Fredrik F. G. Granlund. Om du får oväntat besök. . .

I fredags erhöll jag ett mail från Rickard Berghorn, redaktör för Aleph bokförlag och tidskriften Minotauren, som då var i Göteborg och hälsade på Pål Eggert, en annan författare. Rickard önskade under lördagen komma och hälsa på mig (och min fästmö Jennifer) i Mariestad och tillbringa natten – en självklarhet. Han var minst sagt välkommen. Jag och Rickard har känt varandra via Internet i knappt sju år, men aldrig träffats. Det är bara den senaste tiden som vi diskuterat potentiell fysisk, social kontakt. Och nu blev det verklighet – en omvälvande verklighet.

Jag mötte Rickard vid Mariestads busstation. Och bland det första han sade (efter en obligatorisk presentation) var: ”Du ser inte ut [läs är inte] som jag tänkt mig”. Jag frågade hur han trodde att jag skulle se ut, och svaret var ett psykiskt och nedgånget vrak, baserat på brev oss emellan, och mina texter på den här bloggen. Detta förvånade mig, åtminstone en medveten del av mig. Rickard var vidare förvånad över att det närmast omedelbart var så lätt att umgås, eller i alla fall prata, diskutera och finna gemensamma samtalsämnen med mig; att vi utan problem närmast genast kunde föra koncisa, homogena och konsekventa resonemang om filosofi, och fantastisk litteratur och film. Kort sagt: jag är mycket vettigare än RB hade förväntat sig. Jag är vettigare än man kan tro. Trots att jag – med Rickards ord – inte framstår här såsom vettig.

Men Rickard var heller inte som jag tänkt mig, varken utseendemässigt eller till sätt/personlighet. Jag hade tidigare sett bilder på honom på bl. a. hans blogg, och hade därför en viss mental bild av honom, vilken inte stämde överens med verkligheten. Men nu när jag tänker efter hade jag egentligen inte reflekterat över hur han skulle kunna tänkas vara som person.

Jag förvånas dock över hur lik vår uppväxt varit. Båda är uppvuxna i småstäder (han i Småland, jag i Västergötland). Vi började skriva noveller ungefär samtidigt (i mellanstadiet), och kommer från en liknande bakgrund. Våra fäder och mödrar tycks ha haft liknande roller, särskilt våra fäder som haft samma yrke. Detta ska dock inte beskrivas noggrant här, eftersom jag är osäker på huruvida det är känsligt eller inte. Vad som inte förvånar mig är hur väl vi kom överens, ty jag är enkel att komma överens med – inte alls som jag framstår här på Marmeladkungen. Men jag är en svår människa (och likaså Rickard). Det vore bara dumt att kalla mig enkel, för alla är mer eller mindre svåra och ingen är egentligen enkel, varför jag i det här fallet valt att nyttja denna term. Men nog om det.

Rickard Berghorn är en av de människor som har gjort mest för mig genom mitt liv. Utan honom skulle jag inte vara den jag idag är. Han förändrade mig och min person genom att ta mig under sin vinge. Han förklarade vad jag gjort fel i några noveller och vad som var bra. Han var skoningslös, och jag avgudar ärlig kritik – när det gäller kritik av mina alster behöver den knappt ens vara konstruktiv för att jag ska lära mig eller sträva efter att förbättra mig. Det dröjde i alla fall inte innan jag debuterade med novellen ”Vandrarens gravsten” i antologin ”Necronomicon i Sverige” (Aleph bokförlag, 2002), redigerad av Rickard Berghorn och Mattias Fyhr. Boken ifråga sändes även under 2003 som radiohörspel i Frispel (P3).

Och Rickard har gott minne! Han mindes exempelvis mycket väl vår e-kontakt mellan 2001-2003, och att han använt en idé från min debutnovell eller något jag skrivit till honom, för just denna radiopjäs, men tyvärr inte vilken. Novellen ifråga utspelas i Mariestad, och Rickard ville intressant nog se vägen som skildras i denna min debutnovell. Så självklart promenerade vi i Gamla stan i Mariestad, och samtalade om våra liv, om litteratur, film, fantastik, sammanhang, probabilitet och (självklart) om litterärt skapande. Jag visade var novellen utspelas, vägen vandraren går, och beskrev hur jag föreställt mig det. I sammanhanget en gemytlig tillställning, inte helt utan sublimitet. Vi hamnade på Buffalo (en pub i Mariestad), vi hamnade hemma hos mig, vi drack öl, vitt och rött vin, whisky och mer öl, vi tittade på böcker, läste lite, signerade varandras böcker, diskuterade film, litteratur, filosofi, skapande, andra författare, annan litteratur, alkohol, kvinnohål, tja, vi samtalade om allt möjligt. . . vi blev kort sagt vänner.

Sammantaget var det ett ytterst intressant och givande besök – en intressant helg. Det är inte ofta, faktiskt ytterst sällan, jag finner någon likasinnad att samtala med; någon som förstår mina dilemman, som intresserar sig för mig och det jag gör. Och nu – för de nära och kära i mitt liv – menar jag uteslutande fantastik, filosofi och skapandets vedermödor. Jag vet mycket väl att många är intresserade av mitt liv och leverne, men det är vanskligt sällan jag träffar någon att verkligen filosofera om skapande och litteratur med som med Rickard Berghorn.

En vän. Det känns så.

fgorickard1.jpg

~ av Fredrik F. G. Granlund på söndag, 11 november, 2007.

2 svar to “Fredrik F. G. Granlund. Om du får oväntat besök. . .”

  1. […] Marmeladkungens skildring av kvällen i Mariestad. Mindre smickrande spritrelaterade detaljer liksom ett lagom homoerotiskt foto […]

    Gilla

  2. […] ganska mycket personligen. Vårt första möte i november 2007 finns omvittnat på denna blogg, här. Tydligen gick det, enligt F. G., till på detta sätt: … bland det första han sade (efter […]

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: