En (semi)religiös onsdagskväll (religion = övernaturligt?)

Religion = övernaturligt?

Jag har för föjande inga fasta bevis, men jag råkar ha läst eller hört att ungefär 95% av världens befolkning tror på något högre väsen: en Gud. Kan en så stor majoritet av världens invånare ha fel? I så fall: rör det sig om en masshallucination?

(Carl Sagans Kontakt/Contact, någon?)

Såvitt jag vet (jag har aldrig träffat henne) var min farmor en djupt troende baptist. Min farfar och min far trodde/tror på reinkarnation.

Själv anser jag mig vara en kristen polyteist (en term undertecknad själv myntat) vilket i sig är en paradox – då detta bryter mot det första budordet: Du skall inte hava några andra Gudar jämte mig.

Men jag upplever verkligen att jag är kristen, ber varje kväll till Gud (trots att jag har mina problem, samt att jag inte kan förneka andras tro… Hur kan ex vi kristna veta att vi har rätt (när, för att ta ett exempel, Jesus var jude?). Jag har läst hela bibeln, pärm till pärm, Koranen, Bhagavadgita, etc. Vem är jag att säga att andra har fel? Vem är andra att säga att de kristna har fel? Svaret är (de) ANDRA.

Återigen vill jag citera en strof ur min diktsamling Annorlunda men ensam:

Jag skiljer mellan de Annorlunda

Och de Mer Annorlunda

Om mitt ursprungliga omnämnande (se detta blogginläggs inledning) stämmer behöver i det närmaste all världens befolkning något högre att tro på. En Gud/Profet (eller flera)…

Men något vi alla måste ha är empati.

Fatalism kontra Rationalism

För närvarande är jag överväldigad. Överväldigad av medkänsla, av tro, av den empati jag under kvällen upplevt från en troende man.

Jag har tidigare skrivit att jag inte vet om jag är en fatalist (det enda jag vet är att jag inte är en rationalist), om jag tror på ödet eller inte, bland annat i min självbiografiska essä som publicerats på Mariestads hemsida, samt här på bloggen Marmeladkungen (för övrigt bloggens mest lästa blogginlägg!).

Men nu börjar jag verkligen undra över vad som är ämnat att bli, vad som är ett öde – eller inte ödet.

Skulle jag och Jennifer vara med om vår enfödde sons tidiga död för att …

Ja, varför?

Ska vi ha det svårt?

Ska vi må så dåligt?

Etcetera.

Den troende mannen

”Är du en fatalist?” var hursomhelst det första jag frågade den man som ikväll för första gången kom hem till mig- Tre år äldre med liknande bakgrund, ändå så olik mig, olik mig.

Han svarade nekande, eller att han tror att han inte tror på ödet. Likt mig vet han inte vad han skall tro. Detta är mycket intressant med tanke på vad som komma skall.

Själv upplevde jag då – och även nu – att det rörde sig om ödet att just han kom över – av en förklaring som snart kommer. Jag ringde verkligen runt  innan jag kom till mannen ifråga. Antingen svarade mina vänner, kompisar och bekanta, eller inte. I allmänhet det förstnämnda. Men de var alla upptagna eller behövde sova innan morgondagens arbete – eller något annat. En del kanske helt enkelt inte längre orkar ställa upp. Jag kände mig – och känner mig – skyldig. Trots att man runtomkring mig sagt att jag alltid kan ringa när jag mår dålig och inte klarar av att vara ensam etc.

Underligt.

Kontakt

Hur som helst. Denne man svarade inte heller i telefon, men ringde upp direkt. Jag förklarade situationen, att jag inte mådde bra, att jag behövde sällskap, prata av mig – varpå han, utan krusiduller (ett sjukt ord), menade att han skulle komma över. Vilket jag naturligtvis blev mycket tacksam för.

Snart var jag inte längre ensam. Panikångesten låg sedan länge över mig som en dimma kring en Stena Line-färja i storm, och lika varierande som i Stephen Kings The Mist – inte alls.

Men när jag inte längre var ensam lättade dimman. Jag började prata av mig. Och mannen började höra (och förhoppningsvis lyssnade han). Det var bra sällskap. Allt sällskap var bra sällskap.

Och han ställde frågor vilka jag svarade på. Och jag ställde frågor som han svarade på. Och frågorna blev alltmer intrikata, alltmer inriktade på våra respektive personligheter.

Och det framgick snart att han var ett Jehovas vittne. Och en pocket-Bibel kom fram ur en byxficka och han började citera skriften ifråga, läste högt, när jag ställde frågor, svarade genom att recitera ORDEN…

Jag vet hur jag brukar reagera. Hur de flesta brukar reagera.

Men så inte den här gången.

Nej, nu rörde det sig om spirituell vägledning utan dess like av en medmänniska som satt med mig och hjälpte mig genom en svår afton, som diskuterade och som (på sätt och vis) dirigerade mig med hjälp av sin tro: att man ska behandla andra såsom man själv ska bli behandlad. Så lever jag, eller försöker leva (som den pacifist jag de facto är).

(och jag har verkligen tänkt efter: hur hade jag betett mig om någon jag känt förlorat ett barn i denna ålder? Jag hade betett mig såsom de allra flesta beter sig gentemot mig och Jennifer. Jag hade gått på begravningen och erbjudit all hjälp jag kunde erbjuda. Förklarat att man kunde ringa mig när som helst, och att jag skulle ställa upp när som helst, om det så bara var för att personen ifråga inte klarade av att vara ensam. Alltså vilket jag är med om.)

Men. Åter till ämnet. Mannen svarade på alla mina frågor om Jehovas vittnen (de var många!) samt om han själv lever efter dessa tankar/regler, och varför… Skall väl inte påstå att han var helt övertygande, men däremot att hans tro hjälpte mig. Åtminstone denna kväll.

Men det betydde så oerhört mycket att inte ha behövt vara helt ensam i denna min (läs vår)  situation, när man verkligen mår dåligt – bara att ha någon att prata med, att umgås med – när man verkligen behöver detta… Någon som ställde upp!

För närvarande är jag överväldigad. Mycket nöjd. Mycket tacksam. För sällskapet. För den spirituella vägledningen. För sällskapet.

Är religion något övernaturligt?

Är ÖdesGudinnan någon som existerar, som får oss att knyta skorna på morgonen och lämna hemmet när vi anser att vi behöver det, bli påkörda av en bil när vi ska bli det, ramla ned från ett tak när vi druckit för mycket/lite etc? om det så beror på arbete eller studier eller något helt annat?

Finns det någon mening med allting?

Det kan inte finnas en mening med att Vincent dog efter sju månader och en dag.

Men det kan däremot ha varit en mening med att mannen som jag berättar om ovan, att just han, skulle komma och vara med mig ikväll, när jag mådde så dåligt – att just han skulle hjälpa mig, när ingen annan kunde eller ville.

Kan man sätta ett likamedtecken mellan religion och ödet?

Epilog

Ibland vet jag inte vart jag ska ta vägen. Ibland vet jag inte vart jag är. Ibland är jag inte där jag är, för mina tankar är någon helt annanstans… Det är sjukt. Huvudvärk kommer och går, liksom yrsel. Jag vill vara på ett sätt men jag är alltid trött och törstig.

Ni tänker förstås sockersjuka, diabetes. Jag dito. Men sådan här har jag varit sedan högstadiet. Trött. Törstig. Meningslös.

Och nu är apatin värre än någonsin. Inte så konstigt…

Men jag älskar allt som inte är dåligt. Tar emot den hjälp jag kan få. Men hatar ingen.

Du, kära läsare, kanske nu tycker att jag är dum i huvudet… Men… det är jag ju!

Glöm inte det!

Advertisements

~ av Fredrik F. G. Granlund på torsdag, 19 mars, 2009.

10 svar to “En (semi)religiös onsdagskväll (religion = övernaturligt?)”

  1. Religion, sweet thing…

    Läser dessa dar omväxlande Mormons bok, Shrimad Bhâgavatam och Bibeln, det har bara blivit så. Ateist har jag kanske varit ett tag när jag var tonåring men annars finner jag styrka i åsynen av kyrkor, psalmer är skönt, ja vad ska jag säga…

    Är lite synkretist själv, känner inga problem att förena vedânta med kristendom, Castaneda med gudstro. Det är samma Gud, samma Tao, samma Här och nu…

    Gilla

    • Jaru, Svensson. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga… Men jag måste nämna min stora glädje för ditt val av litteratur. Inga enkla saker du läser.

      Förmodar att du läst James Redfields böcker Den nionde insikten, tionde insikten…

      Kan i sammanhanget även ytterst godhjärtat rekommendera Neale Donald Walsch böcker Samtal med Gud I-III. Finns nu även en intressant filmatisering om hur det gick till för honom när han skrev dem.

      Se och läs om du inte gjort det tidigare. Särdeles intressant för en synkretist såsom du… Samtal med Gud är riktigt obehagliga om man är lite agnostiskt lagd. Är det verkligen Guds ord?

      Mvh, F. G.

      Gilla

  2. (Ordningsfråga: igår var jag inne på en wordpressajt och skaffade en AVATAR, bytte då i hasten nick – men nu är nicket SVENSSON igen, inte bara här utan allmänt på wordpress tror jag. Dock fick jag min omhuldade avatar; slutet gott, allting gott.)

    Gilla

  3. Hej! Vill bara tala om att din länk på Bloggportalen.se inte funkar, det stod .se istället för .com! Så nu vet du det.. Om du vill ha fler läsare så kan det ju vara en idé att ändra:-)

    Sådär nu när det var sagt kan jag börja läsa din blogg som jag precis hittat. Allt gott//Petronella

    Gilla

  4. Jag har en hel etikett med ”Samtal med Gud på bloggen”, gillade första boken, läste sedan flera i serien. Tänkvärt å så va, stronga idéer, men stilistiskt var det lite väl mycket Ikeaprosa.

    Klickar man på mitt namn ska man nå inläggen ifråga.

    Gilla

    • Jag bugar och bockar för tipset, även om mitt minne inte är som det bör i dessa dagar: det är liksom belagt med en teflonhinna. Saker och ting halkar av… 🙂

      Men, allvarligt talat. Ska läsa detta. Och om jag inte missminner mig har du tipsat mig om detta tidigare.

      Dock vill jag gärna att du förklarar vad du menar med ikeaprosa, i detta fall – samt hur du upplever böckerna ifråga (naturligtvis menar jag inte att du ska skriva någon essä – men kanske i några få meningar ed.?).

      Gilla

  5. (OT: får jag låna din bild av senaste JVM-omslaget? Jag har sökt runt på webben efter bilder av JMV-omslag att sno men har inte hittat ett endaste.)

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: