Det är inte konstigt att man blir osams när man är osams med samvaron!

Bakgrunden: Jag & min kvinna, Jennifer, har en hjärtsjuk son, Vincent, som opererades i tisdags. Han klarade operationen. Jag ville därför nu på fredag träffa mina fantastikvänner i Göteborgsområdet, för att fira & för att få tankarna på annat håll – samt för att knyta kontakter (utanför min sons hjärta!).

Min kvinna, Jennifer, väckte mig i morse, förtvivlad, ilsken, & irrationell. Hon ville inte att någon skulle få träffa vår son, Vincent – & jag fick visst inte träffa någon annan fantastikintresserad i Göteborgsområdet.

Men. 

Jennifer har helt rätt – för ser jag ur hennes perspektiv borde jag inte gå ut & festa med någon/några som hon ogillar eller aldrig träffat, när vår son ligger på sjukhus. Men så valde jag direkt, utran vidare diskussion, att ställa in fredagens tänkta möte.

Problemet ligger i det sätt Jennifer framfört det hela på, direkt när jag vaknade, & egentligen flera gånger innan det tidigare under morgonen, när hon slog i dörren flertalet gånger, väckte mig för att säga att hon skulle besöka vår son Vincent – när jag inte blev tillfrågad om jag ville följa med…

Jag märkte att hon var sur, & hon har varit sur mest hela veckan, trots att jag gjort vad jag kunnat för att vara vänlig, stöttande & snäll (men jag kunde naturligtvis varit mer…). Det spelar liksom ingen roll med mina behov, för Jennifer & särskilt Vincent måste gå före; & att jag är lugn nu, & glad, för att Vincent är färdig för den här gången, för att det enklaste – då svåraste  – är över, över, över – vilket &så var orsaken till att jag tänkte på mig själv (vilket jag i & för sig gjort hela denna tid, & även i detta nu när jag skriver dessa bokstäver) & ville träffa likasinnade människor som bryr sig om mig & Vincent & Jennifer & som jag dessutom vill ska få träffa min son – för jag är sjuk, psykiskt störd, men & så stolt, så stolt, över att ha fått Gudarnas nåd & en så vacker son.

Att jag sedan har problem, psykiska & fysiska, & tycker om att dricka, ja, det gör inte saken lättare för Jennifer.

& inte heller för mig. Hur mycket jag än försöker. För det gör jag verkligen: JAG FÖRSÖKER!

Jag hoppas nu bara att Jennifer märker hur mycket jag egentligen gör för henne bara genom att vara med & stötta med min närvaro, stötta upp med min fysiska person & genom att låna ut pengar & vara vänlig. Jag upplever att hon inte uppskattar min närvaro, eller något jag gör. Vilket psykologiskt sett troligen är normalt.

Men för mig känns detta för lite – fast jag innerst inne vet att jag inte bör känna så, då jag inte kan göra mycket annat. 

Kanske är det &så därför jag dricker, kanske är det därför jag satt & skrev inatt & drack en massa öl, & därför Jennifer såg ölburkarna i morse & blev ilsken, medan jag planerade sammankomsten för fantastikskribenter i Göteborg nu på fredag, som jag beundrar, är intresserad av & vilka förhoppningsvis är intresserade även av undertecknad.

Jag ville fira Vincents framgång, i & med den framgångsrika operationen, tja, få möjligheten att slappna av lite & tänka på annat; när jag tänker efter: en möjlighet, som inte Jennifer, men som hon borde ha, eller på något sätt borde skaffa sig – vänskap.

Det är inte bra att jag blev så besviken direkt när jag vaknade. Inte alls. Det är heller inte bra att Jennifer inte sade vad hon ville på ett annat, lugnare sätt. Det är väldigt mycket som inte är bra!

Men att jag sitter på distans & skriver dessa bokstäver (som jag ikväll publicerar på min blogg) känns bra. Man ska, enligt psykologi och Hjärteföreningen, skriva av sig när något känns jobbigt (vilket i det här fallet innebär ALLTING!). Att jag sedan publicerar mina ord på Marmeladkungen är mitt val, som Jennifer INTE kommer bli glad för. Jag sitter & inser att jag borde stå på mig – vara lite egoistisk, men jag gav med mig direkt i morse, utan vidare diskussion…

DET SVÅRASTE ÄR OFTAST DET ENKLASTE – OCH DET ENKLASTE ÄR OFTAST DET SVÅRASTE. 

Det är vad jag brukar säga. Jag har själv hittat på denna mening; ett av mina valspråk. & i detta fall kanske jag varit en egoist! Men att Jennifer inte förstår hur mycket morgondagen hade betytt för mig (samt att hon misslyckats med att föra en dialog om morgondagens möjlighet) – det säger en hel del. Det är inte första gången jag ställt in möten med likasinnade & inte första gången jag svikit mina vänner för att ställa upp på…

Jag är inte en  egoist, därför att jag inser att jag är en egoist…

Tänk efter. Det stämmer.

Advertisements

~ av Fredrik F. G. Granlund på fredag, 15 augusti, 2008.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: