Den verkliga skräcken – det värsta bland det som inte är det värsta

0.

När idrottsmän som precis vunnit något stort blir tillfrågade hur det känns, svarar man nästan alltid, som om det vore en standardreplik, att: ”Det går inte att beskriva!”

Om man sedan istället tar min familjs nuvarande mardrömssituation, vilken minst sagt är en mardröm, men som dock inte alls trotsar all beskrivning, kan vi se en stor diskrepans! För åtminstone jag kan mycket väl beskriva vad jag känner. Och nu börjar jag med det senaste som hänt, vilket är viktigast, och arbetar mig bakåt.

1.

Det viktigaste av allt är att Vincents första hjärtoperation lyckades.

Jag visste dock att min son skulle klara av detta, och att hans föräldrar skulle kunna vara starka – vi hade inget annat val. Hjärtkirurgen Boris Nilsson (känd bla. från Expressen) ingav åtminstone mig ett lugn före operationen. 

Samtidigt lyckades kirurgen ifråga göra mig mer orolig inför framtiden, eftersom den operation som Vincent nu i tisdags genomled är den absolut minsta av de minst tre. Detta då man den här veckan inte behövde använda hjärt- och lungmaskin. Fast för ett spädbarn är det naturligtvis mycket jobbigt att öppna upp bröstkorgen – men det är det självklart för vem det än må drabba. Problemet låg snarare för kirurgen i att finna rätt styrka att dra åt det snöreliknande föremål som monterades på lungpulsådern, för att minska trycket på lungorna. Det kunde bli en andra operation redan den här veckan. Och först trodde man att lungpulsådern var för dåligt åtdragen, men efter ultraljud och röntgen under onsdagen, samt ständig övervakning, visade det sig lyckligtvis att så inte var fallet.

För vid fyra-fem månaders ålder ska man gå in i Vincents hjärta genom ljumsken för att undersöka det ytterligare – inte direkt dödligt, men naturligtvis jobbigt. Detta skulle, enligt vad som tidigare varit sagt, gjorts nu i måndags, dagen före operationen, men blev alltså uppskjutet eftersom ett av pojkens tre hål i hjärtat hade tätats sedan han för ca. tre veckor sedan senast undersöktes i Göteborg.

Skräcken för min del har snarare rört sig om vad som kommer att hända om några månader. Under Vincents (minst) två följande operationer (och då räknar jag inte med när man går in genom ljumsken), då man knyter nya kontakter (så att säga) inne i hjärtat, byter plats på vener och artärer och förändrar blodets flöde inne i hjärtat, blir det värsta min stackars son tvingas genomlida. Och oddsen för att han ska dö blir mer favoritartade i jämförelse med tisdagens mer rutinmässiga ingrepp (vilket var nog jobbigt!).

Då används hjärt- och lungmaskin och det är inte alls något som kan påstås vara ett ”rutiningrepp”. Så min rädsla är på sätt och vis framskjuten, och var det redan innan denna operation, mycket för hjärtkirurgens lugn och kompetenta attityd/sätt.

Nästa operation blir när Vincent är cirka sex månader! Och för er som inte vet fyller han en månad nu på fredag.

2.

Sedan har vi min själsliga smärta. För att efter en operation se sitt barn lida med slangar överrallt, att se ens enfödde son, knappt en månad gammal skrika förtvivlat och att inte kunna få fram ett ljud på grund av att respiratorns slangar går emot hans stämband, tja, det gör så ont i mig att det många gånger de senaste dagarna varit nära att svimma. Trots allt morfin, dopamin, Kalium, vätskedrivande, dränage, EKG, kateter, klämmor, – och så vidare i vad som för mig påminner om en oändlighet, så gör det ont, så ont att se min son lida på detta sätt. För lider gör han. Och lider – det gör även vi!

3.

Nu backar vi längre bak, innan operationen. För nämnas bör ett tillfälle före operationen som drog ut i många, många timmar. Det började med när först två sjuksköterskor/barnsköterskor skulle ta ett blodprov samt sätta in en PVK (plaströr i venen inför narkosen) och inte lyckades med detta på vad som kändes som ett tiotals stick i armveck och huvud. De ringde sedan narkosavdelningen för att narkosläkare skulle ta över, eller åtminstone försöka (narkosläkare är tydligen bättre på detta), och jag och Jennifer följde med. Men jag klarade helt enkelt inte av det hur länge som helst utan tvingades lägga mig på en bår och få syrgas. Min son led – gallskrek. Det var fruktansvärt! Och vad hjälpte det förresten att det var narkosläkare, för de stack Vincent minst lika många gånger och inte lyckades de bättre. Så till slut fick de ge sig och pojken fick vila ut någon timme. Sedan kom någon från labb och stack honom i foten – ett stick! – och tog lite blod, och så var det över.

Visst kan man som förälder i vårt nuvarande, och särskilt dåvarande, chocktillstånd irritera sig över småsaker. Detta är psykologiskt riktigt – eller åtminstone naturligt. Och både jag och Jennifer var förtvivlade – för varför kunde man inte gjort så från början, när man märkte hur svårt det var att sticka rätt? Varför var vår lille pojke tvungen att lida så mycket och så länge i onödan?

4.

Nu återvänder vi till min inledning – om att idrottsmän aldrig riktigt kan beskriva lyckan när de vunnit något stort (vilket filosofiskt i och för sig är en beskrivning per se, men ni förstår nog vad jag menar) – så går det att beskriva känslan inför den verkliga skräcken: att min son ska lida och sedan dö:  

5.

Den verkliga skräcken är overklig!

Annonser

~ av Fredrik F. G. Granlund på torsdag, 14 augusti, 2008.

6 svar to “Den verkliga skräcken – det värsta bland det som inte är det värsta”

  1. Hej herr Marmeladkung. Vill verkligen skicka ett textmässigt stöd åt dig i den jobbiga situation du befinner dig i.
    Jag tackar även för ditt besök på min blogg. Det finns nu en slags förklaring till Röv-O-Metern i ett nytt inlägg. 😉

    -Roos-

    Gilla

  2. Jag blir smått yr bara jag läser om vad du är med om…

    Gilla

  3. Jag bugar och är en bock! Dum i huvudet, psykiskt störd på papperet, och allmänt underbar som person. TACK!

    Gilla

  4. Det gläder mig storligen att operationen gick bra. Tusan så jobbigt! Tänker på er.

    Yrs
    Martin

    Gilla

  5. Tack, Martin – och alla ni som läser och bryr er. Det finns inte tillräckligt med ord för att förklara vad jag känner när jag inser att andra bryr sig om mig.

    Gilla

  6. […] Den värsta skräcken – det värsta bland det som inte är det värsta […]

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: