserna till de olika verken är inte så avancerade, Shakespeare och Austen nämns lite då och då, och det påminner lite om alla de brittiska deckare som utspelar sig i universitetsstäder. Det är ett ganska trevligt, men kanske inte så djupt.

Faythe får mig också att tänka lite på alla sexiga huvudpersoner, från Lara Croft och en rad andra dataspelsfigurer, till Lisbeth Salander. Faythe har inga problem med att vara social, men hon är självständig och hon tänker, samtidigt som hon ändå till slut måste bli räddad, och hon måste vara snygg, och en rad andra stereotypt kvinnliga beteenden som gör mig lite irriterad.

Det här med att den kvinnliga huvudpersonen har så många partners, att hon, på ren svenska, knullar runt – jag vet inte vad jag ska tänka om det riktigt. Å ena sidan är det positivt att kvinnor tillåts ha en sexualitet, och att den inte är endast ren och vacker och oskuldsfull. Å andra sidan, blir en bok feministiskt medveten bara för att kvinnorna tar över männens roller? (Ett försök till medvetenhet är just vad jag vill kalla vissa tendenser i boken, Faythe diskuterar sin roll bland bröderna, hur hon behandlas på grund av sitt kön, hennes förhållande till mamman (en förövrigt väldigt stereotyp person), men det stannar nog vid ett försök, för Herrrelös är inte bara otroligt heterosexuell, den är också fixerad vid sex och vid utseende, och såklart är de manliga katterna i slutändan starkare och mäktigare än de kvinnliga.)

Jag har lite problem med allt detta sex. Jag tror inte att jag är en pryd läsare, men jag tycker framförallt att det är lite problematiskt att det är så otroligt många våldtäkter.  Om Harlequin står för romantik, så verkar kombinationen romantik och fantasy resultera i våldtäkter, det känns lite sorgligt, det borde inte behöva vara så. Det är så sjukt mycket våld mot kvinnor, onödigt mycket, som om det måste vara så, på sätt och vis känns det lite slentrianmässigt, jag tycker att det kunde problematiseras mer. Faythe klargör visserligen hur hemskt hon tycker att det är att bli, eller nästan bli, våldtagen, men de hemska upplevelserna verkar inte leda till några allvarliga konsekvenser, utan snart är hon pigg och kry och redo att ha sex med sin pojkvän igen.

Och så en sista sak som kan diskuteras i Herrelös: kolonialismen och inställningen till etnicitet. Strykarkatterna, de onda, kommer från Sydamerika, kallas djungelkatter, framställs som ociviliserade, brutala våldtäktsmän i kontrast till de ordnade nordamerikanska katterna. Jag säger inte att allt måste vara politiskt korrekt och bra förebilder. Men jag tycker att det är viktigt att nyansera och problematisera. Vilket inte riktigt görs här.

5. Sammanfattning

Herrelös innehåller sex, lite kärlek, action och fantasy. Det börjar med lite collegeliv – kör det dramaturgiska knepet med hemvändaren som återupptäcker ett liv hon trodde att hon lämnat, en exotisk fara ovanpå det, patriarkala strukturer som nästan påminner om böcker som Inte utan min dotter, och resultatet blir en bok som inte riktigt är min typ av bok. Det finns mycket i berättelsen som irriterar mig. Men boken måste såklart dömas för vad den är och vad den försöker vara, det är inte Nobelprislitteratur, utan ungdomsromantik. Och då måste jag ändå säga att den har en del positiva sidor. Den når inte ända fram, men jag gillar ändå satsningen på att kombinera fantasy och romantik, och det går säkert att utveckla till något bra.

Titel: Herrelös (Stray)

Författare: Rachel Vincent

Förlag: Harlequin

Utgiven: 2011

ISBN 9789164068439

*
Sidantal: 480

Serie: Black Rose / Nocturne

*
Pris direkt från förlaget: 79 kronor exkl porto.

* * *

Andra bokrecensioner på Marmeladkungen