3. Det så kallade ”nuet” – det så kallade ”ödet”

3. Det så kallade ”nuet” – det så kallade ”ödet”

”Den som blir författare är idiot.”
Roald Dahl; Mitt liv som pojk.

Jag skiljer mellan två sorters människor: De normala, och De mer normala – eller, möjligen, De intelligenta, och De mer intelligenta. Jag tillhör ingendera kategori.

Jag är – trots min ålder, mina insikter, kunskaper och bedrifter – tillräckligt ung för att tycka att jag är tillräckligt gammal. Men jag känner mig omogen, som – varken ung eller vuxen. En lärd idiot. En överkvalificerad akademiker. Inte morgon. Skymning! Det utesluter emellertid inte att jag kan bli en soluppgång. Alla är vuxna i början, innan man förstår att man egentligen, innerst inne, fortfarande är ett barn – oavsett hur gammal man är. Men det är klart, allting handlar om perspektivet; hur man ser – eller väljer att se – på saker och ting.

Jag har valt att vara extremt självkritisk, att se mig själv som en ytterst dålig människa, för att sporra mig till att förbättra mindre önskvärda kvalitéer såväl som de egenskaper som redan är mer eller mindre positiva. Ibland vet jag inte vad som är utmärkt/bra/dåligt/undermåligt – ibland rör det sig om samma kvalité, bara betraktad ur olika synvinklar. Skrivandet är en sådan paradox. Författarskapet är världens ensammaste yrke, och man kan sällan överleva enkom på att skriva. Således har jag valt att dra mig undan från samhället, bort från vänner och familj, från de sociokulturella aspekterna, för att kunna skapa – med en ständigt inombords groende och växande oro för att inte hinna skriva vad jag upplever att jag måste. När jag saknar deadline skapar jag en egen, varför jag oftast saknar ett – enligt normen – socialt liv. För att inte tala om pengar…

Så … jag måste vara galen, en idiot …

Men vem har sagt att livet ska vara enkelt?

Skrivandet är en ständigt pågående rysk roulette, med kulor av ord, med alla kamrar fulla; och samtidigt en hjälpande drog, inget annat än själslig onani. Medan jag med depressiv förtjusning gett mig hän åt detta mitt begär har min bastion av moraliska utfästelser fallit likt Jerikos murar. Ändå är jag redan nu, som författare/poet, som människa, redan diagonalt korsfäst; utelämnad till lektörers omdöme, åt kritikernas skarpaste pilar och åt allmänhetens bemötande; ett åtlöje eller en succé, ingen eller någon; det finns inget mellanting; man är, som i livet, oftast antingen eller. Oftast ingen.

* * *

Ingen, allt det och inget mer

jag är en avbruten gren
på ett kalt träd
mitt namn är Ingen
det kommer av den plats där jag bor
Ingenstans – mina bästa fantasiers bårhus –
allt det och inget mer

platsen är tom men inte öde, för
det har aldrig funnits någon där
platsen är kal, men saknar inte ting
men det gör jag, ty jag är ingen
det är bara jag där – ett ting
Ingen, allt det och inget mer.

* * *

Jag är en avvikande människa – en pekoral. Det är något av en sällsynthet att jag på min fritid lämnar mitt hem – ändå går jag ofta längre promenader och ibland men sällan befinner jag mig i, kanske försvinner i, någon folkmassa; ändå kanske jag går, motvilligt fascinerad, genom regn och rusk eller dimma eller sol, längs gator fyllda av människor, i basarers jäkt och villervalla; eller längs gator utan människor, med glasspinnar i nedförsbackarna, på kullerstenarna; och då och då försöker jag följa med genom ett nattligt stadsliv, oftast i det nattliga Mariestad, kanske i grupper av högljudda och upphetsade, i avsides belägna kvarter som kanske inte alls är avlägsna, dit människor beger sig för att berusa sig – jag försöker vara överallt där det finns inspiration, mitt naturliga element …

Jag är Mästaren utan Margarita, en intelligent och tankfull idiot, ett sovande svärd, ett rorschacktest på himlen, ett refuserat Bamseavsnitt, en ambitiös pacifist, vansinnig med förstånd, ett svagt leende mellan tårar, en strimma midnatt i middagssolen, en anomali: alltför ärlig, alltför ensam; de intelligentas opus, en deltagare i Processen, en sektmedlem utan sekt; en cyborg – androgyn och lättroad och rastlös när inget vettigt händer, tvehågad och ängslig och intellektuell, meningslös och meningsfull på en och samma gång, och förgätmigej; en kristen polyteist som hellre vore frisk och rik än sjuk och fattig; fascinerad av allt som fascinerar och av allt som är tråkigt på ett roligt sätt; bedrövad över att skönheten inte alltid finns för skönhetens skull, för att den oftast tycks motbevisa sig själv och för att den oftast inte är skön; ledsen för att inte fått lukta på Det ondas blommor; sorgsen för att inte ha funnit trygghet; en paradoxal existentialist som både föraktar och älskar mig själv som bara älskande kan förakta och älska –som samtidigt älskar att göra vad jag tycker om, men som även gör vad jag inte tycker om, fast jag ibland börjar jag tycka om – eller kräva – även det. Jag upplever livet som om jag inte alltid haft eller har ett val, och ibland undrar jag om jag någonsin valt något. Jag är totalt och fullständigt förgiftad, vansinnigt beroende, av bokstäver, ord, meningar … hopplöst förlorad … annorlunda men ensam … Jag är rädd för den jag är – och inte minst för den jag kan bli.

Annonser

~ av Fredrik F. G. Granlund på tisdag, 10 juli, 2007.

4 svar to “3. Det så kallade ”nuet” – det så kallade ”ödet””

  1. Skrivandet är hårt. Men gott. Som en skumbanan som legat för länge i ett stånd på Åsele marknad: hård men god.

    Väl värd sina pengar med andra ord. Sockret bevarar den, tjänar som konserveringsmedel.

    Detta är vad en konservativ ande måste minnas idag. Så länge internet är fritt är det bara att blogga vidare. Vi går stormiga tider till mötes. Verkligheten är förändrad:

    http://lennart-svensson.blogspot.com/search/label/abb

    Livet är som en banan: krokigt men gott. Det är som en skumbanan, en gul glad skumgodis. Eller, stundom, röd och sockrad på ytan men sur inuti: en sur jordgubbsbanan.

    Texter som den du lagt upp i detta inlägg är, stilistiskt, en lisa att läsa. Inte många bloggare har denna stilnivå. Inte ens många bloggande författare. Själv har jag ägnat dagen åt att rätta stavfel och lägga in mellanrubriker på gamla bloggnoveller. Man måste vårda bloggen. Och vårda sina läsare. Hur få läsare man än har kostar det rätt liten möda att tänka på dem emellanåt. Väl spenderad möda måste jag säga. Det gör stor marginalnytta.

    Jag menar: vi vill alla ha fler läsare till våra sajter, jodå, men att värva nya läsare kostar fem gånger så stor möda som att bevara dem man redan har.

    Lyss till en gammal man, min teori är sann.

    Gilla

  2. Underbar text

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: