Tråkigheter med en god medmänniska

Tråkigt är det minst sagt när man hamnar i problem med en medmänniska utan att ha orsakat det, eller när någon annan anser att man faktiskt gjort det.

Följande är ett faktum: en bekant har skrivit till mig privat och bett mig ta bort länkar till hans hemsida/or eller blogg/ar. Något jag ännu inte fått en utförligare förklaring av än att: ”jag vill inte förknippas med dig”. Sedan har han i ett offentligt sammanhang gått ut med följande:

FG:

Har du inga problem med att exploatera ditt barns död för att dra uppmärksamhet åt dig själv och ditt skrivande? Själv mår jag illa bara av att se mitt namn på samma blogg.”

Detta berör naturligtvis hur bloggen Marmeladkungen behandlar Vincent Frosts död. Att vi – jag och marmeladprinsens moder – för närvarande skriver mycket om honom här. Att jag sedan dedikerar min kommande artikel till Vincent har en välgrundad bakgrund, men tycks ändå också vara något som retar upp den här personen. Jag har aldrig haft en tanke på att utnyttja Vincents död för egen vinnings skull. Däremot kretsar mina tankar ständigt kring honom. Dygnet runt. Nästan mer än så.

Vidare ska nämnas att samma person även har skrivit följande i ett annat forum. OBS att jag citerar ordagrannt:

Lyssna din fitta, lägg ned det här nu. Jag är inte din jävla beundrare och jag bespottar allt vad du är.”

samt:

Newsflash din nolla, jag är inte din jävla beundrare. […] och jag får ÄNNU EN GÅNG påpeka att jag är trött på att förknippas med skiten du sysslar med, liksom att du skriver var fan jag bor någonstans.”

Dessa kommentarer sårar mig något otroligt. Dels därför att jag tycker om personen ifråga, samt därför att jag nu tycker synd om denne.

Jag anser mig heller aldrig på allvar ha menat att han varit en beundrare till mig – för vem är väl det? Jag har varit ironisk och lagom (men i det här fallet bara) sjuk i huvudet när jag framlagt kommentarer om att han skulle vara en beundrare, men har alltså inte menat det på allvar: snarare tvärtom, trots att jag må ha uttryckt mig klumpigt. För undertecknad är allt annat än någon att beundra, snarare någon man bör ta avstånd från. Jag är en STOR nolla! Men hur klumpigt jag än uttryckt mig (för ett år sedan) ska det inte föranleda till något av en tillstymmelse avl att jag skulle förtjäna något som ens liknar sådana här kommentarer.

Jag menar: gör man så här mot någon som precis förlorat ett barn? Det är inte normalt. Det går att uttrycka sig på ett bättre sätt. Jag är – och blir – naturligtvis väldigt ledsen. Och jag har nu strukit vart personen ifråga bor, samt raderat/ändrat länkar etc. Mycket återstår, men jag tar itu med det när jag orkar. För jag orkar inte värst mycket i detta nuläge. Och det här hjälper inte. Det skänker mig inte direkt mer energi.

Tyvärr orkar jag inte mer. Nu tar jag avstånd. Precis vad denne gode medmänniska uppenbart önskar. Tyvärr. Jag vill inte ha det så här. Jag vill inte bli missförstådd och sårad på det här sättet, utan ens en förklaring. Det går inte att ha det så här.

Tyvärr orkar jag inte mer.

Advertisements

~ av Fredrik F. G. Granlund på måndag, 30 mars, 2009.

4 svar to “Tråkigheter med en god medmänniska”

  1. En sån tönt. Världen är full av människor som tror att de kan kontrollera vem som länkar till dem. De har naturligtvis fel och kan ignoreras utan att blinka.

    Gilla

  2. Såg just det här. Vilket enastående mentalt självmål den personen måste vara! Sådant här får en verkligen att tappa tron på mänskligheten. Sådana människor behöver man inte i sin bekantskapskrets.

    Gilla

    • Fan va jag garvade när jag läste meningen ”vilket enastående mentalt självmål den personen måste vara!” !!! 🙂

      Till dig, Martin, och till alla andra som läser detta kan jag nu förtälja att jag – trots vad du säger – VILL ha denna person i min bekantskapskrets, då jag tycker mycket om honom, trots dessa utbrott.

      Jag har, som sagt, försökt göra allt jag kunnat för att han ska förstå detta, bett om ursäkt för att jag (ironiskt/skämtsamt/missförstått) kallat honom beundrare till undertecknad, samt förklarat vad jag förklarar för Er här.

      Men till slut blir det naturligtvis bara för mycket. Jag har verkligen försökt. Bett om ursäkt så mycket som möjligt (enligt egen syn på saken). Och man kan tolerera mycket till en viss gräns. JAG kan nog till och med tolerera mer än de flesta… men det går helt enkelt inte att acceptera vad som helst.

      Gällande att tappa tron på mänskligheten talar du förresten till rätt person. Alltefter att min son dött upplever jag tvivel till närmast allt och ser mest bara meningslöshet i det jag gör, ungefär vad Sartre menar med valen i romanen Äcklet.

      Därmed inte sagt att jag vill förlora bekanta, kompisar eller vänner. Nej, tvärtom! Det är nu det gäller att försöka ha kvar dem, och att finna stöd i de man har omkring sig.

      Tyvärr var inte detta till någon direkt hjälp i mitt sorgearbete.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: