Problematiken efter Marmeladprinsens operation

Kära läsare –

I torsdags kväll började min son kräkas upprepat, och kunde inte andas, något som kan efterliknas vid en mild form av krupp, något jag och Jennifer först lade märke till på bussen från Göteborg till Mariestad. Detta blev dock betydligt värre. Vincent kunde inte andas. Gallskrek. Fick knappt luft.

Vi tvingades ringa ambulans till akuten vid Kärnsjukhuset i Skövde (KSS). Syrgas. Adrenalin. Medicinsk personal som såg till honom.

Undertecknad fick inte åka med i ambulansen, men fick skjuts av min underbart trevliga och snälla svärmor Anita Schenck. Jag var nervös, nykter, ett nervvrak, eftersom jag bara fick reda på detta per telefon och sms. Jag visste inte vad jag skulle tro, tänka, önska, ta vägen, fly… Det var mer än fruktansvärt!

Trots att vi åkte efter ambulansen anlände vi tidigare till sjukhuset. Och fick vänta. Mitt hjärta slog volter. Det värkte.

Till slut kom min fästmö Jennifer, och min son. Vi fick ett rum, vi blev inlagda, en mängd läkare, sköterskor av alla de slag (det finns många olika benämningar!) hjälpte oss, försökte förstå vad som skulle vara bäst för just vår son. Man började med inhalering av adrenalin, luftrörsvidgande medicin (av typen Bricanyl), och mer syrgas osv.

Men jag vill inte påstå att det hjälpte, för det gjorde det inte. Inte direkt. Vincent skrek istället mer.

Då hade han inte sovit på drygt ett halvt dygn. Och ett spädbarn sover bortåt 18 timmar per dygn eller mer.

Kvällen blev natt, natten blev morgon.

Övervakning, rädsla, medicinutbildade människor som lyssnade på Vincents andning, diskuterade, behandlingar och möjligheter – och mitt i detta; jag och Jennifer som ställde frågor, kom med förslag, för att på så sätt försöka hjälpa vår son.

För vi försökte – och försöker fortfarande (det är absolut inte över än) hantera hans konstanta gallskrik utan att gå i bitar, vi försökte och försöker verkligen att hjälpa honom.

Jag sjöng för honom, jag läste H. P. Lovecraft för honom, jag läste Sam J. Lundwalls Det hände i morgon 8 för honom (Fritz Leiber, Harlan Ellison Isaac Asimov: Segregation (som intressant nog handlar om att byta hjärta) – vilket min son lustigt nog somnade tll), jag läste Harlan Ellison, dikter av Neil Gaiman, jag läste dikter jag skrivit, jag läste Edgar Allan Poe, jag läste allt jag kom över. Ibland fungerade det. Ibland inte.

Men när min son somnade i min famn, hade sovit ett tag, och jag skulle försöka sätta honom i en barnvagn eller i en spjälsäng (eller på andra ställen) vaknade han omedelbart och gallskrek. Allting började om igen.

Samma sak. Samma sak. Samma sak.

Ingen sömn. Ingen sömn. Ingen sömn.

* * *

Nu är det konstaterat att Vincent har ont i halsen efter respiratorn under narkosen i Göteborg, samt att han dragit på sig ett förkylningsvirus. Vidare har han inte bajsat sedan i torsdags (ont/hård /kramp i magen, förstoppning, samt en slags barnastma), varför han lider av en slags kolik. Samtidigt som det rör sig om att hans luftrör krympt, dragit ihop sig.

Fast det är inte konstaterat. Man vet inte exakt vad det rör sig om. Vår son mår inte bra. Och läkarna/skötarna vet inte exakt vad man ska göra eller hur man ska bota hans problem.

Dessutom gallskriker Vincent i det närmaste dygnet runt när han är vaken, varför det blir en ond cirkel – för ju mer han skriker desto ondare får han i halsen (och ev även i lungorna). Och han sover bara en timme åt gången. När han sedan vaknar gallskriker han ånyo. Detta är inte enkelt för honom, undertecknad eller Jennifer. Vi får, om jag säger så, inte mycket sömn – även om personalen på KSS i Skövde, enligt min mening, är absolut fantastisk! Jag är ytterligt tacksam, samt imponerad.

Men det blir en ond cirkel – min son gallskriker närmast dygnet runt, vad man än gör med honom, och ju mer han skriker desto ondare får han i halsen och ju tröttare blir han samtidigt som han inte kan slappna av och sova. Dessutom kan han inte ligga ned. Han accepterar bara att bli hållen av mig eller någon annan, måste sitta upp när han sover (annars gör det tydligen ondare i halsen). När han sedan väl somnar sover han kanske MAX en timma. Vaknar sedan och gallskriker ånyo.

Vincents varje skrik är ett knivhugg i mitt hjärta. Varje skrik får mig att dö inombords! Jag önskar att jag kunde ge honom mitt hjärta.

Det är FRUKTANSVÄRT.

* * *

Jag har varit spiknykter den här veckan, men har också varit ett nervvrak, och är fortfarande ett nervvrak. Jag tvingas äta lugnande medicin. Men inget av vad jag har utskrivet hjälper. Jag är ett VRAK! Oftast vet jag inte vart jag ska ta vägen!

Min son gallskriker närmast dygnet runt, sover på ett och ett halvt dygn cirka fyra timmar, och vare sig jag eller Jennifer får någon ro, men vi kan inte förtrösta , fast vad vi än gör, hur vi än vaggar, sjunger, läser, osv – så  fungerar inte behandlingen från läkarna och sköterskorna. Samtidigt har vi press från alla håll. Vi orkar inte hur länge som helst. Jag lider av en depression, har problem. Men, om jag kunde, skulle jag med glädje ge mitt hjärta till min son. Inget snack om saken! Men det går inte..

* * *

Vid skrivandes stund är jag tillfälligt hemma på Mariagatan i Mariestad för att betala räkningar, duscha, raka mig, ta med lite kläder, och dylikt. Jag orkar knappt detta.

Väl mött –

eder Marmeladkung

Annonser

~ av Fredrik F. G. Granlund på måndag, 1 december, 2008.

5 svar to “Problematiken efter Marmeladprinsens operation”

  1. Kan inte tänka mig in i Eran situation och inte heller komma med goda råd men jag kan ge ett. Håll ut och var stark för din sons skull. Ingen läkare i världen kan matcha att din son somnar i din famn. Där är han trygg.
    Håll ut.

    Gilla

  2. Jag kan bara säga: ”våra tankar är med er”, även om det låter som en klyscha. Men i detta fall en sann klyscha.

    Frid/LS

    Gilla

  3. Verkligen ledsamt att höra — att det skulle bli ännu mer komplikationer och att läget är så jobbigt. Kan inte annat äm instämma med Svensson ovan. Hoppas du är stark nog att uppdatera då och då om läget tillåter, för vi är många som tänker på er.

    Yrs
    Martin

    Gilla

  4. Jag kan tänka mig in lite – den där oron som alla känslomässigt någorlunda förmögna föräldrar trots allt har för sina barn – hur er situation är, och bara det känns som nästan helt omöjligt jobbigt. Jag tänker på dig ditt barn när jag tycker att mina ungar är lite jobbiga och inser att jag inte har något att gnälla över.

    Gilla

  5. Eriksson, Svensson, Martin A, Pål E:

    Vad fan ska jag säga annat än TACK!

    Jag älskar att ni bryr er, att ni läser vad jag skriver, att ni tar er tid att kommentera, försöker sätta er in i min situation! Jag vet inte vad jag ska säga annat än TACK! JAG UPPSKATTAR DET!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: