Om skrivandets våndor

Gårdagen bjöd på flera olika överraskningar. Via mail blev som vanligt informerad om att jag inte hade fått ett arbete jag sökt (det hör till min vardag – jag söker dessutom normalt sett minst ett arbete om dagen) och att en av mina dikter/essäer blivit refuserad. Detta är aldrig trevligt. Men det är däremot trevligt att få ett refuseringsbrev – för det är egentligen väldigt sällsynt. Normalt sett får man inget svar alls.

Så jag sökte ett nytt jobb och skrev/bearbetade vidare på en novell jag tänkt skicka till fantastiknovelltävlingen 2007 med deadline 31 augusti – mitt fjärde bidrag i årets upplaga.

På kvällen ringde en reporter från Mariestadstidningens Collage-redaktion, och intervjuade mig per telefon om skrivandets våndor; om skrivkramp, kreativitet och inspiration. Berättade för mig att artikeln publiceras i Mariestadstidningen på fredag.

Insåg i efterhand att jag tyvärr svarat alltför ärligt på hennes frågor, och att jag ångrade vissa saker jag sagt. Ibland är det en last att vara så ärlig som jag de facto är. Men å andra sidan vet man aldrig vad en reporter skriver om en – det är ju inte säkert att hon använder det jag inte vill att hon ska skriva om, för detta tillhörde egentligen bara delvis ämnet.

Idag (tisdag) fick jag ännu ett nej på ett sökt jobb, ännu en refuserad dikt. Skrev ännu en platsansökan, bearbetade vidare på novellen och på några dikter jag tänker skicka till Lyrikvännen. Läste ut Allen Ginsbergs utmärkta Tårgas och Solrosor (beatpoesi, samtida med Jack Kerouac. Här följer ett exempel:

”Herregud! man kämpar med att fatta

          ett Medvetande

                                                      & konfronteras med Myriader –

                       efter en billion år

          samma ringande läte i hörseln

                     och pterodactyl-leende hos Skapelsens

                                                             Hoppsan,

                        har känt detsamma förut.”

[…]

Allen Ginsberg; utdrag ur: ”Eter”, publicerad i Tårgas och Solrosor; sid. 88.

(I tolkning av Gösta Friberg och Gunnar Harding; FIBs LYRIKKLUBB nr 153, STOCKHOLM, 1971.)

Sedan ringde en fotograf från Mariestadstidningen och bad att få komma hem till mig för att ta kort under morgondagen (onsdag). Naturligtvis. Passade dock på att fråga efter kontaktmöjligheter med den reporter som intervjuade mig igår, för att få möjligheten att påpeka vad jag inte ville att hon skulle ta med i artikeln. Fick ett nummer som jag ringde, men hon svarade inte – varför jag skickade ett sms till henne om att jag önskar bli uppringd för att diskutera intervjun.

Så nu sitter jag här och skriver på en mängd olika dokument, dikter, noveller och essäer – och väntar på att reportern ska ringa…

Följaktligen är ett av skrivandets våndor att bli omskriven. Både på gott och ont…

Annonser

~ av Fredrik F. G. Granlund på tisdag, 31 juli, 2007.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: