Marmeladkungen publicerar en ny novell – i flertalet olika sammanhang

(Klockan är vid skrivandes stund 06.13 på morgonen – om det nu är viktigt för någon annan än undertecknad Marmeladkung)

– – –

Undertecknad har i dagarna inte bara ”sålt” en artikel (om boken/filmen Exorcisten – som publiceras i nästa nummer av tidskriften Eskapix och tillägnas min precis avlidne son), för övrigt den första artikel som publiceras enkom från min penna, under enkom mitt namn – men även en ny novell.

Novellen ifråga vill jag inte avslöja värst mycket om, inte ens titeln – bortsett från att den är självbiografisk och att den som det i dagsläget tycks för första gången kommer att publiceras under sommaren 2009. Men det kan också bli tidigare! I vilket/vilka sammanhang låter jag vara osagt.

Men jag kan tillägga att samma novell tilldragit sig uppmärksamhet från andra håll. Den lär troligen även dyka upp i åtminstone en bok (antologi/novellsamling), planerad till hösten (troligen augusti), men troligen även också snart i ett verkligt stort och uppmärksammat sammanhang!

Två av dessa sammanhang har redan gett mig klartecken!

Synd bara att jag inte längre kan uppleva någon glädje för mina författarframgångar! (Vad ska man annars kalla detta? En artikel, en novell, som troligen publiceras i tre olika sammanhang, en annan novell (vilket jag skrev om i slutet av förra året) som publiceras i tidskriftsformat, och en mängd andra bok- och filmrecensioner som tycks tryckas i olika professionella kulturtidskrifter och dylikt . . . Allt detta är redan klart och vi har precis avklarat årets två första månader. Snacka om författarframgång – en författarframgång jag med glädje skulle avliva om det fick min son tillbaka. För övrigt bad jag till Gud om att han skulle ta mig i stället när min son dog . . .

– – –

Anledningen till min oförmåga till glädje är naturligtvis att min son plötsligt är död. Allting känns meningslöst.

Jag har en talang, och hade en mening med livet – livet. Nu är allt förändrat. Jag kan publicera hur mycket som helst, begrava mig i mitt skrivande, försvinna in i det vita och svarta, försvinna i mina tankar, drömma om att drömma, att fantisera, försvinna… drömma om att drömma…

Men å andra sidan: ska jag ge upp? Det går inte. Det får inte min son tillbaka. Och det förbättrar inte relationer. . . Samma sak gäller följande mina tankar:

Jag känner för att kasta ut min storbildstv genom fönstret, välta mina bokhyllor, starta en liten fin nazistliknande brand i mitt vardagsrum med mina finaste förstaupplagor (och då särskilt mina signerade) och skölja ned alla farliga piller jag har hemma (en underlig blandning!) med en flaska lacknafta utblandad med lite (rättare sagt mycket) turkisk peppar-essens och kanske en flaska absinth och en flaska whiskey, för att det inte ska smaka alltför jävligt, samtidigt som jag använder Embla (bedövningskräm) för att bedöva handlederna innan jag skär upp dem.

Uppenbart mår jag inte bra.

Men jag kommer inte att ta mitt liv! Det är en feg utväg! Och det skulle ytterligare skada de som bryr sig om mig. Jag kommer inte att göra detta: men detta är mina tankar. . . Och jag behövde helt enkelt här och nu nedteckna dessa mina tankar och dela med mig av dem till andra. Det betyder mycket för mig av bara få skriva av mig!

Ni, alla, betyder mycket för mig, så mycket! Jag märker hur många som bryr sig! Jag kommer inte att skada er på detta sätt som jag nu ovan beskrivit (även om en del kanske hoppas att jag ska göra det).

Jag skriver detta blogginlägg, chockad – med åsikten att det alltid är bättre att skriva av sig – och diskutera vad man tänker – än att göra mål i saken!

Jag tänker fortfarande klart. Nja. Kanske inte klart. Men jag har ännu inte skadat mig själv eller någon medmänniska – trots att jag vill. Jag super mig inte stupfull. Jag går inte ut på krogen och beklagar mig. Jag förstör inte saker runtomkring mig. Således har jag ännu så länge lyckats klara mig ifrån att slå hammarslag i det abstrakta tänkandet.

– – –

Men vem skulle inte tänka sådana tankar som jag nu beskrivit efter att ha förlorat ens enfödde son om sju månader och en dag? Tvingats välja ut en grav till detta mitt liv. Välja att begravas bredvid honom. Välja kista. Välja gravsten. Skriva dödsannons. Innan jag fyller 30 och innan min kvinna fyller 23.

Livet är så orättvist!

Annonser

~ av Fredrik F. G. Granlund på söndag, 1 mars, 2009.

Ett svar to “Marmeladkungen publicerar en ny novell – i flertalet olika sammanhang”

  1. […] självmordstankar blev betydligt mindre attraktiva för mig sedan jag publicerade dem offentligt här. (För er som inte vill leta: Jag känner för att kasta ut min storbildstv genom fönstret, välta […]

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: