Lovecrafts födelsedag: om helgen, dagens dryga skumtimme – och om Skumtimmen.

Jag har inte skrivit här på ungefär en vecka – av en oväntad orsak!

I torsdags (16 aug) fick jag ett oväntat telefonsamtal: om mitt löneanspråk rörande en tjänst jag sökt under föregående vecka. Jag blev förvånad, sade att jag inte hade något annat löneanspråk än fast månadslön enligt kollektivavtal (vilket man saknade). Jag ombads ge en siffra och placerade mig lågt för tjänsten. Det blev tal om en anställningsintervju vilken jag skulle få närmare uppgift om via mejl.

Men dagen efter ringde telefonen igen: samma person, nämnde två tider på måndagen (idag). Följaktligen valde jag en, log sedan ett deprimerat leende. Har varit på så många anställningsintervjuer nu att jag inte ens vågar hoppas. Ändå går det inte att undgå att bli glad, för något måste man ändå ha gjort rätt när man blir utvald som en av få till ett personligt möte. Nu hör det till saken att jag under samma dag vaknat och känt mig febrig, med lite ont i halsen. Dock (absolut!) inte orsak till att tacka nej till en anställningsintervju.

Men. Under lördagsmorgonen visade det sig faktiskt vara det.

Jag vaknade med hög feber och kunde knappt inte svälja. Höger sida av svalg och tunga hade svullnat upp något extremt; kunde knappt ens prata. Fortast jag svalde, snöt mig, hostade, nös, eller sade något ville jag gråta. Det här var något allvarligt, det förstod jag.

Så jag ringde akuten. Fick en tid 40 minuter efter telefonsamtalet. Klädde mig, ringde min far för skjuts, kom omedelbart in till läkaren (för ovanlighetens skull, en svensk sådan). Han tittade i svalget och konstaterade genast att jag behövde penicillin. Ingen nyhet för mig! Man testade om det rörde sig om halsfluss, vilket inte var fallet – i själva verket verkade läkaren inte veta exakt vad det var – men skrev ut ett starkt penicillin med brett spektrum (egentligen är det, enligt bruksanvisningen, lustigt nog, mot Gonorré).

Kom hem. Nervös inför att inte kunna gå på intervjun. Låg. Svettades. Svettades. Låg. Läste när jag inte sov eller tittade på film, lite noveller i gamla nummer av tidskriften Häpna (fyndade för inte länge sedan i Borås ett trettiotal ex. eller så från 50- och 60-tal i nyskick för tio kronor styck till min redan ganska gedigna samling). Även lördagen fortsatte i samma tempo.

I går (söndag, 19 aug) tvekade jag om jag skulle orka till arbetsintervjun. Fasade över att behöva ringa och säga att jag blivit sjuk. Inte direkt något bra intryck. Kanske problem med Arbetsförmedling och A-kassa. Men under eftermiddag/kväll piggnade jag till, lånade min mors bil och förberedde mig mentalt och intellektuellt, genom att läsa på om företaget och om potentiella intervjufrågor, intervjuteknik, sätt att få intervjuaren att uppskatta ens person osv. Det tog inte lång tid. Är van!) Allt lugnt. Kände mig trygg i mig själv. Det brukar jag göra.

* * *

Åkte i dag (20 aug) till Skövde. Allt gick bra under arbetsintervjun. En trevlig dryg skumtimme. Och ett mycket intressant jobb som jag vet att jag skulle klara av och trivas med. Var riktigt nöjd med min prestation baserad på erhållna frågor. (Kanske blir kallad på en nästa intervju. I så fall hör intervjuaren av sig i slutet av den här veckan eller i början av nästa – i så fall en intervju med denne och med företagets VD. Men nu går jag händelserna i förväg, jag vågar inte räkna med något i dessa tider; jag är van vid att få en intervju och inget mer – fast jag följer upp mina arbetsansökninar så gott det går.)

Efter intervjun åkte jag in till centrum, mötte upp min kvinna, traskade omkring på Skövdes gator, letade efter… det fanns inte .

Fann på Flemmings bokhandel medan jag satt och fikade med ägaren, Flemming himself, en mycket intressant debutroman: Skumtimmen (Wahlström & Widstrand, 2007) avSkumtimmen - Johan Theorin Johan Theorin (född 1963). Till JT har jag ett särskilt intresse, då vi i samband med att jag begick min författardebut publicerades tillsammans i antologin Necronomicon i Sverige (Sammanställd och redigerad av Rickard Berghorn & Mattias Fyhr; Aleph Bokförlag, 2002). Vi är båda även publicerade på Schakt bokförlag (Kent Björnsson, red). (Inom parentes kan här nämnas att JT på bokens sista sida tackar (bl. a.) såväl Berghorn som Björnsson för deras redaktörsskap av hans noveller.) Jag har för övrigt även JT i tidskriften Minotauren (Aleph Bokförlag) och (oftast) värderat hans texter högt. Men när det gäller hans debutroman måste tilläggas att jag redan hade bestämt mig för att köpa boken och stödja författaren ifråga tillika de svenska STORA bokförlagens fortsatta publicering av fantastik och/eller av fantastikförfattare, då jag läst följande på Wahlström och Widstrands hemsida:

 

”Johan Theorins Skumtimmen erövrar världen

Det är sensationellt att en svensk skönlitterär debutant gör dundersuccé internationellt redan innan boken har utkommit. Nu sällar sig Johan Theorin och hans bok Skumtimmen till stora svenska författare som Kerstin Ekman och Håkan Nesser.

Skumtimmen är den första boken i en tänkt kvartett, där samtliga böcker utspelas på Öland under olika årstider. Bonnier Group Agency, som representerar Theorin utomlands, har sålt de två första böckerna till tyska Piper Verlag, till danska Aschehoug, finska Tammi och nu senast amerikanska Bantam Dell som ingår i Random House. På Bantam finns endast en svensk författare förut – Åsa Larsson. Norska Gyldendal och holländska De Geus satsar stort och har köpt rättigheterna till alla fyra.

”Skumtimmen är en roman som har det där extra som krävs för att skapa ett stort intresse internationellt. Vi har bara sett början på framgångarna för Johan Theorin”, säger Susanne Widén, Johan Theorins svenska agent.”

Källa: Wahlström & Widstrand

Men eftersom exemplaret av Skumtimmen jag fann tillhörde första upplagans tredje tryckning, och då jag, som den bibliofil jag de facto är, till mitt bibliotek ville ha boken i första upplagans första tryckning (med tanke på att romanen med hög sannolikhet, med ovanstående citat i åtanke, kommer att bli STOR) köpte jag den inte. Förklarade detta för den genomtrevlige fantastikbokhandelns ägare, vilken förstod. ”Är man på jakt efter något så är det det man vill ha”, sade han. Vi diskuterade lite litteratur, sedan tackade jag för kaffet, och gick så en sväng i Skövde med min sambo (som jag för övrigt är nyförlovad med).

Till slut hamnade vi på Akademibokhandeln, och jag letade efter Skumtimmen. Även här fanns endast ett exemplar. Och till min stora förvåning var det första upplagans första tryckning. Köpte den.

Nu undrar förstås mången läsare varför tryckningen är/var så viktig. Svaret är att jag hade bestämt mig för att köpa boken ifråga i dess första tryckning – eller om det var omöjligt, istället låna den på biblioteket. Jag var bestämd. Så enkelt är det. Jag är en bibliofil, en bokälskare, och jag tror på boken ifråga, tror den är bra, och tror med bakgrund av novellerna jag läst under åren av dess författare och tror baserat på vad W & W skrivit om boken (se ovan) att den kommer att slå.

* * *

Allt detta hände denna dag den 20 augusti, författaren Howard Phillips Lovecraft:s födelsedag (20 augusti 1890- 15 mars 1937). En verklig GIGANT inom fantastiken, en av skräcklitteraturens mest mytomspunna gestalter med ett kulturellt inflytande över såväl litteratur som film, rollspel och dataspel – och mycket mer.

Man behöver varken vara skribent eller kritiker för att minnas ”Mannen som är Providence” denna dag. Det räcker att man läst honom. Jag minns det jag läst av honom. Jag minns vad jag läst om honom. Jag minns vad han betytt för mig i mitt litterära skapande. Jag minns honom denna dag, dagen då han föddes – och beklagar att han dog i förtid.

Advertisements

~ av Fredrik F. G. Granlund på måndag, 20 augusti, 2007.

6 svar to “Lovecrafts födelsedag: om helgen, dagens dryga skumtimme – och om Skumtimmen.”

  1. Okej, lycka till med eventuell anställning. Roligt att du uppmärksammar Johan Theorin; jag kände faktiskt inte till hans tack till mig. Det måste jag kolla upp.

    Skumtimmen är på planeringastadiet att filmas, såg jag också i samma veva.

    Gilla

  2. >Okej, lycka till med eventuell anställning.

    Tackar. Men jag vågar knappt inte tro längre. Kanske blir det ännu en anställningsintervju, men säkert inte något jobb.

    I övrigt var jag på ännu en anställningsintervju idag – även den i Skövde. Ett säljarjobb som var otroligt icke gångbart. Man var tvungen att sälja för ca 2500-5000 kronor per dag, för att kunna tjäna mer än 6700 kr efter skatt – med resor i hela Västergötland. Ska dock inte lämna ut företagets namn eller produkten (kan dock nämna att produkten var bra men dyr).

    >Roligt att du uppmärksammar Johan Theorin; jag kände faktiskt >inte till hans tack till mig. Det måste jag kolla upp.

    JT är en mycket intressant författare. Det ska erkännas. Och det har det nu gjorts. Är mycket glad för hans skull, fast vi inte känner varandra.

    Också intressant att du inte kände till hans tack till dig och Björn Knutsson. Trodde han meddelat er om detta, eller att ni haft någon kontakt rörande Skumtimmen.

    Har du förresten sett Ahrvid Engholms (eller om jag nu minns fel, Bertil Falks) kortartikel om bland annat dig som person, om Aleph, Mitrania, Eskapix, osv i DAST nr 2, 2007? Han börjar med att citera ett av dina uttalanden. Intressant att DAST uppmärksammar de mindre förlagens betydelse. Bra!

    Men åter till JT. Jag antar att du kollar upp konkurrenternas hemsida, Rickard. Personligen minns jag tydligt hur Skumtimmen annonserades ut på Schakt. Minns du det? Min första reaktion och mitt minne av detta är att jag antog/förstod att boken skulle publiceras på Schakt.

    Så blev inte fallet. Vlket i slutändan löst sig mycket bra för herr Theorin.

    >Skumtimmen är på planeringastadiet att filmas, såg jag >också i samma veva.

    Läste om det i Minotaurens nyhetsbrev. Mycket glad för denna planerade händelse – alltid trevligt när framgången hälsar på hos de likasinnade! Det går inte annat än att vara glad för Johan Theorins skull.

    / F. G.

    Gilla

  3. Det var Bertil som skrev artikeln, och tyvärr måste jag säga att han begår ett klavertramp. Han är en av mina goda vänner och jag vet att han verkligen inte har något dåligt uppsåt, tvärtom. Men hur ”minimalistiskt” hobbyaktig (d.v.s. amatörmässig) är egentligen en verksamhet där tidskriften och åtskilliga böcker har en såld upplaga på 1000 ex, där jag kunnat ta ut en god extrainkomst på intäkterna, och där bidragsgivarna dessutom fått betalt för sina artiklar och noveller – inte helt vanligt bland kulturtidskrifter? Jag suckade när jag läste artkeln, och har skrivit till Bertil om det också.

    Problemet är förstås att Minotauren och bokutgivningen började minimalistiskt, och att jag inte gjorde någon hemlighet av det. Och har folk en gång bildat sig en uppfattning, sitter den som berg trots att evidensen på motsatsen hopar sig.

    Följden blir naturligtvis att det jag sysslar med – och dem/det jag publicerar – ofta inte tillmäts det värde som det rimligtvis förtjänar. Alltså ”ofta”, gudskelov inte alltid.

    Gilla

  4. Ska inte kommentera DAST-artikeln ifråga, då du kan detta ämne väsentligt bättre än undertecknad. Men jag kan hålla med dig om att skribenten herr Falk kanske över/underdrev betydelsen av Aleph, osv, och kanske uttnyttjade felaktiga uttryck. Jag uttrycker mig försiktigt därför att jag inte kan sätta mig in i din och de övrigas sits. (Jag tänker dock särskilt på Mitrania, som jag i artikeln anser fick ett extremt begränsat omnämnande. Det borde i detta fall vara värre för Robert Andersson.) Men jag vet/förstår mycket väl att du med din kommentar inte angriper mig.

    Men, för att svara på din fråga, anser jag att det du via Aleph/Minotauren gör är allt annat än ”minimalistiskt”. Dessutom är Minotaurens utgivning allt annat än ”amatörmässig”! Det är ett begrepp jag aldrig förknippat med din utgivning. Aldrig. När det kommer till upplagor vet jag inte vad som är standard, men kan efter vad jag läst anta. Visst kan jag hålla med om att din/Alephs verksamhet är i liten skala – men ändock är det en litterär välgärning utan dess like i detta dagens Sverige. Bara att för första gången översätta Arthur Machen, H. P. Lovecraft och Theophile Gautier – är nog sagt. Att du sedan släpper fram tidigare okända litterära röster i sammanhanget gör det än mer intressant. Vi novellskribenter, aspirerande författare som ibland tröttnar på att aldrig bli publicerade i större sammanhang får en chans. Detta är en välgärning. I nästa nummer av Mino förstår jag att du publicerar The Great God Pan av Arthur Machen, för första gången i svensk översättning. Läste den för många år sedan på engelska, och särskilt det första kapitlet (vilket jag förstått ursprungligen var en – ytterst utmärkt – novell) är exemplariskt. Kan inte tillräckligt ge dig credit för denna litterära välgärning.

    Och har folk en gång bildat sig en uppfattning, sitter den som berg trots att evidensen på motsatsen hopar sig. Följden blir naturligtvis att det jag sysslar med – och dem/det jag publicerar – ofta inte tillmäts det värde som det rimligtvis förtjänar. Alltså “ofta”, gudskelov inte alltid.

    Jag har svårt att sätta mig in i din situation, Rickard. Din kulturgärning ska absolut inte underskattas, och jag hoppas att du får mer utrymme i media. Ibland, som i min föregående kommentar (ovan), blir jag riktigt glad över att jag finner något innan dig, som i fallet med Theorins tack till dig och Björn Knutsson.

    Vidare känner jag med dig. Du sticker ut! Som person. I litteratursverige. Du säger vad du tycker och tar inte skit från någon: har genom åren följt dig i Minotaurens mejllista (är inte aktiv därför att jag anser att det går ut över mitt skrivande), och det har varit särdeles intressant, bl.a. fejden/diskussionen med en viss översättare som jag inte nämner vid namn här. Personligen tolkar jag mig själv som en liknande personlghet, jämfört med dig bara lite mindre aggressiv i mitt angreppssätt (om än enkel att missuppfatta och reta sig på). Men jag förstår dig. Du och jag har mycket gemensamt, åtminstone sett till vår personlighet. Jag uppfattar dig, likt undertecknad, som en genomärlig människa – inte som någon arg, stenhård eller ilsken snubbe: du säger vad du tycker, eller har jag fel?

    Men till skillnad från dig tar JAG emot skit från andra (det måste jag oftast göra – dvs. stryka folk medhårs och svälja bokstäverna, orden…). Det måste och gör inte du. Jag kritiserar gärna, men blir ännu hellre kritiserad – du tar, som den relativt offentliga person du ändå är, däremot emot (minst sagt) mycket kritik, och har (som jag uppfattar det) fått nog med åren, och säger nu ifrån. Vad ska man säga? Du ska säga ifrån. Du gör rätt! (Möjligen kan du tacka/glädjas för publiciteten, som så många andra fantastikrelaterade/andra saknar. Och OBS: inget illa menat, bara att jag – och många andra – avundas dig! Jag lider med dig ibland, men gläds oftast med dig. Hoppas det blir mer av den sistnämnda varan. Jag uppskattar VERKLIGEN vad du gör, Rickard.)

    Såg förresten på Alephs hemsida att Necro i Sverige är slutsåld – igen… Blir det någon tredje upplaga/tryckning?

    / F. G.

    Gilla

  5. Du skriver så mycket i dina svar att jag blir alldeles matt… Men jag gillar detta senaste och blev glad över att någon förstår min personlighet 🙂 I alla fall är det knappast någonsin någon som öppet säger något konkret om saken, eller beskriver hur man uppfattar den.

    Jo, jag ser mig själv som mycket ärlig och uppriktig både mot andra och mig själv. Det finns så oerhört mycket som bara mår bra av att sägas och konstateras, men som förtigs av ren feghet, rädsla och överkänslighet; de flesta människor, verkar det som, har aldrig vuxit ifrån barnets logik ”ser man det inte så finns det inte”. Alltså ägnar folk oerhörd möda åt tjafs och evighetsdiskussioner och att försvara rena dumheter. Allt för att slippa den där smärtsamma – men nödvändiga – självinsikten, eller för att undvika att göra andra upprörda av samma anledning.

    Sedan har vi detta med moral. Alla kräver högsta moral av alla andra, men har hur många ursäkter som helst för sina egna brister på området. Alternativt lyckas intala sig att bristerna man har egentligen inte finns – självbedrägeri med andra ord. Följden blir att människor överlag har i bästa fall lite halvsolkig moral. Och att påpeka det för dem fungerar sällan; återkoppling till det jag skriver i förra stycket.

    Det går helt enkelt inte att diskutera sådant som appellerar till folks stolthet, önsketänkande eller reptilhjärnsaktiga maktsträvan; viljan att göra det på sakliga och rationella grunder finns inte. Så när jag känner behov av att uttrycka något sådant, ser jag till att inte inveckla mig i några meningslösa diskussioner. Självklarheter – för det handlar ofta om just det – behöver bara påpekas, punkt slut.

    En annan, mer praktisk, restriktion jag har, är att främst kritisera kollektiva åsikter. I en grupp finns alltid några som är beredda att lyssna, och om man har omvänt en följer ofta andra med av rena flockinstinkten. Oviljan att rubba sitt önsketänkande är ju som starkast när man konfronterar en enskild persons enskilda uppfattning.

    Gilla

  6. (Jag lider för närvarande av något av en depression, då jag åldrats och inte lyckats få något jobb på tio månader, trots alla mina utbildningar/examina, och inte klarar att betala räkningar osv. Därför har denna min kommentar dröjt.)

    Du skriver så mycket i dina svar att jag blir alldeles matt… Men jag gillar detta senaste och blev glad över att någon förstår min personlighet

    Om det är någon som tar sig tid att kommentera på min blogg vill jag ge en utförlig kommentar. Och med ditt inlägg bekräftar du att jag tolkat dig korrekt när jag genom åren läst de fantastikrelaterade skrivalistorna. Men jag har låtit tiden gå och varit feg, meningslös, osynlig och rädd för att kommentera andra verksamma inom den svenska fantastiken. Detta kan tendera uppfattas såsom våldsamt, argsint – man kan lätt missuppfattas via e-post… Men jag tog upp ämnet. Är glad att du inte tog illa upp.

    I alla fall är det knappast någonsin någon som öppet säger något konkret om saken, eller beskriver hur man uppfattar den.

    Lustigt. Tråkigt. Det finns många fler adjektiv att utnyttja. Jag vet inte hur jag ska kommentera detta annat än att jag tolkar min egna person lik din; ty även jag är ärlig. Jag vill kunna säga sanningen som jag ser den (och särskilt om någon frågar) – men baserat på vad jag läst på olika skriva-listor (bl. a. din/Minotaurens) och kanske särskilt sett till dina/vännernas/kompisarnas/bekantas kommentarer och inlägg saknar svenska skribenter och aspirerande författare (läs medlemmar i ett community) uppenbart genuin ärlighet. Jag håller med dig i din ståndpunkt; anser att du inte gör något fel. Den som har makt har makt; den som strävar ska sträva vidare; den som gör en välgärning ska fortsätta … och jag tror inte att någon kan invända emot det faktum att du gör Sverige en STOR välgärning.

    När/om jag slår igenom vill jag vara genomärlig, men det kanske inte går. Tänk efter. En sådan frisk fläkt funkar inte: media skulle säkerligen sky författaren ifråga. Man måste nu för tiden ändra sig, få ett nytt ansikte – utåt (kanske även inåt). Nu vet jag inte hur det var innan jag föddes (1979). Men Guillou himself berättade nyligen i TV att han ”alltid” dricker 1,2 deciliter sprit innan han börjar författa/skriva – jag vill åtminstone minnas detta (tror det var SVT). Att gå ut med detta är säkerligen lätt för en sådan erkänd författare – men är det ärligt? Det kan diskuteras. Filosofiskt sett är det omöjligt att dagligen dricka exakt den mängden. Går det att vara ärlig i alla lägen? Blir han inte när han sitter och skriver sugen på mer ibland? Det blir jag. Det blir många. Alkohol är i det här fallet en katalysator för kreativiteten och skaparlusten…!

    Det finns så oerhört mycket som bara mår bra av att sägas och konstateras, men som förtigs av ren feghet, rädsla och överkänslighet; de flesta människor, verkar det som, har aldrig vuxit ifrån barnets logik “ser man det inte så finns det inte”. Alltså ägnar folk oerhörd möda åt tjafs och evighetsdiskussioner och att försvara rena dumheter. Allt för att slippa den där smärtsamma – men nödvändiga – självinsikten, eller för att undvika att göra andra upprörda av samma anledning. Det går helt enkelt inte att diskutera sådant som appellerar till folks stolthet, önsketänkande eller reptilhjärnsaktiga maktsträvan; viljan att göra det på sakliga och rationella grunder finns inte. Så när jag känner behov av att uttrycka något sådant, ser jag till att inte inveckla mig i några meningslösa diskussioner. Självklarheter – för det handlar ofta om just det – behöver bara påpekas, punkt slut.

    Jag tycker verkligen om och uppskattar detta ditt resonemang! Håller med dig (i princip) totalt; trots att undertecknad inte befinner sig i din situation och därmed har svårt att sätta sig in i densamma (men önskar mot bättre vetande att jag befann mig i den eller en dylik sits). Mest känner jag igen mig i mitt privatliv. Trodde dock inte att det fanns någon annan med samma eller liknande eller ens likartade värderingar.

    Ta bara en sådan sak som när någon hälsar på en annan (spelar ingen roll vart det är): man hälsar och frågar enligt kutym: ”hur mår du?” Personligen svarar jag sanningsenligt: dåligt. Arbetslös. Deprimerad. Instängd. Konstig. Etcetera. Därför att människor, psykologiskt sett, inte är beredda på att få höra – just det! – sanningen. Det är i allmänhet ärligare att ljuga/underdriva. Jag kanske gör på det sättet för att framtvinga en reaktion? Det får jag nästan alltid – på ett eller annat sätt, särskilt i och med att jag är sådan i person.

    Vad jag menar är att jag i ärligheten, i detta avseende, är lik dig – men kanske mer i person och då med människor jag känner. Men oärligheten i samhället och på Internet, oförmågan att prata på ett vettigt sätt om saker och ting och undvika obskyra, meningslösa och utdragna evighetsdiskussioner tycks overkligt svårlöslig. Vidare tror jag att det på Internet är svårt att vara helt ärlig när man är en ingen och vill få kontakter med någon någon: man vill inte göra sig osams med personen/personerna ifråga. Man vågar kanske inte. När man känner någon i person är det en sak, när man inte gör det är det en annan. Tematiken ärlighet är mycket intressant. Och jag fortsätter gärna diskutera det. Dina bloggkommentarer hedrar mig.

    En annan, mer praktisk, restriktion jag har, är att främst kritisera kollektiva åsikter.

    I ditt fall är det förmodligen rätt att kritisera just kollektiva åsikter. Men på t. ex. din blogg gör du (som jag upplever saken) inte alltid det. Visst skriver du om och kritiserar olika filosofer som levt då och då. Men sedan skriver du om och tolkar (kritiserar) t. ex. Poe. Jag håller med dig om att du främst kritiserar kollektiva åsikter – men kollektiva åsikter är eller kan i sammanhanget bli otydligt – gränserna suddas ut. Särskilt med tanke på att du valt att inrikta din egen blogg mot filosofi. Blir intresserad om du studerat ämnet… Det förändrade åtminstone mitt liv, läsande och sätt att tänka och leva! Jag vet.

    I en grupp finns alltid några som är beredda att lyssna, och om man har omvänt en följer ofta andra med av rena flockinstinkten. Oviljan att rubba sitt önsketänkande är ju som starkast när man konfronterar en enskild persons enskilda uppfattning.

    Jag håller med dig i att människan, rent sociokulturellt, är ett flockdjur. Men jag förstår också att du skriver utifrån ditt egna perspektiv, och misstänker att detta resonemang behandlar din upplevelse på ex olika skriva/mejl-listor… Detta är ingen kritik, bara en tolkning, för en människa som undertecknad är inte i den situationen att jag kan få människor att vare sig lyssna eller att följa med av flockinstinkt. Det kommer senare för en sådan som mig – tills dess måste man kämpa..! Du är där. Inte jag.

    Om mig får du tycka vad du vill – Men jag är inte oärlig. Däremot är jag ibland klumpig med hur jag uttrycker mig – en sak följer en annan. Jag känner dock till mina brister, försöker tyda och tolka dom. Och jag står för dom, strävar efter att förbättra mig. Som du kanske förstår är jag som mest kritisk mot den egna personen, för jag vill och vet att jag kan förbättra migMen det är nog bra; ett tecken på att man utvecklas som författare/människa. Åtminstone något.

    Huvudsaken är hur man ser på sig själv.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: