Hur ska man värdera de svenska Lovecraft-översättningarna?

Under veckan som gått har de flesta svenska Lovecraft-översättningarna sålts på Tradera – auktioner som jag följt med ett intensivt intresse, för att jag dels ville bjuda/köpa och dels för att jag inte kunde. (Mina pengar är slut, och jag är återigen utblottad (om man inte räknar med mindre skulder jag kan få in framigenom).)

Här följer böckernas titlar och vad de såldes för, samt inom parentes antalet bud:

Skräckens labyrinter – 301 kr (8 bud)

Odjurets torn – 330 kr (14 bud) (OBS – originaltitel: The Lurker at the Treshold, inte skriven av H. P. Lovecraft utan av August Derleth!)

Midnattsgästerna JVM-serien – 510 kr (15 bud)

Skräckens hus – 170 kr (11 bud)

Dagon – 510 kr (9 bud)

Följande ingår inte i JVM-serien:

Cthlhu 1 – Delta skräckens klassiker – 125 kr (5 bud)

Den fantastiska romanen 2 – 59 kr (1 bud)  (OBS, bara en novell av Lovecraft)

Samtliga häftade och publicerade av Sam J. Lundwall på bokförlaget Delta (eller möjligen på hans andra bokförlag: Fakta & Fantasi, under tidigt 90-tal. De fem första ingår i ”JVM-serien”.

Intressant att notera i sammanhanget är för övrigt att alla utom två i JVM-serien ropades in och köptes av samma köpare…

Frågan är nu om dessa auktionspriser ger oss ett humm om vad de svenska Lovecraft-översättningarna är värda…? Vad tror ni? Är det rimliga priser? Någon som vet något om hur stora upplagor Delta (eller förlaget Fanta & Fantasi) hade på dessa böcker? Är det vidare rimligt att anta att boken Skräckens hus är värd minst av JVM-böckerna? Ser man till antalet bud är Midnattsgästerna populärast – är det den bästa boken av dem? Jag har många frågor! Är det någon som har någon av dessa att sälja mig?

Annonser

~ av Fredrik F. G. Granlund på måndag, 20 oktober, 2008.

15 svar to “Hur ska man värdera de svenska Lovecraft-översättningarna?”

  1. Jag tror inte Fakta & Fantasi-serien sålde så bra (böckerna fanns bara tillgängliga direkt från Fakta & Fantasi och från SF-Bokhandeln), och alla osålda ex förstördes av Lundwall så småningom, så de är i alla fall sällsynta. Och ”sällsynt” driver förstås upp priset.

    Kvalitet? Nja… Böckerna är slarvigt redigerade (innehåller noveller som inte är skrivna av Lovecraft, och på noveller som har en medförfattare är dennas namn inte utsatt), och översättningarna är baserade på de okorrigerade texterna. Delta-boken är fläckvis uschligt översatt och definitivt inte korrläst (det var de aldrig, har jag hört av insatta källor).

    Ingen av böckerna är väl bättre än någon annan, skulle jag säga. Midnattsgästerna kanske lockar fans av ”Reanimator”, eftersom titelnovellen heter ”Herbert West — Reanimator” på engelska.

    Jag har själv inga Lovecraft-böcker på svenska utom sådana som jag själv har varit inblandad, och kommer definitivt inte att bränna pengar på dem heller. Behöver jag dem i forskningssammanhang kan jag gå till universitetsbiblioteket och titta i dem.

    Gilla

  2. Ha, intressant! MYCKET INTRESSANT! Du vet så utmärkt information om de flesta pulpförfattarna så jag upphör aldrig att fascineras av vad du skrver…

    Att böckerna ifråga är slarvigt redigerade är förståeligt, i min bok, liksom att Lundwall kastade in novellsamarbeten. En fråga jag hade var faktiskt vilken novell Midnattsgästerna var: Herbert West – Reanimator (vilken jag förstått var den Lovecraft himself ansåg var den sämsta han skrev).

    Vidare kan jag nämna att jag trodde att det var du som köpte JVM-utgåvorna, för köparen kallar sig Martin någonting! Samtidigt vet du – och mina läsare – att jag samlar på böcker, varför det väl torde vara förståeligt varför jag ville bjuda på dessa och köpa desamma… Och visst är det ändå intressant att se hur mycket böckerna ifråga går för!

    Gilla

  3. Kul ändå att Lundwall satsade på Lovecraft på 80-talet, när ingen annan i det här landet gjorde det…

    Gilla

  4. Tjo kamratski!
    Du som skriver så mycket om Pulp just nu, missa för hundan inte missa kommande eskapix med ny novell av mig:
    http://stewe.blogg.se/2008/october/utkast-det-vidunderliga.html

    Ny novell signerad CJ Håkansson.

    Gilla

  5. Undrar verkligen om Lundwall i alla fall kan lastas för att på 70-80-talen ha använt de ”korrumperade” (d.v.s. av redaktörer redigerade) versionerna av texterna som underlag. Det var väl ändå senare som de ”riktiga” texterna utgavs och blev tillgängliga.

    För övrigt hör det också till saken att det är helt naturligt och en ren självklarhet att skönlitteratur genomgår en redigeringsprocess; det finns ingen anledning att utgå ifrån att Lovecraft skulle stå utanför det sammanhanget. Om det finns en poäng i kritiken är den att ändringarna i vissa fall gjordes utan samarbete med Lovecraft själv och mot hans vilja, inte att texterna de facto är redigerade.

    Gilla

  6. Aleph:

    Naturligtvis kan Lundwall inte lastas för att ha använt fel texter på 70-talet (vilket omfattar två böcker, Skräckens labyrinter och Gengångaren). Det kan han dock lastas för på 80-talet, eftersom Deltas Lovecraft-utgåvor började ges ut 1987 och den första korrigerade Lovecraft-utgåvan kom 1984.

    Nej, ”korrumperad” är faktiskt rätt ord och tyvärr måste jag påpeka att ditt antagande om naturen av de ändringar som gjorts i Lovecrafts texter är helt felaktigt, och jag rekommenderar därför Joshis artikel ”Textual Problems in Lovecraft” (finns i Schweitzers Discovering H. P. Lovecraft). I många fall rör det sig om rena transkriptionsfel när folk som inte kunde tyda Lovecrafts handstil sattes att renskriva hans manuskript; i andra fall rör det sig om det som på fackspråk kallas ”encrustation” när man i stället för att använda sig av en tidig text som förlaga använder ett nytryck av ett nytryck av ett nytryck och drar med sig de fel som smugit sig in under denna process (de två duplicerade kapitelinledningarna i Omnibus- och Del Rey-versionerna av ”The Case of Charles Dexter Ward” är ett exempel); i andra fall rör det sig om uppsplittring av långa stycken p. g. a. Weird Tales spaltindelning, med förändring av novellens ”pacing” som följd; i andra fall rör det sig om någon besynnerlig ”house style” som när det fullt begripliga ”dinosaurs” ändrades till ”dinosauridae” i ”At the Mountains of Madness”. Farnsworths Wrights redigeringsteknik gick inte ut på att själv peta i folks texter; i stället skickade han tillbaka dem och sa något luddigt om att ”det här funkar inte — skriv om!”, och sedan fick författaren själv klura ut vad som inte funkade (Morgan Holmes redogjorde förtjänstfullt för Wrights mellanhavanden med Howard i REHUPA:s blogg för ett tag sedan). Detta var ofta fullkomligt godtyckligt; ibland kunde Wright skicka tillbaka något för att det inte ”funkade”, för att sedan ändra sig och begära tillbaka manuskriptet och publicera det utan ändringar. En del författare struntade dessutom i att följa Wrights uppmaning att ”skriva om”, utan satt bara på texten i någon vecka och skickade sedan tillbaka den med orden ”nu har jag ändrat som du bad mig”.

    Dessutom var pulpredaktörerna inte ute efter att skapa god litteratur genom sin redigeringsprocess (i brist på bättre ord). De ville följa pulpformeln med snabb action, standardiserad handling, ytliga personporträtt och ett minimum av ”svåra” ord och långa beskrivningar. Ingen av Clark Ashton Smiths noveller, i de fall där både Smiths originalversion och den pulpifierade versionen har överlevt, har vunnit på att ha genomgått pulpifieringsprocessen.

    Det är möjligt att Lovecraft kunde ha vunnit på att ha en duktig redaktör — men det hade han inte, utan han var hänvisad till att skriva om och skriva om sina texter på egen hand, med viss input från kompetenta kollegor som Smith. Den ideala redigeringsprocess du beskriver existerade helt enkelt inte i dåtidens pulpsammanhang, och de textversioner som först feltranskriberats och sedan körts genom ett antal nytryck och försetts med ändringar för att följa ett visst pulpmagasins standard är definitivt inte att föredra framför det han faktiskt skrev. Att ”seven cryptical books of earth” skulle vara bättre än ”seven cryptical books of Hsan” bara för att den förra ordalydelsen har passerat en redaktörs skrivbord (för att bara plocka ett exempel ur mängden) kan jag faktiskt inte skriva under på.

    Ändringar i texten gjordes alltid och undantagslöst mot Lovecrafts vilja — se t. ex. hans brev till Barlow där han fullständigt tar ära och heder av redaktionen på Astounding Stories för slakten av ”At the Mountains of Madness”.

    Så Rickard, jag hoppas att du aldrig har titulerat dig ”pulpredaktör”, för det är du banne mig för bra för!

    Gilla

  7. Till skillnad från Martin så intresserar jag mig för de svenska utgåvorna eftersom jag tycker att det Svenska Lovecraftintresset är intressant i sig. Måste dock komma med en tråkig snustorr kommentar vad gäller priserna och vad böckerna egentligen är värda. I ett kapitalistiskt system så är ju en vara alltid värd så mycket som någon är beredd att betala för den, och värdet i dessa fall har naturligtvis inget med översättningkvallitén eller det eventuella ”konstnärligt värde” att göra, utan är bara förknippat med hur efterfrågan ser ut bland dem som lägger bud just då. Personligen skulle jag t.ex. vara beredd att betala betydligt mer för ”Odjuets torn” än för någon av de andra titlarna, eftersom jag saknar den i min samling och gärna skulle se den där. Jag gillar dessutom Derleths berättelse, och tycker att SJL:s översättning är stämningsfull och mycket underhållande, oavsett själva översättningskvalitén.

    Gilla

  8. Martin A: Du missar vad jag verkligen skriver:

    Om det finns en poäng i kritiken är den att ändringarna i vissa fall gjordes utan samarbete med Lovecraft själv och mot hans vilja, inte att texterna de facto är redigerade.

    Jag är alltså ute efter en nyansering och/eller medvetandegörande i saken. Det är alltså inte i sig något fel att texterna genomgått en redigeringsprocess.

    Och kom igen, Martin, du spelar på en nidbild av hur pulpkulturen och pulplitteraturen fungerade 😉 All pulputgivning stöptes inte i en enda vulgärkommersiell form, och alla delar av publiken bestod inte av illiterata pubertetsynglingar som bara ville ha pang-pang och tuttar. Saken är ju tvärtom den att Lovecrafts ”intellektuella” stil och 1800-talsinspirerade purpurprosa föll i god jord i speciellt Weird Tales och hos dess läsekrets. Bl.a. Clark Ashton Smith upprepade sedan stilen i sina noveller, som han t.o.m. skrev främst för att kunna sälja dem och tjäna pengar…

    Att det sedan blev redigerat – och antagligen också i många stycken till dess nackdel – är en annan sak. Men om det ska diskuteras vettigt, nyanserat och verklighetsinriktat, bör man hålla detta i minnet: Dikotomin är inte tuttar, hjärndött pang-pang och vrålkommersiella pulpredaktörer gentemot några stackars konstnärligt medvetna men illa behandlade och överkörda författare.

    Gilla

  9. Aleph: Javisst, Lovecraft var populär i WT, men han kämpade i motvind, vilket utgivningshistorien för varje enskild novell visar (se t. ex. An H. P. Lovecraft Encyclopedia). Och hans noveller fick inte heller omslagsbilden i något nummer (eller möjligen i något enstaka nummer; jag minns faktiskt inte) — denna gick i stället oftast till renodlade pulpförfattare som Seabury Quinn, vilket säger en del om hur redaktion/utgivare uppfattade målgruppen.

    Det du säger om pulppubliken är förstås sant — men det hindrade inte utgivarna från att ha minst sagt låga förväntningar på sin målgrupp, och det var därför ”pulp” blev ett begrepp och ett skällsord.

    Nejnej, redigering som sådan är bra, om redaktören är bra. Men det finns också många skräckexempel (L. Sprague de Camp och Jean Laforgue är några av dem jag kommer på just nu), och Lovecraft (och Smith) hade otur på den fronten.

    Gilla

  10. Hans namn nämndes på omslagen, vet jag. Och Imprisoned With the Pharaos blev omslagsillustrerad, men den var iofs spökskriven åt Houdini (varför valdes Lovecraft till det? – för att hans stil var poppis!). Däremot blev hans Shadow Out Of Time omslagsillustrerad åt – Astounding SF, en betydlig mer skräp-pulp-tidskrift än WT! Att inte mer hamnade på WT:s omslag kan väl ha haft andra orsaker, som att de inte passade tillräckligt bra till pinup-estetiken.

    Det är sant att omslagen hade en pubertal pinup-prägel, men det finns också en tumregel i sådana här sammanhang: Omslagen är till för att väcka uppmärksamhet och locka köpare, det speglar inte innehållet. Jämför med vilka mer seriösa pressbyråtidskrifter som helst: Omslagen är sensationsaktiga, innehållet i allmänhet betydligt mer sansat.

    Gilla

  11. Såg dig i tidningen idag. Mycket fin familje bild på Er.

    Gilla

  12. Mycket intressant att ni, mina läsare, tagit till er den tvetydiga rubriken: Hur ska man värdera de svenska Lovecraft-översättningarna?

    Min tanke var nämligen just den som ni gör gällande: hur ska man värdera dem sett till översättning och redaktion (jämfört med vad man översatt), OCH hur man penagmässigt ska värdera böckerna. Jag följer era diskussioner med STORT intresse. Fråga mig om det är något.

    F. G.

    Gilla

  13. Mattias: Kul att du såg mig i Mariestadtidningen! Trodde inte det var någon i vår ålder som läser ”Välkommen till världen-sidan”. Men jag har faktiskt hört av rätt många att man lagt märke till oss. Trevligt.

    Gilla

  14. Jättebra webbsida,väldigt informativt.Tack och kolla här också. Jämför priser

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: