Zombiefilmen Fido – en bot mot depression

Jag har genom åren sett zombie-filmer i mängder, kastat mig över varenda film som innehåller något ens i närheten av zombier (Särskilt av de minst sagt namnkunniga regissörerna: George A. Romero, Lucio Fulci, Dario Argento, Mario Bava, Stuart Gordon etcetera) – för jag älskar denna subgenre som mest består av dåligt skådespel och billiga effekter. Men så ska vara. Eller?

Inom zombiegenren är något av min favoritfilm Dan O´Bannons kultklassiker Return of the living Dead (1985) – den första film som zombier kunde tala, eller åtminstone uttrycka sig i. Därför är filmen banbrytande och originell. Varför det länge varit – kanske fortfarande är – min favoritfilm inom genren är dock främst dess helhet inklusive slut.

Det tycks mycket svårt att göra originella zombiefilmer med bra (eller okej) skådespel, och utan mediokra aspekter då man tappar stundtals tappar intresset. Men nu har den mest originella zombiefilm jag sett på vad som känns som evigheters evigheter kommit: den kanadensiska Fido (2006) – en allvarlig utmanare – även om det inte går att jämföra dessa båda filmer. Trots att den föregående kan anses vara en skräckkomedi är den senare än mer humoristisk och egentligen snarare humoristisk science fiction än skräck.

Fido utspelas i en alternativ dåtid, ett 1950-tal efter vad som hänt i George A. Romeros, på sin tid banbrytande, Night of the Living Dead (1968). I Fidos alternativa verklighet har detta hänt, varit en realitet, och efter zombiekriget ifråga har företaget Zomcon (Zombie Control) utvecklat en krage som så länge den fungerar lugnar zombiernas dödslust. Allmänheten använder därmed zombier som betjänter, vänner, uppassare och flickvänner. Allt är utochinvänt. Alla restriktioner, upplösta. All moral, borta.

Jag skrattade närmast konstant; och tempot håller i sig från början till slut; man har som betraktare aldrig tråkigt. Filmen är nyskapande och originell; lustig och tänkvärd. Fido är en fantastisk film, en åtminstone tillfällig bot mot depression! Jag fascinerades minst sagt av scenografi, fotografi och fantastiken i den underliggande sf-tanken. Det ska också tilläggas att skådespelet (särskilt i jämförelse inom genren) håller hög klass.

Några scener jag kommer ha svårt att glömma är: (1) när en zombie tvättar bort blod från en reklamskylt lydande: Better Life, (2) när fadern i ”protagonistfamiljen” läser tidskriften Death (Life Magazine); och (3) när fadern ger sin son en pistol innan han fyllt tolv (som är åldergränsen), och påminner grabben att inte glömma kulorna när han ska lämna bilen.

Jag kan verkligen rekommendera Fido till alla som är det minsta intresserade av zombiefilm. Men den bör rimligen även kunna tilltala de som tycker om bra skräckkomedier eller överhuvudtaget originella filmer! Det här är en film att minnas.

~ av Fredrik F. G. Granlund på torsdag, 6 september, 2007.