Joe Hills Vålnader – 20th Century Ghosts. Samt lite om En hjärtformad ask (Heart-shaped Box),

Detta är något jag tänkt skriva något om sedan inledningen av november. För utan någon som helst reklam (såvitt jag uppmärksammat – och jag uppmärksammar verkligen sådan) har Norstedts bokförlag (äntligen har något svenskt förlag gjort det!) översatt Stephen Kings son Joe Hills mångfaldigt prisbelönta novellsamling, men helt utan någon uppmärksamhet i media eller på Internet – vilket verkligen förvånar mig.

Jag råkade se boken ifråga på Karströms bokhandel i Mariestad precis när jag hade fått pengar, i slutet av oktober. Hade inte mycket kvar efter att ha betalt mina räkningar. Och dessutom kan jag för närvarande inte läsa (återigen: koncentrationssvårigheter pga min svåra depression) men har sedan länge letat efter denna bok ifråga, till och med frågat efter den på Science fiction-bokhandeln i Göteborg, och på andra bokaffärer, men de engelska och amerikanska utgåvorna av den här boken har sedan länge varit slutsålda. Men i Mariestad fanns det (bara!) två exemplar av den svenska översättningen, varför jag köpte ett av dem, trots att jag egentligen inte hade råd med det. Men när man letat efter en bok under en längre tid. Och när man samtidigt samlar på förstasupplagor av Stephen King.

* * *

Jag hade naturligtvis redan köpt och läst Joe Hills första roman – En hjärtformad ask (A Heart-shaped Box). Lustigt nog publicerades den för övrigt av bokförlaget Prisma. Inom den debutromanens sidor fann jag inte någon höjd. En enda kliché hela alltet, tyckte/tycker inte alls värst om den – förutom som ren underhållning. Det enda som är smått originellt är huvudpersonen och grundidén, eller kanske inte ens det.  Jag kan faktiskt inte förstå vilken bra kritik boken ifråga faktiskt fått. Eller varför boken ifråga ska filmatiseras. Eller…

Jo, det kan jag!

Som jag ser det lever Joe Hill – åtminstone i detta fall – på sin far Stephen King. För boken ifråga har nämligen översatts till jag-vet-inte-hur-många-länder och dessutom ska den till att filmatiseras. Tror faktiskt inte att det skulle hänt utan faderns berömmelse!

Följande skriver bokförlaget Prisma om boken ifråga:

”En hjärtformad ask är en av de mest uppseendeväckande romandebuterna internationellt på mycket länge.

Skulle du köpa en vålnad? Förmodligen inte. Men det är just vad Jude Coyne gör, på internet. Coyne är en firad rockstjärna som dragit sig tillbaka till sin gård i North Carolina med sin samling av platinaskivor och ockulta troféer samt flickvännen Georgia.
Vålnaden som levereras punkligt i en hjärtformad ask är tänkt som ett makabert tillskott till samlingarna.
Men vålnaden vill se Jude Coyne död och begraven. Och det gäller inte bara Coyne. Alla som kommer i vålnadens väg riskerar att gå samma öde till mötes.
Jude och Georgia tvingas fly för sina liv. Det blir en skräckfärd till helvetet utan returbiljett, undan vålnaden, utan nåd.”

* * *

Romanen är i min mening bara stundtals bra, men ojämn och håller inte alls hela vägen! Språket är ofta (inte alltid) berömligt, men däremot inte handlingen. Titeln anspelar på en sak som händer i början, men som sedan inte förekommer mer. Det är en bra titel, men inte en värst passande sådan, med tanke på att den hjärtformade asken bara inledningsvis förkommer i prosan.

Egentligen vill jag jämföra En hjärtformad ask med Dean R. Koontz. Skillnaden mellan de båda är att Joe Hill i romanform inte lyckas skriva med den där glimten i ögat, med den där underfundiga humorn, som Koontz på senare år lyckats tillskaffa sig, nå upp till. Ibland fungerar det för hans del. Ibland inte. I Joe Hills debutroman döms han (uppenbart) i recensioner av sin fars framgångar – och alla köper boken, men fy den som kritiserar honom (och kudos till den som kritiserar fadern Stephen King)! Men…

Så fy mig! Joe Hills första roman är nämligen ingenting för den som läst mycket gammal skräck, eller ens för den som överhuvudtaget läst mycket skräck! Tyvärr. Slutet är dessutom rörigt och psykedelisk. Bokens inledning är varför man vill läsa vidare, men inte ens den får boken att bli en bra helhet. Mellanpartiet och slutet är såpass svaga att det för en van skräckläsare bara mest blir en enda rörig, helt enkelt en jobbig uppgift att ta sig igenom boken ifråga.

(Jag har tidigare skrivit liknande kritik om slutet på John Ajvide Lindvists, vid skrivandes stund senaste roman, Människohamn, – vilket författaren ifråga själv på sätt och vis berömde här på Marmeladkungen. Detta kan du läsa här.)

* * *

Jag har hört att Joe Hill är döpt efter en svensk arbetare från eller kring Gävle. Det är ju inte helt otrevligt!

Och jag har extremt stora förväntningar på hans nu senast till svenska översatta bok: Vålnader. Jag längtar efter att läsa den (även om Norstedts förlag missat att ange originaltiteln, samt att översättaren tagit sig friheter med novelltitlarna).

Följande är citerat från Norstedts hemsida:

”Vålnader består av 14 berättelser. Gemensamt har de ett osvikligt sinne för detaljer, miljöer och personligheter, alltifrån den klassiska vampyr- eller spökhistorien till ett mer litterärt förvandlingsnummer i berättelserna ”Uppblåsbare Art” och ”Hör syrsor sjunga”. De är också alla, på var sitt sätt, berättelser om mörkret inom oss och utom oss, frambringat av en ytterst begåvad berättare.

Boken är en perfekt mellanlandning för alla som tyckte om Hills debutbok En hjärtformad ask – i otålig väntan på nästa roman – eller något annat spännande projekt! Men Vålnader är verkligen inget dåligt tidsfördriv.

Vålnader är mångfaldigt prisbelönad: Bram Stoker-priset för bästa skräckberättelser, British Fantasy Award och the International Horror Guild Award för bästa samling och World Fantasy Award för bästa kortroman, ”Morris papplabyrint”, som förekommer i samlingen.

Dessutom innehåller denna utgåva en berättelse som inte fanns med i ursprungsversionen. En bonus, helt enkelt!”

Men efter att ha kikat på Joe Hills hemsida undrar jag smått över översättningen! Följande är originalets novelltitlar, följt av Gabriel Setterborgs svenska översättningar (i den mån jag tror mig förstå – för tro mig, det är i detta fall inte helt enkelt att hänga med innan man läst boken!).

Best New Horror – Årets bästa skräckhistoria
20th Century Ghost – I biosalongens mörker
Pop Art – Uppblåsbare Art
You Will Hear The Locust Sing – Hör syrsor sjunga
Abrahams Boys – Abrahams pojkar
Better Than Home – Bättre än hemma
The Black Phone – Den svarta telefonen
In The Rundown – Bränd (ev Sista andetaget; se nedanstående kommentar inom parentes)
The Cape‘s Last Breath – Sista andetaget (möjligen manteln – Norstedts specificerar inte vilken novell som är ny för denna samling och översättningen på titlarna är, som sagt, underlig.)
Dead-Wood – Döda träd
The Widows Breakfast – Frukost hos änkan
Bobby Conroy Comes Back From The Dead – Bobby Conray återvänder från de döda
My Fathers Mask – Mn faders mask
Voluntary Committal (a novella) – Morris papplabyrint

Saken är den att jag försöker, eller håller på att, bli översättare. Inför detta inlägg har jag dessutom talat med en bekant till översättaren Gabriel Setterborg, som enligt ryktet säger sig vara glad och lycklig över att få chansen att översätta Joe Hill till svenska, då han, enligt min bekantes utsago, menar sig beundra författaren ifråga.

Den bekante menar också att Gabriel Setterborg tillhör den gamla skolan av översättare: där man inte översatte novelltitlar (eller ens romantitlar) raktav – utan i stället försöker fånga novellens essens med en bra titel. I detta fall märks det!

Jag och min bekante diskuterade kort Stieg Larssons Män som hatar kvinnor. Jag har läst den, finner den förutsägbar, om än ganska så välskriven för att vara en svensk kriminalhistoria, men jag kan däremot inte alls förstå hur den kan ha blivit så stor som den de facto blivit (jag listade väldigt tidigt ut slutet, vilket jag anser är en STOR nackdel när man läser en deckare/kriminalberättelse – man måste som läsare överraskas).

Hursomhelst. Den engelska översättningens titel på första romanen i Milenniumtrilogin lyder: ”The Girl With the Dragon Tattoo”. Detta har knappt ingenting med boken ifråga att göra. Den första boken handlar knappast inte något om hacker-flickan/kvinnan ifråga!

Och detta är ett bevis på hur viktigt det är med till vilken marknad man riktar sig till. Min kontakt menade i detta fall att man inom de feministiska leden i USA skulle sparkat bakut om man översatt originaltiteln ”Män som hatar kvinnor” till exempelvis ”Men that/who hates women”…

Olika kulturer!

* * *

Samma sak gäller för övrigt Joe Hills första bok, novellsamlingen ”Vålnader”. Originaltiteln (vilken Norstedts dessutom missat att ange i boken) är alltså ”20th Century Ghosts”. Rakt av blir detta ”1900-tals spöken/vålnader. Men titeln har alltså på svenska blivit minimerad/avkortad till Vålnader (samtidigt som titelnovellen ”20th Century Ghosts” (lustigt nog!) blivit översatt till ”I biosalongens mörker”). 😉

* * *

Mycket mer än så har jag inte tänkt att säga. Men med detta inlägg avser jag fånga upp och påpeka en viktig debatt:

1) Hur ska man egentligen översätta engelska titlar?

2) Hur viktigt är detta för läsaren (förutom svaret: det beror på läsaren)?

3) Om Gabriel Setterborg tillhör den gamla skolan översättare, vad innebär då ”den nya översättarskolan?”

4) Har översättaren Gabriel Setterborg i detta fall gjort rätt?

5) Varför har inte denna extremt prisbelönta novellsamling fått mer uppmärksamhet i reklam och media?

~ av Fredrik F. G. Granlund på tisdag, 18 november, 2008.