Inledningen av ett nytt år är och har sedan jag började skriva professionellt alltid varit något visst. Något alldeles speciellt. När året inleds flyter mitt skrivande i allmänhet på adekvat eller ännu bättre. Men samtidigt har jag så långt tillbaka jag kan minnas gått och oroat mig för när på året jag skall förlora författaroskulden. Det är naturligtvis lätt hänt att tiden går och jag blir lite valhänt, konfunderad, och förlorar allt mer självförtroende. Kort sagt: jag blir alltmer orolig. Vilket innebär att jag också oftast skriver sämre.

Men den här gången, det här året kom publiceringen – – ovanligt tidigt.

illustration av Jonas Wessel

Jag fick i tisdags, den 17 januari, reda på att man valt att ta med en av mina prisbelönta noveller (Sf-skräck; och det första kapitlet i min tredje roman) i en – vad jag tror mig förstå är en redan tryckt – novellantologi, som ganska snart lär komma att släppas kommersiellt. Jag kan av sekretesskäl inte gå in mer på detaljnivå om boken eller förlaget, men däremot kan jag avslöja att jag både blev förvånad – då jag den här gången inte behövde skicka in någon text – och naturligtvis väldigt glad och upprymd. Något gott måste jag nog ändå ha gjort för att förtjäna detta.

Det känns verkligen härligt att återigen,

redan så här tidigt in på det nya året,

förlora min oskuld.

Bokrecension:

Fallet med de försvunna böckerna

av: Ian Sansom

Recensent: Robin E. Bengtsson

1. Bokens handling

Israel Armstrong är en klipsk, lönnfet, för sin ålder löjligt beläst, klumpig och tafatt, förvuxen gammal pojke från London som drömmer om att arbeta som bibliotekarie. När denna chans uppenbarar sig reser han förhoppningsfull till Nordirland för sina drömmars arbete. Väl framme vid biblioteket där han fått anställning finner han i det ruskiga havsklimatet till sin enorma besvikelse att det är igenbommat. Om han tidigare tyckt synd om sig själv är det ingenting emot hur ömkansvärd han nu känner sig. Efter fortsatta besvär anländer han till ortens kommunhus där den ständigt godisknaprande kines-nordirländskan Linda Wei, som gömmer sig bakom en mur av regler och byråkrati, förklarar att villkoren för hans tjänst som bibliotekarie har ändrats till bokbussbibliotekarie. Den djupt besvikne Israel accepterar sin situation och tar jobbet. Men efter att ha träffat den råbarkade Ted Carsson, som för övrigt inte har det minsta till övers för hans känsliga sätt, och när Israel sedan inspekterar det gamla vraket till bokbuss uppdagas någonting som avsevärt kommer att försvåra hans arbete: någon har stulit bibliotekets femtontusen böcker.

2. Positivt

Författaren Ian Sansom har i fallet med de försvunna böckerna och i Israel Armstrong skapat den ultimata antihjälten. Israel är motsatsen till värlsvan; alltid steget efter i en omgivning som är som ett väloljat maskineri. Hans dråpliga samspel med den rutinerade Ted, och med Linda Wei som alltid lyckas få sista ordet, är mycket roligt och fullt av subtila poänger. Boken fullkomligt kryllar av fyndiga små talesätt och ordspråk (som Israel står snopet oförestående inför) och är känsligt balanserad på det sättet att exakt när det börjar bli lite för mycket av huvudpersonens självömkan så nollställs mätaren av någon skarp komisk glimt som återigen lyfter berättelsen. Författaren balanserar på gränsen till det patetiska utan att det blir långtråkigt, och det är faktiskt just hans humor som gör boken läsvärd. Och även om det är lättsamt och roligt saknas heller inte en djupsinnigare aspekt, för om man läser noggrannt, lite mellan raderna så finns här också en filosofisk levnadslära.

3. Negativt

Språket som används är stilrent och ganska så kultiverat. Dock verkar vissa ordlekar ha gått förlorade i den inte alltid värst lyckade översättningen, (ex: Glöm det, José). Det stundom råa valet av ord gör sig också med all säkerhet bättre på originalspråket, men budskapet går ändå åtminstone i de allra flesta fallen fram. Men det skall också påpekas att denna bok ställer vissa krav på den egna fantasin, på det sätt att budskapet kan vara svårt att förstå om man vid läsande stund inte är tillräckligt avslappnad. Bokens mjuka stil gjorde exempelvis att undertecknad recensent som var alltför spänd när jag började läsa boken därför inte inledningsvis förstod den subtila, speciella humor som framställs. Det var något som inte hade gått fram. Jag var tvungen att tänka till, gå ut på en promenad och fundera. Väl hemkommen började jag att läsa boken från början, och när jag nu hade reflekterat lite över vad det egentligen var som jag läste så gick någonting upp för mig, och det blev helt enkelt bättre.

4. Sammanfattning

Med reservation för misstolkningar skulle jag vilja säga att boken helt saknar kraft; den var aldrig menad att vara kraftfull, den har ingen ungdomlig glöd eller passion för något speciellt ämne. Den är helt enkelt vardaglig. Vardaglig för vardaglighetens skull.

Man får som läsare lätt en känsla av att författaren en dag kom till en punkt i livet då han i all ödmjukhet kände att det var dags för honom att skriva en roman. Att döma av innehållet verkar det som att han likt bokens huvudperson har spenderat mycket av sin tid i litteraturens värld, och han kompenserar sin eventuellt bristande livserfarenhet med en underfyndig litterär stil som ganska enkelt balanserar upp det hela. Handlingen ligger hela tiden i spektrat mellan normalt och patetiskt: det är roligt, välskrivet och lättsamt. Det är det så pass avslappnat att undertecknad när jag hade kommit halvvägs tvingades börja om från början, eftersom jag inte förstod de lågmälda, avslappnade skämten.

Avslutningsvis vill jag uttrycka att den här boken kan vara mycket underhållande – bara man inte förväntar sig en livsförändrande upplevelse. Framför allt Israels dialoger med vissa av bokens birollsinnehavare är verkliga ljuspunkter. Det är kort sagt en utmärkt bok för den som bara är ute efter enkel ströläsning vid poolkanten. Den som ställer högre krav på en roman kanske hellre borde läsa något i typ med Kafka eller Dostovjevskij…

* * *

(Marmeladkungens avslutande anmärkning. Jag har inte läst boken, men ögnat igenom den. Och vill bara tillägga att denna roman avslutas med ett av de roligaste författartack jag någonsin läst. Det inleds: ”[...] De (tidigare tacken) kvarstår, med undantag. Dessutom skulle jag vilja tacka följande. (Tidigare villkor och förbehåll gäller: en del är döda, de flesta känner jag inte, de berömda är inte mina vänner, och ingen av dem har något ansvar.) [...]” Detta följs av tre hela sidor med tack (!) – mestadels kändisnamn. Sidorna  326-328.)

Titel: Fallet med de försvunna böckerna.

Första delen i en trilogi om den ofrivillige detektiven Israel Armstrong.

Författare: Ian Sansom

Massolit förlag

ISBN 978-91-86649-10-4.

Sidantal: 328 sidor.

Översättare: Öyvind Vågen.

*

* * *

Här hittar du tidigare publicerade bokrecensioner på Marmeladkungen.

 Bokrecension:

Herrelös av Rachel Vincent

– Recensent: Anna Nygren

1. Sammanfattning

Faythe läser ett filosofie magisterprogram i litteraturvetenskap och befinner sig mitt i terminen när hon plötsligt förbjuds att fortsätta sina studier. Hennes pappa tvingar henne hem till familjens ranch. Till saken hör att Faythe inte är någon vanlig student. Faythe är inte ens någon vanlig människa. Nej, hon är en varkatt. Det finns ytterst få kvinnliga varkatter, endast åtta stycken i Nordamerika, varför Faythes familj blir så paranoida när två av dessa försvinner, kidnappade av vad som misstänks vara sydamerikanska strykarkatter. Men den självständiga och envisa Faythe vill inte bli beskyddad av sin pappas underhuggare – särskilt inte av den av dessa som är hennes före detta pojkvän, Marc. Väl hemma hos familjen verkar dock Faythe inte vara bättre skyddad från kidnappare än på universitetet, eftersom hon ganska snart råkar i klorna (bokstavligt talat) på den brutalt grymma Miguel.

1. 2 Bokens baksidestext

Det finns bara åtta kvinnliga varkatter kvar i världen. Jag är en av dem.

Jag ser ut som vilken student som helst, men jag är en varkatt – en shapeshifter – och jag lever i två världar. Trots mina föräldrars protester har jag lyckats undkomma min flocks alla krav och förväntningar och skapat mig ett normalt liv. Ända tills en strykarkatt överföll mig.

Jag hade varnats för strykarkatter – varkatter utan flock, ständigt på jakt efter någon som jag: en attraktiv och fertil hona. Jag undkom men fick veta att två av mina medkatter försvunnit. Min närkontakt med faran var allt flocken behövde för att kalla mig tillbaka, för min egen säkerhet påstod de. Men jag är ingen kattunge och är beredd att utmana vem som helst –och vad som helst. Även herrelösa strykarkatter …

2. Positivt

Författaren Rachel Vincent lekar på ett ganska roligt sätt med genren när hon använder sig av varkatter – vilket är ungefär samma sak som varulvar. Hon skriver i boken att Hollywood fått det halvt rätt, de har bara missat det där med djurarten – varkatter är alltså människor som förvandlas till katter istället för hundar. Den lilla kommentaren bidrar med lite metafiktion och genremedvetenhet – vilket känns ganska uppfriskande.

Faythe, som berättar historien ur ett jag-perspektiv, tycker jag ganska bra om, främst för att hon på typiskt studentmanér är besatt av kaffe och för att hon pratar oavbrutet. Och stundtals är boken skapligt underhållande. Till exempel detta citat om karma, som är ganska kul:

”Och den enda i min familj som visste något om saken hjälpte mina kidnappare istället för mig. Det var tillräckligt för att få mig att undra vilken sorts monster jag hade varit i ett tidigare liv. Det måste handla om dålig karma, det fanns ingen annan förklaring till min fruktansvärda otur.”

Eller det här:

”Efter att jag i en timme fantiserat om isglass och luftkonditionering och vältrat mig i bitter självömkan avbröts mina tankar av Abbys svaga snarkningar. Jag avundades henne den glömska som sömnen skänker, men själv kunde jag inte somna. Jag var för upptagen av att tänka. På allting.”

Och Faythe får ibland in en riktig fullträff i sina bitska kommentarer om det motsatta könet:

”Jag tror att en del män föds med stora egon för att kompensera för att annan viktig utrustning saknas. Som en hjärna.”

3. Negativt

Tyvärr är dessa fullträffar ganska sällsynta. Författaren försöker skriva smart dialog men misslyckas gång på gång och åstadkommer istället små trista klyschor som vrider sig i dödsryckningar – vilket i och för sig är ganska underhållande det också, på sitt sätt – ett sätt som författaren kanske är omedveten om.  Hon försöker vara rolig, men samma sak här, klyschorna läggs på hög och bristen på personlighet i språket är pinsamt påtaglig.

För att fortsätta med det klyschiga, en sexscen som innehåller följande citat skulle jag vilja nominera till Bad Sex in Fiction Award:

”Jag gömde ansiktet mot hans hals och drunknade i hans doft. Han luktade så maskulint, som mysk och oparfymerad tvål och något annat, något mäktigt, farligt och spännande. Jag tog ett djupt andetag och den fantastiska kombinationen av fara och absolut trygghet fick min kropp att darra och varje nerv att vakna till liv.”

Just denna sexscen börjar med att de super sig fulla (varkatter kan på grund av sin höga ämnesomsättning dricka kopiösa mängder alkohol), vilket leder till att Faythe, som redan har ett par partners, har sex med Marc, mannen hon lovat sig själv att aldrig gå tillbaka till.

Att Faythe har flera relationer samtidigt förstör också slutet för mig. Med risk för att avslöja La Grande Finale så måste jag klaga lite på det. Faythe har alltså en före detta pojkvän, en fosterbror som plötsligt är lite mer, och så en helt mänsklig pojkvän på universitetet. När hon i sista kapitlet slutligen väljer Marc så löser sig allting orealistiskt snabbt. Ingen av de andra verkar klaga, Andrew försvinner och lämnar en liten blomma, Jace blir åter en helt vanlig bror. Det är knappast känslomässigt trovärdigt.

4. Övrigt

För en tid sedan läste jag litteraturvetenskap, precis som Faythe, och i en delkurs som handlade om populärlitteratur diskuterade vi Harlequin-böcker. De definierades då som romantik, massproducerade böcker för kvinnor, böcker som saknar egentligt litterärt värde. Nu satsar förlaget Harlequin på fantasyinspirerade böcker som ges ut i en serie som kallas Nocturne. Herrelös hör till denna serie och benämns som ”Teen”, alltså riktad till lite yngre läsare. Mina fördomar (samt ett svagt och något opålitligt minne från litteraturvetenskapen) säger mig att Harlequins vanliga målgrupp är kvinnor något äldre än mig (passar här på att upplysa läsaren om att jag är tjugoett), alltså mellan ungefär tjugofem och fyrtio. Men den här boken har en yngre målgrupp, vilket märks i det tonårslika föräldraupproret som genomsyrar hela berättelsen.

4. 1 Boken jämförd med Stephanie Meyers Twilight-serie

Det är kanske omöjligt att inte jämföra en romantisk fantasyroman för ungdomar med Twilight. Därför tänker jag göra det. För det första själva varkatterna. Varulvar förekommer i en mängd olika varianter i olika myter. De varulvar som stått modell för varkatterna är Twilightvarulvarna, det vill säga, de kan själva styra sin omvandling, vilket jag blir lite besviken på, kanske inte för att det utesluter alla möjliga ”it’s that time of the month”-skämt, utan snarare för att jag tycker att vitsen med alla typer av halvmänniskor, exempelvis varulvar och vampyrer, förutom det att de fungerar som symboler för utanförskap, är att de kan användas för att utforska olika typer av kontrollbehov – inklusive brist på kontroll. Varkatterna är liksom Twilightvarulvarna, ett under av kontroll.

Grejen med att vara varulv, eller varkatt, tycker jag ska vara att det är en sorts förbannelse, inte bara en fantastisk superkraft – vilket det tenderar att bli här (och ändå kan hon såklart inte förvandla sig när hon befinner sig i verklig fara, det vanliga problemet med superkrafter).

Det finns dock en riktigt bra scen där Faythe nästan mördar en människa som på ett bra sätt får fram problematiken kring att dölja det övernaturligas existens för människorna, samt rädslan för sin egen omänsklighet, men den scenen är sorgligt ensam i sitt slag. Jag saknar alltså lite fullmånar i Herrelös. Dessutom är alla varkatter, precis som Twilightvarulvarna, supersnygga och superstarka. Jag efterlyser också lite mer fulhet och lite mer äckel, även i romantiken.

Jag ser tevereklamen för Breaking Dawn (senaste Twilightfilmen) och konstaterar att det är väldigt mycket nakna kroppar. Ännu en likhet med Herrelös. Jag funderade ett tag på varför den coola, starka och häftiga hjältinnan hade så lite och tunna kläder på sig, men det fick sin förklaring. Alla personer är halvnakna, vilket, precis som alkoholtåligheten, motiveras med att varkatternas ämnesomsättning är extremhög.

Och dessutom är Bella (hjältinnan i Stephenie Meyers böcker) mycket lik Faythe. De är lite småklumpiga, och de bekänner sin kärlek till litteraturen. Det är en ganska spännande likhet. Litteraturen används för att göra hjältinnorna intellektuella, men referenserna till de olika verken är inte så avancerade, Shakespeare och Austen nämns lite då och då, och det påminner lite om alla de brittiska deckare som utspelar sig i universitetsstäder. Det är ett ganska trevligt, men kanske inte så djupt.

Faythe får mig också att tänka lite på alla sexiga huvudpersoner, från Lara Croft och en rad andra dataspelsfigurer, till Lisbeth Salander. Faythe har inga problem med att vara social, men hon är självständig och hon tänker, samtidigt som hon ändå till slut måste bli räddad, och hon måste vara snygg, och en rad andra stereotypt kvinnliga beteenden som gör mig lite irriterad.

Det här med att den kvinnliga huvudpersonen har så många partners, att hon, på ren svenska, knullar runt – jag vet inte vad jag ska tänka om det riktigt. Å ena sidan är det positivt att kvinnor tillåts ha en sexualitet, och att den inte är endast ren och vacker och oskuldsfull. Å andra sidan, blir en bok feministiskt medveten bara för att kvinnorna tar över männens roller? (Ett försök till medvetenhet är just vad jag vill kalla vissa tendenser i boken, Faythe diskuterar sin roll bland bröderna, hur hon behandlas på grund av sitt kön, hennes förhållande till mamman (en förövrigt väldigt stereotyp person), men det stannar nog vid ett försök, för Herrrelös är inte bara otroligt heterosexuell, den är också fixerad vid sex och vid utseende, och såklart är de manliga katterna i slutändan starkare och mäktigare än de kvinnliga.)

Jag har lite problem med allt detta sex. Jag tror inte att jag är en pryd läsare, men jag tycker framförallt att det är lite problematiskt att det är så otroligt många våldtäkter.  Om Harlequin står för romantik, så verkar kombinationen romantik och fantasy resultera i våldtäkter, det känns lite sorgligt, det borde inte behöva vara så. Det är så sjukt mycket våld mot kvinnor, onödigt mycket, som om det måste vara så, på sätt och vis känns det lite slentrianmässigt, jag tycker att det kunde problematiseras mer. Faythe klargör visserligen hur hemskt hon tycker att det är att bli, eller nästan bli, våldtagen, men de hemska upplevelserna verkar inte leda till några allvarliga konsekvenser, utan snart är hon pigg och kry och redo att ha sex med sin pojkvän igen.

Och så en sista sak som kan diskuteras i Herrelös: kolonialismen och inställningen till etnicitet. Strykarkatterna, de onda, kommer från Sydamerika, kallas djungelkatter, framställs som ociviliserade, brutala våldtäktsmän i kontrast till de ordnade nordamerikanska katterna. Jag säger inte att allt måste vara politiskt korrekt och bra förebilder. Men jag tycker att det är viktigt att nyansera och problematisera. Vilket inte riktigt görs här.

5. Sammanfattning

Herrelös innehåller sex, lite kärlek, action och fantasy. Det börjar med lite collegeliv – kör det dramaturgiska knepet med hemvändaren som återupptäcker ett liv hon trodde att hon lämnat, en exotisk fara ovanpå det, patriarkala strukturer som nästan påminner om böcker som Inte utan min dotter, och resultatet blir en bok som inte riktigt är min typ av bok. Det finns mycket i berättelsen som irriterar mig. Men boken måste såklart dömas för vad den är och vad den försöker vara, det är inte Nobelprislitteratur, utan ungdomsromantik. Och då måste jag ändå säga att den har en del positiva sidor. Den når inte ända fram, men jag gillar ändå satsningen på att kombinera fantasy och romantik, och det går säkert att utveckla till något bra.

Titel: Herrelös (Stray)

Författare: Rachel Vincent

Förlag: Harlequin

Utgiven: 2011

ISBN 9789164068439

*
Sidantal: 480

Serie: Black Rose / Nocturne

*
Pris direkt från förlaget: 79 kronor exkl porto.

* * *

Andra bokrecensioner på Marmeladkungen

Meritlista för publicerade texter under 2011

Undertecknad har åtminstone försökt att fånga merparten av mitt professionellt publicerade material under det gångna 2011. Men sanningen är att följande lista naturligtvis bara är i närheten av vad som numera är ett faktum. Hur det än är ligger min poäng i att påvisa hur mycket jag faktiskt publicerar mig och sliter och kommer alltmer fram från det dolda.

5. Stephen King, H. P. Lovecraft

& Dean R. Koontz

F. G. Det var ett litet tag sedan vi senast hördes av. Den här gången är det tänkt att vi skall diskutera Stephen King och H. P. Lovecraft, och i viss mån också Dean R. Koontz. Det som genast slår mig är att fråga vilket förhållande du har till dessa litterära jättar.

J. W. King är nog omöjlig att undvika om man gillar skräckgenren, likaså Lovecraft. King är en underbar novellist och att komma på intressanta scenarion, enkla såväl som lysande. Eller, han var i alla fall det förr. Han har tappat stinget de senaste sex sju åren, tycker jag. Läste Strax efter solnedgången för ett tag sedan och det var en besvikelse, minst sagt. Gillade bara en novell i den; ”A Very Tight Place”, om en homosexuell man som blir inlåst i en bajamaja som sedan välts omkull. Hans Machen-homage ”N.” var väl också rätt okej, antar jag.

F. G. Jag håller med dig fullständigt. Visst fasen var novellsamlingen Strax efter solnedgången en besvikelse…

J. W. Jo. Under årens lopp har jag läst det mesta av King (dock har jag skippat de flesta av romanerna som kommit efter Om en Buick 8) och är förtjust i en hel del, men sedan en tid tillbaka har jag ett kluvet förhållande till hans verk. Det ligger något i det han sagt om att han är den litterära motsvarigheten till en Big Mac & Co. Han har vissa svagheter som författare, i alla fall när han skriver i romanform. Han är lite för sentimental och pladdrig emellanåt och kan vara ojämn och repetitiv av sig – men å andra sidan, vem är jag att bedöma honom? Han är betydligt bättre på att skriva än jag. Jämfört med King är jag knappt ens en pissmyra.

Har inte läst något av honom sedan i somras, då jag läste The Strange Case of Edward Gorey, i vilken Gorey uttryckte sig tämligen negativt om honom – då tappade jag helst sugen för King. Men nu har jag börjat bli lite intresserad igen, i och med hans nya roman 11/22/63. Den ser jag fram emot. Har alltid fascinerats av 50-talet, tidsresor och Lee Harvey Oswald, så den romanen passar mig som handen i handsken.

F. G. Vad är det för text av Gorey du läst? Har aldrig hört talas om den.

J. W. Det är en bok om Gorey, skriven av hans vän Alexander Theroux. Den fick mig att läsa Gorey igen. Härlig karl. Älskar hans The Gashlycrumb Tinies. ”G is for George smothered under a rug, H is for Hector done in by a thug”.

Jag har lärt mig oerhört mycket om skrivandets konst av King, tack vare hans lärdomsrika och underhållande Att skriva – En hantverkares memoarer (On Writing – A Memoir on the Craft; Bra Böcker, 2001). Likaså Dödsdansen (Danse Macabre; Wiken, 1991), en av de bästa böcker jag läst om skräckgenren. Det är en bok som jag ofta kommer tillbaka till. Den är trivsam, på något sätt. Mysig. Det är ofta den känslan jag får av att vara i Kings litterära universum – mysigt. Han skriver trevliga för- och efterord också. Han är väldigt sympatisk och skriver enkelt och underhållande. Det är svårt att inte gilla honom.

F. G. Jag har tråkigt nog samma uppfattning av King. Och likaså om det han skriver. Även jag föredrar honom i kort format. Och mina absoluta King-favoriter är även de just Att skriva och Dödsdansen. Den senare fick jag trevligt nog i somras, under Eurocon i Stockholm, signerad av bokens översättare Börje Crona. Något jag blev oerhört glad över. Och enligt den fantastiskt trevlige herr Crona var det bland det värsta han någonsin översatt – en översättning som var verkligt svår eller påfrestande. Men jäklar vad härligt det är att ha fått den boken signerad.

Men om vi nu går vidare – vad tycker du om Lovecraft och vad är din relation till honom?

illustration av Jonas Wessel: "Pennywise"

J. W. Vad gäller Lovecraft (som har förekommit oerhört mycket i tryck sedan 2008, då upphovsrätten på hans texter gick ut, i alla fall i EU) har jag inte läst något av eller om honom sedan jag skrev en novell om honom, ”Kräldjuret”, som kom med i antologin Vansinnesverk i somras. Det var rejält påfrestande (och inte helt tillfredställande, kan jag tillägga), så jag har tagit en tillfällig paus från denne författare. Har läst praktiskt taget allt han skrev, så jag känner nog att jag ”kan” Lovecraft vid det här laget, även om jag verkligen inte är någon expert på honom. Och jag måste faktiskt erkänna att jag för tillfället är en smula trött på honom, kanske för att han förekommer så ofta just nu, både i nya böcker och i artiklar på nätet. Det har helt enkelt blivit lite för mycket av det goda. Det finns ju en risk för att han ”ältas sönder”, och det är ju aldrig roligt.

Vad har du själv för förhållande till King och Lovecraft?

F. G. Jag har sedan vad som känns som en evighet tillbaka läst dessa herrar, med början hos herr Konung innan jag hade nått tio års ålder. Mitt förhållande till Stephen King finns att läsa här.  Det var min kusin Johan Gustavsson i Skövde som fick mig att börja läsa i följande ordning såväl King, Koontz och sedan även

Lovecraft. King och Koontz läste jag från början på svenska, men Lovecraft läste jag på engelska, genom de undermåliga Omnibus-utgåvorna, tyckte inte värst mycket om författaren. Berättade detta för kusinen, som dock sade till mig att jag skulle fortsätta läsa hans verk. Köpte 1987 åtta-nio år gammal genom beställning på Mariestads bokhandel, Vid vansinnets berg (At the Mountains of Madness – Delta skräckens klassiker 198; Delta förlag, 1987). En roman som jag verkligen inte tyckte om. För jobbig att läsa, för svårt språk osv.Jag tyckte inte alls om den. För krångligt språk. För omständlig. Allt annat än ett nöje att läsa. Min kusin påpekade dock att jag inte skulle ge upp utan istället läsa hans kortare noveller – vilket jag också gjorde och kom att älska, och då köpte jag även Cthlhu 2 - Delta skräckens klassiker 208 (Delta förlag, 1988) på nämnt sätt. Fastnade.

Under åren har jag sedan utvecklat mitt intresse för dessa herrar, och numera har jag lyckats vara inblandad i många svenska översättningar och nyöversättningar av Lovecraft. Jag har också vid minst sju tillfällen (!) blivit publicerat i tidskrifter/böcker tillsammans med Lovecrafts texter, vilket förstås är en ära och en dröm som gått i uppfyllelse. Sedan har jag fått texter jag skrivit om Lovecraft publicerade – artiklar och som förord till hans svenska böcker. Har dessutom blivit översättare för Hastur förlag till en kommande svensk översättning: Mardrömsboken. Utöver detta tror jag bestämt att just Marmeladkungen är den svenska blogg som mest av alla specialiserat sig på just H. P. Lovecraft och de nya översättningar som kommer . . . Allt det här, hela mitt förhållande till HPL, känns faktiskt nu när jag tänker efter helt  sjukt!

Vad avser Stephen King har jag till och med fått en signerad svensk bok direkt från honom, Liseys berättelse (Lisey’s Story; Bra böcker, 2007), men den tvingades jag på grund av ekonomiska problem för något år sedan tyvärr sälja till Sveriges, tja, kanske världens största Stephen King-samlare, en riktigt trevlig man som jag dock, efter en överenskommelse oss emellan, inte får nämna per namn eller vart han bor.

Däremot kan den intresserade läsa om honom och om hans samlande här, där även hans samling från 2008 finns med på kort. Han har numera införskaffat kompletta samlingar amerikanska och brittiska förstaupplagor. Fem böcker saknades 2008 och beräknades kosta 25 000 SEK. Hans samlingar rariteter är heller definitivt inte att förakta. Inom kort kanske jag publicerar nya kort på hans samlingar, men dessa får duga tills vidare.

Dean R. Koontz har jag brevväxlat lite med och det är verkligen en hyvens kille. Jag har läst även merparten av dennes romaner och anser att dessa i allmänhet är minst lika bra, ofta till och med bättre än den annars så väldigt pratige Stephen King, av vilken jag alltså främst uppskattar facklitteratur och noveller.

När började du själv läsa King och Lovecraft, Jonas? Något särskilt att berätta?

J. W. Jag fastnade för King omkring 2001-2002, då jag var inne i en intensiv skrivfas. Sysslade främst med noveller då, kraftigt påverkad/inspirerad av Edgar Allan Poe och Roald Dahl. Jag läste sedan novellsamlingen Dödsbädden (Night Shift; Wahlströms, 1985) på något bibliotek och sögs genast in i hans värld av besatta manglare, gräsklipparmän, människoätande kloakråttor med mera.

F. G. Mycket bra författare som du nämner. Och det skall tilläggas att även jag tidigt fastnade för Dödsbädden. Det verkar som om vi har mycket gemensamt.

J. W. Visst har vi det. Men istället för en kusin som rekommenderade King kände jag till honom tack vare en rad filmer jag hade sett under uppväxten; Pestens tid, The Shining (Kubrick-filmen, naturligtvis), Langoljärerna, Jurtjyrkogården, Creepshow med flera. Creepshow är förresten en alldeles förtjusande film, jag tröttnar aldrig på den. King är lysande i rollen som lätt retarderad bondläpp, på vars mark en meteor störtlandar en natt– den historien är en slags parafras på Lovecrafts The Colour Out of Space, tror jag.

F. G. Det tror jag också är en möjlighet. Men vad som slår mig som en ytterligare möjlighet är att filmen Rovdjuret kan tänkas vara baserad på H. P. Lovecrafts The Colour Out of Space.

J. W. Rovdjuret? Nja, jag vet inte … Men hursomhelst, nu kommer vi alltså in på käre gamle Lovecraft …

Jag har ett vagt minne av att jag kom över en tecknad serie baserad på någon av hans verk, det var i en serietidning. Det var någon professor som råkade blicka in i det fasansfulla kosmos, eller något sånt, och blev vansinnig på kuppen. Synd att jag inte minns vilken serietidning det var. Fantomen, kanske? Nåja, det var många år sen.

F. G. Mycket intressant! Det var säkerligen serietidningen Skräckserier, Midnattsrysare eller något dylikt. Mellan 1972 och 1975 gavs fler än 20 olika (!) skräckserietidningar ut i Sverige av förlagen Semic, Red Clown, Marvel, Williams och Svenska Serier– åtta av dessa publicerades under 1972. Jag har skrivit om detta här. Det är för övrigt en av Marmeladkungens mest besökta länkar. Men fortsätt, Jonas.

J. W. 2004 köpte jag Houllebecqs trevliga lilla bok Emot världen, emot livet, som hade en stark inverkan på mig. Kom i samma veva över H. P. Lovecraft-biografin av S. T. Joshi (tegelstenen) och blev oerhört berörd av Lovecraft som person. Han är ändlöst fascinerande. Mystisk, på något sätt. Inte helt mänsklig. Jag har försökt få tag på Joshis biografi, men utan resultat. Samma sak med den nya, utökade versionen i två volymer, I Am Providence. I nuläget nöjer jag mig med den kraftigt reviderade versionen, A Dreamer and a Visionary.

F. G. Låtom mig kort lägga in en passus. Även jag har läst Emot världen, emot livet – även om den inte direkt  är värst mycket att hänga i hatthyllan. Jag tycker inte att vi skall rekommendera den för våra läsare. Min vän tillika kollega Martin Andersson, som definitivt är Sveriges främste Lovecraftkännare, har påpekat följande om denna essä i bokform:

”Man kan inte ta Houellebecq på allvar som forskare; hans bok är en extremt personligt hållen essä och han drar sig inte heller för att hitta på citat. Dessutom var den forskning han baserade boken på över 15 år gammal när den skrevs, vilket var i början av 90-talet. Det har hänt rätt mycket på Lovecraftfronten sedan 1975.”

J. W. Är medveten om att Houllebecqs bok innehåller felaktiga slutsatser, förenklingar och så vidare, men jag uppskattar den i alla fall. Gillar Houllebecqs språk, hans pessimism. Kan känna igen mig i mycket i det han skriver. Visst, det är inte mycket till biografi, fast Houllebecq kallar ju själv boken för en roman. Men vi måste vidare. Vad har du för favoritverk av King och Lovecraft, Fredrik?

F. G. Vad gäller Lovecraft uppskattar jag just nu – det ändras då och då – särskilt följande noveller (utan inbördes rangordning): The Statement of Randolph Carter, The Call of Cthulhu, The Colour Out of Space, The Music of Erich Zann, The Outsider, From Beyond, The Festival, Cool air och Pickman’s Model.

Jag har genom åren på engelska läst och läst om nästan allt av, men också om, H. P. Lovecraft. Även novellsamarbeten och brev. Men numera föredrar jag och läser mest svenska översättningar… Hm. Nåja. Jag menar förstås bra svenska översättningar.

Vad gäller Stephen King. Jag har nog läst åtminstone merparten av hans verk. Och jag samlar på hans svenska – och i viss mån även amerikanska – förstaupplagor.Några av de noveller som kommit från Kings fingrar är följande: Den typ som överlever (Survivor Type); Dimman (The Mist. Slutet på filmen är dock betydligt bättre än bokens!); Jerusalems Lot, Hur man slutar att röka (Quitters, Inc.), Crouch End (Crouch End); och Umneys sista fall. (Umney’s Last Case)

Mina romanfavoriter är, om jag nu bortser från novellsamlingar och facklitteratur, vilket är vad jag föredrar, utan inbördes rangordning: Den gröna milen (The Green Mile; Bra Böcker, 1997), Lida (Misery; Legenda, 1988), Drakens ögon (The Eyes of the Dragon; Legenda, 1988), Stark (The Dark Half, Legenda, 1990), och Maratonmarschen (The Long Walk, Legenda, 1987).

J .W. Maratonmarschen, ja … fantastisk bok. Det är hans bästa Bachman-bok, anser jag. Raseri (Rage; Legenda, 1987) kommer på andra plats.

F.G. Om Raseri har jag läst att det är den enda bok som King själv önskar att han aldrig skrivit – med tanke på de terrordåd till vilka romanen tydligen åtminstone delvis konstituerat inspirationskälla. Romanen slutade tidigt att tryckas, eftersom King ville slippa kritik från folk som ansåg att den kunde inspirera våldsfixerade ungdomar till dödsskjutningar i skolan. En tonåring som gjort detta hade ett exemplar av boken i sitt skåp, och en annan elev citerade boken när han sköt sin lärare: ”Visst är det här bättre än algebra?”

Fy fan! Det är en bra bok, men det är verkligen inte trevligt hur före sin tid den var och vad den troligen inspirerat till . . .

Men vi måste vidare. Och nu kommer jag då till Dean R. Koontz. Min favoritroman av honom är intressant nog densamma som Anders Bellis, Koontz främste svenske översättare. Bellis och jag träffades i Stockholm under Eurocon i somras och vi samtalade en hel del. Det visade sig att han och jag har märkligt likande litteratur och filmsmak. Favoritroman av Koontz: En ond plats (The Bad Place, Bra Spänning/Wiken, 1991). Och en gemensam  filmfavorit: Den tredje mannen (baserad på romanen med samma namn av Graham Greene) m. m.

Det här med Eurocon i Stockholm under sommaren 2011 är förresten intressant i detta sammanhang. Jag träffade nämligen och umgicks med fyra i sammanhanget mycket intressanta King, Koontz, och Lovecraft-översättare: nämnde Bellis, Ylva Spångberg, John-Henri Holmberg, Börje Crona och Gunnar Gällmo. Människor som jag beundrat sedan tidig ålder, när jag började läsa. Bellis översätter förresten även Stephen King. Hans favorit bland de King-böcker han hade översatt dittills (sommaren 2011) var Duma Key. Samtliga signerade också böcker som jag hade släpat med mig som de har översatt. Följande böcker av de författare vi nu diskuterar fick jag signerade:

John-Henri Holmberg: Stephen Kings Den gröna milen del 1-6 (The Green Mile 1-6; Bra Böcker, 1997), & Väktarna (under pseudonymen Richard Bachman: The Regulators; Bra Böcker, 1999).

Börje Crona: Stephen Kings Dödsdansen (Danse Macabre; Wiken, 1991).

Gunnar Gällmo: H. P. Lovecraft: Gengångaren (The Case of Charles Dexter Ward; Delta Skräckens klassiker 3, 1975).

Ylva Spångberg: Stephen King: Nattmaror och drömlandskap: Andra boken (Nightmares and Dreamscapes; Bokförlaget Replik, 1999).

Anders Bellis. Stephen King under pseudonymen Richard Bachman: Blaze (Blaze; Bra Böcker, 2008).

Sedan tidigare har jag även Mardrömmar del 1 & 2 signerade av Ulf Gyllenhak. Dessa böcker är till och med till salu på bokbörsen.

J. W. Vad gäller King är vi överens om att han är bättre på att skriva noveller än romaner. Den enda av hans romaner som jag läst mer än en gång och verkligen älskar är Lida (Misery; Legenda, 1988). Den är oerhört spännande och välskriven, och dessutom fokuserad och tajt, till skillnad från många av hans andra verk. Han tenderar ofta att sväva ut i en massa omständligt pladder.

Mina favoritnoveller är ”Gräsklipparmannen”, ”Vadet”, ”Dolans cadillac”, ”Umneys sista fall”, ”Mannen i den svarta kostymen”, ”Jerusalem’s Lot” och ”Den typ som överlever” – har nog fler, men det är dessa jag först kommer att tänka på. Gillar även hans kortromaner Sommardåd och Hemligt fönster, hemlig trädgård.

Gillar även hans kortromaner Apt Pupil och Secret Window Secret Garden. Den enda av Kings historier som jag verkligen känt lite obehag av under läsningen är ”1408”. Riktigt kuslig. Mikael Håfströms filmversion ska vi dock inte tala om …

Mina två favoritverk av Lovecraft är The Shadow Over Innsmouth och The Colour Out of Space, de har satt djupast spår i mig. Gillar även Pickman’s Model, Dagon, The Whisperer in Darkness, He, The Statement of Randolph Carter och faktiskt, till skillnad från många andra, även Herbert West – Reanimator. Av Lovecrafts stora texter är The Shadow Out of Time favoriten, jag har alltid fascinerats av begreppet ”Tid”. At the Mountains of Madness och The Case of Charles Dexter Ward tycker jag är bra, men de griper inte tag i mig på samma sätt som novellerna, de är liksom lite för torra och mer redogörande än gestaltande. De fungerar mycket väl bild- och idémässigt för mig, men inte emotionellt.

Hur stor är din Lovecraft-samling, Fredrik? Några rariteter? Berätta gärna vad du har.

F.G. Din Lovecraft-novell är jag mycket bekant med då jag var med och valde ut och granskade din novell inför publicering i Catahyas fjärde antologi: Vansinnesverk. Jag satt nämligen med i  Catahayas antologiråd, och ombads även skriva förordet till boken ifråga. Mitt förord finns att läsa här. Boken säljs fortfarande och kan köpas här, för ynkliga 95 kronor.Annars har faktiskt jag, vilket jag nämnde ovan, vid åtminstone sju tillfällen blivit publicerad tillsammans med Lovecraft – vilket naturligtvis har varit och är en ära – liksom det är att översätta denne gigant. Du är väl också publicerad tillsammans med Lovecraft? Berätta.

J.W.Nej, det är jag inte. Det måste ha känts oerhört hedrande att publiceras tillsammans med Lovecraft.Hur ser din Stephen King-samling ut då, Fredrik?

Så här den allra sista dagen på året tänkte jag bjuda mina läsare på en av mig tidigare opublicerad novell. Det är den andra novellen från eget tangentbord som jag publicerar här på Marmeladkungen, men alltså bloggens av mig allra första originalpublicerade novell. Den förra novellen publicerades ursprungligen under 2011 i Mariestadstidningen och finns att läsa här. 

Den här novellen var egentligen tänkt att publiceras för exakt ett år sedan, men känns först nu mogen för publicering. Jag upplever också ett synnerligen starkt kall att publicera den just på nyårsafton, i och med att den utspelas under denna dag, och, tja, hela årets avrundning.

Från mig till er alla:

Ett riktigt gott nytt år!

ANLEDNING ATT FIRA

Av: Fredrik F. G. Granlund

Berövad annan fest

roade jag mig själv…

- Emily Dickinson

Det var egentligen en underbar sista decemberkväll.

Valentin Panzar satt på en bänk vid Sankta Helenas kyrkogård i Skövde och överblickade de snötäckta gravstenarna, som kastade oregelbundna skuggor från utspridda ljuslyktor och marschaller, medan färger då och då exploderade mot natthimlen. Månen strålade i glänsande silver och stjärnorna lyste klart som om de varit gnistrande diadem och halsband i dunklet. Dimma låg här och var utspridd under himlens valv, över de centralt belägna hyreshusen och över snötäcket som fick parkerade bilar se ut som om de sedan länge var övergivna och bortglömda. Det var kallt, men minusgraderna var ingenting mot vindarna från Billingen –  de var så kalla och ansträngda att man kunde tycka sig höra en av Gudarna andas. Genom de långa vintermånaderna hade minnet av en solskensdag varit som ett fjärran ouppnåeligt lyckoland, och så även denna kväll.

Valentin hade suttit där länge och funderat och antecknat några strofer i ett anteckningsblock. Vädret hade bitit kinderna, och nu bestämde han sig för att återvända till sin lägenhet vid Sandtorget. Trots att det var kallare där.

På hemvägen mötte han ett fåtal berusade grupper av främlingar som skrek och hojtade på honom eller någon annan. Han hatade dem, men önskade samtidigt att han var en av dem. Han såg de unga kvinnornas fylliga bröst avteckna sina skuggor på ytterplaggen och kunde nästan känna mjukheten hos alla dessa lemmar som rörde sig framför honom i ett virrvarr av otillfredsställd åtrå. Han ökade takten för att undslippa den glädje de utstrålade.

Här kan intresserade ladda ned e-boken Annorlunda men ensam på Piratebay.

Nu släpper jag även mitt examensarbete från lärarutbildningen: Optimering av datagrundkurs. Det skrevs höstterminen 2004 och publicerades den 6 december samma år. Borde ha publicerats online, i vetenskapsdatabaser, under våren 2005. Men tydligen har man på Högskolan i Skövde missat detta. Så först nu, i slutet av 2011, når detta arbete offentlighetens ögon.

Jag vill dock påstå att det här är en C-uppsats som definitivt förtjänar läsare. Man skulle också kunna säga att denna text delvis låg som idégrund för den essä med vilken jag under 2009 vann tidskriften Vetsagas essätävling: ”Jag, cyborg?”

Jag har i den här uppsatsen lyckats göra en perspektivsyntes: situerat lärande och ett cybernetiskt perspektiv, inom vilket individen vid datorn kan tolkas som en cyborg. Just detta gör detta arbete extra intressant. Till och med för science fiction-intresserade.

Studien har en kvalitativ metodansats. De respondenter som inte lyckats lösa samtliga givna uppgifter förmedlar ett atomistiskt/fragmenterat tänkande om Internet, och de tre som lyckats lösa uppgifterna påvisar ett holistiskt/defragmenterat tänkande. Detta innebär att individens uppfattning eller tänkande om Internet kan ha samband med framgång.

Resultaten tyder på att datagrundkurs kan optimeras genom att (1) läraren konkretiserar elevernas uppfattning om Internet, (2) läraren aktualiserar distans när eleverna interagerar med Internet, och (3) lektionen avslutas med att man i klassen ventilerar och diskuterar elevernas intryck, frågor och erfarenheter.

Studien leder också till förslag till vidare forskning, i syfte att främja ett förståelseinriktat sammanhangslärande i datorundervisning redan i tidiga åldrar. Jag föreslår till och med till en ny undervisningsform, främst för mellanstadieelever; något som tyvärr gått de allra flesta förbi. Möjligen därför att den uppsatsen alltså inte tidigare publicerats för offentligheten.

Här finns detta examensarbete att läsa eller ladda ned (pdf-format).

Boken fick saker att hända

Boken ifråga publicerades våren 2004 av B. I. I. förlag och ledde mig som ny poet till en hel del stora sammanhang. Bortsett från obligatoriska intervjuer i lokala blaskor kontaktades jag ganska omedelbart av mången rejäl kändis som än i dag håller måttet och frekventerar TV och Melodifestival och dylikt. Så var det faktiskt, tills man inom sådana grupperingar förstod hur deprimerande jag faktiskt skrev; att jag inte alls passade inom sådana positiva sammanhang. Men jag erbjöds både det ena och det andra, bl.a. att skriva lyrik till olika kända musikgrupper och att stifta bekantskap med fler likasinnade poeter och musiker, men då betydligt mer namnkunniga. Och det har blivit mer av det i och med att åren förflutit.

Kändisfester

Och kändisfester blev det. Sådana otroliga tillställningar som man liksom inte tror finns t.ex. i smärre städer såsom mitt älskade Mariestad – staden som aldrig upphör att förvåna! Reportrar och omskrivna människor var överallt i en plötslig slottsliknande tillvaro med långbord och kokain och kvinnor och privata diskotek och alkohol och dylika energitillskott – där jag dessutom ombads högläsa ur boken inför de allra flesta närvarande. I omgångar.

Det var verkligen en sjuk tillvaro som jag plötsligt kastades in i, kanske långt innan jag var redo … Om man någonsin kan sägas vara det. Alltsammans var naturligtvis helt nytt för mig, och jag hade då ännu inte ens hunnit fylla 25 år.

Poetry slam i Borås och Sveriges Television

Något jag minns mycket väl som snart skulle komma var hur jag begick debut på Poetry Slam-scenen i Borås denna vår/sommar 2004. Mitt namn stod att läsa på flyers, i diverse reklam, i tidningar, på Internet och i TV och så vidare. Det var verkligen något otroligt detta med att under två-tre dagar högläsa mina texter i mikrofon inför en stor publik i Borås stadsbibliotek och sedan efterfesta med mängder av andra kända och okända, hoppfulla poeter medan SVT filmade alltsammans; till och med under efterfesterna. Det här är dock en historia i sig som jag dessvärre måste spara till en annan regnig dag. Den som väntar på något gott väntar alltid för länge. Så är det.

Men. Just nu vill jag främst bara puffa för min diktsamling som alltså nu är utlagd på Piratebay för gratis nedladdning. Min första Torrent. Boken ifråga är i pdf-format och bokomslaget ligger i separata filer – fram och baksida.

Pdf-format och att ladda ned en torrent

För att läsa pdf-filer behöver man Adobe Reader eller dylikt, vilket finns att ladda ned gratis och lagligt och helt garanterat utan virus på Download.com – men jag erinrar mig att det till och med säkerligen går att öppna pdf:er med senare ordbehandlare såsom Microsoft Word. Man behöver i övrigt en bittorrent-klient för att ladda ned min torrent. Även detta finns på nämnda sida. Jag rekommenderar utorrent som finns att ladda ned här.

Här är en direktlänk till Torrent-sidan på The Piratebay. Det är bara att klicka på ladda ned för att starta nedladdningen via ett installerat bittorrent-program.

Snart kommer mer

Min förhoppning är att många nu tar chansen och får uppleva min tidiga poesi och får nöje av denna möjlighet. Det skall i och för sig poängteras att det finns mycket fel med den här diktsamlingen – men också väldigt många rätt. Tiden går och man lär sig av sina misstag, blir bättre på att skriva.

Inom kort kommer mina ganska så stora planer rörande den här diktsamlingen och andra texter – både poesi och prosa  - som jag publicerat genom åren att avslöjas, och även de släppas för allmänheten – men då i ett helt annat format.  Jag har stora planer.

Det här är nämligen bara början!

Midvinterboken delas ut gratis till medlemmarna av Vertigos stormtrupper och till förlagets medarbetare. Boken är inte till salu.

Och jag må då säga att det var som fan vilket schyst förlag, för denna idé är ju bara helt fantastisk! Jag har inte sett detta tidigare i Sverige. Snacka om att belöna förlagets trogna bokköpare och intressenter…

Bokens pressinformation:

”Den 16 juni 1816, i en villa vid den schweiziska Genévesjön, samlades Lord Byron, Percy Bysshe Shelley, Mary Wollstonecraft, hennes syster Claire Clairmont och Byrons livläkare John William Polidori. Det dåliga vädret under ”året utan sommar” höll dem inomhus. De beslutade att hitta på spökhistorier.

Mary Wollstonecraft fick idén till Frankenstein. Doktor Polidori kom på tanken att förena folktrons blodsugande vampyr med en aristokratisk karaktär, delvis inspirerad av Lord Byron. Några år senare, 1819, publicerades The Vampyre. Den moderna vampyren föddes. Utan Polidoris skrift vore såväl Dracula som Twilight otänkbara.

Nu kommer för första gången en komplett svensk översättning av doktor Polidoris epokgörande berättelse. Den bygger på 1824 års svenska översättning, som har moderniserats och kompletterats av redaktören Hanna Hård. I sin inledning berättar doktor C/M Edenborg om textens tillblivelse.

Vertigos Midvinterböcker är inte till salu. I december varje år produceras en unik titel som delas ut som gåva till medlemmarna i förlagets Stormtrupper, en prenumerationstjänst för människor som vill stödja Vertigo. Det enda sättet att få boken är alltså att bli medlem själv, vilket sker enkelt på förlagets hemsida: www.vertigo.se”

Innehåll

Inledning av Doktor C-M Edenborg

Utdrag ur ett brev från Genevé

Företal

Vampyren – av John William Polidori. I 1824 års översättning av Carl Samuel Forssman.

Redigering och översättning: Hanna Hård.

ISBN 978-91-85000-99-9.

Vad skall man egentligen kalla en nyhet såsom denna? En kungörelse? Ett offentliggörande?

Låt oss kalla det officiellt. Det brukar heta så, när ett samarbete offentliggörs och nyfikenhet spås i sådd. Låtom oss nu då var för sig säga något om vad som är på gång att hända; det som vi i dagsläget låter gå under arbetsnamnet ”Projekt John Stuart Mill”. Orsaken till detta kanske eller kanske inte kommer att avslöjas framigenom. Det återstår att se. Men. Just nu. Det är nog bäst att vi säger några respektive ord om vad som påbörjats.

Jan-Erik Ullström: För en tid sedan fick jag i litterära sammanhang kontakt med Fredrik F. G Granlund. Känslan av samhörighet på fantastikens område var omedelbar, trots stora skillnader i både liv och leverne. Mycket kom på tal. Tankar, drömmar och idéer. Särskilt en idé fastnade och vecklades ut. Grunden fanns och strömmade från oskyldigt håll, men det som snart nog började byggas är upp på blev bara vackrare och vackrare. Ståtligt. Nyskapande. Innovativt. En välkänd och älskad genre men i helt ny form och med ett skimrande inre. Just nu flödar det ur mina fingertoppar. Det som kommer ut är bland det vackraste jag sett. Tack existens, för att denna möjlighet givits till mig att greppa om.

Fredrik F. G. Granlund: Det började på något sätt med att romandebutanten herr Ullström gästbloggade här på Marmeladkungen. En  eskapad som kan läsas här. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men författaren till Cirkelns slut: Vägen till Umbria del 1 & 2 (Mörkersdottir förlag, 2011) hamnade plötsligt hemma hos mig en dag. Och vi kom genast närmast övernaturligt enkelt överens. Jag vet heller inte riktigt hur det fortsatte, men vi fick omedelbart öppen och ärlig och bra kontakt och lyckades dessutom behålla den. Vi diskuterade allt mer och allt mer ingående. Insåg båda snart att en sådan omedelbar ömsesidig respekt som vi faktiskt hade belönats med lovade mer. Och det behövdes inte alls mycket innan vi kom underfund med att en gemensam roman är vägen.

Detta litterära samarbete oss emellan rör sig alltså om en roman vars avtäckning kommer att ske under första kvartalet 2012. Tilltron är majestätisk. Målgruppen mångbottnad. Det här är ett projekt som lär beröra och överraska och skänka eftertanke. Och nu när vi dessutom gått ut officiellt med det hela pressar vi oss ytterligare – för nu får vi bara inte misslyckas. Och det kommer vi heller inte att göra. Det finns inte en chans.

Fotograf: Arne Lundström, Mariestad.

Följande personligheter medverkar med texter/minnen:

Martin Andersson
Linnéa Anglemark
Johan Anglemark
A. Bellis
Sara Bergmark Elfgren
Bibliotekarier i allmänhet
Karolina Bjällerstedt Mickos Till Esperani
Pål Eggert
Anders Fager
Fredrik F.G Granlund
Erik Granström
Karl Göransson
Mats Jonsson
Niklas Krog
Amelie Kölle
Olov Livendahl
Elin Nord
Stefan Nordin
Nikanor Teratologen
Anna Troberg

Drottningen av det sista ordet

Av: Robin E. Bengtsson

Drottningen av det sista ordet har tystnat, Hon

har kapitulerat till sitt frusna hjärtas innersta kammare

där betraktar Hon sin sista gnista av gudomlig

eld

medan Hon tyst nynnar

på en sorgsen melodi

en isklänning bär Hon

med svarta band

och skor

från främmande länder

Hon ler med varm blick

och har en varg i koppel

som är en skugga av Hennes

fördärvade lycka

ingen framtid vill Hon se

om inte nu

så direkt

Hon väntar på den nya solen

som skall omfamna månen

och göra den för alltid hel

Drottningen av det sista ordet blickar sorgset

mot solen som går ned

och floder och bäckar

förenas

åter

med havet

Den här recensionen har verkligen suttit långt inne, trots att jag redan innan fantastikkongressen Eurocon i Stockholm (17-19 juni) hade läst ut boken och haft mycken kontakt med Anders Fager; bortsett från Internet, bland annat genom två intervjuer, vilka finns att läsa här (18 jan 2011) och här (14 maj 2011). Jag hade då även skrivit och publicerat ett julrim om författaren och boken Svenska kulter, samt publicerat en författarens FAQ. Vidare satt jag för övrigt under Eurocon i Stockholm med i tre paneldiskussioner tillsammans med Anders, och under lördagskvällen (18 juni) hamnade jag på fest/releaseparty hemma hos honom; en synnerligen minnesvärd afton.

Att den här recensionen låtit vänta på sig så länge beror således på att jag upplevt att jag tidigare inte klarat av att vara objektiv, behövt distans. Och vad har då förändrats sedan jag läste ut boken? Ett kluvet svar: egentligen lite  väl mycket. Och väldigt lite.

Bokrecension:

Anders Fager, Samlade svenska kulter

Recensent: Fredrik F. G. Granlund

1 Bokens handling

Undertecknad upplever boken ifråga såsom en postmodernistisk episodroman, även om volymen i media omnämns såsom en novellsamling. Fel eller inte, det spelar ingen roll – men det ligger en viktig poäng i vad jag försöker påpeka. I jämförelse med vad som konstituerar en episodroman finns dock en rejäl diskrepans som gör mitt påstående paradoxalt: det är definitivt bäst för läsaren att läsa den här boken i den av författaren upplagda ordningen, vilket kan jämföras med att man tvingas äta julmaten i en viss ordning, att man inte får äta det som är sist i raden innan man ätit de tidigare rätterna som leder fram till denna rätt.

Jag är annars en stor förespråkare för novellsamlingar och särskilt antologier med olika författare – för även om sådana böcker inbegriper samma tema, plats, tidsperiod, personer eller dylikt så kan man som läsare efter eget behag hoppa fram och tillbaka som man vill, anpassa novellen/episoden ex. efter hur mycket tid man har över för läsning eller bara läsa den kortaste först, följt av den längsta osv., helt upp till var och en. Detta är dock – även om det naturligtvis går – ingen bra idé när man läser Samlade svenska kulter eftersom informationen som avslöjas flyter på ganska så kronologiskt.

Det här är en Lovecraftiansk vidareutveckling av den tidigare publicerade svenska Lovecraftianska mytologin som började med den numera kultförklarade Necronomicon i Sverige (Aleph bokförlag, 2002), vari undertecknad debuterade tillsammans med  författare som Johan Theorin (Rälla Ödekyrka), Mattias Fyhr (teoretiska texter), Ola Svensson (fiktion), och inte minst Rickard Berghorn (fiktion och teori) - samtliga med noveller/texter som på ett eller annat sätt inbegriper den Lovecraftianska mytologin i den svenska vardagen; det som påbörjade vad Anders Fager nu gjort och gör, vidareutvecklar, skruvar och vrider på, inför nya element i.

(Intressant att nämnas åtminstone inom parentes är att min egen debutnovell Vandrarens gravsten i ovan nämnda bok intressant nog just nu är publicerad i den skotska tidskriften/fanzinet Cyagha; där även Anders Fagers av fantasygemenskapen Catahya prisbelönade novell Mormors resa (Grandma’s Journey) finns översatt.)

Men vad menar jag då nu med denna utvikning om tidigare publicerad Lovecraftiansk skräck i den svenska bakgrunden? Jo, att Anders Fager i och med boken Samlade svenska kulter nu gjort en slags postmodernistisk Lovecraftiansk pinuppkalender (Tentakelboy, om så vill), där man kan slå upp en sida eller en novell och få sig ett smakprov på hur Lovecraftmytologin i Sverige nyttjats och utvecklats av författaren, klätts av mellan raderna. Det är ofta lättklätt och blodigt och inbegriper då och då porr och/eller våldsporr, för att inte tala om tentakler och annat som det annars i allmänhet bara viskas om.

Boken Samlade svenska kulter är ett massivt verk om bortåt 550 sidor där nämnda mytologi alltså undan för undan byggs på. Ju längre man kommer in i boken desto fler pusselbitar faller på plats, och man förstår mer av alltsammans uppbyggnad, liksom sammanhanget mellan återkommande personer. Just av denna orsak kan jag inte rekommendera att läsaren skall hoppa fram och tillbaka mellan novellerna, utan istället läsa texterna i successiv ordning.

1. 2 Bokens ursprung

Den första tredjedelen av den här boken, Anders Fagers debutbok, Svenska kulter, publicerades 2009 på Man av Skugga förlag. Under 2010 kom sedan denna första tredjedel även att publiceras av Månpocket; vilket förstås var en verklig framgång för svensk fantastik – ty något sådant här har helt enkelt inte tidigare hänt – vilket får mig att vilja påstå att det Anders Fager lyckats med rör sig om en slags fantastikrenässans. 

2011 publicerades sedan Samlade svenska kulter i inbunden form av bokförlaget Wahlström & Widstrand, vilken inbegriper den ursprungliga varianten, men som också har förlängts med tio noveller emellan vilka åtta fragment står att finna (se innehållsförteckningen nedan). I sidantal innebär detta en ungefärlig förlängning med 346 sidor, alltså en hel del nytt även för den som läst någon av de två första varianterna.

1. 3 Baksidestexten, Wahlström & Widstrand, 2011.

”Obeskrivliga saker utspelar sig på en mosse i skogen bakom en gammal dansbana i det djupaste av Småland. Men redan många år dessförinnan kom en högt uppsatt och ganska tvivelaktig figur till Stockholm för att lägga beslag på en sällsam antikvitet. Två åldrade herrar möts vid ett kafébord i Gamla stan. De talar viskande om vad som händer. Gör upp planer. Och en konstnärinna passerar en gräns från vilken det inte går att återvända.

I Samlade svenska kulter är varje berättelse en pusselbit i en större helhet. En helhet som är på en gång skrämmande, bisarr och obehagligt bekant. Eftersom den liknar vår egen verklighet. Eftersom det handlar om vad som döljer sig under vardagens trygga yta. Om uråldriga varelser som alltid levt mitt ibland oss – och samtidigt i det fördolda. Om hemliga sällskap som varit verksamma sedan urminnes tider och som kanske har större makt än vad som egentligen är riktigt hälsosamt. Allt har ett samband. Det är bara vi vanliga människor som inte ser det.”

1. 4 Bokens innehållsförteckning (novellförteckning)

BOK ETT: SVENSKA KULTER

Furierna från Borås

Fragment I

Mormors resa

Fragment II

Den brutne mannens önskan

Fragment III

Lyckliga för evigt på Östermalm

Fragment IV

Fröken Witts stora konstverk

BOK TVÅ: ARTÖVERSKRIDANDE FÖRBINDELSER

När döden kom till Bodskär

Fragment V

Leka med Liam

Fragment VI

Herr Görings Artefakt

Fragment VII

Tre veckor av lycka

Fragment VIII

En punkt på Västerbron

BOK TRE: DU KAN INTE LEVA

Festivaler

Fragment IX

Hårdare Hårdast

Fragment X

Pigornas trappa

Fragment XI

Drottningen i gult

Fragment XII

Bödel blond

2. Positivt

För enklare genomläsning bryter jag upp detta kapitel i underrubriker.

2. 1 Noveller man minns

Boken inleds i och med de två första novellerna (Furierna från Borås och Mormors resa) i ett otroligt tempo, här sparas det verkligen inte på lättantändligt material, nej, här brakas det på med sex och tentakler och avföring och skräck och monster och allt möjligt annat man kan tänka sig synonymt. Det är verkligen en härlig inledning på en bok; det här tillhör definitivt det bästa jag läst inom svensk skräck på väldigt länge; det är verkligt härligt och väldigt medryckande.

Men sedan kraschar boken och når – även om det mesta av vad som följer är bra eller intressant eller medryckande – aldrig åter upp till samma nivå. Det här är naturligtvis väldigt beklagligt. För läsaren räknar förstås med mer i den inledande stilen utan att det kommer; det är verkligen olyckligt att boken inte fortsätter i samma höga tempo.

Man kan dock knappast tycka om precis allt i en novellsamling av detta omfång, och jag har direkt från författaren fått höra att han och många med honom anser att den näst sista novellen, Drottningen i gult, är bokens bästa. Det håller inte jag alls med om. Det är en intressant novell om den återkommande karaktären, konstnärinnan My Witt, men även om den på sitt sätt är minnesvärd tillhör den inte mina favoriter. Nej, personligen föredrar jag istället följande pärlor, återgivna i den ordning de förekommer i boken:

Furierna från Borås. Mormors resa. Fröken Witts stora konstverk. Leka med Liam (egentligen ingenting att göra med mytologin). Tre veckor av lycka, En punkt på Västerbron och Festivaler.

Den polske Science fiction-författaren Stanislaw Lem sade för övrigt en gång för länge sedan i tjeckisk TV:

”Nu för tiden läser ingen någonting.

Om någon läser så förstår han inte.

Om någon läser och förstår så glömmer han genast.”

Med detta citat önskar jag främst poängtera på vilket sätt jag tänker om hur jag minns de noveller jag angett ovan och fler därtill. Detta vill jag mena är väldigt ovanligt. Anders Fager tycks nämligen besitta en förmåga att förverkliga sina idéer på ett betydande, minnesvärt vis. Och det skall också i sammanhanget påpekas att för att komma från mig så är detta ett synnerligen högt betyg – jag har nämligen svårt att glömma mycket i den här boken, trots att jag har många invändningar mot boken i helhet. Men vi läser väl ändå också för att finna något att minnas, för att få en upplevelse. Även om vi inte alltid minns det vi läst…?

2. 2. Den svenska Lovecraftmytologi som byggs på och utvecklas

Något som är särdeles positivt med den här boken är den Lovecraftianska mytologi som byggs upp och hela tiden får mer kött på benen (samtidigt som protagonisterna förlorar kött på benen…)

Fagers återkommande, och därmed allt mer utvecklade,  personligheter är också ett väldigt bra och effektivt stilistiskt berättargrepp som betydligt höjer bokens status, i och med att många karaktärer återkommer och utvecklas ju längre in man kommer i samlingen – varför volymen på sätt och vis till och med – såsom jag i denna recensions inledning påtalade – kan ses som en slags episodroman. Jag gillar särskilt min namne Sofie Granlund som har rejäla monsteranknytningar, för att inte tala om konstnärinnan My Witt som har sina lustigheter för sig och hamnar i en hel del underliga situationer.

3. Negativt

För att enklare låta påskina kritiken delas den här upp i underrubriker.

3. 1 Fragmenten mellan novellerna

Mellan varje novell har författaren valt att infoga korta fragment som genom boken står numrerade i romerska siffror. Det här är i och för sig delvis nyskapande i en svensk fantastikbok av den här kalibern, men tyvärr är de inkluderade fragmenten ojämnt skrivna och det är inte alltid de tillför helheten någon verklig mening, åtminstone inte jämfört med vad som framkommer i novellerna. Det är snarare små mellanspel som läsaren helst vill slopa eller bara skumläsa raskt för att komma vidare till nästa novell. Dock är en del fragment bra och intressanta – min kritik riktas främst mot ojämnheten i denna bokens inslag. Jag tror kort sagt att helheten skulle gagnats om de strukits eller åtminstone varit färre till antalet.

3. 1 Ojämnhet

Jag har ovan påpekat att fragmenten mellan novellerna är ojämna och att inte alla tillför helheten något. Denna ojämnhet skall också påpekas om novellerna, sett både till deras innehåll och prosa; mycket hade nämligen kunnat kortats ned eller strukits för att få boken än bättre. Nu är det i och för sig som så att ytterst få novellsamlingar håller vad de försöker lova, och läsaren är alltid – eller bör alltid vara – kräsen.

Ärligt talat skulle jag nog personligen föredragit att korta ned denna tegelsten med en tredjedel eller mer, för att få den riktigt, riktigt bra. Man kan nämligen som läsare – oavsett hur erfaren/oerfaren man är som sådan – fråga sig om någon på förlaget/förlagen granskat texterna med åtminstone något vässad kritisk penna innan dess publicering, eller om författaren helt enkelt själv fått alldeles för mycket att säga till om innan boken publicerades? Det verkar tyvärr som så. Uppenbart är dock, med tanke på de ”tack-texter” boken inkluderar om bokens varje del – att många läst boken inom publicering. Men frågan är om det varit kunniga läsare som kunnat lägga fram konstruktiv kritik eller bara ja-sägare.

3. 2 Det korthuggna språket/prosan

Något man som läsare omedelbart reagerar på är författarens prosa. Jag har 1) läst högt ur boken för andra, och 2) bett en mängd bekanta och obekanta, erfarna och oerfarna läsare att slå upp en sida på måfå och läsa ett stycke eller två – och samtliga har reagerat mycket negativt. Två minnesvärda kommentarer som jag genast antecknade var:

En oerfaren läsare: ”Öh, Ska det verkligen vara så korthuggna meningar? Det här är ju helt sjukt.”

En van läsare: ”Det låter väldigt konstigt… Så många punkter! Öh, jag skulle absolut inte kunna läsa en så här tjock bok med det här språket, hur bra den än var.”

Redan under inledningen av min andra intervju med Anders Fager på Marmeladkungen påpekade jag detta med hans stackatospråket. Då svarade herr Fager följande:

”Jag tycker personligen att klassisk adjektivtyngd skräck i bästa fall blir självparodierande eller camp, i värsta fall olidlig. Hur som helst blir det varken spännande eller gripande. Att skriva på ett sätt som inte känns förra sekelskiftet är ett sätt att komma runt det problemet.

Har alltid försökt skriva kort och tydligt och rytmiskt. Det ska gå att läsa det jag skrivit högt till musik. Sen jag sprang på James Ellroy för några år sen så har det blivit värre. Två tre ord per mening när man beskriver action. Det blir nervigt, rytmiskt och poetiskt.

Anders Fager påpekade också under intervjun att en del älskar hans sätt att skriva och att en del undrar varför jag hatar bisatser. Rörande andra författare med hans teknik/stil/prosa nämner Fager: Raymond Chandler, Mickey Spillane, James Ellroy, och Ernest Hemingway…

Undertecknad är ytterst förvånad över detta författarens sätt att hantera det svenska språket. Det skulle kunna få vilken svensklärare som helst att rysa, men så skriver jag ju nu i och för sig också om en en samling skräcknoveller. Hm. Problemet är dock att det är ett faktum är att Fager bryter mot gängse norm på skrivarkurser och väljer att gå sin egen väg. Visst är det på sätt och vis imponerande att han går emot skrivnormen; gör något väldigt annorlunda. Och inte minst är det imponerande i och med att det lyckas och att han publiceras på så stora förlag, får så stor uppmärksamhet i media osv, men det är helt svårt inte lättläst eller vanligt på ett bra sätt. Jag anser personligen att det är fruktansvärt jobbigt att läsa denne författares prosa.

3. 3 Föränderliga tempusformer / tidsperspektiv

En sak som ytterligare förstör eller bryter ned helheten är det sätt på vilket författaren i sina noveller nyttjar och hoppar mellan tempusformer. Det är som jag påpekat ovan en ovanlig prosa det här rör sig om, och när tidspersektivet ofta ändras dels i samma stycke, men också mellan två efterföljande stycken så blir det än mer tungläst och besynnerligt. Det förvånar mig att sådant jag nu påtalar och strax kommer att exemplifiera inte försvunnit i korrekturläsningen, särskilt med tanke på att boken är publicerad av ett så stort förlag som Wahlström & Widstrand de facto är.

Men å andra sidan kan det här förstås anses vara en utveckling av författarens egen stil, den egensinniga tunga prosan – att det skall vara så här. Men. Oavsett. Det är tungläst. Betungande. Både för oerfarna och erfarna läsare.

För att ge ett exempel. Mellan bokens stycken hoppar författaren fram och tillbaka mellan olika tidsperspektiv samt personer. Vid skrivandes stund slog jag upp ett uppslag på måfå. Det råkade bli sidan 194-195. På sidan 194 börjar ett nytt stycke med föregående blankrad. Stycket inleds: ”My vaknade sent.” Nästa stycke inleds: ”Linda var inte hemma”, Nästa stycke: ”Det var tur att hon inte hade så mycket kvar att göra.” Nästa: ”Peter hade svarat tre gånger. Nästa: ”Hon dekorerar maskinen.”. Nästa: ”De stirrar på …” Detta är alltså bara ett exempel – valt på måfå.

Jag slår nu vid skrivandes stund upp en annan sida, det blir siduppslaget 84-85. Och följande är en återgivning av varje styckes inledning – och observera nu verben, frågade, säger, tar, kommer. Jag har nedan markerat det viktigaste att lägga märke till i versaler:

”Då kom Gammelmor SPRINGANDE…”,

””Såg hon Lene”, FRÅGADE Bjarne”

”Jag sprang när de började skjuta…”

”En kniv vrids om i Bjarnes mage.”,

[...]

”Far, du gör henne illa”, SÄGER Siv”

”Siv TAR tag hårt i hans arm”,

”De KOMMER från vägen …”

Jag hoppas att det med dessa exempel framgår vad jag avser i denna min kritik. Så här skall det förstås inte hoppas fram och tillbaka mellan tempusformerna i en bok som är publicerad på ett av de största svenska förlagen.

Definitivt inte.

4. Sammanfattning

Anders Fager har med boken Samlade svenska kulter lyckats få sina korta meningar att bildligt talat mynna ut i en rasande flod av åtminstone delvis nyskapande Lovecraftiansk skräck i de svenska hemmen. Här presenteras teorier och idéer som definitivt inte är att förakta – och sambanden och innebörden vecklas dessutom ut sig likt en spindels väv och får ju längre läsaren kommer i boken alltmer djup. Att det dessutom är minnesvärt gör ju inte saken sämre. Nej, nej!

För säga vad man vill, och trots all min kritik, så är den här boken verkligt läsvärd och värd att uppmuntras. Samtidigt är det förstås positivt men förvånande att ett så stort svenskt förlag som Wahlström & Widstrand publicerar sådan svensk, Lovecraftiansk skräckfantastik, samtidigt som boken är publicerad med så mycket att även en novis korrekturläsare genast hade reagerat. Men. Även om jag har rätt i detta är Samlade svenska kulter är en stor framgång för svensk fantastik; en milstolpe; något som förhoppningsvis kommer att dra med andra skribenter som fortsätter att bygga på detta post-lovecraftianska i den svenska vardagen.

Sedan kan man förstås precis som undertecknad reagera över hur tungläst och ojämn Fagers prosa faktiskt är. Liksom att boken skulle belönat läsaren med en än mer minnesvärd upplevelse, om den hade varit kortare, mer sammanhållen. En skarpare korrekturläsare (och/eller färre ja-sägare bland testläsarna) torde rimligen ha inneburit bättre struktur och språk. Men jag vill ändå tro – och gör det också – att författaren kommer att utvecklas i en rask takt samt att hans framgångar kommer att bli allt större.

Vem vet ? Hans texter kanske snart kommer att bli måsteläsning i varje litteraturälskande hem …

Titel: Samlade svenska kulter 

Författare: Anders Fager

Förlag: Wahlström & Widstrand, 2011 (http://www.wwd.se)

Genre: novellsamling

Inbunden med skyddsomslag

Sidantal: ca 549.

Pris direkt från förlaget: 330:-

ISBN 978-91-46-22096-1

* * *

Andra bokrecensioner på Marmeladkungen

The Horror . . . The Horror . . .

F. G. Vad är det i skräcken, skräcklitteraturen eller kanske rättare sagt fantastiken som lockar dig, Jonas?

J.W. Vet faktiskt inte om jag vurmar så värst intensivt för genren i sig. Det är snarare frågan om huruvida berättelsen, stämningen och karaktärerna i sig fångar mig eller inte. Mycket gör tyvärr inte det. Albert Sanchez Pinols debutroman Kall hud är en av de bästa romaner jag läst, även Frankensteins dagbok, av Hubert Venables. Några andra favoritromaner inom skräckgenren har jag nog inte. När det gäller skräck fungerar nog noveller bäst. Kortformatet fångar ofta skräckkänslan bättre, tycker jag.

(Boris Karloff; illustration av Jonas Wessel)

F. G. Har tyvärr inte läst romanerna du nämner, men jag äger Frankensteins dagbok så den får jag se till och läsa nu när du rekommenderat den. Mina egna romanfavoriter inom skräcklitteraturen är många, för att nämna några: Clive Barker: Den stora föreställningen (The Great and Secret Show) samt hans Books of Blood-serie, Dan Simmons: Dödsgudinnans sång (Song of Kali), Arthur Machen (det mesta), Iain Banks: Getingfabriken (The Wasp Factory), Matthew Gregory Lewis: Munken (The Monk), och E. T. A. Hoffman: Djävulselixiret (Die Elixiere des Teufels).

Jag uppskattar också bestsellerförfattarna Stephen King och Dean R. Koontz. Har brevväxlat lite kort med herr Koontz, en mycket trevlig man, som jag anser – även om både han och kollegan King har många brister – i sina bästa stunder kan skriva fenomenalt lockande skräckprosa. Tänk om de två kunde skriva en bok tillsammans, som King gjort tillsammans med Peter Straub i och med Talismanen (The Talisman) och Det svarta huset (The Black House). Annars när det gäller King så uppskattar jag definitivt främst hans noveller och hans icke-fiktiva böcker Att skriva (On Writing – A Memoir of the Craft) & Dödsdansen (Danse Macabre) – King gör sig enligt mig bäst med sin fiktion i det kortare formatet.

Vad avser skräcknoveller uppskattar jag – även om jag läser det mesta inom genren – kanske särskilt följande författare (utan rangordning): Ray Bradbury, H. P. Lovecraft & Edgar Allan Poe (förstås), Robert Bloch, Harlan Ellison, Roald Dahl, Robert E. Howard (skräckberättelserna), Clark Ashton Smith, William Hope Hodgson och Ambrose Bierce.

Vidare uppskattar jag särskilt skräckantologier, på senare tid amerikanska Lovecraftpastischer såsom: The Children of Cthulhu, The New Lovecraft Circle, Cthulhu 2000, och Tales of the Lovecraft Mythos. De bästa svenska skräckantologierna tillika den bästa svenska tidskriften för fantastik, Minotauren, anser jag har kommit från det numera vilande Aleph bokförlag, men det händer saker i Sverige – exempelvis tidskriften Eskapix gör numera storverk, men den tidskriften återkommer vi till längre fram i detta vårt meningsutbyte.

Du, Jonas, har ju skrivit och fått romanen Kadaverlandet om Ed Gein publicerad på Eskapix Press – du kan väl berätta lite om hur ditt intresse för den massmördaren började? Är du intresserad även av andra brutala människor genom tiderna, eller är det bara denne galning som fallit dig på fotsulan?

J.W. Edward Gein kunde jag identifiera mig med på ett emotionellt plan, samtidigt som jag gillade bilderna som dök upp i huvudet när jag läste om honom för första gången (drygt elva år sedan). Han har präntat sig fast.

Först var Kadaverlandet tänkt att bli en novell, men berättelsen grep tag i mig, slog rot och förgrenade sig ganska kvickt till en kortroman. Det var första gången det hände. Jag blev faktiskt ganska förvånad. Jag har hittills inte fått någon större respons på boken, men en sågning (som går att finna på nätet). Synd till exempel att det blev korrekturfel både i inledningscitatet och på baksidetexten. Det svider fortfarande. Nu tycker jag att romanen är skit. Håller på med en helt ny version av den nu. Har mognat en del som författare.

Jag ”gillar” även andra seriemördare, men den ende som jag skrivit om är The Zodiac, som härjade i San Francisco i slutet på 60-talet. Skrev en roman om honom för ett tag sen.

F. G. Det låter som om du har lite depressionsproblem eller psykiska identitetsproblem. Kan du utveckla det du skriver inledningsvis lite, att ”du kunde identifiera dig med Ed Gein på ett tidigt plan …”?

J.W. Jag kände väl igen mig i hans utanförskap. Jag växte upp på en kall och hård åker ute på Österlen – inte helt olikt Plainfield. Jag kunde aldrig känna någon gemenskap med de som bodde där. Den skånska lantsortsbefolkningen ser sällan personer från andra delar av landet som något positivt. Men att påstå att jag var som Ed Gein vore att överdriva en smula. Och identitetsproblem har väl alla unga människor? Om inte är man nog dum i huvudet.

F. G. Jo, det har du nog rätt i! Trodde jag var ganska alléna om den åsikten . . .

J. W. Om jag inte minns fel sa Willy Kyrklund en gång att varje författare har en spricka i själen. Det tror jag på. Något fel måste det ju vara på mig, eftersom jag skriver. Gör det dock inte lika ofta på sistone. Vet inte varför. Är ganska trött på att ständigt gå runt och störa sig på misstag man gjort, saker som kunde gjorts bättre, etcetera. Att skriva tar en satans massa, men man får ytterst lite eller ingenting tillbaka.

F. G. Jag har vad avser mitt skrivande ibland lite problem med mina föräldrar, särskilt min far. Fortast han läser något jag skriver så menar han att det är så jävla deprimerande och mår dåligt för att jag dels skrivit det, fått det publicerat, och för att andra läser det och ofta tycker om det. Så tolkar åtminstone jag honom. Han undrar ständigt varför jag aldrig kan skriva något roligt som folk vill läsa. Även om jag inte mår bra av att min far mår just så, så inser jag dock oftast att när jag får sådan kritik från honom – då jävlar är jag något riktigt bra på spåren, att det jag skrivit kanske faktiskt är något att ha. Det hade varit tråkigt om han och min mor hade sagt att allt jag skriver/skrivit är bra – sådana är ju tyvärr alltför många vänner och föräldrar och det skall man aldrig lyssna till. Å andra sidan undrar jag lite över detta, för när jag själv läser vad jag anser är riktigt bra skräck, oavsett om det är en roman eller en novell, så blir jag i allmänhet väldigt glad när jag läst färdigt det. Längtar efter mer. Jag vet inte riktigt . . . Det är verkligt svårdefinierad känsla att finna något verkligt bra inom skräckgenren! 

Har du upplevt något motstånd från dina föräldrar/vänner? Och hur känner du dig när du hittar något att läsa som du känner är verkligt bra skräck/fantastik?

 J.W. Min mamma läste Kadaverlandet och gillade den (sa hon i alla fall), vet inte om min pappa har läst den. Tror inte det. Vet heller inte om de läst något av det jag publicerat, förutom romanen. Jo förresten, de läste debuten (prosadikten om Rimbaud i Tidningen Kulturen), men de begrep den inte.

När jag hittar skräck/fantastik som jag tycker är verkligt bra (vilket inte händer alltför ofta) är nog den första reaktionen faktiskt avund. Eftersom man själv skriver inom den genren läser man sådana verk på ett annat, mer tekniskt sätt. Avundades rejält när jag läste Kings Lida (Misery) och en del av de hans tidiga noveller, Lovecrafts Skuggan över Innsmouth (The Shadow Over Innsmouth), Robert Louis Stevensons Dr Jekyll och Mr Hyde (The Strange Case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde), och Karins Fossums Jonas Eckel (även om den inte tillhör genren skräck/fantastik), med flera.

Det är svårt att hitta bra ny skräck/fantastik. Det känns som om många nutida försöker så himla mycket, det blir forcerat och tillgjort. John Ajvide Lindqvist var bra i början, men har blivit alltmer ointressant efter novellsamlingen Pappersväggar.  Och som jag sa tidigare gillar jag Kall hud. Baksidetexten beskrev den som en blandning av Joseph Conrad och H. P. Lovecraft - en passande beskrivning. Har du läst den?

F. G. Nej, just den boken har jag ännu inte hunnit läsa, men det skall jag se till att göra när jag får lite tid och lugn och ro till övers. John Ajvide Lindqvist var precis som du säger bättre inledningsvis, men det finns fortfarande – minst sagt – hopp vad gäller denne man. Jag recenserade på Marmeladkungen romanen Människohamn ett tag efter att den hade kommit ut och han kommenterade recensionen, tämligen intressant. Tydligen hade jag vid min genomläsning funnit den kritik som han själv upplevde om sitt verk, och han förklarar i sin kommentar här på Marmeladkungen att han håller med mig – och nämner också bokförlaget Ordfronts kritik mot hans stil i denna bok. Det tog jag och tar fortfarande som en positiv kommentar till mina bokrecensioner, att jag faktiskt har en del vettigt att säga om böcker jag läst och recenserar. Det torde också det faktum att allt fler förlag skickar mig sina senaste böcker och att allt fler vill få nysläppta böcker recenserade här på Marmeladkungen bevisa.

Vad gäller mitt eget läsande går det nu rejält trögt. Jag får i och med denna min fantastikblogg, som stadigt får allt fler läsare, en mängd böcker att recensera, så det blir inte mycket nöjesläsande. Jag är helt enkelt tvungen att läsa de böcker jag får hemskickade i den ordning jag fått dem, om ens det. Och det här stör naturligtvis väldigt mycket, även om det förstås också är väldigt roligt. När jag studerade på olika högskolor och universitet 1999-2006 så läste jag lätt 10-12 böcker i månaden plus en mängd tidskrifter, noveller osv. Nu kan jag skatta mig lycklig om jag läser ett par, tre böcker i månaden. Men å andra sidan mår jag så mycket sämre psykiskt nu samtidigt som jag har allt fler uppdrag, förlag och tidskrifter som ber mig om bidrag eller novelltävlingar och dylikt som jag bara måste vara med i, liksom översättandet för Hastur förlag som nu nyligen tillkommit min agenda.

Ett exempel på något jag vet att jag försummat är Pål Eggerts andra roman De döda fruktar födelsen. Har du läst den? Den romanen bad jag honom om att få ett exemplar av som jag skulle och fortfarande skall recensera, och jag har kikat lite på den, men jag är helt enkelt tvungen att läsa och recensera böckerna jag får i ordning, och när jag har tid. Av vad jag sett är ett problem med den boken att det är alltför många personer läsaren får följa.

Sedan måste jag också prioritera, exempelvis om det kommer någon tävling för skribenter där man kan vinna något stort inklusive publicering – då måste jag ibland ändra läsordning, sluta upp att läsa ett tag och bara inrikta mig på författandet, ja, till och med låta det gå före översättande och dylikt. Just detta med litterära tävlingar har ju förresten gått bra för mig under åren i och med fyra större vinster. Vann ju, för att nämna den senaste vinsten, nyligen förstapriset i bokförlaget Massolits bokrecensionstävling: en Weekendresa till London med författarna Johannes Källström och Stefan Tegenfalk på Massolit förlag, med boende och utflyktsmål som dessa författare bestämt. Jag vann genom att recensera Tegenfalks andra kriminalroman, Nirvanaprojektet i exakt 100 ord; anklagar däri bland annat självaste Tegenfalk himself för att vara en ”förbannat duktig lögnare”.

Vad avser recensioner har jag också i det närmaste lovat Bonniers/Wahlströms att så snart som möjligt recensera Anders Fagers senaste skräcknovellsamling Samlade svenska kulter. Men eftersom jag tidigare haft – och fortfarande har viss virtuell – kontakt med, tillika under fantastikkongressen Eurocon (Stockholm, den 17-19 juni, 2011) träffat och umgåtts och deltagit i tre paneldiskussioner tillsammans med, denne fagre Anders Fager - och upplevt vissa diskrepanser – har det minst sagt varit svårt att hålla mig objektiv i bokrecensionen, varför jag låtit det hela dra ut på tiden. Tyvärr. Men jag vill inte – och tänker inte! – publicera någon som helst text som inte är saklig, något där känslor överstiger förstånd, och särskilt inte om texten dessutom kan skada någon annan. Nej, jag önskar behandla de jag recenserar som jag själv skulle önska – och önskar – bli recenserad. Objektivt. Sakligt. Ärligt. Men nu arbetar jag på en recension som jag förhoppningsvis snart kommer att publicera här på Marmeladkungen. Jag har sagt detta tidigare, men nu skall den banne mig snart komma nå mina läsares förhoppningsvis ivriga, suktande ögon.

J.W. Nej, Eggerts bok har jag inte läst. Kommer nog inte att göra det heller. Den intresserar mig inte.

Grattis till London-trippen, det är verkligen en trevlig stad. Var där för ett par år sedan, gillade Sherlock Holmes-muséet. Det kan jag verkligen rekommendera.

Ser fram emot din recension av Fagers bok. Har läst delar av den. Gillade den inte.

F. G. Låt oss nu övergå till den mest skrämmande bok vi läst. Personligen skulle jag kunna skriva en lång lista, men min absoluta favoritroman alla kategorier är Räddaren i nöden (The Catcher in the Rye) av J. D. Salinger, en bok jag upplever såsom skräck och som något särdeles skräckinjagande, men som definitivt inte är annat än en verklig klassiker inom mainstream-litteraturen; för övrigt en roman du och jag kommer att ta upp mer utförligt i ett kommande samtal oss emellan.

Vidare avgudar jag Edgar Allan Poe för hans noveller och dikter och därmed allt gott han gjort världen; utan Poe skulle vi inte ha vad vi har idag – och heller inte att förglömma är detta på grund av den fantastiske man tillika poet/författare som översatte honom till en Europeisk publik: Charles Baudelaire. Men så har vi också Howard Phillips Lovecraft som inte heller han är att förglömma. Utan dessa tre giganter hade vi inte haft den skräckvåg vi idag genomlever i Sverige.

J.W. Absolut. Minns att jag tyckte H. P. Lovecrafts Skuggan över Innsmouth var jäkligt obehaglig första gången jag läste den, likaså The Colour Out of Space. De är Lovecrafts mest lyckade verk, anser jag – om man nu mäter dem i obehagsfaktor.

F. G. De noveller du nämner är definitivt inte att förakta. Jag tycker även mycket om Lovecrafts novell Erich Zanns musik (The Music of Erich Zann). Om jag inte missminner totalt var det även, vid sidan av The Colour Out of Space,  något av författarens personliga favorit.

J. W. Även Ajvide Lindqvists novell Vikarien tyckte jag var riktigt obehaglig. Den konstgjorda kvinnan som bara står i det tomma rummet … Det fick jag gåshud av. En annan bok som ger mig kalla kårar är John A. Keels The Mothman Prophecies. Som barn var jag omåttligt förtjust i bokserien Det oförklarliga. De gav mig en del sömnlösa nätter.

En annan mycket bra bok är Charles Baudelaires bok Amerikas blixt – om Edgar Allan Poe (Ellerströms, 2006). Antar att du läst den?

F. G. Jojomensan. En fantastisk bok som verkligen skall rekommenderas!

(Och i sammanhanget vill jag här innan vi går vidare inom parentes och med helt rent samvete rekommendera några andra liknande, och enligt min åsikt, ytterst läsvärda böcker: Haschklubben – essäer från det dekadenta Paris, av Théophile Gautier & Charles Baudelaire (Ellerströms, 2004); Den döda Älskarinnan, av Théophile Gautier (Ellerströms, 2002); De fördömda poeterna, av Paul Verlaine (Alastor Press, 2004);  Maldoror samlade verk, av Comte de Lautréamont/Isidore Ducasse (Alastor Press, 2008); Suckar ur djupen, av Thomas De Quincey (Alastor Press, 2006); Samlade verk, av Arthur Rimbaud (Alastor Press, 2003); samt Korpen och andra dikter, och Upptäckter under hypnos, båda av Edgar Allan Poe (utgivna av Ellerströms, 2001))

J. W. Intressanta tips. Poe är verkligen en gigant. Hur skulle egentligen novellformen se ut om inte han funnits? Och hur skulle skräcklitteraturen ha sett ut? Han var ju en av de första (kanske den allra första?) att vända bort blicken från övernaturligheter och istället fokusera på människans inre och det onda och monstruösa som finns där. En underbar man, en underbar författare. Och Salinger är ju alltid Salinger – det är svårt att motstå honom. Frågan är hur populär han skulle ha varit om det inte vore för mystiken kring honom som person? Ser fram emot den kommande dokumentären kring hans person.

F. G. Jag kan definitivt instämma i allt vad du påpekar. Men vi måste gå vidare. Vad gäller svenskutgiven fantastik uppskattar jag – sedan Aleph bokförlag lagt sin utgivning på is – särskilt Alastor Press och deras sidoprojekt; det nya bokförlaget Hastur, men också de lyhörda och förstående förlagen Bakhåll (bra böcker och bra H. P. Lovecraft-översättningar av Charlotte Hjukström), H:ström (t. ex. William Beckford: Vathek, Poppy Z. Brite; Utsökta lik), och sist men inte minst Eskapix Press och Vertigo förlag som samtliga skulle kunna beskrivas med mängder av onödiga men ack så väldigt positiva adjektiv.

J.W. Utsökta lik av Poppy Z. Brite är en underbar bok. Den borde ersätta Nils Holgerssons underbara resa i skolorna, haha.

F. G. Den har jag köpt och läst – mycket intressant och skall definitivt rekommenderas, men jag vet inte riktigt om den är lämplig med dess brutala homo- och bisexualitet tillika dess skönhetsbeskrivningar av mord efter mord tillika fri och allt friare sexualitet. (jag har en lärarexamen a´180 poäng och har arbetat som lärare inom alla ämnen utom kemi och idrott).

Men. Vi kan väl inte komma ifrån frågan: Vad har du för favoritförfattare? Svenska och utländska.

J.W. De svenska är Stig Dagerman, Gunnar Ekelöf … hm, kommer inte på så många fler. Konstigt. Gillade Nikanor Teratologen förut, men inte så värst mycket i nuläget. Mina utländska favoritförfattare är Franz Kafka, Arthur Rimbaud, H. P. Lovecraft, Edgar Allan Poe, J. D. Salinger, Roald Dahl och Patrick McGrath.

F. G. Minst sagt fina författare du nämner, även om jag inte läst så mycket av Dagerman, Ekelöf och McGrath. Nikanor Teratologen har jag sedan jag först läste honom i det närmaste alltid uppskattat, även om han ändrat sig en hel del stilistiskt och tematiskt med tiden och inte längre riktigt faller lika konsekvent ned i skräckgenreträsket . . .  Men den som inte läst Äldreomsorgen i övre Kågedalen har missat något. En verkligt udda läsupplevelse.

J. W. Ja, det är en skitbra bok, hans bästa. De andra står sig tämligen slätt jämfört med den. Svårt att toppa den, tror jag. Hade faktiskt lite mailkontakt med Teratologen för några år sen, men sen slutade han svara. Vet inte varför. Kanske för att han fann mig omogen och inställsam. Något sånt …

F. G. Men om vi vänder på det hela och bara pratar svenska skräckförfattare – det är ju alltid trevligt! – har du då någon favorit? Personligen gillar jag särskilt John Ajvide Lindqvist, Rickard Berghorn, Johan Theorin (dock endast denne författares noveller!), och väldigt mycket av det som en viss Fredrik F. G. Granlund skriver.

J.W. Usch, här har jag skamligt lite att komma med. Har läst några av Berghorns noveller då tidskriften Minotauren gavs ut, men minns inte vad jag tyckte. Läser inte mycket nytt, det mesta är så ointressant och nutidsorienterat. Tycker att hysterin kring Twilight-böckerna (och nu även Zlatans självbiografi) säger en hel del om nutiden. Fy fan … Men som jag nämnde tidigare gillade jag Ajvide Lindqvists Pappersväggar, särskilt novellerna Gräns och Equinox. Hans två första romaner var också helt okej. Gillade dock inte Människohamn, den var bara larvig. Spöken som åker flakmoppe och citerar Morrissey, suck … Hans senaste brydde jag mig inte ens om att läsa. Har inte läst många verk från din penna, i alla fall inte i skräckväg – förutom novellen du mailade för några år sedan; ”Som ett iskallt stolpiller i röven”.

Och är det verkligen så att du faktiskt gillar det du skriver?

F. G. Novellen ifråga som du åsyftar har titeln Likt ett iskallt stolpiller och publicerades i dagarna genom Frida Edman – förläggare i och med Mörkersdottirs förlag – på hemsidan Skräckvåg – Sveriges litterära skräckkollektiv. Novellen ifråga kan läsas online här.

Och det är väldigt intressant att du ställer den frågan – om jag tycker om vad jag själv skriver . . . Jag har nämligen sedan jag började skriva och höll på att lära mig hantverket ständigt tänkt och tänkt och tänkt rörande vad som skulle fungera om jag själv var läsaren till det jag höll/håller på att skapa; en slags litterär empati om så vill. Det här gör jag fortfarande. Nu har i och för sig ett redaktörsskap och översättningar den senaste tiden blivit mycket mer intensivt och alltmer frekvent förekommande, men även här försöker jag tänka på vad som kan locka andra; hur läsaren upplever det jag skriver – varför jag bland annat försöker att variera mig så mycket jag bara kan/orkar. Det gäller liksom att koppla bort sitt eget förstånd. Som när jag skrivit och/eller skriver romaner/böcker; att se på ens verk från en annan synvinkel och ställa frågor såsom: kommer den här romanen, eller det här kapitlet, att uppfattas som en kliché eller som något fräscht som tillför romanmarknaden alls något? Eller mer ingående i samma fall: Fungerar den här meningen? Driver den berättelsen framåt, tillför den något, är den alltför poetisk, kommer den att uppfattas såsom pretentiös eller som naturlig? Bör den kanske strykas? Det här gäller inte minst min poesi som i allt större utsträckning och allt oftare publiceras.

Utan min vän, en av verkligt få riktiga vänner/välgörare, förläggaren tillika författaren Rickard Berghorn (Aleph bokförlag), som en gång tog mig till sig och förklarade ett och annat, en man jag än i dag lär mig av, skulle jag inte vara den författare jag idag är. Han hjälpte mig att förstå sådant jag skrivit ovan, hur man skall tänka när man skriver/redigerar, och mycket mer därtill. För ett tag sedan fick jag också äran att publicera min favoritnovell från hans penna här på Marmeladkungen, Ett gott liv (från tidskriften Minotauren, 2002), som jag verkligen rekommenderar alla skräckintresserade. Den kan läsas här.

Min egen novell Likt ett iskallt stolpiller som nu i dagarna publicerats är för övrigt helt klart den brutalaste och kanske mest äkta rena skräcktext jag skrivit, därför att den inte innehåller något övernaturligt, bara är äkta i den riktiga fasa som titeln anspelar på; en kvinnas onaturligt hårda hämnd på en våldtäktsman. Det jag skriver om i den här novellen skulle kunna ha hänt eller hända i verkligheten, vilket jag ser som en styrka i denna story – som jag för övrigt är glad över att få publicerad, även när jag som i detta fall gett bort den utan kompensation, då många förlag/tidskrifter tyvärr drar sig för att publicera sådana fruktansvärda obehag. Jag är heller definitivt inte den första fantastikförfattaren som refuseras därför att novellen som jag erbjudit förlag och tidskrifter ansetts vara alltför brutal/hemsk . . .

Hur är det själv, Jonas? Enligt din ovanstående fråga får jag uppfattningen att du inte själv gillar det du skriver. Trist. Men. Berätta. Varför gör du inte det?

J. W. Till en viss del gillar jag det jag skriver, i alla fall under själva skrivandet. Men när en text väl är publicerad och det är omöjligt att redigera den kommer jag tvångsmässigt nästan alltid på vad som kunde ha gjorts bättre. Ser bara skavankerna.

F. G. Sådan var jag också . . . men främst när jag började bli publicerad. De första åren.

J. W. De enda texter jag hittills publicerat som jag är relativt nöjd med är Antropologi (novell om Dr. Mengele), Sex, sprit och angora (artikel om Ed Wood) och dikten Flickan i huset på månen. Är också nöjd med En självplågare”, en novell om Kafka (har fått den granskad och godkänd av Kafka-experten Hans Blomqvist), men jag vet inte om den kommer att publiceras i nästa nummer av Eskapix eller inte. Holmström har inte gett något rakt svar än. Resten av mina små alster vill jag helst inte tänka på . . .

Läser du Eskapix? Vad har du för åsikt om den?

F. G. Absolut. Jag har publicerat mig i flertalet nummer och självklart följer jag så gott jag kan vad som publiceras däri. För det tidskriften Eskapix gör är verkligen imponerande; det tycks röra sig om en förlustverksamhet, men bortsett från vissa redigeringsmissar och onödiga sidor och ståtlig men tyvärr ofta onödig ögongodisstilistik i dess inbundna, alltmer påkostade utgåvor så blir den tidskriften bara allt bättre och mer professionell med allt bättre texter, bättre ekvivalens. Det skall också påpekas att redaktören Henrik Holmström verkligen är en eldsjäl med både Absinth och Bourbon i den alltmer upprätta ryggradens xylofonspel som orkar och vågar fortsätta att skapa vad detta avlånga lands fantastikskribenter och fantastiska läsare  behöver, för tidskriften Eskapix är inte bara till största delen bra och intressant utan också ett forum där unga förmågor kan veckla ut sina armar och ta och försöka sig på den första flygturen, debutera och/eller fortsätta att publicera sig i ett attraktivt konvolut – en tidskrift som förtjänar betydligt fler läsare och mer medial uppmärksamhet. Eskapix är ett alldeles särdeles motiverat projekt som inte alls är helt olikt den gamla amerikanska pulptidskriften Weird Tales som publicerade Lovecraft och samtida och senare ack så många andra blivande novell- och romanförmågor, numera mest bara berömda författarnamn. Man kan därför också fråga sig hur många av de som idag publicerats eller publicerar sig i denna tidskrift som inom en ganska snar framtid kommer att bli publicerade på större förlag, allt oftare, och i allt större omfattning, och inom flera genrer. Eskapix är onekligen en fantastisk plats där man tillåts växa både på bredden och längden, såväl dess författare som dess läsare.

Vad tycker du själv om tidskriften Eskapix, Jonas, du som publicerat dig och publicerar dig däri mer än mig?

J.W. Jag gillar Eskapix. Holmström var den förste som påvisade uppskattning för mitt skrivande, och det är ju alltid kul. På det sättet är jag honom evigt tacksam. Antar att Holmström för mig är som Berghorn för dig.

F. G. Det var en härlig liknelse, Jonas!

J. W. Tack. Det behövs en underdog-tidskrift som Eskapix i dagens sorgliga sörja av publikationer (nämnde jag Zlatans bok?). Tyvärr görs det – precis som du påpekat, F. G. – alldeles för lite reklam för Eskapix, vilket gör att ytterst få känner till den och kvalitén på dess innehåll varierar. Men de senaste numren recenseras på den nystartade bloggen/tidskriften From Beyond, och det är ju bra.

F. G. Instämmer. Nu kan vi även säga att fantastikbloggen Marmeladkungen, åtminstone på sätt och vis, recenserat tidskriften ifråga. Det är bara att hoppas att allt fler finner Eskapix och liknande nutida fantastiktidskrifter/antologier och att allt fler debuterar; för att inte tala om fortsätta att skriva och utvecklas.

Men nu måste vi dock sätta punkt för samtalet den här gången, bäste Jonas. Och nästa gång diskuterar vi Edgar Allan Poe, H. P. Lovecraft och Stephen King (möjligen också Dean R. Koontz?). Väl mött då.

J. W. Det ser jag fram emot. (Koontz har jag dock inte läst en rad av.) Vi hörs snart igen, herr Marmeladkung. Nu ska jag fortsätta jobba på Kadaverlandet och lyssna på David Lynchs Crazy Clown Time.

Andra delar av denna vår pågående dialog:

Tredje delen: Gode Gud

Andra delen: Alkohol & Kreativitet – hur får vi våra idéer?

Första delen: Författandet

av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren -

Recension av: Anna Nygren

Bokens handling

I den lilla hålan Engelsfors finns en gymnasieskola. Inte annorlunda än någon annan skola i någon annan håla – på ytan. Så dör en pojke, och kort därefter en flicka. Den lokala tidningen börjar skriva om en självmordspakt, men sanningen är mycket mer komplex än så. Enligt en urgammal profetia ska det i det nutida Engelsfors finnas en Utvald. I den stora striden, som läsaren, och romankaraktärerna själva, aldrig helt får grepp om vad den rör, där kommer denna den Utvalda att spela en viktig roll. Men så visar det sig att den Utvalda är inte bara en utan sju, varav två snart dör. Fem tonårstjejer återstår. Fem tjejer som efterhand upptäcker sina magiska krafter. Under en period i livet då allt de borde behöva fokusera på är att ogilla sina föräldrar, sina lärare, varandra och sig själva, får de helt plötsligt i uppgift att rädda världen.

Cirkeln är en nutida fantasyberättelse om häxor. I en miljö som påminner om såväl Twin Peaks som svenska filmer som Masjävlar och Fucking Åmål, är den främsta spelplatsen skolan, som i coolare high school-serier som Veronica Mars eller allas vår Harry Potter. Rektorn spelar en viktig roll, precis som Dumbledore – och precis som i böckerna om Harry väntar jag hela tiden på att rektorns gestalt ska bli sådär obehagligt svårbestämd (vilket den inte riktigt blir, men det kanske kommer) liksom lärare, föräldrar och tonåriga vänner och antagonister. Ja, Cirkeln är som ett hopplock av en rad olika genrer, handlingar, myter och fantasier.

Positivt/Negativt

Det här är en ungdomsbok som tar upp allvarliga ämnen som ätstörningar, självmordstankar, vänskap, kärlek, föräldrastrul och grupptillhörighet på ett bra och engagerande sätt. Texten har den där typiska ungdomsboksärliga tonen, den som kan ta upp de svåra frågorna på ett helt ickeironiskt sätt, och som kan väcka den där rakt igenom engagerande känslan av frustration och ilska inför omvärldens oförstånd. Boken tar alltså upp ungdomstemat på ett bra sätt, även om jag ibland upplever att de nyanserade bilderna ändå är ganska stereotypa. Visst gillar jag att mobboffrets hämnd blir grym och elak och att mobbaren egentligen är en blyg tönt, men är inte den bilden också väldigt onyanserad och inte särskilt nyskapande? Samtidigt kan jag fråga mig hur mycket en litterär figur kan nyanseras och hur komplext och ickestereotypt det verkliga livet egentligen är.

Sammanfattning

Cirkeln har kallats en svensk version av Stephenie Meyers Twilight. Det värjer jag mig emot. För även om Cirkeln är en bästsäljare, även om den uppskattas av alla tonåringar, även om den innehåller en hel del klichéer den med, så är den bra mycket bättre än Meyers vampyrböcker. Här är allt mörkare. Där Bella Swan och Edward Cullens kärlekshistoria är glittrande sockersöt går det i Engelsfors käpprätt åt helvet med kärleken. Det är mer realistiskt, mer rått och känslan av att det faktiskt är på liv och död blir så mycket starkare när boken inleds med att två viktiga personer (varav läsaren får lära känna åtminstone en verkligt väl) faktiskt dör.

Men de intertextuella kopplingarna tar oss inte bara in på populärkulturens område utan vi får även stifta bekantskap med prerafaeliternas målningar, och hela berättelsen mynnar ut i en Faust-historia om sålda själar.

Och författarna lyckas fånga både det oerhört spännande, det magiskt mystiska och det tonårigt vardagliga, och baka ihop det till en väl sammanhållen historia som både kan engagera och som håller för efterföljande diskussioner.

Rabén & Sjögren

515 sidor

ISBN10: 9129676053

ISBN13: 9789129676051

2012 kommer fortsättningen Eld och 2013 står slutstriden i sista romanen Nyckeln.

Dikt av: Anna Nygren & Fredrik F. G. Granlund

Alla taktarter blandas som alltid eller aldrig samman, och vi hör inte längre tonerna eller de taktfasta slagen, vi hör inte längre gråten. På bussen sitter människor, som vilka som helst, med en viss ironi i ögonblicken, och se på dem, vi gör det, låtsas skratta åt dem. Men egentligen är de vi. Alla vi som gnisslar med våra trasiga men rena tänder, himlar med våra ögon, skriver egna sagor som handlar om våra egna liv och vår egen ironi. Och de som sitter i bussen tittar faktiskt på oss. Vi hör helt enkelt inte hit eller dit, för vi gömmer oss i våra kroppar, och lever i våra tankar som är bilder av fiktionen, vi som är fula. Och bussen glor och stirrar på oss, sväljer oss. Vi passar den inte, fast den tuggar på oss kan den inte svälja vårt hull och vårt hår. Det är alldeles för segt, för långt, för lockigt. Och vi skadegör, för vi är skadedjur, vi som inte kan tystas, vi som har tungor drabbade av spasmer, vi som inte kan urskilja orden, vi som är blinda. Och vi bryr ju oss inte om bussen, låtsas vi och säger vi, och fortsätter att låtsas tills ingen längre tror på oss och än mindre lyssnar till oss. Och ingen blinkar ens, nej, och ingen blundar, och ingen låter bli att se eller att höra. Och motorer rusas, kopplingar lagas och glider bättre, och chaufförerna deklamerar i megafoner tills vi känner oss ännu mer utanför. Vi skäms. Och titta på våra fötter! så de ser ut! Och se våra brustna nagelband och våra brustna hjärtan, våra opolerade liv som är i otakt med den så kallade verkligheten. Se hur vi trycker våra kinder mot fönsterrutorna, svalda, se hur det överallt blir röda märken. Vi kan bara inte stå stilla, vi som är rädda för tystnaden och det sätt den skriker, gör oss till dess vänner, vi som skräms av människorna, av bussens innebörd, vi som aldrig får ro, vi som inte räknar oss till oss, bara räknar takterna och tonerna, vi som inte klarar av att följa takten. Ändå stannar bussen. Och vi är förstås de som aldrig släpps av.