Artikel: Jens Heimdahl: Blind, tanketom och skrikande. Om falska citat och Lovecrafts mytologi i Sverige

Bästa vänner / läsare –

H. P. Lovecraft som person, författare och ett ämne ligger mig varmt om hjärtat. Och jag är ju inte ensam – det märker jag bland annat på de diskussioner i tidigare Lovecraft-inlägg som fortfarande pågår.

Jens Heimdahl har i en av dessa fortgående diskussioner föreslagit att hans publicerade artikel som diskuteras kan publiceras av undertecknad. Således har jag talat med redaktören på Aleph bokförlag: Rickard Berghorn, och fått tillåtelse även från honom.

Så nu får jag be om största möjliga… glädje. För den första professionellt publicerade artikeln här på Marmeladkungen. En mycket intressant början!

Blind, tanketom och skrikande.

Om falska citat och Lovecrafts mytologi i Sverige

Av: Jens Heimdahl

(Tidigare publicerad i tidskriften ”Minotauren, nr 19”,

samt i essä-antologin: ”I nattens korridorer. Artiklar om skräck och mörk fantasy.

Båda utgivna på Aleph bokförlag. Red: Rickard Berghorn.)

Den svenska uppfattningen om Howard Phillips Lovecraft (1890-1937) och hans mytologi har påverkats av två influenser som inneburit förvrängningar av hans idéer. Detta har dels skett genom de svenska utgåvorna av hans noveller, och dels genom rollspelet Call of Cthulhu.

Sedan Lovecraft först gavs ut i Sverige har minst tio olika översättare arbetat med hans texter. Men det har också vid flera tillfällen publicerats berättelser som tillskrivits honom, men som i själva verket haft August Derleth som upphovsman, Lovecrafts postume förläggare. Derleth önskade stöpa om Cthulhu-mytologin i en form som bättre passade honom själv. Därför manipulerade han texter av Lovecraft, och tillskrev honom andra som han inte skrivit.

Lovecrafts mytologi

Lovecraft tycks till en början ha skrivit sina noveller just som enskilda berättelser i syftet att de skulle vara skrämmande. Han såg till en början ingen egentlig mytologisk koppling mellan dem, men snarare en filosofisk sådan. I ett brev till sin redaktör på Weird Tales, Farnsworth Wright, 5 juli 1927, formulerade han sina tankar kring detta:

”Alla mina berättelser bygger på den grundläggande premissen att etablerade mänskliga lagar, intressen och känslor inte har något värde eller någon betydelse i det vidsträckta, allomfattande kosmos. För mig är en berättelse enbart barnslig, i vilken den mänskliga formen – de lokala mänskliga känslorna, omständigheterna och referensramarna – på ett självklart sätt antas gälla även i andra världar och andra universum. För att erhålla essensen av äkta främlingskap, oavsett tid och rum, måste man glömma att alla sådana saker som organiskt liv, gott och ont, kärlek och hat, och alla sådana lokala attribut som tillskrives den försumbara och tillfälliga ras som kallas mänskligheten, över huvud taget existerar.” Allteftersom Lovecrafts författande fortgick och han vävde samman, återanvände och korsrefererade till sina egna och andra författares mytologiska skapelser, växte dock en verklig fiktiv mytologi fram, även om han egentligen aldrig själv samlade den under en paraplyterm. Till och från nämner han i sina brev termerna ”Cthulhuism” och ”Yog-Sothothery” halvt på skämt. August Derleth förefaller ha varit mer angelägen i frågan och föreslog olika namn för Lovecraft (bl.a. Mythology of Hastur, vilket Lovecraft ogillade, eftersom namnet Hastur uppfunnits av Ambrose Bierce) men utan att få någon positiv respons. På det hela taget förefaller det som om Lovecraft såg det som viktigare med den bakomliggande tanken, snarare än mytologin i sig. Joshi och David E Schulz har uttryckt det som att Lovecraft i själva verket skapade en slags antimytologi. Detta eftersom de ser syftet med egentlig mytologi som ett sätt att rättfärdiga och förklara de gudomligas relation och interagerande med mänskligheten. Lovecraft – å sin sida – skapade en bild av utomjordiska väsenden som, förutom att de inte är gudar, i alla avseenden förefaller oförklarliga i sitt förhållande till mänskligheten. Beskrivningar av gudarna som blinda, tanketomma eller vansinniga, är vanliga hos Lovecraft och symboliserar för honom starkt främlingskap.

August Derleths manipulation

När Lovecraft avled 1937 var August Derleth med om att skapa Arkham House, ett litet förlag i syfte att ge ut Lovecrafts noveller i bokform. Samma år skrev han i sin nekrolog A Master of the Macabre:

”I ett av sina brev säger Lovecraft: ‘… alla mina berättelser, hur olikartade de än må vara, bygger på den ursprungliga legenden om att denna värld en gång beboddes av en annan ras vilken, genom bruket av svart magi, förlorade fotfästet och fördrevs, dock lever de fortfarande utanför, ständigt redo att åter igen ta herraväldet över jorden…’ vilket kan kännas igen som att i princip vara identiskt med den kristna mytologin rörande fördrivandet av Satan och de ondas ständiga närvaro och makt.”

Detta citat kom Derleth åren som följde att återanvända flera gånger. Men när han till slut blev ombedd att visa upp brevet så gick det inte. Det visade sig istället att citatet var hämtat från ett brev skrivet av en Harold S Farnese och inte kunde knytas till Lovecraft. Efter Lovecrafts död döpte Derleth mytologin till the Cthulhu Mythos och han klassificerade Lovecrafts noveller till att antingen vara en del av denna mytologiska svit eller tillskrev dem som mer allmänna skräcknoveller. Därmed gick en viktig del av Lovecrafts centrala tankegångar förlorade, eftersom han själv grundade alla sina berättelser på helt andra premisser. Eftersom Derleth nu också hade tillgång till Lovecrafts efterlämnade anteckningar, däribland en del idéskisser, lät han också publicera ett antal noveller som han själv kallade ”postuma samarbeten”, men som i själva verket nästan enbart var skrivna av honom själv. I dessa noveller lät han allt som oftast sina egna idéer om Cthulhu-mytologin florera.

I Derleths mytologi kallas den ras som en gång levde på jorden för De gamla gudarna, eller bara De gamla, bland vilka de flesta väsen ur Lovecrafts galleri ingår. Dessa har i sin tur blivit fördrivna av De äldre gudarna, en term som Lovecraft vid ett tillfälle använt, men antagligen utan att avse någon speciell kast inom sin egen panteon. Dessutom väljer Derleth ut fyra olika gudar att vara knutna till vart och ett av de fyra elementen. Han motiverar detta med att Lovecraft tidigare skrivit om dem i samband med ett visst element. T.ex. blir Cthulhu vattenelementaren, eftersom Cthulhu är fången under havet. Joshi har påpekat att Derleth själv, kanske med sin katolska tro som stötesten, inte kunde ta till sig Lovecrafts illusionslösa materialism och att han till följd därav önskade omforma mytologin.

Lovecraft introduceras i Sverige

Lovecrafts första introduktion i Sverige var blygsam. Första gången noveller av honom utgavs i bokform var 1955 i skräckantologin Mannen i svart, baserad på radioföljetong-en med samma namn som sändes av Sveriges Radio 1953-1955. Översättaren, Torsten Jungstedt som också producerade programmet i radio, kan sägas vara Lovecrafts svenska pionjär, och han reste till författarens hemtrakter för att göra intervjuer och söka material. De noveller som här publicerades översatta var The Outsider och The Picture in the House. (Spökhistorier och skräckberättelser stod vid denna tid inte särskilt högt i kurs och radioprogrammet blev bl.a. kritiserat eftersom man ansåg det dumt att sända för barn mitt i natten.) Jungstedt gav fyra år senare ut skräckantologin Stora skräckboken (1959), i vilken The Colour out of Space och In the Vault publicerades, och 1966 gavs Mannen i svart ut i en ny upplaga.

Nästa publiceringsvåg skedde en bit in på 70-talet när Sam J Lundwall, redaktör för Jules Verne-magasinet och en av Sveriges största science fiction-kännare, gav ut två volymer enbart tillägnade Lovecrafts texter. I den första Skräckens labyrinter (1973), vilken innehöll åtta tidigare oöversatta noveller, skrev han dessutom en presentation av författaren i vilken Cthulhu-mytologin omnämns. Här återges också det citat som Derleth hävdade var Lovecrafts, och därmed fick Derleth-mytologin fäste även i Sverige. Året efter förekom The Outsider i en antologi med tematiteln Monster (1974) i Wahlströms kiosklitteraturserie ”Kalla Kårar”. Lundwall följde 1975 upp sin utgivning med The Case of Charles Dexter Ward i nummer tre av Deltaserien ”Skräckens klassiker”. Samma år gav Wahlström ut en översättning av novellen The Horror from the Middle Span, som påstods vara författad av Lovecraft, men som i själva verket var en av Derleths ”postuma samarbeten med Lovecraft” och knappast innehåller något annat än Derleths egen text. Han har i novellen försökt återknyta till tidigare noveller av Lovecraft, bl.a. The Dunwich Horror och The Thing on the Doorstep, genom korsrefererande och återvändande av karaktärer. På ett nästan skrattretande sätt skiljer sig denna novell dessutom stilmässigt diametralt från Lovecraft. Miljöbeskrivningarna är förhållandevis torftiga och har på flera ställen fått stå tillbaka för dialoger. Det främmande väsendet tar dessutom gestalt av en vacker, naken kvinna, något som känns mycket främmande i en Lovecraftnovell.

Call of Cthulhu

Kring mitten av 80-talet slog rollspelshobbyn igenom i Sverige. I de svenska rollspelens kölvatten spreds också amerikanska och en del engelska spel av vilka många snabbt blev populära. Ett av de mest sålda och berömda av dessa spel, Call of Cthulhu, hade utgivits 1981 med undertiteln: Fantasy roleplaying in the Worlds of H.P. Lovecraft. Den påverkan detta spel kom att få på många svenskars bild av Lovecrafts mytologi skall inte underskattas. Det var kanske med hjälp av spelets kittlande illustrationer av kosmiska väsen, panikslagna vetenskapsmän i antika laboratorier och skuggor av tommyguns mot regnvåta gatstenar, som Lovecrafts namn blev mer vida känt även i Sverige. Kanske är det också passande att detta framförallt skedde inom en subkultur.

Den sammanhängande filosofin i spelet förefaller ganska lik den som Lovecraft tycks ha haft med sitt författarskap. Man tycks framför allt ha tagit fasta på Lovecrafts bakomliggande filosofi, mekanistisk materialism och ateism/agnosticism. Vissa inslag i spelet är ändå hämtade från Derleths mytologi, även om denna är nedtonad. Man skiljer t.ex. De äldre gudarna från De gamla, och antyder en uppdelning av gott och ont. I senare upplagor har man medvetet valt att utelämna Derleths idéer om ett kosmiskt krig i vilket De äldre gudarna fördrev De gamla. Den världsbild spelet presenterar är annars just den moderna lapp-täcksvarianten av Cthulhu-mytologin som skapats, och fortfarande skapas, av en uppsjö författare som använder vissa givna mytologiska korsreferenser och då och då, tillsynes Men vi skall här inte glömma att Call of Cthulhu är ett rollspel, inte en roman, och dess skapare Sandy Petersen tycks framför allt haft som syfte att skapa en fungerande och någorlunda lättillgänglig rollspelsvärld, inte i första hand att återge den bakomliggande filosofin i Lovecrafts noveller.godtyckligt, lägger till en ny gud eller bok.

Missuppfattningen cementeras

Efter det att Call of Cthulhu blivit populärt och Cthulhu-mytologin blivit ett etablerat begrepp hos tusentals rollspelande svenska tonåringar, tycks det plötsligt ha funnits ett helt annat utrymme att ge ut böcker med Lovecrafts noveller. Mellan 1987 och 1998 gav pionjären Sam J Lundwall ut inte mindre än elva volymer (se källförteckningen) som enbart hade Lovecraft som författarnamn, och det fanns en uttalad ambition att översätta och ge ut samtliga Lovecrafts verk. I förorden och baksidestexterna till dessa utgåvor återberättar Lundwall Derleths budskap att vissa av Lovecrafts berättelser kan sägas tillhöra Cthulhu-sviten, andra inte. 1996 gav han dessutom ut volymen Cthulhus arv, en antologi med berättelser som på olika sätt anknöt till Cthulhumytologin, något som visar att detta begrepp vid denna tid hunnit bli minst lika etablerat som namnet Lovecraft. Av dessa elva volymer var det dock fyra som, trots att de påstods ha Lovecraft som upphovsman, innehöll material som i själva verket författats av Derleth. Detta gällde främst den korta romanen Odjurets torn, som var en direkt översättning av berättelsen The Lurker at the Threshold, ytterligare ett av de ”postuma samarbeten” som Derleth påstod bygga på Lovecrafts material. I själva verket bygger denna roman på endast två sidor text med fragmentariska anteckningar av Lovecraft. Det märkliga är att berättelsen, så vitt jag har sett, aldrig tidigare varit publicerad med påståendet att Lovecraft skulle ha varit författare och detta ser ut att vara första gången som så sker. I förordet kallar Lundwall det för att Derleths ”avslutade” Lovecrafts roman. I novellsamlingen Dagon publicerar Lundwall Derleths novell The Survivor under Lovecrafts namn och senare i samma utgåva underlåter han att nämna Lovecrafts medförfattare Winifred V Jackson till novellen The Green Meadow. Samma misstag upprepas för novellen The Crawling Chaos i novellsamlingen Midnattsgästerna, där han också påstår att The Thing in the Moonlight är författat av Lovecraft, när det i själva verket endast är en liten del ur texten som hämtats ur ett av Lovecrafts brev, medan resten är en komposition av J Chapman Miske. Vad som sedan händer är än mer olyckligt:

I den sista volym Lundwall gav ut med enbart Lovecraft som författare hade temat myten om Necronomicon och titeln Necronomicon – de döda namnens bok. Här säger sig Lundwall samla utvalda delar av Lovecrafts texter med anknytning till detta fiktiva verk. Han kryddar det dessutom med en del egna välskrivna texter som behandlar Necronomicons historia i Sverige. Problemet är att de texter som sägs vara Lovecrafts uppdiktade citat ur detta verk, till större delen är hämtade ur romanen The Lurker at the Threshold, ett verk som vi tidigare konstaterat inte var skrivet av Lovecraft. Just dessa citat fångar essensen av Derleths mytologi. I samma volym påstår han återigen att The Thing in the Moonlight, The Green Meadow och The Crawling Chaos endast är Lovecrafts verk. Sammantaget med det faktum att Derleths falska Lovecraftcitat – upprepat både i baksidestexten och inuti denna volym, samt i förorden i ytterligare fem av de tio tidigare utgåvorna – gör att Lovecrafts egen idé effektivt, om än oavsiktligt, har negligerats i den svenska utgivningen. Senare har Lundwall också gjort ett uttalande om Lovecraft i Jules Verne-magasinet nr 510, 2002. Här skriver han att han tycker Lovecraft är ”litet töntig”, ett märkligt uttalande från en person som står bakom såväl initiativ till utgivning som översättning av mer än hälften av de texter som publicerats i Sverige av Lovecraft, och vilket kanske också förklarar misstagen som begåtts.

Efter att Lundwall lagt ner sin bokutgivning, kom inga nyutgåvor av Lovecraft på svenska förrän 2002, då nystartade Aleph Bokförlag utgav Necronomicon i Sverige. Denna novellantologi presenterade en nyöversättning av History of the Necronomicon, samt ett antal Lovecraftinspirerade noveller. Det är intressant att se hur denna bok medvetet anstränger sig att föra ihop Lovecrafts mytologi med svensk historia och svenska miljöer, både i form av ömsint skrivna pseudohistoriska artiklar och noveller. Utgivningen av boken kan sägas ha befäst Lovecrafts status som kultförfattare även i folkhemmet, och den fick stor uppmärksamhet i media. Bland annat sändes den i april 2003 som en komiskt spetsfundig radiopjäs med Louise Epstein som sig själv i huvudrollen. Förklaringen till detta intresse kan kanske sökas hos Sam J Lundwalls utgåvor under 80- och 90-talet, och det skulle vara förvånande om vi inte hittade flera gamla rollspelare i dagens kulturredaktioner.

Att återerövra Lovecrafts avsikt

Turerna kring Lovecrafts mytologi har varit minst sagt snåriga i hans hemland, och den roll August Derleth spelat är paradoxal. Det är i stor utsträckning tack vare hans pionjärarbete som Lovecraft idag är ett känt namn, samtidigt som en del av Derleths arbete medvetet syftade till att förvränga innebörden i den mytologi och filosofi Lovecraft ville förmedla. Med denna bakgrund är det till viss del naturligt att en del av dessa missuppfattningar sprids även till vissa av Lovecrafts förläggare i Sverige. Men det är mycket olyckligt när författarnamnen på de berättelser och texter som publiceras inte visar sig vara de rätta. Jag anser att detta i viss mån tyder på bristande litterär respekt och är något man förefaller ha varit förskonad ifrån i Lovecrafts hemland. Dessutom ser jag det som att Lovecrafts hela avsikt riskerar att gå förlorad, nämligen tillintetgörandet av mänsklighetens betydelse. För hur betydelsefull gör sig inte människan om hon konstaterar att ett uråldrigt väsen, som blint och tanketomt skriker i universums ödsliga rymder, dessutom är ondskefullt?

Källor:

Carter, L (1992): A Look Behind the Cthulhu Mythos. R Reginald, The Borgo Press. San Bernardino, Carlifonia

Derleth, A (1937): A Master of the Macabre. Utgiven av Joshi, S T (red.) 1996: Caverns Measureless to Man, 18 Memoirs of H.P. Lovecraft. Necronomicon Press. West Warwick

Joshi, S T (1996): A Subtler Magick – The Writings and Philosophy of H.P. Lovecraft. Tryckt 1999: Wildside Press. Berkley He-ights, NJ

Joshi, S T (1996): H.P. Lovecraft: a Life. Necronomicon Press. West Warwick

Lovecraft, H P (1925-1929): Selected Letters II. Red: Derleth, A & Wandrei, D. 1968: Arkham House. Sauk City, Wisconsin

Lovecraft, H P & Derleth, A (1974): The Watchers Out of Time and Others. Arkham House. Sauk City, Wisconsin

Schulz, D E (1987): The Origin of Love-craft’s ”Black Magick” Quote. I Crypt of Cthulhu n:o 48 , 1987, sid. 9-13. St. Johns Eve

Sam J Lundwalls Lovecraftutgåvor på Delta:

Gengångaren (1975 – nyupplaga 1987)

Vansinnets berg (1987)

Cthulhu 1 ( 1988 )

Cthulhu 2 ( 1988 )

Dito på Fakta & Fantasi:

Skräckens hus (1991)

Odjurets torn (1991)

Dagon (1992)

Midnattsgästerna (1992)

Skräckens labyrinter (1993 – nyupplaga av utgåvan från Askild & Kärnekull 1973)

Necronomicon – de döda namnens bok (1995)

Stora Necronomicon ( 1998 )

Annonser

~ av Fredrik F. G. Granlund på tisdag, 8 juli, 2008.

2 svar to “Artikel: Jens Heimdahl: Blind, tanketom och skrikande. Om falska citat och Lovecrafts mytologi i Sverige”

  1. Intressant inlägg. Köpte själv Call of Cthulhu när jag var fjorton (1994 mmm the year of the banjo)
    och spelade som en galning. Det har helt klart inspirerat och peppat mig till att skriva tentakelfyllda noveller. 😉
    Ha det gott herr Marmeladkung!

    Gilla

  2. Trevligt, Ingemar. Själv är även jag en gammal rollspelsräv, men spelade främst de olika varianterna av Drakar och Demoner, Mutant, osv. Dock ska sägas att Call of Cthulhu är synnerligen intressant! Jag ser fram emot att läsa din författardebut i nästa nummer av Eskapix – när vi blir buksvågrar, både du jag och Stewe Sundin. 😉

    Tack, och ha det gott herr Roos !

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: