Om kritik mot svenska Lovecraft-översättningar

I dessa Lovecraft-tider drar jag mig till minnes en kortare essä jag publicerat i Minotauren. Egentligen rör det sig om ett kritiskt debattinlägg mot en artikel som Lovecraft-kännaren Jens Heimdahl skrev och publicerade i tidskriften Minotauren, nr 19 (2003), betitlad Blind, tanketom och skrikande.

Denna artikel är en välskriven text, men också en text som jag kritiserade därför att jag ansåg och anser att den var väl kritisk, och då särskilt mot Lovecraft-pionjärerna Sam J. Lundwall, som publicerat Lovecraft i en mängd olika svenska utgåvor och översättningar på förlagen Askild & Kärnekull och Delta samt i tidskriften Jules Verne-magasinet, och August Derleth, som, tillsammans med Donald Wandrei, startade bokförlaget Arkham House och därigenom publicerade brevvännen Lovecraft i bokform efter dennes död, för att inte novellerna skulle falla i pulp-glömska..

Med tanke på upphovsrätten och det faktum att jag inte har kontakt med artikelförfattaren ifråga kan jag inte publicera hela artikeln. Däremot kan jag publicera min text, som jag tycker tillför en hel del till vår svenska, samlade kunskap om Lovecraft – några saker jag inte sett i något annat svenskt samanhang. Det rör sig alltså inte om att jag på något sätt vill kritisera artikelförfattaren utan snarare att åter lägga fram mina Lovecraft-teorier (och sakkunskap, eller beläsenhet) som min kritik involverar, för mina läsare. Synd också om min text faller i glömska. J

Detta är alltså bara ett sätt att lägga fram mina idéer och vad jag anser är intressant Lovecraft-kunskap. I sitt avslutande svar till mig skriver Heimdahl också att: ”Innan artikeln publicerades var jag lite orolig över att den skulle uppfattas som alltför negativ, något som egentligen inte varit min avsikt.” Och med tanke på att det – såvitt jag vet – inte var någon annan än undertecknad som uppfattade artikeln som alltför kritisk, anser jag att det säger både ett och annat.

Om kritik mot svenska Lovecraft-översättningar

Av: Fredrik F. G. Granlund

Att Derleth härjade bland orden i Lovecrafts verk efter dennes död är allmänt känt: vi vet att Derleth redigerade, förändrade, bearbetade och avslutade Lovecrafts verk för att inte låta honom falla i glömska, liksom L. Sprague de Camp tog på sig att fortsätta Robert E. Howards Conan.

När August Derleth och Donald Wandrei startade förlaget Arkham House för att ge ut Lovecrafts noveller infogade Derleth i böckerna en kort förklaring av mytologin, som han förstod den (inte som han ville ha den, vilket Heimdahl gör gällande), för att bidra med en kontext till novellerna som skulle underlätta läsarnas förståelse av dem – förmodligen också för att skapa mersmak.

Det handlar således inte bara om att ”Derleth ville stöpa om Cthulhumytologin i en form som bättre passade honom själv”, och att han därför manipulerade Lovecraft-texter och tillskrev honom andra som han inte skrivit, som Jens Heimdahl skriver.

Tyvärr har Sam J. Lundwall tagit till sig detta – men av för mig förståeliga skäl. Exempelvis publicerades han August Derleths roman Odjurets torn (The Lurker at the Treshold) under namnet H. P. Lovecraft. Men till Lundwalls försvar kan jag här nämna att boken ifråga även i USA publicerades under Lovecrafts namn: H. P. Lovecraft i STORA bokstäver, och följt därunder, med små, små bokstäver: ”with August Derleth”. Men Lundwall gjorde en än större blunder. De två novellsamlingar som utgavs på Delta Förlag gavs ut under titlarna Cthlhu 1 och Cthlhu 2 (Korrekt stavning: Cthulhu) – en smårolig STOR blunder…

Men vi måste vidare.

Som jag uppfattar det gjorde Derleth det ursprungligen utifrån tre premisser: (1) för att Arkham House skulle sälja böcker, d.v.s. för pengars skull; (2) för att ”mytologin” som Lovecraft påbörjat och fortsatt utarbeta tillsammans med brevvänner inte skulle dö ut, d.v.s. för mytologins och fansens skull – för att läsarna skulle känna igen sig; och (3) för att det vännen Lovecraft efterlämnat inte skulle förbli opublicerat, d.v.s. för vänskaps skull.

Jag vill invända mot följande utläggning av Heimdahl: ”Dessutom väljer Derleth [!] ut fyra olika gudar att vara knutna till vart och ett av de fyra elementen. Han motiverar detta med att Lovecraft tidigare skrivit om dem i samband med ett visst element. […] Joshi har påpekat att Derleth själv, kanske med sin katolska tro som stötesten, inte kunde ta till sig Lovecrafts illusionslösa materialism och att han till följd därav önskade omforma mytologin.”

Att låta Lovecraftska väsen kategoriseras enligt de fyra elementen var inte Derleths idé. Han accepterade idén som ett förslag från Francis T. Laney, en fan som hade skrivit en ordlista om Lovecraft-mytologin som Derleth läste, tyckte om och publicerade. Derleth skapade själv eld-elementalen Cthugha efter Laneys förslag, för att fylla luckan i Lovecrafts värld (som inte innehöll några eld- eller vattenelementaler). Tack vare att detta förslag togs emot av Derleth utökades (Cthulhu)mytologin, som låg eller skulle komma att ligga till grund för berättelserna, med monstren/gudarna/elementalerna Lloigor, Zhar, Algernon Blackwoods Wendigo omdöpt av Derleth till Ithaqua, och Ambrose Bierces och Robert W. Chambers Hastur. Alltså skulle mytologin förmodligen vara mindre omfattande utan Derleths (och Laneys) inverkan.

Tolkare såsom t.ex. Richard L. Tierny och Dirk W. Mosig har för övrigt tillbakavisat termen Cthulhu Mythos, och har hånande benämt mytologin ”Derleth Mythos” (kritik som jag tycker liknar Heimdahls). De nämnda kritikerna ansåg att Derleths ramverk, särskilt den kristna parallellen med gott mot ont (vilket bl.a. explicit märks i Derleths långnovell The Return of Hastur (1939; ingår även i novellsamlingen The Mask of Cthulhu)), inte överensstämde med Lovecrafts moraliskt neutrala uppfattning.

Lovecraftkännaren Robert M. Price försvarar Derleth i förordet till Tales of the The Lovecraft Mythos (Del Rey, 1992) och menar att man inte helt kan avfärda dennes Lovecrafttolkningar, för om man gör det så karikerar eller förlöjligar man ofrivilligt både Derleth och Lovecraft.

Price skriver också att mytologins namnsystem till och med har undergått ett skifte (efter Derleths död 4 juli 1971), särskilt när man refererar till den påhittade kultur som förekommer i Lovecrafts berättelser; och att det är bättre, mer korrekt, att referera till mytologin såsom ”Lovecraft mythos”, efter dess skapare.

Som jag ser det är det fantastiskt att vi svensksar överhvududtaget fått läsa Lovecraft på vårt modersmål, det är lysande – trots att vissa sämre inslag förekommer. Jag anser också att även om vissa udda tilltag gjorts i Lovecrafts texter, så förtjänar Derleth beröm för att ha räddat Howard Phillips Lovecraft (och andra som exempelvis William Hope Hodgson och Arthur Machen) från att falla i pulp-glömska. Ray Bradbury debuterade för övrigt i bokform på förlaget Arkham House.

Enligt Derleth, i efterordet till romanen The Trail of Cthulhu (1962), hävdade Lovecraft att han skrev novellerna för att roa sig själv – underhållning, med andra ord. Och är inte underhållning vad vi svenskar fått när vi läst Lovecraft och Derleth i böcker utgivna av Torsten Jungstedt eller Sam J. Lundwall (för att nämna ett par)? Visst är det bristande litterär respekt att inte publicera berättelser under rätt namn, såsom i fallet med Odjurets torn (The Lurker at the Treshold) men är det inte ett billigt pris att betala för läsaren – det viktigaste var väl ändå att nämnda svenskar presenterade Lovecraft och dennes ”mytologi” för det svenska folket. Lovecraft-mytologin fortsätter dessutom, det ser vi i exempelvis Necronomicon i Sverige… som inte bara blev bok utan också radioteater.

Jag anser att man bör se mycket optimistiskt på det faktum att Lovecraftnoveller överhuvudtaget har publicerats – och fortfarande publiceras – i Sverige. Det kunde ha varit mycket värre!

(Tidigare publicerad i annan form, i tidskriften Minotauren, nr 20, december 2003.)

* * *

Jonas Heimdahls svar vågar jag inte återge i sin helhet, men däremot kan jag lyfta fram det mest intressanta i hans svar:

”Jag medger […] att det kanske var slarigt att inte ta upp mellanledet med Laney i samband med elementarerna, men det var fortfarande Derleth som utvecklade idén och presenterade den publikt.”

Och:

”Däremot tycker jag det är väl idealiserande att säga att Derleths arbete främst syftade till att inte låta Lovecraft falla i glömska. Om detta varit syftet så framstår Derleths makalöst nitiska och juridiskt ogrundade arbete i att hävda ensamrätt till Lovecrafts verk i ett synnerligen märkligt ljus”

Avslutningsvis påpekar Heimdahl att Fans ofta försvarar favoritförfattare såsom Lovecraft enligt att: X skrev främst för att roa; Var det inte rätt kul ändå? Borde vi inte vara tacksamma? o.s.v.

Och visst har artikelförfattaren rätt! Jag var kanske väl naiv när jag 2003 skrev ovanstående ord. Men det viktiga att ta med sig efter genomläsning av ovanstående text är inte min kritik mot den utmärkte Lovecraft-kännaren Jens Heimdahl utan däremot de förhållningssätt och teorier jag framlägger i texten. Och det är just därför jag publicerat den här på Marmeladkungen.

Idag tror jag inte att något svenskt förlag exempelvis skulle våga sig på att trycka något som inte är skrivet av Lovecraft under dennes namn, för vi kan allt mer om författaren ifråga: Lovecraft blir snart till ett begrepp som de allra flesta känner till. Dessutom blir översättningarna allt bättre.

Ett exempel som är väldigt aktuellt är nyöversättningen av Skuggan över Innsmouth (The Shadow Over Innsmouth) i, för första gången i Sverige, en textkritisk utgåva som inte bara innehåller novellen, utan även essäer/brev/anteckningar: ”Några ord om ett icke-väsen” (en sällan återtryckt, självbiografisk essä), Necronomicons historia (essä), Anteckningar till Skuggan över Innsmouth, Strukna utkast till Skuggan över Innsmouth, samt både för- och efterord.

Kan det bli bättre?

Ja, det kan det. Om boken säljer bra, och intresse finns utlovas från förlaget Alastor Press håll att man planerar ytterligare två textkritiska utgåvor av Lovecraft: “The Shadow out of Time (tidigare översatt till svenska i novellsamlingen Cthlhu 2 (lägg märke till stavningen!) på Delta förlag som Skuggan ur tiden”)” och “At the Mountains of Madness (Tidigare översatt såsom Vansinnets berg)” Jag visste nog allt att jag var något på spåren i och med mina blogginlägg om ”En Lovecraft-eplosion”.

* * *

Men nog om detta. I nästa inlägg ska jag spinna vidare på den utstakade banan: ett delvis tidigare publicerad diskussion om Lovecrafts rasism med en diskussion om detta av eder Marmeladkung.

Intressant? Det kan du skriva ner!

Fredrik F. G. Granlund

Mariestad, 24 juni, 2008.

Advertisements

~ av Fredrik F. G. Granlund på tisdag, 24 juni, 2008.

27 svar to “Om kritik mot svenska Lovecraft-översättningar”

  1. Man bör acceptera Derleth, inte anstränga sig att ”ogöra” hans tolkningar. Då har man skaffat sig mer möda än man behöver. Vi tycks ha samma åsikt där.

    Lovecraft och Cthulhu, gudar och myter, allt detta blir i min bok som ett kraftfält, ett gåtfullt land man kan besöka. Lönlöst att debattera vad som är sant eller falskt. Personligen tycker jag det var smart av Derleth att lägga till eld- och vattengudar, eftersom sådana förbisetts av Lovecraft.

    Att föra vidare Lovecrafts mytologi var nödvändigt. Visst ska man respektera författarens verk (genom rättstavade titlar och korrekta översättningar, som du antyder), men att sedan kontrollera den mytiska tolkningen låter sig inte göras. Allt är tolkning som Baudrillard sa, och när ett verk är fullbordat har författaren inte tolkningsföreträde på dess innebörd. Då har han släppt ut sitt barn i världen, där det får göra sig ett eget liv.

    Med andra ord: Lovecrafts verk lever sitt eget liv där ute…! ”It’s alive…!”

    Gilla

  2. Min tolkning av Lovecraft är att han bara gav uttryck för sin latenta men närmast övermäktigt starka pedofila läggning. respektera tolkningen! Och Lovecraft själv håller tyst!

    (Ja, detta är en blodig satir och drift.)

    Gilla

  3. 🙂

    Gilla

  4. Lennart: En bra kommentar! Tack!

    Jag, Marmeladkungen, vill påstå att utan August Derleth och Donald Wandrei hade vi inte haft den Lovecraft-hysteri som vi de facto har i dagens värld, en värld där Lovecrafts namn blir till ett begrepp, där han skrivs in i historieböckerna, där akademiker och intellektuella och alldagliga människor gör karriär på att antingen skriva om författaren eller pastischer av hans verk.

    Lovecrafts noveller och romaner och essäer och dikter och artiklar och brev och drömmar och mytologi och allt annat han gjorde hade aldrig funnits utan dessa två herrar som faktiskt startade Arkham House för att publicera Lovecrafts verk i bokform – vilket inte hände under hans livstid. Det är min åsikt.

    Jag tror inte HPL:s gravsten hade lytt ”I am Providence” utan Arkham House. Jag tror inte vissa svenskar – mig inräknad – hade kunnat publicera tidskrifter och böcker och gjort sig en karriär och pengar och en livstil av Lovecraft utan Arkham House.

    Allt de båda ovan nämnda herrarna gjorde var i slutändan av godo, för oss fans.

    Men det är bara min åsikt.

    v. h.
    F. G.

    Gilla

  5. Derleth stack aldrig under stol med vad han hade skrivit i THE LURKER AT THE THRESHOLD. Han var mycket tydlig med detta. Att som Lundwall gör i förordet påstå att romanen var oavslutad när Lovecraft dog och att Derleth bara avslutade den är att skriva om historien. Tyvärr är han även i övrigt slarvig när det gäller fakta, som när han i DAGON utelämnar Derleths namn vad gäller ”The Survivor” och påstår att den är skriven 1934, eller när han i Jules Verne-Magasinet nr 457, i bildtexten till College Street 66, hävdar att Lovecraft bodde där nästan hela sitt liv.

    Vad beträffar Lovecrafts gravsten: Det är måhända intressant att notera att det var Donald Wandrei som stod för en stor del av donationerna till den.

    Gilla

  6. Beträffande Derleths ingrepp i Lovecrafts egna texter så var dessa väldigt sällan avsiktliga; Derleth & Wandrei hade helt enkelt, som Joshi uttryckte det i den utmärkta artikeln ”Textual Problems in Lovecraft” (finns i Schweitzers DISCOVERING H. P. LOVECRAFT — obligatorisk läsning för alla som vill veta varför det var nödvändigt att ge ut de korrigerade texterna), en nästan osviklig talang att hitta de absolut värsta textversionerna. Normalt tog de bara de senaste versionerna som publicerats i Weird Tales, dvs de versioner som hade samlat på sig flest tryck- och transkriptionsfel.

    Ett problem var förstås att Lovecraft avskydde att skriva maskin och därför hellre lät andra göra skitjobbet åt honom — trots att de inte kunde läsa hans besvärliga handstil. De texter som Derleth & Wandrei mest kan lastas för är ”The Dream-Quest of Unknown Kadath” och ”The Case of Charles Dexter Ward”, där de transkriberade fel på en hel del ställen. Derleth gjorde dessutom en del redaktionella ingrepp i ”The Mound” som verkligen får en att tvivla på hur det stod till på hjärnkontoret, som när Lovecraft skrev något i stil med (jag citerar ur minnet så det blir definitivt fel, men jag är bara ute efter andemeningen och en viss kritisk formulering) ”There had been room for doubt, but that room had now disappeared”. Derleth, som väl ville variera texten lite, ändrade det andra ”room” till ”crypt” och saboterade därmed sammanhanget i meningen.

    Problemet med Derleths tolkning av Cthulhu-mytologin är inte så mycket hans ganska trista och alldagliga gott-mot-ont-tolkning (han var fri att göra sin egen tolkning), som att han tillskrev Lovecraft denna tolkning. Detta — i synnerhet som Lovecrafts egna tankar i form av brev och essäer var dåligt spridda — ledde till att han hindrade Lovecraft-forskningen i princip ända fram till sin död. Det var först i och med att Lovecrafts brev började publiceras som man började ifrågasätta om detta verkligen hade varit Lovecrafts egen uppfattning.

    Gilla

  7. Martin A: Dina insiktsfulla kommentarer värmer mitt hjärta; jag uppskattar dem! Och jag ligger jämte dig uppenbart i lä vad gäller Lovecraft-kunskap. Eller gör jag det?

    Du kommenterar en väldig massa, men går inte in i min kritiska text och säger att något är fel eller rätt eller kan ha någon poäng. Man måste i dina kommentarer läsa mellan raderna. Och det är väldigt intressant läsning, och det tror jag många med mig anser, men vad tycker du explicit om Jens Heimdahls kritik mot svenska Lovecraft-översättningar förutom att den stämmer? Jag känner lite igen mig själv i dina diplomatiska kommentarer: Rickard Berghorn kritiserar ofta mig för detta problem – att jag inte är rak.

    Du är vidare uppenbart bittert inställd mot Sam J. Lundwall, men hur ligger det till med Torsten Jungstedt, som introducerade Lovecraft på Svenska?

    Jag vet vilka brister Lundwall haft: bara det faktum att tre översättare och en redaktör arbetat på novellerna som gavs ut under felstavade Cthulhu-titlar säger ju en hel del – det blir liksom ingen konsekvens på de svenska översättningarna på det sättet. För övrigt misstänker jag att Lundwall översatte Omnibus-utgåvorna, men det är bara en gissning en sen fredagskväll. . .

    Tror du att Lovecraft hade blivit så stor som han faktiskt är i Sverige utan – låt vara de undermåliga och faktabristande – översättningarna från Sam J. Lundwall och Torsten Jungstedt och Gunnar Gällmo och Agneta Sneibjerg och Kerstin Wallin? Problemet, som jag vill framhålla i min text, är att utan dessa skulle det inte se likadant ut som det faktiskt gör i dagsläget. Har jag fel?

    Och vidare. Vad är din åsikt om huruvida man ska tala om ”Lovecraft Mythos”, ”Derleth Mythos”, eller ”Cthulhu Mythos”?

    Många frågor. Förhoppningsvis många svar.

    Mvh,
    Effgee.

    Gilla

  8. Martin A: Som redaktör på Marmeladkungen kan jag gå in i texter och ändra och stryka och förändra – precis som August Derleth. Men när jag efter att jag skrivit föregående kommentar läste följande, och insåg att du faktiskt skrivit följande:

    Martin A: Beträffande Derleths ingrepp i Lovecrafts egna texter så var dessa väldigt sällan avsiktliga; Derleth & Wandrei hade helt enkelt en nästan osviklig talang att hitta de absolut värsta textversionerna.

    Vid första genomläsningen uppfattade jag inte exakt vad du skrev om Derleth och Wandrei. Du försvarar dem faktiskt. Samtidigt som du kritiserar Lundwall! Detta är oerhört fascinerande – och är absolut värt att påpekas!

    Men kan det inte vara som så att Lundwall läste Derleths och Wandreis usla val av texter, och översatte desamma? Vad är din åsikt om det?

    Nu börjar det bli väldigt intressant!

    Gilla

  9. Jag kan bara se detta som mycket av en icke-diskussion.

    Det är självklart att både Derleth/Wandrei och Lundwall gjort betydelsefulla insatser för Lovecrafts popularitet (Heimdahl påpekar det redan i sin ursprungsartikel, såvitt jag minns). Men det är också uppenbart att båda utgivarna varit slarvigare än de rimligtvis behövt vara. Det ena berömmet utesluter inte den andra kritiken; det finns ingen anledning att blanda ihop kategorierna. (Tyvärr inget ovanligt tankefel, för den delen. På 80-90-talen när Derleth dött och kritiken mot hans handhavande av Lovecrafts eftermäle var som starkast, verkade det under en period inte finnas ett enda gott ord att säga om den usla karln varken personligen eller professionellt…)

    I övrigt: Hänvisning till Baudrillard låter imponerande, men i botten finns bara en svajig postmodernistisk skrivbordskonstruktion. Allt är tolkningar? Tja, alla som verkligen sysslat med att skriva, redigera och översätta texter – inklusive Ola Svensson själv – vet att litteratur först och främst utgår ifrån att en författare försöker förmedla något till någon annan. Det handlar helt enkelt om kommunikation; och i grunden för all kommunikation ligger att mottagaren ska förstå vad den andre verkligen menar. Talaren/skribenten bör göra sitt bästa för att förmedla sin mening, och lyssnaren/läsaren bör göra sitt bästa för att förstå den. Därför finns det bra och dåliga författare likaväl som det finns bra och dåliga läsare.

    Den postmodernistiska uppfattningen i fråga – ”Allt är tolkningar och ingenting är mer sant än något annat!” – leder till rena absurditeter. Vad jag själv verkligen anser och försöker säga när jag hävdar att nazisternas folkmord var ett brott mot mänskligheten, skulle alltså inte vara något värt, ifall en annan – förmodligen djupt förvirrad person – skulle tolka det som att jag tvärtom försvarar nazisterna… Det är befängt; och uppenbaligen finns det en sanning här som den andre har skyldighet att försöka förstå så gott han kan.

    Summa summarum: Det är av primär betydelse vad Lovecraft själv ville förmedla med sina berättelser. Han sade de facto uttryckligen emot Derleth när denne gjorde sin tolkning av mytologin, men Derleth vägrade lyssna och tillskrev dessutom Lovecrafts uttalanden som han aldrig gjort för att ge stöd åt sin uppfattning. Derleth hade sin frihet att utveckla mytologin i den riktning han själv föredrog, i sina egna Cthulhu Mythos-alster; men han var uppenbart oärlig och förfalskande när han försökte pressa ner Lovecraft själv i den formen. Det var helt enkelt varken Lovecrafts vision eller det han ville förmedla.

    (Nu är frågan lite mer komplicerad än så här, eftersom det visst finns ett litet stöd för Derleths gott/ont-tolkning på ett ställe i Sökandet efter det drömda Kadath. Men det innebär bara att Lovecraft vid ett tillfälle sade emot sig själv, och verkligen inte att Derleth skulle ha 100% rätt i sin tolkning av hans författarskap.)

    Gilla

  10. Not: Jag tillägger för tydlighetens skull detta: Huvudsaken i mitt resonemang mot postmodernistiskt subjektivitetsflum är att en författare alltid vill förmedla något.

    Gilla

  11. Aleph (Rickard Berghorn): Ska kommentera ditt inlägg i debatten ordentligt, men här och nu endast nämna att den läsare som först kommenterat i denna diskussion är Lennart Svensson – inte Ola Svensson, som du gör gällande. Det är också han som refererar till Baudrillard (se kommentar numero uno ovan). Jag kan stryka detta om du vill.

    Vidare några frågor.

    1. Hur vet du att Lovecraft själv uttryckligen sade emot Derleth NÄR denne gjorde sin tolkning av mytologin, samt att Derleth vägrade lyssna? Publiceringen av Lovecrafts verk ägde väl rum efter Lovecrafts död 1937? Är det något av Lovecrafts alla brev du läst som du refererar till där författaren själv säger till Derleth att han inte går med på tolkningen? I så fall är det oerhört intressant i sammanhanget.

    2. Vilket stöd för Derleths gott/ont-tolkningen i Sökandet efter det drömda Kadath menar du? Är det det som Mattias Fyhr skriver om i sin essä i Necronomicon i Sverige samt Skuggan över Innsmouth, att huvudpersonen, Randolph Carter, gömmer sitt riktiga jag i yttre skepnaden av en indier, och då någon skriker ”nigger” till honom… Eller vilken scen tänker du på? Ska själv ta och läsa igenom Heimdahls essä som du publicerat i boken ifråga.

    Jag återkommer med mer.

    Gilla

  12. Rickard Berghorn (Aleph):
    3. Vad säger du förresten om ovanstående kommentar från Martin Andersson? Jag citerar: ”Beträffande Derleths ingrepp i Lovecrafts egna texter så var dessa väldigt sällan avsiktliga; Derleth & Wandrei hade helt enkelt en nästan osviklig talang att hitta de absolut värsta textversionerna.”

    Gilla

  13. Jag skrev personligen ovan:

    ”Jag tror inte HPL:s gravsten hade lytt “I am Providence” utan Arkham House”

    Och fick följande svar av Martin A:

    ”Vad beträffar Lovecrafts gravsten: Det är måhända intressant att notera att det var Donald Wandrei som stod för en stor del av donationerna till den.”

    Alltså hade jag rätt, fast inte riktigt som jag menade – men i allt, oavsett hur man än ser det, var Donald Wandrei en av de två bakom Arkham House. August Derleth var förstås den andre parten.

    Gilla

  14. Men ser man där! Här diskuteras ju min gamla artikel i Minotauren, va kul! P.g. av jobbstress hinner jag i skrivande stund inte sätta mig in i allt som diskuterats (jag noterar dock att du huvudsakligen är väldigt snäll i din kritik Fredrik), men jag återkommer de närmaste dagarna med någon slaggs åsikt. Det var alltför länge sedan som jag diskuterade HPL över nätet. Kul att se att Rickard och Martin är aktiva här också! Jag tror att jag har copywrighten på artikeln (Rickard får rätta mig om jag har fel) och om det är upp till mig så jag tillåter dig absolut att nätpublicera den (med ordentlig källhänvisning så att Rickards tidning får cred).

    Gilla

  15. Appropå detta med ”gott/ont-tolkningen” i DQUK. Jag tror att det som Rickard avser är något jag skrev i min analys i slutet av översättningen. I romanen antyds det nämligen att det föreligger en kosmisk konflikt mellan olika gudahierarkier (Nodens v.s. Nyarlathotep), där Nodens möjligen skulle kunna kallas ”god” (eller i allafall ”Carter-vänlig”). Jag har för mig att jag drog slutsattsen att man nog inte ska vara så säker på att detta är en ren Derleth-konstruktion i allafall (jag reviderade då altså den mer styvnackade ståndpunkten jag hade i den äldre artikeln).

    Gilla

  16. Här följer en liten kommentar om vår diskussion från 2003. Jag ämnar inte peta för mycket i det, vi får stå för det vi skrev då och den gamla diskussionen talar för sig, men det kan kanske ändå vara på sin plats att kommentera hur jag ser på det idag.
    Jag ser det som att det finns ett centralt outtalat problem i diskussionen om Derleths roll i framställandet av HPL:s mytologi, och det är den förvirring som råder mellan att hålla isär den kollektiva skapapelsen Cthulhu-mytologin å ena sidan, och Lovecrafts verk å den andra. Mellan dessa fenomen går det inte, och har aldrig gått, att dra några skarpa gränser. Jag tror att dilemmat för Derleth var att han själv var alltför personligt involverad i den kollektiva skapelsen samtidigt som han såg Lovecraft som dess huvudman. Detta synsätt tror jag ledde till att han hade svårt att se skillnaden mellan Lovecrafts egna idéer och de idéer som han arbetade fram i gemenskap med Lovecraft. På sätt och vis tror jag att han fick för sig att hans egna idéer om mytologin också var Lovecrafts, vilken på sätt och vis låg något i eftersom Lovecraft också var anhängare till den kollektiva skapelsen, men detta gör inte den kollektiva skapelsen till Lovecrafts verk, det är ett verk av ett kollektiv. Jag tror inte att Derleth medvetet förvanskade Lovecraft, men jag tror att han omedvetet gjorde det. Kanske var Derleth, trots sitt engagemang, den som var minst lämplig att förvalta Lovecrafts arv då han var alltför personligt engagerad i det gemensamma litterära projektet.

    Gilla

  17. Jens Heimdahl: Fantastiskt trevligt att du hittat hit till Marmeladkungen. Tack även för dina inlägg, och att du själv föreslår att jag kan publicera den artikel vi diskuterar. Har pratat med Rickard Berghorn om saken, och det är ok. Så den kommer att publiceras här, bara du skickar mig ett digitalt ex.

    Jens: Jag har för mig att jag drog slutsattsen att man nog inte ska vara så säker på att detta är en ren Derleth-konstruktion i allafall (jag reviderade då altså den mer styvnackade ståndpunkten jag hade i den äldre artikeln).

    Men se där. Jag tänkte faktiskt fråga dig om detta, för i Sökandet efter drömda Kadath så föreligger faktiskt, vilket Rickard Berghorn även poängterat här, i en bloggkommentar, ett medhåll i vad Derleth gjorde. Kul att du erkänner detta här, och reviderar ståndpunkten i din artikel som jag kritiserade under 2003, samt nu under 2008.

    Vad avser din utläggning om din nuvarande syn på saken så tolkar jag dig som att vi är överens. Precis som du anser jag och tror att Derleth inte medvetet gjorde som han gjorde, samt att även han inte var rätt person för jobbet – fast med facit i hand ledde det faktiskt fram till den nuvarande Lovecraft-hysterin, så något rätt har han ju faktiskt gjort. Jag tror att han menade väl.

    Gilla

  18. Ja och nej. Jag tror fortfarande Lovecraft, tvärtom mot Derleth, avsåg att skapa ett amoraliskt universum utan en polarisering mellan gott/ont. Däremot menar jag att man inte (som t.ex. Joshi)kan utesluta kosmiska konflikter som sådana i HPL:s universom och gudahierarki. Som jag skriver i analysen till DQUK så är det ju ytterst tveksamt om man verkligen kan kalla Nodens ”god”. Enligt min mening finns det lika goda skäl att kalla Nyarlathotep ”god”, så dessa begrepp är egentligen meningslösa i sammahanget, och har föga att skaffa med de metafysiska gott/ont-principer som Derleths universum präglas av. Jag tror altså inte att man ska läsa detta inslag i DQUK som ett medhåll i vad Derleth gjorde.

    Gilla

  19. Jens: Jag förstår vad du menar. Dock tror jag det är smått meningslöst att i sammanhanget tala om gott/ont (även om du gör det i Sökandet efter drömda Kadath).

    Människan som ras är ett gott exempel på vad jag söker: vi kan vara goda och onda eller någonstans däremellan. Men vem avgör vad som är gott/ont eller som ligger emellan? Kollektivet.

    Så i detta resonemang bör man troligen se till den kollektiva Lovecraft-gärningen där faktiskt Derleth utgör (åtminstone) en nod.

    mvh, F. G.

    Gilla

  20. Vill man anknyta till den diskussion som förts om Derleths inverkan på HPL-tolkningar, och samtidigt försöka tolka vad Lovecraft kan ha menat med DQUK så är det inte bara meningsfullt utan också nödvändigt att diskutera och förhålla sig till dessa begrepp (gott/ont). Sedan kan man förkasta dem som oviktiga (vilket jag också gör), men inte innan man tittat närmare på dem.
    DQUK har ju den egenheten att den återger spår av en stor kosmisk konflikt och iderligen förhåller sig till en ”moral” (Carter väljer ständigt sida i allehanda konflikter), men i slutändan slår allt knut på sig själv i ett svårtolkad och komplex upplösning. Att i detta undvika att föra ett resonemang om huruvida HPL:s tankar om gott/ont kan ha spelat en roll här tror jag skulle förvagat analysen.

    Gilla

  21. Jens: Visst ska man granska gott/ont-begreppen närmre innan man förkastar dem. Men jag tror nog att du förstår mitt resonemang, även om du inte kommenterar det. Vore intressant om du kan dra en parallell.

    Sökandet efter det drömda Kadath (DQUK) är en väldigt speciell bok, vilket du också skriver i ditt utmärkta efterord, som jag dessutom måste rekommendera samtliga läsare som inte redan läst det. Dock tror jag att Lovecraft skrev (kort)romanen främst för sitt höga nöjes skull, och egentligen aldrig avsåg att få den publicerad. Nu kan du förstås mer än mig i detta ämne, men stämmer detta? Berghorn har nämligen också påtalat fenomenet – DQUK skiljer sig i detta fall ganska väsentligt från hans övriga skönlitterära produktion, även rörande gott/ont.

    Gilla

  22. Fredrik, personligen förstår jag inte alls ditt resonemang, och jag undar om du själv gör det heller 😉 Sedan nämnde jag bara att ett inslag i Dream-Quest of Unknown Kadath verkar ”Derleth-likt”, inte att det skulle vara avgörande för verket i sin helhet. Snarare är den amoraliska filosofin i Lovecrafts mytologi ovanligt tydligt trots det i kortromanen, som Lovecraft antagligen skrev inte för publicering, men för att bringa ordning i sin egen mytologi, som redan då hade blivit ganska vildvuxen.

    Gott och ont är naturligtvis begrepp som man kan tala om inom fiktionens ramar, även om de kan problematiseras filosofiskt – den från myter och sagor välkända kampen mellan gott och ont är ju en av grundstenarna i fantasygenren.

    Gilla

  23. Aleph/Rickard Berghorn: Jag vet inte hur jag ska bemöta din kommentar. Väljer att säga följande: Om du inte förstår mitt resonemang föreslår jag att du ställer frågor. Och sedan skulle jag önska att du besvarar mina frågor som jag ställt ovan. En av de frågor (nr 2) jag ställer berör vilken punkt av Sökandet av det Drömda Kadath du avser. Har fortfarande inte fått svar.

    Om du inte förstår vad jag menar, föreslår jag att du ställer frågor så jag får chansen att bemöta dig och besvara eventuella (uppenbara) tvetydigheter.

    🙂
    mvh, effgee!

    Gilla

  24. Näpp, den diskussionen för du ju med Jens. Annars ägnade jag nästan bara mitt senaste inlägg åt att förklara vad jag själv ursprungligen menade, och som du uppenbarligen missförstått.

    Annars föreslår jag att du helt enkelt kollar efter i Jens Heimdahls efterord till Sökandet efter det drömda Kadath, en bok som jag vet att du har i bokhyllan. Saken är inte så komplicerad som den verkar i denna diskussion: I slutet av kortromanen får Randolph Carter hjälp att undslippa Nyarlathotep av ett ännu äldre väsen, Nodens, som tydligen har något agg mot Nyarlathotep. Detta kan med lite god vilja tolkas som en tanke i stil med den uppfattning som Derleth ville pådyvla mytologin i fråga.

    Gilla

  25. Tillägg: Du har en tendens att krångla till saker onödigt (och jobbigt) mycket ibland, äffgee. Jag nämnde en detalj och förklarade varför den var ganska obetydlig i sammanhanget, bara för att föregripa en poänglös diskussion. Du svarar med att fråga ut mig vad jag syftar på, men tillägger att du ändå ska kolla upp själv i Heimdahls efterord. Sedan hakar Heimdahl himself på konversationen och nämner själv detta med Nyarlathotep och Nodens; och i samma veva skriver du att du har läst efterordet. Men ändå har du fortfarande ingen aning om vad det är som åsyftas 😉

    Om jag lät smått irriterad här ovan så var det just vad jag var, eftersom jag vet att du kan diskutera mycket bättre och stringentare än så här, med mindre energispill för både dig själv och andra. Ursäkta sedan mitt cyniska och krassa sätt att uttrycka saker på, men du vet också hur jag funkar 😛

    Gilla

  26. F.G., du bad om en kommentar/parallell på ditt resonemnang om gott/ont i samband med Lovecraft. Du nämner att det är kollektivet som avgör vad som är gott/ont och att man därför bör se till den kollektiva litterära skapelsen där Derleth har del. Jag förstår inte hur du tänker här, du får gärna förklara närmare.
    Visst kan gott/ont vara en kollektiv koncensusindelning, men det kan också vara en personlig indelning (i t.ex. ett litterärt verk), och det finns de som vill se existensen av en absolut ordning i detta (många religiösa, t.ex. Derleth). Det jag har diskuterat är frågan om man kan spåra en gott/ont-indelning i Lovecrfats verk. I det sammanhanget är jag bara intresserad av att försöka förstå vad Lovecraft själv avsåg, ansåg och kände, i frågan om vad olika delar av hans panteon stod för i DQUK, inte hur andra bedömde den i när den den senare infogades i den kollektiva Cthulhumytologin.
    I detta sammanhang är det intressant att notera hur Lin Carter (tror jag det var, rätta mig om jag har fel) uteslöt romanen ur det han kallade ”Cthulhusviten” eftersom han inte tyckte att den passade in. Det är ironiskt att det verk som kanske var Lovecrafts viktigaste metafysiska beskrivning på så sätt uteslöts av Cthulhumytologins entuseaster.

    Gilla

  27. Det är länge sedan jag läste Jens’ artikel så jag kan inte kommentera den riktigt. Ja, många av översättningarna lämnar en hel del övrigt att önska, både vad beträffar kvaliteten (obefintlig korrläsning, slarv, tveksamma tolkningar, etc.) och förlagan (det första förlag som använde sig av de korrigerade texterna är Aleph — hatten av för Rickard!). Men jo, de har med all säkerhet bidragit till Lovecrafts popularitet. Jag antar att min åsikt är att om något är värt att göras är det värt att göras ordentligt, och det är inte många Lovecraft-utgåvor som lever upp till det. Givetvis är jag medveten om att min kritik delvis är orättvis, eftersom de korrigerade texterna har varit tillgängliga endast sedan 80-talet och jag därför inte kan ställa samma krav på texter publicerade i Sverige före detta datum, men man kunde åtminstone ha korrläst Deltas böcker.

    Vad beträffar Jungstedt så har jag faktiskt inte kollat hans översättningar och jag har inte heller läst dem på länge. Jag tror att jag tyckte att de var rätt OK. Jungstedt skrev inte heller så mycket om>/i> Lovecraft, så där kan jag inte kritisera honom heller. Jag kan bara minnas att jag sett EN rejäl groda och jag minns inte ens exakt vad den var (tror det var i förordet till Mannen i svart), men då måste man ju också komma ihåg att i princip all information om Lovecraft på den tiden kom från Derleth, som inte precis var någon forskare när det gällde Lovecraft utan snarare en glad fanboy (tänk Åke Ohlmarks och hans tidiga skrifter om Tolkien), och dessutom var inte mycket känt heller — vi vet idag så OTROLIGT mycket mer om Lovecraft. Jungstedt var t. ex. omedveten om Lovecrafts medverkan i skrivandet av Eddys ”De älskade döda” (fast han inkluderade den informationen i tredje upplagan av Stora skräckboken).

    Men att skriva dåligt och oinformerat om Lovecraft idag — som t. ex. i JVM 520 — finns det inga ursäkter för.

    Jag är också övertygad om att Delta översatte Omnibus-utgåvorna — eller de gamla Arkham House-texterna — eftersom de var de enda som fanns tillgängliga fram till 80-talet. Jag är också övertygad om att Sam J Lundwall Fakta & Fantasi fortsatte använda dem. Vad jag skulle vilja veta är vilken källa Lundwall använde när han översatte ”The Survivor” (Derleths ”postuma samarbete” med Lovecraft) och varifrån han fick tillkomstdatumet 1934 som han anger i Dagon. Såvitt jag vet stack Derleth aldrig under stol med att det var han som skrivit den och att den tillkom senare.

    Jag tycker gott man kan fortsätta tala om Cthulhu Mythos — det är trots allt ett etablerat begrepp. Vill man vara petig kan man sedan lägga till i subkategorin Derleth Mythos (Derleth, Lumley och de flesta andra pastischörer) för gott-mot-ont-vifta-med-ett-Elder-Sign-kärnbomba-R’lyeh-och-och-gå-hem-och-sov-gott-skolan av Cthulhu-skrivande.

    Det är i vart fall en bättre benämning än Hastur Mythos, som var Derleths första benämning, som Lovecraft själv avvisade.

    Lovecraft hänvisar i ett brev till Frank Belknap Long till ”self-blinded little earth gazers like Augie Derleth” (alltså humanocentriker som tror att mänskliga påfund som gott och ont har någon betydelse på en kosmisk skala), och det säger väl en del om vad han skulle ha tyckt om Derleths tolkning. Man måste dock respektera Derleth för att han tog med en sådan nedlåtande passage om sig själv när han gav ut <i<Selected Letters — fast å andra sidan var det projektet till större delen Wandreis skötebarn, så det är möjligt att Derleth missade den av den anledningen.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: