H P LOVECRAFT; SKUGGAN ÖVER INNSMOUTH

Bästa vänner och läsare /

Följande är ett nyhetsbrev jag i veckan erhöll fran Alastor Press, som av ex. självaste Nikanor Teratologen nyligen kallat ett av Sveriges intressantaste förlag (ett uttalande som jag instämmer i!). Och följande måste ju absolut premieras. Jag vill således uppmana er, mina läsare, att köpa dels Skuggan över Innsmouth, från Alastor Press, och dels Fallet Charles Dexter Ward från Förlaget Vertigo. Vi står namligen inför en Lovecraft-explosion utan dess like. Och jag vill inte, vi vill inte, att det ska upphöra! Köp och läs. Bums! (Naturligtvis har jag sjalv trots min skrala ekonomi kopt bada!) Men ni, mina läsare, bör köpa och läsa böckerna därför att ni stödjer de små förlagens skrala ekonomi och därmed hjälper dem i sin fortsatta bra utgivning – men ha också i åtanke att det rör sig om små upplagor och att böckerna ni köper snabbt ökar i värde. Kolla bara Tradera eller diverse antikvariatpriser här och var på Internet. Men köp böckerna först och främst för att ni vill läsa dem. För vem vill inte läsa, exempelvis följande extremt goda exempel?

I H P Lovecrafts Skuggan över Innsmouth är det första gången som Lovecraft ges ut i en textkritisk utgåva på svenska. En riktigt fin och omsorgsfullt översatt och formgiven bok (152 s, limhäftad). En unik utgava!

Skuggan over Innsmouth

”Var upphör vansinnet och var tar verkligheten vid? Är det möjligt att till och med mina senaste farhågor är ren villfarelse?”

Något har hänt i den lilla hamnstaden Innsmouth. Husen står igenbommade, fallfärdiga och maskätna, men det hörs sällsamma ljud bakom de tjocka träplankorna; hasande steg, gutturala läten och omänskliga röster. Stanken av rutten fisk blåser in från havet. Vad var det egentligen som hände på Devil Reef, vad gjorde kapten Obed Marsh där? Det berättas om ohyggliga saker. Folk har försvunnit spårlöst, det ryktas om människooffer och avgudadyrkan. Vem vet vilka gudar som nu vaknat i det mörka havsdjupet?

”Skuggan över Innsmouth” anses vara en av Lovecrafts absolut främsta skräckberättelser. Här presenteras den för första gången i en textkritisk utgåva, med författarens egna anteckningar, strukna utkast och kommentarer. Utgåvan innehåller dessutom Lovecrafts sällan publicerade självbiografi ”Some Notes on a Nonentity” samt hans historik över den fruktade ”Necronomicon”.

Detta är en bok för alla som älskar skräcklitteratur och en ovärderlig skatt för oss som älskar Lovecraft.

Annonser

~ av Fredrik F. G. Granlund på söndag, 15 juni, 2008.

27 svar to “H P LOVECRAFT; SKUGGAN ÖVER INNSMOUTH”

  1. jag tycker dessa böcker är lika fantastiska som du. Har också beställt de nya utgåvorna av Lovecraft. Dock slår det mig alltid att jag borde läsa dem på originalspråk (engelska) istället för på svenska. Som med Machens drömmarnas berg ”kanske den vackraste boken skriven på det engelska språket står det på baksidan. Varför läser vi då den på svenska när de flesta (i alla fall de som är bildade och läser ofta) kan läsa på originalspråk? kan du ge mig ett bra svar, bitte.

    Gilla

  2. Därför att de allra flesta får en bättre uppfattning av originalet genom att läsa en bra (obs) översättning, än att läsa originalet i sig. Det rekommenderas t.o.m. på universitetsnivå när det gäller mer nyansrika texter.

    Visst finns det en tendens att tycka allt låter bättre på engelska, men det finns också mycket av självbedrägeri här. Dels verkar texterna bättre just för att man lär missa många nyanser, undermeningar och ”grus”; det finns inte lika mycket att snubbla över under läsningen. Dels överskattar man som regel sina egna färdigheter i engelska (hur ofta hör man inte unga svenskar hävda ”Jag är bättre på engelska än svenska!”, vilket faller på att man tydligen inte har en aning om hur svårt det faktiskt är att bli fullfjädrad i ett annat språk än sitt modersmål). Dels mår man förstås bra av att kunna imponera på sina kompisar med att säga att man bara läser på originalspråket.

    Och visst, det finns få saker som är mer kontroversiella att påpeka än detta. Vilket bara visar att det först och främst handlar om stolthet, inte saklighet.

    Gilla

  3. Oscar:

    Jag började läsa Lovecraft enligt följande.

    Jag har en kusin, Johan Gustavsson, som fått mig att läsa både det ena och det andra – ofta utav ren avundsjuka. Han började med Stephen King, tipsade mig om detta genom min avundsjuka, fortsatte med Lovecraft, och började tjata på mig att det skulle vara det absolut bästa att läsa. Och han fortsatte att tjata. Till slut gick jag till bokhandeln i Mariestad och beställde in Deltas ”Vansinnets berg (At the Mountains of Madness). Jag var ung. Romanen var svår. Jag tyckte helt enkelt inte om den, tyckte den var för svårt skriven, alltför invecklad för att vara invecklad – lite likt Charles Baudelaire och Theophile Gautier; Konst för konstens skull (lar’t pour lar´t) (Du kan läsa mer om detta i mitt inlägg om Stephen King-effekten på denna blogg).

    Hur som helst diskuterade vi detta. Och jag gick vidare med Sam J. Lundwalls Cthulhu 2 (fast titeln är felstavad på bokomslaget), en novellsamling som jag tyckte var betydligt bättre, men inte bra – inte ens den. Jag var kräsen. Det är jag fortfarande.

    Min kusin fortsatte att tjata (fast det gjorde han inte, bara att jag upplevde då att han gjorde det) om att jag skulle ge Lovecraft en chans till, och nu på engelska. Han rekommenderade Omnibus-böckerna i pocketform, inte värst dyra, men däremot bra och snygga. Jag köpte ettan. Var inte värst imponerad. Köpte tvåan och trean. Då började poletterna halka ned i maskinen.

    Jag fastnade.

    Fast jag inte förstod och – det ska jag vara ärlig och säga – fortfarande inte förstår _allt_ (det är trots allt en ytterst svår och svårhanterlig gammal engelska) så var det bättre än Gunnar Gällmos och Sam J. Lundwalls översättningar. Jag tyckte kort sagt bättre om att läsa novellerna – särskilt novellerna – på engelska, även om jag tvingades slå upp vart och vartannat ord – något jag var och fortfarande är väldigt noggrann med.

    Så är det något jag kan rekommendera dig är det att läsa Omnibusböckerna. De är billiga och snygga och bra. Annars är även The Annotated Lovecraft och More Annotated Lovecraft också att lovorda. Däri förklarar och beskriver S. T. Joshi och Peter Cannon (och illustrerar med fotografier) vad Lovecraft menade, och vad de arkaiska ordens/begreppens ursprung de facto är eller härstammar från. Det är synnerligen bra läsning som jag i princip ångrar att jag inte började med – för det förklarar på ett så bra sätt att jag numera inte förstår hur jag i min ungdom en gång kunde klara mig utan.

    Det är vidare väldigt trevligt för mig att få en så pass genomtänkt fråga från en läsare som jag inte visste jag hade. Därför svarar jag väldigt utförligt. Detta är ett ämne som verkligen ligger mig ont om hjärtat – fast på ett bra sätt.

    Varför sedan bara lärda och bildade (jag antar du även inkluderar mig i denna kategori) läser de finaste böckerna, såsom Machens drömmarnas Berg, på engelska, istället för översättningarna. Tja, det är en fråga som Rickard Berghorn egentligen behandlar i sin kommentar som följer din i detta blogginlägg. Det rör sig om att det är (nästintill) omöjligt att bemästra något annat språk än sitt modersmål till fullo, och att det närmast enkom är intressant för akademiker att läsa på engelska, om det finns bra översättningar.

    Ändå vill jag nog rekommedera dig ovan nämnda böcker, och att särskilt läsa Lovecrafts (kommenterade) noveller på originalspråket, men helst efter att du läst dem på svenska – om nu detta, vilket jag antar, är ditt modersmål.

    Jag hoppas innerligt att du kommenterar detta mitt inlägg och förklarar om jag svarat på dina frågor eller inte.

    Glad Midsommar!
    Mvh
    F. G.

    Gilla

  4. Rickard Berghorn (Aleph):

    Visst får de flesta en bättre uppfattning om originalet genom att läsa en bra översättning av dito. Min uppfattning är att man – om man är verkligt intresserad – först läser svenska översättningen, sedan på originaltexten. Detta gäller särskilt Lovecraft. När det sedan gäller dikter av Lovecraft ska de naturligtvis läsas på originalspråket, liksom Edgar Allan Poes.

    Vad avser din vidare kommentar kan jag bara nämna att jag personligen anser att det är väldigt bra övning i sena tonår eller i tidig 20-årsålder att läsa på engelska och (obs) hela tiden slå upp SAMTLIGA ord man inte förstår, och anteckna dessa likt deras mening på svenska. Det är så man blir en bättre läsare, erhåller bättre förståelse för det engelska språket, blir en bättre skribent (på båda språk)! Det var på detta sätt jag själv lärde mig – inte genom skolan.

    Nu känner jag dig och din bakgrund såpass bra att jag mot bättre vetande inte tänker kommentera din fortsatta kommentar. Härmed instämmer jag istället totalt i ditt uttalande, vilket dessutom instämmer i mitt: man ska först läsa Lovecraft på svenska och sedan, om man fastnar – och då menar jag FASTNAR – på engelska, och då gärna i annoterade (kommenterade) utgåvor.

    Jag var väldigt stolt när jag var yngre, tog stolthet i att jag var den ende i min bekantskaspskrets som i tidig ålder läste avancerade engelska romaner på originalspråket, tja, jag skröt om det. Men det är, precis som du påpekar, inte alltid som man tror.

    Mvh, F. G.

    Gilla

  5. Nej, nej, du försöker bara vara diplomatisk, F.G. Jag kritiserar snobberiet, önsketänkandet och den rena elitismen som allt som oftast ligger under den här ”Jag läser ALDRIG översättningar!”-tendensen. Jag skulle också kunna ansluta mig till detta och impa på mina vänner. Men jag är klok nog att läsa en roman i bra översättning när en sådan finns tillgänglig. Dessutom ger det tillfälle att öva upp det som är viktigast, inte minst när man ska lära sig ett annat språk: sitt modersmål 😉

    Den som inte är bra på sitt modersmål, lär inte bli bra på något annat språk heller.

    Gilla

  6. Visst försöker jag vara diplomatisk, inget snack om saken!

    Men om jag ska vara ordagrannt hård och mena vad jag verkligen vill få ut till allmänheten är min sanning att jag håller med dig. För även jag avskyr snobberiet och elitismen (vilken dock är underordnad) att man så att säga SKA läsa på originalspråket. Du bör av mina ovanstående kommentarer förstå att jag anser att man först ska läsa på modersmålet – sedan, om man är verkligt intresserad, på engelska ed.

    Jag imponerade själv på mina vänner på det sätt som du ovan beskriver när jag var yngre. Jag imponerar säkerligen även nu på några (och jag hoppas ni i så fall kommenterar detta utlägg).

    Nu kommer problemet! Vad är en bra översättning? Ta exempelvis min favoritroman Räddaren i nöden (The Catcher in the Rye) av J. D. Salinger, en riktig klassiker – min favoritroman. En bok jag läst om i flera svenska översättningar samt på originalspråket. Jag väljer den boken som ett exempel på grund av att jag faktiskt läst den såpass många gånger att jag kan uttala mig om den och dess översättningar.

    Men frågan är hur ska man då som ny läsare förhålla sig till en bok, låt vara bra eller mindre bra?

    Var den första versionen jag läste av Räddaren i nöden bra? Översättningen var av Birgitta Hammar. Eller var denna mindre bra? Hur kunde jag veta förrän jag läste en annan översättning. Hela detta resonemang är i sig ”elitistiskt”, om du tänker efter.

    Sedan nyöversattes Räddaren i nöden av den mer namnkunnige Klas Östergren. Slår jag upp första sidan i respektive översättning ser jag extremt många skillnader. Men påverkar det mig som läsare när jag förälskade mig i förstnämndas översättning? När jag läste om boken i Östergrens översättning – förändrade det min uppfattning om boken? Förändrades sedan min uppfattning när jag läste om boken igen på engelska?

    Svaret är nej. Boken blev allt bättre för varje gång jag läste den. Och jag kommer att läsa den igen. (för övrigt tvingas gymnasieelever i USA att läsa den såsom obligatorisk läsning, trots att det anses vara en farlig roman, i likhet med Der Kampf (för övrigt inte skriven av Hitler!) och Marx Das Kapital.)

    Rickard Berghorn/Aleph: ”Den som inte är bra på sitt modersmål, lär inte bli bra på något annat språk heller.”

    En bra andemening i detta uttalande! Jag förstår vad du menar, och håller delvis med dig. För de som är mindre bra på sitt modersmål KAN vara bättre, eller röna mer framgång, på andra språk. Ett nuvarande exempel är A. R. Yngve, som publicerar sig på särskilt engelska, och betydligt mer än på svenska eller norska. Kolla in hans hemsida på: http://yngve.bravehost.com/

    Han och jag har för övrigt publicerat oss tillsammans i tidskriften Mitrania, och jag vann nyligen andrapris i en av hans tävlingar på hemsidan. Du har säkert träffat honom och känner honom garanterat bättre än undertecknad. Men ett annat närliggande exempel är Sam J. Lundwall, Delta Förlags grundare, som ursprungligen och inledningsvis publicerade sina böcker i USA (i och för sig tack vare kontakter, men ändå!) – varav en till och med blev en lärobok, som sedan översattes under titeln ”Science Fiction – Från begynnelsen till våra dagar

    Det finns svenskar som skrivit bättre på engelska än på svenska, men de är få, alltför få. Så jag är böjd att instämma i ditt resonemang, även om där finns några, några undantag.

    Att jag själv blir kontaktad för filmrecensionerna jag skrivit på engelska redan nu, från New York, är ett otroligt plus. Visst är Internet och kontaktmöjligheterna det för med sig fantastiskt!

    mvh / F. G.

    Gilla

  7. Att intresset för Lovecraft ökar här i landet, ja det är kul. Tänk att folk i dessa sena tider gillar poetisk prosa, långa meningar och ”romantik”…

    Började själv läsa honom i början av 90-talet. Kunde jag då tro att det skulle komma en massa Lovecraft på svenska? Nej.

    Hur som helst har jag några inlägg om honom på min egen blogg. Först detta, med diverse anekdoter, koll på hans ”Dreamworld”-stories mm:

    http://lennart-svensson.blogspot.com/2008/01/h-p-lovecraft.html

    Sedan denna, med referat av hans ”The History Of The Necronomicon”, en fejkdokumentär, fejkessä över detta verk. Plus prat om andra fejkdokusar i sf:

    http://lennart-svensson.blogspot.com/2008/05/science-fiction-i-frihet.html

    Annars verkar denna ”marmeladkung” vara intressant: Escapix, sf, horror och annat som jag gillar.

    Gilla

  8. Tror så här, Fredrik och Rickard; anledningen att vi alls ger ut böcker som Drömmarnas berg och Skuggan över Innsmouth är att vi vill få folk att läsa dessa författare. Vi gillar såväl Machen som Lovecraft. Självfallet ska man förr eller senare läsa båda på original, inget snack om saken, men självfallet ska de också finnas tillgängliga på svenska. Vi försöker dessutom späcka våra utgåvor med lite läskande extramaterial så de ska bli mer köpvärda.

    Allra bästa

    Ola

    Gilla

  9. Marmeladkungen: Det enda jag kan utläsa av dina långa utläggningar är att du visserligen håller med mig, men vill nyansera 😉 Okej då, det är helt egalt; naturligtvis har jag också spetsat till min ståndpunkt retoriskt. För att ge uttryck för hur jobbigt jag tycker snobberiet och (pseudo-)elitismen är.

    Visst finns det författare som haft framgång genom att skriva på ett annat språk än sitt modersmål; man kan tillägga bättre exempel som Joseph Conrad och Karen Blixen. Men det förblir undantag. Sam J Lundwall är annars knappast ett större namn (d.v.s. mer framgångsrik) i USA än i Sverige. När det gäller Alf R Yngve översatte han en av sina noveller till svenska för min räkning; men faktum är att han själv tyckte språket blev bättre därigenom… Mitt intryck av många svenska small press-författare som skriver på engelska – en växande grupp på senare tid – är att deras språk i och för sig fungerar bra och är välskrivet, men också att det är ganska enkelt och, tja, tenderar att bli anemiskt… Man kan jämföra med gamle greve Eric Stenbock (engelsk 1800-talsförfattare).

    Gilla

  10. Kan förresten tillägga att jag en gång tillfrågade Sam J Lundwall om han kunde översätta ett par av mina JVM-publicerade noveller till engelska. Han ville inte åta sig det själv, men om jag gick vidare rekommenderade han mig att kontakta en översättare som själv var engelsman och kunde svenska. Efterhand har jag förstått att det är något av en tumregel: man gör alltid bäst jobb om man översätter till sitt eget modersmål. Jämförelsen med att skriva (eller undvika skriva) skönlitteratur på ett främmande språk är given.

    Gilla

  11. Aleph/Rickard Berghorn: Karen Blixen är ett intressant exempel, med tanke på att hon närmast ”tvingades” publicera sig under pseudonymen Isak Dinesen. Att hennes ”Sju romantiska berättelser (Seven Gothic Tales)” sedan är bra hörde inte till saken – hon var tvungen att publicera sig under mansnamn för att överhuvudtaget bli publicerad. Men visst fick hon spridning!

    Personligen tror jag alla publicerade översättningar från svenska till engelska i våra sammanhang handlar om ett eller två eller tre eller alla följande alternativ: a) det rör sig om en originell, bra historia – som åtminstone är någorlunda välskriven, b) storyn passar in i ett sammanhang eller används som utfyllnad, och c) KONTAKTER!

    Jag vet för övrigt naturligtvis vem greve Eric Stenbock. Jag har ju hängt med i din utgivning på Aleph bokförlag och köpt eller på annat sätt läst närmast samtliga dina utgivna böcker.

    Att sedan svenskar som skriver på engelska i small press-sammanhang tenderar att i stil bli anemiska – det låter jag stå för dig. Vad menar du förresten med ”anemiska”? Jag tolkar dig som att du menar livlösa, att svenskar på engelska blir livlösa och att vi tappar vår egen (svenska) stil. Stämmer det? Har du något exempel att delge mig och våra läsare?

    Jag läser i dessa sammanhang mest A. R. Yngve, kanske dock mest för att vi publicerat oss tillsammans, och för att jag läst mycket av honom sedan tidigare. Har också läst mycket av nämnde Sam J Lundwall på engelska och i svenska översättningar. Har letat efter Henrik Johnsson, alltsedan du i Minotauren nämnt att han publicerat sig i någon anglosaxisk Clark Ashton Smith-inspirerad novellsamling. Jag gillar ju denne Smith något grymt, har läst hans alla Weird Tales-publicerade noveller osv.

    Men om jag ska vara ärlig så känner jag inte till så många fler svenskar än dessa som publicerat sig utomlands på det sätt vi diskuterar. Har du fler exempel att ge?

    vh, F. G.

    Gilla

  12. Aleph: Jo, visst är skillnaden mellan översättning från och till engelska/svenska stor och betydelsefull. Jag märker det själv när jag skriver mina filmrecensioner; där har du för övrigt en ovan situation. Filmrecensionerna publiceras samt skickas på engelska till filmsskaparna som jag får kontakt med eller kommentarer från, vissa översätts även från min engelska till tyska, eller kommer att göra det. Det jag märker är att mina engelska närmast blir bättre än de svenska, men när jag läser dem efter någon vecka inser jag själv hur oerhört många fel det är i vad jag skrivit. Fast det är klart, jag recenserar för att det är kul, för att nå ut med mitt namn, samt arbetar alltid mot en deadline. Jag har liksom inte alltid tid för att korrekturläsa och stryka ned så att det är helt perfekt (vilket det i och för sig aldrig kan bli).

    Vidare har jag själv gjort vissa försökt att skriva och publicera mig på engelska, men det var ett tag sedan. Än så länge har jag dock bara skickat in en översättning, till England och Holland – men allt har sin tid. Det kommer!

    Kul för övrigt att du har kontakt med den gode Sam J. Vore intressant att få kontakt med den översättare som han nämnde som du säger har engelska som modersmål och som dessutom kan svenska.

    Förresten. Tack för en trevlig och intressant anekdot! Jag är mycket tacksam för sådant.

    v. h. F. G.

    Gilla

  13. Ola:

    ”Tror så här, Fredrik och Rickard; anledningen att vi alls ger ut böcker som Drömmarnas berg och Skuggan över Innsmouth är att vi vill få folk att läsa dessa författare.”

    Jag både förstår och uppskattar detta faktum. Att ni sprider så god litteratur är absolut inte att förakta! Vad tycks om mitt förslag att man först bör läsa på sitt modersmål, för att sedan, om man fastnar, läsa på engelska?

    ”Vi försöker dessutom späcka våra utgåvor med lite läskande extramaterial så de ska bli mer köpvärda.”

    Jag mottog idag, måndag, ett ex av Alastors Skuggan över Innsmouth, och måste säga att den tycks synnerligen genomtänkt i såväl utformning som innehåll. Det här med extramaterial är för övrigt mycket bra för både förlag och bokälskare – steget är inte långt från köp-DVD:er till att man även inom bokbranschen övergår till att skicka med extramaterial i olika utgåvor. Alastor Press har nu som ett av få förlag påbörjat det. Jag hoppas att även andra förlag tar efter denna utmärkta marknadsföringsstrategi (även om jag tror mig veta att ni inte gjort det för att det ska göras, utan snarare därför att ni älskar Lovecraft och vill dela med er av denna utmärkta långnovell med allt som den involverar, och på bästa möjliga sätt).

    Tidigare har jag bara sett det i pocketform av Johan Theorins skumtimmen (författarens personliga reflektioner om där boken utspelar sig (Öland), och bokdiskussionsfrågor) samt den senaste Stephen King-boken, utgiven under pseudonymen Richard Bachman, Blaze (med en avslutande novell – den novell som inspirerade King att skriva hans nästa bok: Duma Key). Jag hoppas verkligen att du och andra utgivare fortsätter i dessa exempels spår. Det ligger i tiden! liksom Lovecraft!

    Keep up the good work!

    Allra bästa

    F. G.

    Gilla

  14. Lennart: Välkommen till denna min blogg. Trevligt att du hittat hit. Själv har jag läst artiklar av dig på Vetsaga, och i diverse andra sammanhang.

    Visst är det kul att Lovecraft-intresset ökar i Sverige. Snart finns det väl knappt någon som inte läst något av denne särdeles intressanta författare.

    ”Tänk att folk i dessa sena tider gillar poetisk prosa, långa meningar och “romantik”…

    Hehe. Extra roligt för mig, för jag skriver precis på detta sätt. Men det är klart – man blir som man läser, och skriver vad man älskar… Den novell jag kommer få publicerad i nästa nummer av Eskapix är absolut skriven i denna stil, och kanske det bästa jag skrivit. Än så länge.

    ”Började själv läsa honom i början av 90-talet. Kunde jag då tro att det skulle komma en massa Lovecraft på svenska? Nej.”

    Ungefär som jag. Däremot anade jag tidigt att Lovecraft, med tanke på rollspelet Call of Cthulhu, skulle gå på frammarsch genom vårt avlånga, avlånga land, penetrera mången själ, mången författare. Inte så svårt att ana sig till när man som fantastikintressad rollspelare och lajvare spelade både det ena och det andra och reste runt i världen. Men om jag ska vara ärlig, och det ska jag och är nästan alltid – så måste jag erkänna att inte heller jag trodde att det skulle bli så här STORT!

    Tack för länkarna. Skriver du något mer får du gärna posta länkar här på marmeladkungen. Jag ska läsa igenom dina inlägg och eventuellt kommentera dem direkt på din blogg, som även den verkar väldigt intressant. Vi kanske kan utbyta länkar?

    Annars verkar denna “marmeladkung” vara intressant: Escapix, sf, horror och annat som jag gillar.

    Tackar för dessa vänliga ord. Du är hjärtligt välkommen åter för mer skräckbetonat och för vidare diskussioner om både det ena och det andra.

    Mvh, F. G.

    Gilla

  15. Omnibus-böckerna är måhända billiga. Men bra?! ”The Case of Charles Dexter Ward” dras fortfarande med samma hemska tryckfel som den haft i över 30 år (!), undertiteln till ”The Call of Cthulhu” saknas, alla ”bholes” är ”dholes” och ”Inganok” har blivit ”Inquanok”. Och Derleths förord innehåller en massa disinformation. För att bara ta några små exempel.

    Dessutom är omslagen IMO exceptionellt fula. :-p

    Det ENDA som talar till Omnibus-böckernas fördel är att de innehåller fler noveller än Penguin-böckerna. Och denna fördel kommer att gå upp i rök när den löjligt billiga B&N-samlingen med ALLA Lovecrafts noveller (utom spökskrivna arbeten och samarbeten) kommer ut till hösten.

    Kan någonting rekommenderas i dagsläget är det Penguin-böckerna — bättre textkvalitet än Omnibus-volymerna, färre tryckfel än Annotated-volymerna, och bra noter.

    Yrs
    Martin A. (som är på semester i USA)

    Gilla

  16. Marmeladkungen: >>Vad menar du förresten med “anemiska”? Jag tolkar dig som att du menar livlösa, att svenskar på engelska blir livlösa och att vi tappar vår egen (svenska) stil. Stämmer det? Har du något exempel att delge mig och våra läsare?>>

    Stilen å sin sida, men språket blir utarmat, blekt, magert… Det kan vara helt funktionellt ändå, i alla fall i samband med litteratur där språket och stilistiken inte är av primär vikt (idélitteratur som science fiction t.ex.). Utan att peka ut någon modern författare, är Eric Stenbock ett bra exempel. Hans noveller är hur lätta som helst att översätta, eftersom det inte finns mycket att översätta. Inte särskilt många språknyanser eller bi-/undermeningar i formuleringar, inga försök att tänja språkets gränser, ingen lek med ord… Språket fungerar ofta i sammanhanget, men Eric Stenbock kan knappast utnämnas till någon intressant stilist eller språkekvilibrist.

    Gilla

  17. Martin: Jag glömde totalt hur usla Omnibus-böckerna faktiskt är sett till innehållet. Nämnde dem ovan på grund av att de var de första Lovecraft-böcker jag läste på engelska en gång i tiden. Det var väldigt bra att du påpekade detta för mig, och självklart ska man istället rekommendera Penguin-utgåvorna till nya läsare. Själv tycker jag mycket om de kommenterade/annoterade volymerna.

    Den B&N-samling du nämner med ALLA Lovecrafts noveller (utom spoekskrivna arbeten och samarbeten) är väl redan ute i affärerna? Såg en extrem samlingsvolym för runt 300 spänn med samtliga Lovecraft-noveller på SF-bokhandeln. Men det kanske inte är den du menar?

    Tack för kommentaren! Ha en riktigt trevlig semester i USA.

    Bästa
    F. G.

    Gilla

  18. Aleph: Det kan nog stämma att språket blir lidande när svenskar skriver på engelska, vilket jag onekligen litar på dig som översättare – tillika översättare av Stenbocks noveller. Har dock bara läst Albatrossens ägg & Den andra sidan av Stenbock, så jag har inte tillräckligt att komma med för att uttala mig.

    Fast. Skulle det i fallet Eric Stenbock inte kunna röra sig om ett stilistiskt drag – att inte komma med svåra ord och långa utvikningar? Exempelvis skrev Ernest Hemingway så rent, fattigt, nästan utan adjektiv, nästan utarmat och utan symbolik – vilket man kan tycka bör vara svårt när man är så alkoholiserad som han var. Där är också ett bra exempel på hur detta kan vara väldigt funktionellt. Han lär också vara extremt enkel att översätta.

    v.h, effgee

    Gilla

  19. Det kan förstås vara ett stilistiskt drag, men Hemingway var en stilistisk mästare medan Stenbock inte var det. (Det är också en konst att skriva enkelt på ett bra sätt – många har försökt följa i Hemingways fotspår utan att kunna levandegöra sina texter hälften så starkt som han). Och det är i så fall också ett stilistiskt drag som Stenbock och många andra liknande författare försöker odla just p.g.a. sina språkliga begränsningar. Jag tog alltså Stenbock som ett exempel bland andra.

    Gilla

  20. Med andra ord: Om det ska betraktas som en språkstil, blir det märkligt om svenska small press-författare oproportionerligt ofta väljer att odla den på ett halvdant sätt, när den dessutom ofta inte riktigt passar sammanhanget.

    Gilla

  21. Kan man inte säga att det för svenska författare som önskar publicera sig på engelska inledningsvis är ett MÅSTE att skriva kargt och somewhat endimensionellt för att överhuvudtaget bli publicerade; och för att sedan, med tiden, när man gjort sig något av ett namn och får enklare att få sina alster publicerade, ta ut svängarna och försöka visa vad de går för – bara det att inte många svenska författare kommer så långt?

    Gilla

  22. Det är nog i så fall bättre att redan från början skriva på svenska – och få det översatt av en bra översättare. Om man nu siktar på att verkligen skriva bra.

    Gilla

  23. Absolut! Så gör jag personligen med mina filmrecensioner och med mina noveller som jag försökt få översatta. Men det är ju inte det enklaste att få tag på en bra översättare när man är en nobody. Även om man siktar på att verkligen skriva bra.

    Gilla

  24. Nejnejnej! B&N-boken är inte ute ännu och inget datum är spikat, men den kommer troligen till hösten. Jag träffade S. T. Joshi i lördags och inte ens han visste något konkret, och han har ändå sammanställt den.

    Den samlingsvolym du såg (NECRONOMICON från Gollancz) innehåller långt ifrån alla Lovecraft-noveller (men visst är den snygg?), bara strax över 30 stycken. Märkligt nog innehåller den en HELT NY textversion: Omnibus-texterna, men med några — inte alla! — misstag rättade.

    Jag har de senaste dagarna tittat på B&N:s klassikervolymer vid ett flertal tillfällen, och de ser ut att hålla ganska hög kvalitet till ett mycket rimligt pris. (Jag kan emellertid inte uttala mig om huruvida papperet kommer att gulna eller inte; jag skulle gissa att det tyvärr kommer att göra det.)

    Vad beträffar de texter som ingår i Omnibus-volymerna, så kan man med fördel snoka upp dem på nätet (alla finns online) och därmed spara ett par kronor.

    Gilla

  25. Martin A: Intressant, väldigt intressant, att du känner S. T. Joshi och att du så pass nyligen träffat honom – och att denne trots att han sammanställt volymen inte vet när den kommer… Hälsa honom från mig om det är lämpligt. Jag beundrar vad han gjort och gör!

    Frågan är om samlingsvolymen NECRONOMICON är något att rekommendera nya svenska Lovecraftläsare. Har du kikat på den? Är den att rekommendera? Den är, vilket du också påpekar, jävligt snygg, och samtidigt billig. Typ 300 spänn för inbunden version med skyddsomslag, och ännu billigare i storpocket eller häftad. Det blir 10 kronor per novell – plus att man äger en jäkligt snygg bok, med 30 Lovecraft-noveller i bättre översättning än Omnibus-volymerna. Inte dåligt.

    Vidare ger du ett bra tips till de som läser detta: det finns Lovecraft-texter online, även om de kanske inte är i sitt bästa esse. Men det är ändå något visst med att läsa en riktig bok, om ni frågar mig! Fast det är klart, jag är en samlare. (Jag vill ändå uppmana er, mina läsare, att köpa böckerna, om ni verkligen är intresserade av H. P. Lovecraft.)

    Väl mött
    F. G.

    Gilla

  26. Ska passa på att hälsa S. T. nästa gång jag mailar (vilket jag sällan gör, eftersom han alltid är upptagen — vilket dock gläder mig, eftersom det innebär att något nytt projekt är på gång).

    Njae… Jag skulle ändå rekommendera folk att vänta på B&N-boken. I dagens dollarläge blir det runt 1.08 kr per text (då inkluderar det sådant som Lovecraft skrev som barn plus ”Supernatural Horror in Literature”) och man får alltihop (dessutom slipper man Stephen Jones’ efterord med dess ibland pinsamma fadäser). Jag skulle rekommendera Gollancz-boken bara om man är intresserad av paketet, inte innehållet.

    Gilla

  27. Okej, mina kära läsare, lyssna till Lovecraft-kännaren Martin Andersson ovan:

    Jag skulle ändå rekommendera folk att vänta på B&N-boken. I dagens dollarläge blir det runt 1.08 kr per text (då inkluderar det sådant som Lovecraft skrev som barn plus “Supernatural Horror in Literature” 😉 och man får alltihop (dessutom slipper man Stephen Jones’ efterord med dess ibland pinsamma fadäser).

    Jag skulle rekommendera Gollancz-boken bara om man är intresserad av paketet, inte innehållet.

    Tack för tipset! Och jag tror att fler än mig är tacksamma! Fortsätt gärna här på Marmeladkungen att sortera ut vad som ska rosas! Lyft gärna fram fler böcker att rekommendera – både som inkörsport och som vidare läsning.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: