Bokrecension: Människohamn av John Ajvide Lindqvist

Jag tror mig veta att merparten av mina läsare åtminstone känner till John Ajvide Lindqvist. Hur kan man inte göra det? Närmare alla skräckintresserade svenskar har väl åtminstone läst hans kritikerhyllade debutroman Låt den rätte komma in (?), och i det närmaste alla litteratur-relaterade bloggar ni kan tänka er skriver om och/eller
recenserar författarens romaner och novellsamlingen Pappersväggar. Vad har då lilla, lilla jag att tillföra för nytt angående hans senaste roman Människohamn? Tja, svaret är en smått annorlunda kritik. Jag har nämligen hakat upp mig på annat än massorna.

Jag förutsätter att ni kan handlingen: mamma, pappa och dotter är ute under en vinter på Domarö i skärgården. Dottern ser något som inte de vuxna ser. De är mitt ute på isen vid ett fyrtorn, och flickan försvinner – fast hon inte kan försvinna.

Åratal senare kommer pappan, Anders, tillbaka till Domarö, nedsupen, deprimerad, för jävlig, efter att ha separerat från sin kvinna. Han inser snart att dottern fortfarande lever – någonstans… Samtidigt visar det sig att något annat lever ett eget liv runt Domarö, och det är visst inte bara den lilla flickan som försvunnit genom åren.

***

Jag har ögnat igenom många recensioner om Människohamn, och de är i princip alla ytterst positiva. Själv är jag mer ambivalent. Visst är det välskrivet. Visst är det medryckande. Visst är det intressant. Men när jag hade läst ut boken kände jag mig smått lurad.

Slutet är nämligen allt annat än klockrent. Det kommer för snabbt, är alltför skruvat – och slutar för abrupt. Dessutom skiljer det sig från bokens övriga sidor på ett sådant sätt att det närmast gör ont i ögonen: Samma sak gäller det faktum att det slutar exakt som läsaren tror att det ska sluta. För hur ska ovanstående av mig kortfattade intrig avslutas? Jo, logiskt: Pappan får tillbaka sin flicka – ett lyckligt slut.

Men boken skulle vara så mycket bättre om slutet hade överraskat! En bra bok för mig är när man ungefär halvvägs frågar sig: Hur ska detta egentligen sluta? Hur fan ska detta egentligen sluta? Men i Människohamn gör man inte det, för man – även den mest oerfarne läsaren – vet hur det kommer att sluta. Och hur välskrivet och intressant alltsammans än är, så anser jag att slutet drar ned bokens helhet markant. Jag ska inte påstå att slutet är dåligt per se, men däremot att det är dåligt i jämförelse med resterande boksidor. Och för övrigt är boken för lång: tempot dras ned väldigt, och väldigt mycket skulle kunnat ha skurits bort för att handlingen skulle flyta på ännu bättre (för flyter gör den). På författarens hemsida finns för övrigt bortskurna stycken att läsa, som inte fick plats, men där borde publicerats fler i stället för i den här boken.

Andra recensioner är i det närmaste otvunget positiva. Men jag tror att recensenterna på Svenska dagbladet, Göteborgsposten, Expressen, Aftonbladet, tja u name it!, och på litteraturbloggarna som fått förhandsexemplar, hade fått ta emot mycket skit om de kritiserat Ajvide Lindqvist ens det minsta. Det har liksom – sedan Låt den rätte komma in – blivit på modet att förbehållslöst tycka om denne Sveriges nye Stephen King (vem var förresten den gamle? Har vi haft någon tidigare?)

Vidare känner jag som författare och som synnerligen van skräckläsare att hela boken efter en genomläsning känns alltför utstuderad. Det finns mycket att invända mot detta mitt resonemang, men faktum är att det känns (minst sagt) lite VÄL utstuderat. Detta är okej om slutet överraskar. Men det gör det inte i Människohamn. Mitt problem här handlar om att allting i boken hör ihop, att det finns en mening med precis allt, samtidigt som man inte får reda på meningen eller hur meningen eller vad det nu är är möjlig. Visst är det bra att inte avslöja vad som hänt, men när allting icke-övernaturligt hänger ihop på ett övernaturligt sätt blir det närmast löjligt. Men jag är en synnerligen van läsare, och räknar inte med att andra håller med mig – eller, för den delen, kommer att hålla med mig efter en genomläsning.

(Många av er som läser denna min kortfattade recension tänker förstås att: ”Gör det bättre själv då!” Och det kommer jag också att göra. Kanske inte bättre. Men annorlunda.)

Det jag ser som mest positivt i Människohamn är berättarsättet. Ajvide Lindqvist har struntat i den gängse romannormen, istället skapat en egen postmodern variant. Berättelsen, dialogen, miljöerna, spökena, personerna – allt detta är väl skrivet och beskrivet. Andra bloggar och tidningar och tidskrifter hänger upp sig på detta – och kanske särskilt på de Morrisey och The Smith-citerande flakmopedåkande spökena.

Men det som verkligen får mig att haja till är berättartekniken. Det liknar jag vet inte vad, men det fungerar. Lustigt nog har jag inte funnit någon annan recension (även om jag inte letat alltför hårt) som observerat och berömt detta – för berömmas ska det! Inledningsvis var jag skeptisk, icke-numrerade kapitel som delas upp i underkapitel, och jag hajade särskilt till i ett underkapitel – OM DOMARÖ OCH TIDEN –  i bokens början (s. 35, tror jag) som lyder enligt följande:

Under denna berättelses gång blir det då och då nödvändigt att hoppa tillbaka i tiden i syfte att förklara någonting i nutiden. Det är beklagligt men oundvikligt.

Domarö är iingen stor ö. Allt som har hänt lever kvar och påverkar det nuvarande. Platser och föremål är laddade med betydelser som inte glöms i första taget. Vi kommer inte undan.

I det större perspektivet är detta en mycket liten berättelse. Den ryms till stora delar i en tändsticksask.

Detta berättarbegrepp är synnerligen intressant. Det är bara i detta underkapitel han går in på exakt detta sätt, men man känner av författarens röst då och då (särskilt i första romanhalvan) och det blir därmed postmodernistiskt, och en udda svensk berättarteknik. Berättandet hoppar fram och tillbaka i tiden; och på ett effektivt sätt. Vi följer inte bara nutiden, utan backar även så man får veta vad som hände de olika personerna när de var unga (och/eller yngre) – men vi får även reda på berättelser om platser och spridda anekdoter om andra bipersoner eller nytillkomna sedan länge döda. Ibland är det intressant. Ibland är det mer intressant.

Efter att ha kommit in i läsningen uppskattar man den i det närmaste lika mycket som författarens generösa miljöbeskrivningar, personporträtt och allmänt vemod – vilket författaren onekligen behärskar. Men det är många som gör det! Många, många, många fler än bara den här författaren. Jag förstår inte varför alla hänger upp sig på just Ajvide Lindqvists miljöer och personporträtt. Jag imponeras snarare av hans sätt att berätta och att kunna hoppa i tiden på det sätt han gör. Det som gäller är att tillägga något nytt till skräckhistorien, och det har han faktiskt lyckats med i och med berättartekniken.

Människohamn är en bra roman. Den kommer inte upp till samma höjd som debutromanen Låt den rätte komma in, men överträffar däremot zombieromanen Hanteringen av odöda och novellsamlingen Pappersväggar. Kritik ska läggas på avslutningen – vilken jag anser förstör romanens helhet – och på att allt är så OTROLIGT NÄRMAST LÖJLIGT PASSANDE samtidigt som alltsammans inträffar just under romanens tidsperspektiv. Inte så konstigt för berättelsen, kan tyckas. Men det är för utstuderat sett till helheten, även om mycket är väldigt bra.

Ändå vågar jag påstå att detta är sommarens bästa svenska roman.

Och jag hoppas innerligt att fler svenska förlag vågar satsa på skräckromaner, eller åtminstone på övernaturliga romaner. Här finns en framtid!

Annonser

~ av Fredrik F. G. Granlund på onsdag, 6 augusti, 2008.

8 svar to “Bokrecension: Människohamn av John Ajvide Lindqvist”

  1. Jag har idag reserverat debutromanen.
    Jag har tidigare aldrig läst något av Lindqvist.
    Ska bli intressant.
    mvh
    s.

    Gilla

  2. Jag inser att du inte läst något av Ajvide Lindqvist – men ingenting är för sent för den som är mogen.

    Med ärligt samvete: jag rekommenderar hans debutroman: Låt den rätte komma in. Tycker du om den kan du läsa vidare. Och du KOMMER att tycka om den!

    Mvh
    F. G.

    Gilla

  3. Hej, du;

    Jag håller med dig. Insåg själv att det skulle ha blivit en ”bättre” roman om jag hade strukit typ 20 procent och gjort slutet mer vagt/metafysiskt. Men sedan tänkte jag att jag ger fan i det. Jag gillar det här. Och börjar jag tänka för mycket i de banorna kommer jag till slut att bli ängslig och inte våga skriva något. Så jag lät det vara, med berått mod.
    Kul att du gillade sättet att använda berätarrösten. Förlaget var tveksamt, men jag framhärdade.
    Lycka till med eget skrivande.

    Vänliga hälsningar

    John

    Gilla

  4. Ah, mycket trevligt att höra av dig John. Även synnerligen intressant att författaren själv instämmer i min kritik att boken borde kortats ned. HÅller du inte med om att alltför få recensioner tar upp just berättarsättet; utan istället koncentrerar sig på t.ex. dina spöken, personporträtt och miljöskildringar (vilka dock ska påpekas är mycket skickligt skrivna)?

    Jag gillar dina böcker starkt, och tvivlar inte ett dugg på att du kommer att överträffa dig själv. Keep up the good work!

    Gilla

  5. […] (Jag har tidigare skrivit liknande kritik om slutet på John Ajvide Lindvists, vid skrivandes stund senaste roman, Människohamn, – vilket författaren ifråga själv på sätt och vis berömde här på Marmeladkungen. Detta kan du läsa här.) […]

    Gilla

  6. Jag läste den för snart tre år sen… men det var väl inte åratal senare pappan kommer tillbaka…

    utan snarare några månader??

    Gilla

    • Din kommentar gör mig väldigt osäker – nu är det ett bra tag sedan jag läste romanen ifråga, och jag vågar inte längre uttala mig i ämnet. Du kanske har rätt. Bara i så fall underligt att ingen annan påpekat felet för mig. Jag låter min text bero, med behåll. Tack för kommentaren.

      Gilla

  7. […] funnit den kritik som han själv upplevde om sitt verk, och han förklarar i sin kommentar här på Marmeladkungen att han håller med mig – och nämner också bokförlaget Ordfronts kritik mot hans stil i denna […]

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: