Filmrecension: Den pseudo-biografiska filmatiseringen av Robert E. Howards liv; The Whole Wide World

Jag vill härmed uppmärksamma den pseudo-biografiska (lågbudgetfilmen) The Whole Wide World, som är baserad på och handlar om pulpförfattaren Robert E. Howard, författare till Conan, och brevvän med H. P. Lovecraft.

Mina läsare har säkerligen läst åtminstone något av Robert E. Howards noveller/romaner/novellsamlingar, mest troligt Conan, eller någon annan av denne pulpförfattares noveller – i något sammanhang. För dessa sammanhang är många – serietidningar, dataspel, rolllspel, tidiga (och dåliga) översättningar i Äventyrsspel fantasyserie, ojämna, översatta av olika personer, och likt hur August Derleth använde anteckningar från Lovecraft anteckningsbok, vissa skrivna mestadels av L(yon). Sprague de Camp. men med Robert E. Howard som medskribent, efter dennes självmord.

Rörande filmen The Whole Wide World kan jag dock bara påpeka följande: det rör sig om skådespel istället för effekter. Det rör sig om sanningsenligt material, trovärdigt trots att jag inte läst Novalyne Price Ellis memoar ”One Who Walked Alone” om Robert E. ”Bob” Howard – vilken filmen ifråga filmen är baserad på.

Men det är en verkligt fantastisk film, där skådespel och sanning i berättandet står i fokus. Istället för action och effekter. Det rör sig om en omkomplicerad utmärkthet! Och, för en gångs skull, vill jag påstå att den svenska titeln är bättre än originalet: ”Sista telegrammet från Cross Plains

Men jag är numera en professionell filmkritiker; varför jag måste ha invändningar. Jag tar inte en filmrecension av denna kaliber alltför allvarligt, men jag älskar denna film, på grund av skådespelet, och utnyttjandet av den låga budget den faktiskt hade. Robert E. Howard framstår (särskilt mot slutet), så att säga, som en obehaglig antihjälteaktig hjälte.

Det enda jag har att invända emot är hur lite relationen gentemot hans mor utvecklas, liksom det faktum att man inte får se (spoilervarning!) honom ta sitt liv. Men samtidigt stämmer alltsammans om man ser det ur Howards kvinna Novalynes synvinkel Jag tror dock inte att detta är något någon som inte läst de gamla, kända, pulpförfattarna innan bryr sig om!

Detta rör sig inte om en skräckfilm; snarare om ett välspelat kärleksdrama. Men jag vill ändock rekommendera denna film till alla som är ens det minsta intresserade av Weird Tales/pulp-författaren Robert E. Howard, tja, till och med till de Lovecraft-intresserade, då även denne ingår i filmen (i dialogen) vid åtminstone två tillfällen.

Rekommenderas!

Annonser

~ av Fredrik F. G. Granlund på lördag, 18 oktober, 2008.

11 svar to “Filmrecension: Den pseudo-biografiska filmatiseringen av Robert E. Howards liv; The Whole Wide World”

  1. Tack för den. Jag har alltid funderat över om denna film är värd sitt salt. Nu vet jag.

    (Jag bedrev en gång en R. E. Howard-fan club med medlemsfanzine och allt. Annons i Äventyrsspels böcker gav oss snabbt över 50 medlemmar. Denna klubb blev en legend i sig själv, värd att berättas någon gång framför en sprakande brasa…)

    Gilla

  2. Kan inte annat än instämma — en fantastisk film!
    Regissören och skådespelarna hade dessutom fördelen att få träffa Novalyne Price Ellis i egen hög person under arbetet med filmen (hon gick bort 1999).

    Gilla

  3. Svensson: Jaså, var det du som hade den klubben. Jag var med i den.
    Filmen har visats på tv och jag råkade väl slå på den mest av misstag någon gång. Den hade redan börjat då, men det jag såg var helt okej

    Gilla

  4. Pål Eggert: Jag blir personligen väldigt intresserad av Robert E. Howard-fancluben. Finns den kvar? I så fall har du en självklar medlem i mig. Du har ett forum i och med Marmeladkungen att publicera gamla medlemsbrev i – om du så önskar. Tror mina läsare skulle vilja läsa dem. Hör av dig!

    En fråga jag har till er som läst mer av/om Howard än undertecknad: stämmer det överens med hur Howard var? Jag anser att skådespelet är fantastiskt, särskilt gestaltningen av Howard himself, men har svårt att jämföra det med verkligheten – har nämligen inte läst någon biografi om honom, och än mindre boken som filmen baseras på. Stämmer det? Var Howard en sådan särling? Jag saknar samspelet med hans mor, vilket dock stämmer då filmen är baserad på kvinnans upplevelser… Tycker det hoppar lite snabbt i tiden, men ändå – fantastiskt! Vad säger ni?

    Martin A: Filmen är till och med dedikerad till Novalyne Price Ellis! Pga hennes arbete och delaktighet i filmen (jag gillar inte René Zellweger i vanliga fall, men i denna roll är hon ruskigt bra!)

    Gilla

  5. Jo, Howard var lite speciell, får man väl säga — bl. a. tycks han ha haft vissa humörsvängningar, även om det har ifrågasatts att han var manodepressiv. Motivet till hans självmord är extremt komplicerat, och tolkningen ”sorg över att mamma var döende” är tämligen off — Howard hade redan flera år tidigare talat om att ta livet av sig, men stannade kvar eftersom hans mamma fortfarande behövde honom.

    Det finns två biografier över Howard, Dark Valley Destiny av L. Sprague de Camp, Catherine Crook de Camp & Jane Whittington Griffin samt Blood and Thunder av Mark Finn; Rusty Burke (Howard-forskningens motsvarighet till Joshi) jobbar på en egen biografi men är för närvarande upptagen med att redigera de suveräna Del Rey-utgåvorna av Howards verk.

    Experterna dömer ut De Camps biografi fullständigt av diverse komplicerade skäl, av vilka ett är att De Camp utgick från slutsatsen att Howard var galen och sedan konstruerade sin biografi kring detta, och ignorerade eller vinklade allt som talade emot detta. Han stötte sig så svårt med folk han intervjuade i Cross Plains — av vilka många kände Howard själva; boken kom ut 1980 så många av dem var i livet — att många av dem vägrade prata med andra forskare efteråt. Lyckligtvis finns allt hans arbetsmaterial bevarat, men f-n vet hur mycket som gick förlorat när han trampade folk på tårna. Du kan ju bläddra igenom Leo Grins fina blogg http://www.thecimmerian.com eller den officiella REHUPA-siten http://www.rehupa.com (den senare har kört en låååång artikelserie om De Camps inverkan på hur Howard och hans verk har uppfattats efter hans död, och det är ingen vacker syn).

    Mark Finns bok, däremot, kan jag rekommendera. Den är inte så farligt dyr och finns i tryck, tror jag. Finn håller på att ragga förläggare till en inbunden, uppdaterad utgåva också.

    Det har i dagarna släppts en bibliografi också, The Neverending Hunt av Paul Herman (mitt eget ex ramlar ner i brevlådan på onsdag). The Robert E. Howard Foundation håller på att ge ut samtliga Howards bevarade brev (tyvärr bara 330 st.) i tre volymer, och ska följa upp dessa med Howards samlade dikter (troligen redan i vinter).

    Gilla

  6. TACK för ett utmärkt utförligt och särdeles intressant svar, vilket förhoppningsvis många läser och tar till sig utav.

    En fråga: du nämner att Howard bara skrev 330 brev, vilket verkar troligt. I filmen blir han kontaktad av H. P. Lovecraft via sin förläggare och via sin moder av H. P. Lovecraft – strax före självmordet (?). Hur många brev vet du är skrivna mellan dessa båda författare? Själv har jag blivit smått missledd/missinformerad – trott att det rör sig om en längre brevväxling, men så tycks ju knappast vara fallet!

    Jag blev själv förvånad över att Howard blev kontaktad av Lovecraft, och dessutom så nära inpå sin förestående död.

    mvh, F. G.

    Gilla

  7. Det är bara 330 brev som är bevarade — hur många han skrev totalt är okänt, men han är säkert inte ens i närheten av Lovecrafts 60-80 000.

    Brevväxlingen dem emellan inleddes 1930, när Howard skrev till Weird Tales och påpekade en tokighet i ”The Rats in the Walls”, som just hade nytryckts i tidningen. Howard lade märke till att berättaren på slutet babblar på gaeliska, vilket måste förmodas vara ett språk som berättarens förfader behärskade (man kan se hur berättaren så att säga ”går tillbaka” genom nedärvda minnen) — men med tanke på var novellen utspelar sig borde walesiska ha varit mer sannolikt. Farnsworth Wright på WT tyckte att brevet var så intressant att han vidarebefordrade det till Lovecraft, som för Howard medgav att han hade plankat de gaeliska orden rakt av från Fiona McLeods (pseud. för William Sharp) ”The Sin-Eater” och hoppats att ingen skulle märka det.

    Lovecraft och Howard brevväxlade sedan i sex år, ända fram till Howards död. Alla Howards brev till Lovecraft finns bevarade (Howard var en av de ytterst få brevvänner vars samtliga brev Lovecraft sparade), men tyvärr blev Lovecrafts brev till Howard förstörda av misstag på 40-talet, och det enda som finns kvar är nu de transkriberingar (ej fullständiga) som Arkham House lät göra innan dess. Det som finns kvar av brevväxlingen omfattar ca 400 000 ord, av vilka Lovecrafts bevarade brev står för lite över 150 000. Jag har ännu inte fått den tredje volymen av Howards samlade brev, så jag vet inte hur många han skickade till Lovecraft, men den samlade korrespondensen mellan dem skall ges ut nästa år.

    Jag minns inte hur det var i filmen, men i vilket fall som helst var Howard och Lovecraft gamla brevvänner vid tiden för Howards död.

    Gilla

  8. Fredrik: Klubben avslutades av dess grundare för bra länge sedan. Jag har fanzinen någonstans bland en massa andra papper (slänga, vad är det?) och det var väl en prenumeration på dem som var klubbens huvudsakliga funktion.
    För övrigt verkar de Camp ha varit en socialt inkompetent klåpare.

    Gilla

  9. Det var alltså jag och inte Pål Eggert som drev föreningen. Eggert var medlem (hej förresten PE, jag kände nog igen namnet)…)

    Jag och en fan vid namn Magnus Eriksson redigerade medlemsbladet. Johan Anglemark på Äventyrsspel gjorde annonser och tryckte. Bland annat körde vi en lång minnesartikel över Howard, skriven av E. Hoffman Price; ett slags porträtt.

    Gilla

  10. Svensson: Price skrev mängder av minnesartiklar om pulpförfattare han kände (han har distinktionen av att ha varit den ende som träffade alla tre av ”De tre stora” — Smith, Howard och Lovecraft), tyvärr av lite varierande kvalitet. Alla finns samlade i Book of the Dead, utgiven av Arkham House.

    Gilla

  11. E. H. Price är ett kapitel för sig.

    Antagligen kommer han att gå till historien just för att ha känt ”de tre stora” och skrivit om dem. Hans egen fiction var ju sedvanlig hackwriting, ”publish and be damned and cash on the table”…

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: