Vägen (fortsättning på författarpresentationen)

2. Vägen. Långsam inbillning eller snabb utbildning?
Det ofrånkomliga inträffade. Åren åt obarmhärtigt månader, veckor, dagar, timmar, minuter, sekunder. Jag skrev en novell och skickade hoppfull in alstret till ett tiotal av landets största förlag, tillsammans med ett följebrev varmed jag berättade om olyckan och sjukhusvistelsen, vad som hänt och hur det varit att genomlida. Novellen var usel och refuserades därför. Det förstår jag nu – men inte då. Jag refuserades … och gav upp! Så enkelt var det.

Då …

Följebrevet hade dock mött mången lektörs själ; berättelsen om sjukhusvistelsen var intressantare än novellen, varför man tog sig tid att svara mig personligen, lektörer, redaktörer, kulturpersonligheter osv. Detta är ovanligt. Det normala förfarandet är antingen ett standardbrev, eller inget svar alls, ingen förklaring till oetablerade författare, inte ens via e-post. Tyvärr har jag inte sparat breven;, kommentarerna om novellen och om olyckan: tipsen, lyckönskningarna – medlidandet. Nu skulle jag vilja läsa det, men kastade jag samtliga refuseringsbrev – det var vad det var – för att jag skulle slippa bli påmind om att jag misslyckats.

Hösten 1999 började jag studera på högskolenivå, och mottog och läste och tolkade information till kunskap, först i rullstol, sedan på kryckor, och slutligen på egna ben – och jag blev äldre, visare; med en alltmer intrikat fantasi. Några år gick, det blev 2001, ett nytt millennium, och jag började skriva – igen. Skillnaden var att den här gången vägrade jag medge att jag misslyckats; jag tänkte inte ge upp, så jag … övade, det finns inget annat smeknamn för det … ty jag tuggade det monster som vi känner vid namnet Tiden, det monster vars ofrånkomliga lie skördar fler offer än något krig, någon sjukdom. Jag publicerade på vägen lite litteraturkritik och dylikt. Och den femte novellen från min penna (som dessutom utspelas i Mariestad) publicerades i skräckantologin Necronomicon i Sverige, redan hösten 2002.

…Men jag var inte nöjd. Jag fortsatte att ”öva” – och i maj 2004 publicerades min första diktsamling, Annorlunda men ensam. Jag började uppträda som estradpoet, medverka i TV, i tidskrifter och i tidningar. Den sommaren skrev jag två romaner, en ny diktsamling och en mängd noveller. Jag publicerades här och var, uppträdde i fler och mer divergerande forum, vann snart en novelltävling.

På den vägen vandrar jag. Och, på fullt allvar, ingen kände mig före den vägen, den rätta vägen, vägen uppför. Nu har jag uppgifter, möjlighet att skapa, en förhoppning att kunna skapa kultur. Vägar … Val … Just därmed är jag ett öde.

Annonser

~ av Fredrik F. G. Granlund på tisdag, 10 juli, 2007.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: