Ode till alla er som bryr sig, eller, ännu en hemsk dag avklarad

Dagar är flyktiga, dagar är grå. Oavsett väder, förstår vi dom inte ändå.

Undertecknad marmeladkung har varit på relativt bra humör idag (egentligen igår, med tanke på när jag publicerar denna text i bloggosfären). Åtminstone var jag inledningsvis det under denna dag som förflutit, exakt sex veckor sedan lille Marmeladprinsen Vincent dog . . . Jag gick upp sent. Som vanligt. Var trött. Som vanligt. Tog en promenad. Kollade min post: hade fått utförlig sjukskrivning, skriftligt svar på blodprovet i torsdags. Allt okej. Något ansträngd lever, men inget farligt.

Samtalade sedan per telefon under fyra-fem timmar med ett av de fackföreningar jag tillhör. Ska troligtvis snarast begära utträde för att spara lite pengar varje månad.

Sedan samtal med ett av mina försäkringsbolag. Detta erbjuder mig tio besök hos en legitimerad psykolog/terapeut. Samt även (och detta är synnerligen viktigt för undertecknad!) troligtvis lite pengar för mina utgifter i samband med min depression och den sjukgymnastik jag genomför/t under åren 1998-2009 för min höft, samt för sjukgymnastik, akupunktur, smärtstillande läkemedel etcetera för mina fysiska skador (höft/fot…).

Öppnade efter en film (Mr. Brooks) min blogg. Marmeladkungen slår alla rekord. Antalet unika besökare per dag ökar stadigt, rakt upp. Särskilt de senaste tre dagarna.

Kikade sedan i min inbox, läste nya mejl: hade fått (positiva) svar på mejl från redaktörer och författare. Men här förändrades min sinnestämning något. Såväl positivt som negativt.

Jag hade fått ett mejl från en (synnerligen) anonym kändis – varför jag inte kommer att skriva ut hans namn. I brevet berättar han för mig att han inte vet vad han ska säga efter att ha läst min blogg. Det är få som vet, för det finns inget att säga, inget som kan hjälpa oss. Men att höra av sig är tillräckligt, bara visa att man tänker på oss. Personen ifråga beklagar vidare naturligtvis vad som hänt, att Vincent dött, och menar att han tänker på mig och Jennifer i denna vår nöd.

Men inte nog med det. Personen ifråga har en dotter som nu snart ska hjärtopereras. Och jag kan därför inte annat än att tänka på denne, och lida med honom. Det kan inte vara enkelt att läsa vad jag skriver om här på marmeladkungen, vad jag varit med om, när han befinner sig i en sådan situation. För hur liten och ordinär en hjärtoperation sägs vara, anses vara, för läkare och kirurger – så är det en helt annan hundralapp för föräldrarna. Och inte minst tiden före och efter… Fråga mig. Jag vet!

Vidare har jag inte haft någon matlust under dagen, men det har jag aldrig nuförtiden – jag tvingar i mig mat, tja, för den delen är jag tvungen att tvinga mig själv att utföra ens de mest basala sysslor, som människor i allmänhet tar för givet att man dagligen ska utföra. Jag finner bara meningslöshet i allt jag tidigare funnit nödvändigt. Enda anledningen till att jag skriver här är för övrigt helt enkelt att det hjälper mig att på ett bättre, om än inte totalt, sätt, kunna släppa vad jag varit med om, ett betydligt mer omfattande sätt än om jag inte gör det.

Men ikväll tittade jag på foton jag tidigare inte sett på Vincent, allas vår marmeladprins, (bland annat från 19 februari, dagen då han dog) – och jag höll på att bryta ihop totalt.

Dagen förändrades. Allting förändrades. Vad som kunde ha varit en ganska ordinär F. G. – alltså en allt annat än ordinär! – förändrades till en mycket mer sorgsen sådan. Tårarna kom. Men inte som jag ville. Jag kan inte förstå varför jag inte kan gråta ut ordentligt.

I sammanhanget tänker jag nu mycket på hur skyldig jag känner mig för att inte ha besökt Vincents grav mer än en gång: dagen efter begravningen. Då höll jag på att kräkas över graven. Gjorde lyckligtvis inte det, men tvingades hoppa därifrån på kryckorna (och för den som undrar: jag haltar fortfarande, men använder inte längre kryckor).

Jag klarar helt enkelt inte av att besöka Vincents grav. Är inte där än.

Och detta känner jag mig så oerhört skyldig för, fast jag inte ska göra det. Men det är fantastiskt att höra hur många som faktiskt går dit och planterar blommor, tänder ljus, fäller tårar, lägger dit gossedjur, nallar, leksaker osv. Det är fantastiskt hur många av er som faktiskt verkligen bryr sig! Det är fantastiskt att få omtanke från er, om det så bara rör sig om några få ord i ett sms, ett mejl, ett telefonsamtal eller liknande…

TACK!

Även om jag – och/eller Jennifer – kanske inte alltid visar det betyder det otroligt mycket.

Annonser

~ av Fredrik F. G. Granlund på fredag, 3 april, 2009.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: