Några ord om min födelsedag – & om presenterna:

Inte så mycket fantastik idag. Däremot mycket depressivt och desperat sökande:

Den 27 augusti 2007, var jag som alltid deprimerad. Det kan jag inte göra mycket åt. Vissa gör en sak, andra en annan & jag något däremellan eller kanske mer, lutande åt antingen det första eller andra eller det tredje … Jag vet inte. Jag borde inte veta. Ingen vet. Och ingen borde veta. Det är hemskt.

Men vad jag däremot vet är att det inte är enkelt (för mig) att fylla år. Jag blir deprimerad. & det håller i sig en lång tid efteråt. Depressionen håller på att äta upp mig inifrån medan jag skriver dessa små, små bokstäver. Jag mår illa. Det tär på mitt jag.

& återigen men, jag har sällan blivit så uppvaktad som i år. Kanske känner man så varje år, men jag misstänker att så inte är fallet.

& när det sedan kommer till presenterna var de bland annat, utan innebördes eller specfik ordning: pengar, ett par snygga byxor, två flaskor tolv åriga Single Malt Whisky (Glenfiddich & Bowmore), diverse prydnadssaker, UV-lysande penna, badanka, bröd, bokmärken, och en multiöppnare osv. Då kan man inte direkt vara missnöjd. Trots att många nära och kära missade att höra av sig… Det kommer de förr eller senare att göra.

& min kusin ringde & sade att jag fick välja själv, vad som helst i princip, på Science Fiction-bokhandeln. Min ångest var svår… Kanske i & med att han inte nämnde en prisnivå: kanske för att jag inte ville besvära hans plånbok alltför mycket & samtidigt känna mig skyldig; & dels därför att jag har svårt att köpa en present till honom; dels därför att detta var en så vacker gest; jag fövånades, förundrades, ville ha allt men samtidigt ingenting, på en & samma gång. Tog ett par dagar på mig: tänkte efter – valde The King In Yellow av Robert W. Chambers. Kan inte uttala mig om boken ännu – det enda jag vet är att det är en klassiker; och att jag inte har läst den.

Mina vänner Asphen & Putte har under helgen gett mig varsin flaska fin Whisky runt 400-kronors strecket & jag fick en femhundring av min underbara svärmor, Anita, hennes mor Inga-Britt & maken Jeff – men inte bara det: även en multöpnare, arton liter blomjord & en princesstårta inköpt på ett konditori i Skara/Götene tillsammans med två underbart vackra, magnetiska bokmärken.. TACK! Jag kan inte delvis förstå hur mäniskor jag växt upp med kan ge mg så mycket pengar, men inte rktigt hur en annan familj kan ta emot mig som en svärson – (UPPENBARLIGEN), som en riktig familjemedlem. Jag har sällan upplevt en sådan här gest. Men å andra sidan inser jag att de inser/förstår/vet att jag menar allvar i mitt förhållande med Jennifer.

Jag har nog aldrig blivit så uppvaktad, så uppmärksammad. Trots att jag är den jag är, trots att jag är den jag kommer – eller ALDRIG kommer – att bli. Jag är dock en för god människa – och inget företag ger mig chansen att visa vad jag går för… Jag vill arbeta, kan så mycket, men får inte chansen. Upplever jag ödet?

Men å andra sidan är det inte enkelt att fylla år. Det är en speciell dag då man firar sin födsel & det enda jag har att vara glad för i mitt liv är att jag inte längre är lika ensam; att jag har en kvinna som kan hjälpa mig; en kvinna som kan ta hand om mig; en kvinna som accepterar & älskar mig för den jag är. Skillnaden gentemot tidigare år är att jag nu upplever kärlek, har någon att dela mitt eländiga liv med. Vi upplever då&då var för sig ilska gentemot den andra parten, men vi pratar om allt, är extremt ärliga, vill varandra väl, eller mer än väl – jag kan inte tänka mig ett bättre förhållande. Hade jag pengar skulle vi gifta oss direkt – och, inte minst, skaffa barn… Jag vill ha ett jobb – skaffa ekonomisk trygghet för mig och för Jennifer, jag tänker mer på henne än på mig själv.

OBS. ibland tänker jag så mycket på mig och min kvinna att jag inte minns vilka underbara föräldrar jag har, och vilken underbar svärmor som faktiskt finns tillhanda. Alla dessa uppvaktade mig mer än jag förtjänar. Jag känner mig som en meninglös individ, som söker mer… En man som nästan alltid är intresserad och deprimerad trots att det kunde varit värre – det är inte alla som har en familj eller kvinna. Man måste se det ljusa i mörkret, men det är inte alltid enkelt. Jag tror inte längre, ty nu jag vet.

Problemet är mina dagliga refuseringar på arbetsansökningar – & det faktum att jag åldras medan jag dagligen skriver & söker jobb.

~ av Fredrik F. G. Granlund på torsdag, 30 augusti, 2007.