Fredrik F. G. Granlund – författarpresentation

Född: 27 augusti 1979
Utbildning: drygt 5 ½ år på högskola och universitet; Högskolan i Skövde samt IT-universitetet i Göteborg (Chalmers och Göteborgs universitet).
Examina: Lärarexamen för gymnasiet och grundskolans senare åldrar, 180 p., Fil. Kand. med huvudämnet pedagogik, 120 p., Fil. Kand. med huvudämnet datapedagogik 120 p., plus 20 poäng på D-nivå. Även utbildad inom Filosofi, psykologi, ledarskap, svenska, m.m.
Författardebut: September 2002. Necronomicon i Sverige. Aleph bokförlag.

1. Pånyttfödd?

Jag borde kanske vara död. Å andra sidan kanske jag (vem jag nu är) redan är död. Jag menar inte att det är så, däremot att det kan vara så … Jag menar detta eftersom jag genom åren allt som oftast tvingats lita på mitt eget omdöme. Därför har jag nästan alltid misslyckats med vad jag tagit mig för. Dessutom har oturen varit på min sida. Om man nu kallar det otur …

1998, cirka två veckor efter det att jag tagit studenten, ramlade jag ner från ett tak i centrala Mariestad och landade på huvudet. En händelse som skulle komma få mig att börja – och fortsätta – att skriva skönlitterärt.

Det var inte så farligt med huvudet (?), bara en svår hjärnskakning – men höften, som tog nästa smäll, var det värre med – höftledskula, höftben och bäckenben var krossat. En sällsynt skada, så kallad acetabulusfraktur, som årligen, i genomsnitt, cirka nio människor drabbas av i världen.

Studentsommaren tillbringades således på KSS i Skövde, tills man efter ungefär två månader flög mig med helikopter till Uppsala. Där opererades jag av världens, inom området, främste läkare. Under tretton glömda timmar byttes allt mitt blod (förutom ungefär en halv deciliter); och man skar av misstag genom halva ischiasnerven. Vissa splittrade skelettdelar lyckades (eller vågade) man inte ta bort, då de fastnat i närheten av aortan, varför döda människors skelett transplanterades in, från såväl män som kvinnor. Jag fick i efterhand se röntgenbilder. Höften bestod av två stora breda långa metallplattor, förenade av 36 muttrar och lika många skruvar – allt i rostfritt stål. Så långa. Så breda. Så STORA.

Jag visste inte längre vem – eller vad – jag var.

När jag slutligen återvände hem kände jag inte igen Mariestad – jag visste inte var jag var. I mitt onyktra hjärta kände jag att jag inte längre var den människa jag en gång varit – vare sig psykiskt eller fysiskt. Jag hade fått en pseudonym: Mörker. Jag visste inte riktigt hur jag varit innan, bara att jag alltid känt mig annorlunda, som om jag simmat motströms, likt en lax, genom årens flod. Det är svårt att avgöra, lika svårt då som nu.

Likt en reumatiker som skriver för hand lämnar nu bokstäverna mig med STOR möda. Det är svårt. Det gör ont. Ungdomens vår ligger ett decennium bakom mig, sorglig och isande kall lik en oförsonlig dröm vari kärlekens bleka prästinna slumrar. Möjligheten finns förstås att jag hade valt fel riktning i livet och att jag skulle ramla ned från taket. Jag är inte en fatalist, men nekar inte till möjligheten att ödesgudinnan kan vara den som i vissa – eller kanske i alla – fall verkar. Jag tror inte på ödet, men fruktar det. Jag är dock inte orolig, bara nervös. Ibland till och med förväntansfull …

Annonser

~ av Fredrik F. G. Granlund på tisdag, 10 juli, 2007.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: