Novell av Lennart Svensson: Riddaren, Djävulen och Döden

Lennart Svensson (född 1965) är författare bl. a. till Den musiske matlagaren (2007), Eld och rörelse (noveller, 2007), och Antropolis (roman, 2009). Vi lärde känna varandra tack vare gemensamma intressen inom bloggosfären; och numera är LS tack vare sina kommentarer en ständigt återkommande profil här på Marmeladkungen. Och hans kunskap om (något obskyr) litteratur som han närmast dagligen nyttjar upphör på bloggen Svensson-galaxen åtminstone inte att förvåna mig.

Novellsamlingen Eld och rörelse har undertecknad recenserat här; en recension vari jag påpekar att titelnovellen/kortromanen Eld och Rörelse, med rätt redaktör och förlag, skulle kunna bli en verklig klassiker. För i nutida Sverige finner jag knappast något med mer kafkaisk essens, sådan mystiscism och berättarglädje som i denna berättelse – där man vare sig får svar, eller ens frågor… och vars slut dessutom är överraskande…

När jag erhöll novellsamlingen ifråga fattade jag snart tycke för Lennarts okonventionella författarstil, vilken jag särskilt anser framhålls i den novell jag nu publicerar: en fantasynovell med inslag av de flesta genrer. För det rör sig om gränsöverskridande humor, ironi, cynism, sarkasm, tja, en historia med mycken teosofi och filosofi – men kanske främst av allt uppskattar jag nyttjandet av en tidsmixtur; vilket fungerar – författaren överskrider gränserna för litteratur enligt gängse normer. Således är detta en novell som förtjänar spridning.

Och jag och Lennart kom snart överens om att denna min favorit bland de kortare novellerna i novellsamlingen, i en något reviderad version, skulle komma att publiceras här på Marmeladkungen, varför jag nu köpt in den hit (och, jo, visst har jag betalat för novellen ifråga) för Marmeladkungens läsares skull.

tills Marmeladkungen delas upp i blogg respektive tidskrift håll nu till godo med lite verkligt annorlunda fantastisk litteratur…!

—————-

RIDDAREN, DJÄVULEN OCH DÖDEN

Av: Lennart Svensson

1.

Två knektar red en gång fram i en solskimrande lövskog; medeltida legosoldater, herrelösa riddare, europeiska ronin. De var vapenbröder, kamrater som delade vått och torrt. Den ene, som hette Gibichungen men som brukade kallas Gibi var klädd i lädertröja med nitar och läderhuva, sa nu till den andre:

”Simon. Tror du vi kan få någon lönande tjänst snart?”

”Kanske”, sa kamraten sammanbitet. Dennes namn var Simon le Bon. Han var klädd i svart vapenrock och kyrass varför han även var känd som Den svarte riddaren. ”Men”, fortsatte han, ”varför måste den vara lönande? Är inte striden sin egen belöning?”

”Det där har jag aldrig förstått”, sa Gibi. ”Jag strider för något, vare sig det är gods och guld, vin och kvinnor, ära och berömmelse. Du däremot tycks nöja dig med striden i sig. Det är för mig absurt.”

”Men du förstår inte, sa le Bon ”Jag älskar att strida helt enkelt. Jag till och med drömmer om att dö i strid, gör aldrig du det?”

”Nja… Nog är jag beredd att dö. Men strida för att dö, enbart för att dö? Jag har inte nått det stadiet än…”

Mer blev inte sagt just då, för rätt vad det var kom de till en glänta där det redan stod två andra figurer. Den ene var lång och stilig, klädd i rödfodrad slängkappa och kortklippt skägg och uppskruvade ögonbryn – vilket gav honom en eldfängd uppsyn. Detta var ingen mindre än Djävulen. Den andre var Talemyr, Fans adjutant: en något kortare man med byråkratutseende som bar en nyckel i en kedja av guld runt halsen och var iförd grön sammetsbasker, mantel, knäbyxor och skor med spännen.

knight-death-and-the-devil

(Bilden t. h.: Dürers etsning med samma namn som novellen: Knight, Death and the Devil – författarens inspiration till novellen).

2.

Simon och Gibi satt av. Man presenterade sig. Sedan vände sig Fan till den förre och sa:

”Simon le Bon, svarte riddare! Jag vill att du finner Den Heliga Graal åt mig.”

”Jaså, varför jag?” sa denne.

”För att du är en modig man.”

”Hm, det är jag kanske. Men bör det inte i fall som dessa vara en person ‘utan tadel och fruktan’? Utan fruktan är jag nog, men knappast utan tadel.”

”Nej, förvisso. Men jag har bett många ädla riddare att utföra dådet, men ingen har lyckats. De tycks sakna det där lilla extra, den där – om utrycket tillåts – djävlaranamma som behövs. Du, svarte riddare, är visserligen inget sedvanligt ideal, men du är heller ingen barbar.”

”Men vad ska du ha Graalen till då?”

”Jag ska ta den med mig till himlen för att få förlåtelse av min far. Gud.”

Riddaren trodde knappt sina öron, men när han granskade Fans fysionomi lite närmare anades där en strimma av uppgivenhet och ånger. ‘När Fan blir gammal… ‘

”Så du har tröttnat på alltsammans?”

”Ja. Jag vill tillbaka till himlen. Med kalken med min broders blod som försoningsgåva.”

”Är Jesus din bror?”

”Ja, sa den andre, vi skapades båda av Gud fader, arla i urtid.”

”Men är inte Jesus Guds enfödde son?”

”Nej, det är en missuppfattning. Och både jag och Jesus har syskon ska du veta.”

Simon sneglade på adjutanten Talemyr, som vid åhörandet av det hela visade en sur min.

”Vad är det med dig då?” sa Simon.

”Med mig? Förstår du inte?” sa adjutanten. ”Om vår Lucifer återvänder till himlen blir jag ju arbetslös. I värsta fall upphör jorden att finnas till, och allt återlöses. Alla emanationer, allt som är skapat återgår till den högsta verkligheten – Gud.”

”Men det är väl bra?”

”Är det? Vill du att jorden slutar finnas till, att även du blir en salig ande som återvänder till himlen?”

”Kanske inte. Jag är nog inte redo för frälsning än.”

”Men tänker du utföra uppdraget då?” bröt Fan in.

”Ja”, sa riddaren Simon. ”Vad är det man säger i arbetslivet: ‘Jag ser det som en utmaning’. Ja, jag ska utföra uppdraget.'”

”Gott”, sa Fan, ”jag visste att du inte skulle svika mig. Folk som ni gillar ju att få uppgifter att lösa. Ni ‘söker vila i handling’, är det inte så?”

”Jodå, det var ganska träffande”, sa riddaren. ”Men apropå uppdraget så kommer jag att göra det på mina villkor. Jag ska utföra det när jag får tid helt enkelt, när jag är lite ‘in between jobs’ eller så.”

”Gott och väl”, sa Fan.”Jag har tid att vänta, jag har hela evigheten på mig!”

”Och jag vill inte ha betalt; ty jag ser uppdraget som sin egen belöning, på samma sätt som striden är sin egen belöning.”

Fan nickade.

”Och jag får väl ta min kamrat med mig?” sa Simon och pekade på Gibichungen.

”Visst”, sa Fan.

Och utan större ceremonier skildes man; Simon le Bon och Gibi red iväg åt sitt håll.

Efter en stund sa Gibi: ”Varför tog du inte betalt? Det kunde ha blivit lukrativt.”

”Nu är du där igen… Men som jag sa till Fan: utmaningen är belöning i sig…”

”… precis som striden är en belöning i sig. Ja, ja.”

”Vill du hänga med?”

”Det vill jag nog”, sa Gibi, ”det är ju inte var dag man blir graalsriddare. Men jag följer med som din jämlike, ej som din undersåte.”

”Givetvis!”221px-albrecht_durer_069

3.

Den närmast följande tiden levde Simon le Bon och Gibichungen vidare som soldater, ty detta var ju deras levebröd; Gibi stred för pengar och le Bon för striden i sig. Och vad gäller uppdraget med Graalen så behövde det inte utföras med ens, det hade man ju kommit överens om. Så våra två kamrater deltog i krig både här och där i medeltidens Europa: en fullkomlig röra av småriken och småkrig – och vanligtvis stred de sida vid sida. Men en gång under en hård strid skildes de åt då le Bon, sedvanligt stridande i sin svarta rustning, såg Döden himself komma och hämta några som stupat i hans närhet. Han grep tag i Dödens kåpa och sporde:

”Bäste Herr Död, kan du inte ta med mig också?”

Döden vände sig mot honom och fällde ner hättan, en vithårig man med ärrade anletsdrag.

”Nej, det går inte. Du ska inte dö nu. Men det är väl i sin ordning?”

”Nej, det är det inte”, sa le Bon, ”Jag är Den svarte riddaren, en sån som lever för att strida och strider för att leva. Min högsta önskan är att få dö i strid. Är inte det varje sann krigares önskan?”

Döden klappade honom på axeln. ”Ja, ja. Jag förstår. Men din tid är inte inne, inte nu.” Vilda moln drev förbi på himlen, solen sken med ett gåtfullt sken. Och Döden fortsatte: ”Men har inte du ett uppdrag att utföra? Var det inte något med Den Heliga Graal?”

”Jo”, sa le Bon, ”men hur känner du till det?”

”Tja”, sa Döden, ”alldeles okunnig om vad som försiggår i världen är man väl inte. Jag är ju ett övernaturligt väsen, remember.”

”Det förstås.”

”Men säg mig, fortsatte Döden, om du hittar Graalen och ger den till Fan – jo, jag vet det också – blir inte skapelsen omintetgjord då? Återgår inte allt till himlen då så att säga?”

”Det vet jag inte”, sa le Bon. ”Och det bekymrar mig inte nu, för jag lever bara här och nu. Jag vill bara utföra uppdraget. Jag gillar utmaningar. Men du då, vad angår det hela dig?”

”Jo, om Fan kommer till himlen med sin skatt, förlåts av vår Herre och historien upphör, då blir ju jag arbetslös.”

”Jag förstår, men jag kan inte ta hänsyn till det.”

”Men din höga önskan att dö i strid då, minskar inte den om historien upphör?”

”Kanske det. Men nu orkar jag inte dividera längre; jag är en handlingens man, ingen filosof. Farväl, Död.”

”Farväl, Svarte riddare”, sa döden och gav sig av med själarna av stupade krigare i släptåg.

4.

Le Bon för sin del återförenades med Gibichungen, och när de dagen efter satt och språkade beslutade de sig för att ta itu med graalsökandet. Det blev alltså till att ta avsked ur aktuell armé; de fick ut sin lön och gav sig ut för att finna Graalen.

De frågade eremiter, de studerade skrifter i dunkla valv och de red kors och tvärs genom världen.

Och så en natt red de genom ett hjärtknipande landskap; fullmånen var uppe och spred sitt silverne sken över den öde nejden, och i fjärran såg man en borg avteckna sig mot kvällshimlen. Borgen låg på ett berg, Mons Sacer vid namn. Fram dit ledde en väg, stensatt med goda förskrifter: Via Sacra. De tog in på vägen och red fram till bygget, och väl framme ropade le Bon uppåt de lavbevuxna murarna vad det var för ett ställe. En ung man tittade ut genom ett spetsbågefönster och svarade:

”Detta är Graalsborgen. Vilka är ni?”

”Vi är Simon le Bon och Gibichungen. Vi kommer in.”

Mannen tycktes inte ha något att invända, så de två krigarna satt av och gick in, klev uppför en präktig trappa och kom vad det led till tronsalen, där vaxljus lyste upp sceneriet. Man såg här en gammal man liggandes sjuk, med en ung kvinna och mannen man nyss sett vid bäddens sida. Den sistnämnde var klädd i blå tunika, byxor och skinnskor, medan kvinnan bar fotsid klänning och struthätta. På ett bord stod en stor grön ädelsten med lysande rött innehåll: Den Heliga Graal, kalken med Kristi blod som vid det här laget förvandlats till en smaragd inneslutande blodet.

Gibichungen viskade till le Bon och sa: ”Vi tycks ha funnit det vi sökte, så jag tar och går iväg en liten sväng för mig själv. Ropa på mig om du behöver min hjälp.”

Le Bon nickade och Gibi gick iväg. Le Bon hade funnit Den Heliga Graal och därmed fullgjort sitt löfte till Djävulen – och som den handlingens man han var drog han sitt svärd, gick fram till sjukbädden och stötte det i bröstet på den gamle, som rosslade till med en suck av lättnad; ty nu fick han ju dö i strid och inte ljuta en skamfull strådöd, så att säga.

Le Bon gick därefter och hämtade Graalen och sa till de andra två: ”Mina vänner. Jag säger som Cromwell sa till det Långa parlamentet: ‘Ni har suttit alltför länge här för det goda ni kan ha gjort. Gå, säger jag, och låt oss slippa er. I Guds namn, gå!'”

”Men”, sa kvinnan, nu citerade du ju snarare Leo Amery i underhuset 1940, när denne i sin tur citerade Cromwell.”

”Just det”, inföll yngligen. ”Cromwell på sin tid sa ju saker i stil med ‘let us be done with you rouges’, och annat. Hans tal var mycket mer utstuderat än det där lilla du återgav.”

”Ja, kanske det”, sa riddaren. ”Men betänk också att ingen av ovannämnda händelser ännu skett då vi lever i medeltiden. Mitt budskap är i alla fall att här har ni intet mer att hämta.”

”Men kan vi inte få begrava vår kung?”

”För all del. Jag ska i alla fall ta med mig Graalen. Farväl.”

De två såg honom gå, och väl ute ur borgen lade le Bon Graalen i sadelväskan. Strax anlände Gibichungen med en ränsel över axeln. De båda kamraterna satt upp och red iväg.

”Det gick ju lätt det där, sa Gibi.”

”Jo, det kan man säga”, sa le Bon. ”Vad har du i ränseln, förresten?”

”Det är diverse dyrbarheter som jag plundrat i borgen.”

”Så förslaget av dig. Nå, men nu föreslår jag att vi beger oss till Fan och lämnar Graalen.”

800px-albrecht_durer_067

5.

Efter någon tid kom de till gläntan där de träffat Fan första gången. Liksom då var det en solig dag med frodig grönska och fågelkvitter, och liksom då träffade man på Fan och dennes adjutant.

”Var hälsad, djävul”, sa Simon le Bon.

”Var hälsad, riddare”, sa Fan.

Le Bon satt av, tog fram skatten och överräckte den. ”Som utlovat – Den Heliga Graal.”

Fan tog emot gåvan, tackade och sa förvånad: ”Men var fann du den?”

”I Graalsborgen – var annars.”

I see. Inga svårigheter?”

”Inte direkt”, sa le Bon. ”Jag kom in där och fick se en man och kvinna knäböja vid bädden hos en sjuk kung. Det hela verkade osunt,  skulle väl på sin höjd passa för en Wagneropera, så jag beslutade mig för att göra slut på kungens lidanden, anledningen till hela sceneriet.”

”Gjorde du det då?”

”Jodå, inga skrupler. Jag är ju Den svarte riddaren! Därefter avspisades hans följeslagare, mannen och kvinnan.”

”Bra, det var det där med djävlaranamma som behövdes…”

Fan började nu se tankspridd ut. Han betraktade Graalen. Den började redan utöva sin verkan. Denne djävul, som redan låtit ana viss svaghet i sina anletsdrag, så som le Bon noterat vid första mötet, fick nu ett avgjort andligt uttryck i ansiktet. Och inte nog med det, han började nu lätta från marken, och försvann strax upp i himlen på ett knippe solstrålar till ljudet av harpospel.

Fans adjutant såg gapande upp mot skyarna. Le Bon gjorde detsamma men med ett mer likgiltigt ansiktsuttryck, ty han var en i alla väder sammanbiten herre.

Man hörde smäktande toner och såg en tunnel av ljus, som i en Altdorfermålning. Så klingade det hela av, musiken förtonade och ljusfenomenet försvann, bara vanligt solsken rådde.

”Hm”, sa Simon. ”Det verkar som om inget hände…”

”Vadå inget?” sa adjutanten Talemyr.

”Jorden försvann inte, det blev ingen allmän återlösning.”

”Just det”, sa Talemyr, ”ingen återlösning, men tydligen kom vår Lucifer åter till de himmelska ängderna.”

”Ja, tydligen.”

Talemyr sken upp. ”Nu förstår jag!” Han slog näven i handen. ”Det var nog ett exempel på som Buddha sa: ‘den som inte vill bli frälst, kan inte bli frälst’. Jag vill det inte, eller, jag menar, jag ville det inte nyss, alltså finns jag kvar här. Och du var heller inte redo för frälsning sa du, tydligen något du delade med majoriteten av skapelsen, för annars skulle den ju ha återlösts i samband med det spektakel vi såg nyss – Fans himlafärd. Kunde han frälsas så… Men det verkar som om tiden inte var inne för allmän frälsning.”

”Jag finns kvar här på jorden”, fortsatte Talemyr, ”som fans gamle medhjälpare.” Han grep tag i och visade fram den nyckel han hade i kedjan om halsen. ”Och jag har nyckeln till helvetet… Alltså kan jag bli den nye Fan!”

”Ja, jag kan väl inte hindra dig till det”, sa le Bon.

Därmed förvandlades Talemyr till Fan, rätt upp och ner. Det syntes inte utanpå med en gång men det är ju tanken som räknas; han kom nu att få den funktion som den förre innehavaren av ämbetet haft.

6.

De tre började gå bort från gläntan, knektarna ledande sina hästar och den nye Fan gående i mitten. Skogen lämnades och de kom ut på en nejd med böljande sädesfält och en å som glittrade i solen. Över alltsammans välvde en blå himmel med lätta moln.

”Hm.” sa den nye Fan.”Jag kanske ska ordna med min företrädares affärer först. Han bad ju dig hämta Graalen och nu har du gjort det, fullföljt uppdraget. Så en belöning vore kanske på plats…”

Riddaren funderade några ögonblick innan han svarade. ”Nej, ingen belöning. Det kom vi ju överens om före, Fan och jag.”

”Åhå”, sa Fan.”Men än är det inte försent att erhålla en liten dusör…”

”Jag tar det säkra före det osäkra och avstår. Jag utförde ju uppdraget som ett mål i sig. Det var utmaningen jag gillade.”

”En soldat som inte vill ha guld… Jag har aldrig hört på maken!”

”Jag förstår din invändning. Men jag säger som Iron Maiden: ‘It’s not the money I make, it’s the thrill of the chase’.”

”I låten ‘Assassin’, va?”

Le Bon nickade. De kom nu till ett vägskäl där de stannade.

”Jaha”, sa Fan. ”Så man kan förstås inte locka dig med ett annat arbete? Adjutantssysslan är ju till exempel ledig. I så fall skall jag löna dig väl, och du får fri tillgång till alla mina skattkammare, tortyrkammare och nöjesgemak. Jag ska ge dig helvetets nycklar!”

”Det låter frestande…”

”Såklart! Jag är ju Frestaren!”

Le Bon skrattade. ”Men jag är rädd att jag måste tacka nej”, sa denne riddare och satt upp i sadeln.

”Synd!” sa hin onde. ”Men you can’t win them all.”

Då inföll Gibichungen: ”Jag kan ta tjänsten. Jag kan bli din adjutant!”

Du?” sa Le Bon och Fan unisont.

”Ja, jag!” sa Gibi. ”Jag är en rask och duglig herre, väl förfaren i alla färdigheter.”

”Jaså”, sa Fan.”Men har du rätt djävlaranamma då?”

”Jodå. Medan vi var i Graalsborgen passade jag till exempel på att plundra lite skatter: guld och ädelstenar att sälja och leva gott på.”

”Du är min man!” sa Fan och sken upp. ”Och som min adjutant ska jag löna dig väl; du ska få tillgång till skatter du aldrig kunnat ana. Du är anställd.”

Man tog hand, och därefter vände sig Gibi till Simon och sa: ”Vi har ju hållit ihop i vått och torrt ett bra tag, men som jag sa innan graalsäventyret: jag följer dig som jämlike, ej som undersåte.”

”Ja, visst”, sa le Bon, ”det har varit roligt att ha dig som frände. Så om du nu vill gå din egen väg kan jag bara bifalla.”

”Tack. Och att vara djävulsadjutant kommer att passa mig bra, ett liv i sus och dus, makt och härlighet. Äntligen lön för mödan, äntligen en lukrativ syssla!”

”Det låter ju helt underbart, alltså. Nå, lycka till!”

”Tack. Men kom till helvetet och hälsa på någon dag, vet jag!”

”Ja, gör det! instämde Fan.”

Man tog farväl och begav sig var och en åt sitt håll, Fan och Gibi till Mörkrets rike, le Bon för att fortsätta sin vandring på krigarens väg.

albrecht_durer_-_st_eustace

7.

En dag kom le Bon att delta i ännu ett av de evinnerliga småkrig som rasade i Europa, och under en drabbning fick han åter se sin gamle vän Döden gå över fälten och skörda. Och Le Bon hejdade Döden, som vände sig och sa: ”Svarte riddare! Hur gick det med Graalen? Inget särskilt kan ha hänt, eller hur?”

”Nej, du har rätt. Fan återlöstes, men inte resten av skapelsen. Vi fick till och med en ny djävul på köpet. Det kan man tycka vad man vill om, men kontentan av det hela tycks vara att du och jag och alla andra kan fortsätta med det vi alltid gjort. Kul, va?”

”Jodå, det gläder mig. Annars?”

”Annars”, sa le Bon, ”så skulle jag åter vilja be om att få dö. Är det inte dags nu, att jag får dö en härlig hjältedöd mitt i denna drabbning?”

”Det sa du ju häromsistens också. Kan du inte ta och förklara för mig varför detta är så viktigt för dig?”

”Varför?” sa le Bon. ”Tja, man vill dö där man känner sig hemma, när man står på topp, gå under med flygande fanor och klingande spel. Jag känner mig hemma här på slagfältet. Allt jag gjort i min bana har syftat till att bli en ypperlig krigare, och jag lever bara när jag strider. Alltså vill jag dö i strid. Det är inte konstigare än att en skådespelares önskedöd är på scenen, och att en diktares önskedöd är när han håller på att dikta, just när han kommit på en oslagbar formulering.”

”Det var en vältalig bön om att få dö, må jag säga. Men jag säger åter: nej, du får inte komma med. Jag ska faktiskt ta och avslöja något för dig: du kommer aldrig att få dö i strid. Det känns tungt, va?”

”Mycket tungt”, sa le Bon. ”Vad har jag då att leva för?”

”Tja. Du kan väl leva för att ­- leva? Att strida är inte allt här i världen.”

”Nej, kanske inte det.”

”Jag kan avslöja en sak till: när man dör återföds man.”

”Hur då?”

”Man återföds till ett nytt liv på jorden. Kraften som driver denna reinkarnation kallas karma, kan jag tala om. Alla ens tankar och gärningar lämnar spår, och ens fortsatta tillvaro bestäms av denna karmalag. Av lagen om orsak och verkan.”

”Så intressant.”

”Ja, visst är det”, sa Döden. ”För övrigt var det kraften i världens samlade karma som gjorde att världen inte återlöstes när Fan for till himlen.”

”Men om du kände till vad som hände. Varför frågade du då mig hur det gick med Graalen då vi möttes?”

”Jag ville bara vara artig. Vi är ju gamla bekanta.”

”Jag förstår. Men, vad sa du? Karma gjorde att skapelsen inte anträdde himlafärden tillsammans med Fan?”

”Precis. Folk och fä, ja, till och med växter och mineraler har karma. Och den styr allt. Allt. Kraften i karma kräver att det finns en värld där alla väsen kan leva och utvecklas till högre andlig mognad. Man återföds till liv efter liv, tills man lärt sig sin andliga läxa. Allt skapat måste få leva ut sin karma tills den förbrukats.”

”Ojdå”, sa le Bon. ”Denna karma tycks vara en vidunderlig kraft.”

”Minsann att den är. Till och med Fan själv är underkastad den. Man kan säga att det var hans karma att återlösas nu.”

”Jaha. Och om Fan lyder under karma, kan man då säga att även Gud gör det?

”Tja. Men det beror på vad man menar med Gud. ”

”Okej, vi lämnar det. Jag är ingen teolog.”

”Inte jag heller”, sa Döden. ”Men om du har tur så innebär din karma att du får återfödas till soldat.”

”Ja, det vore ju härligt”, sa le Bon. ”Men min död dröjer tydligen. Och jag skulle ju inte få dö i strid, sa du, vilket torde betyda att jag får se fram mot en så kallad naturlig död. Vad ska jag göra tills dess?”

Döden la sin hand på riddarens axel och sa: ”Du får göra något så svårt som att leva. Försök leva, som Valéry sa. Försök!” Därmed bugade Döden och gav sig av med dagens själaskörd i följe. Simon stod länge och såg efter dem. Han besinnade vad Döden sagt, att han inte skulle få dö i strid. Vilket öde…

8.

För att göra en lång historia kort så fortsatte denne vår Simon le Bon sin bana som krigare, och kom faktiskt att kriga till sig ett smärre kungarike. Han gifte sig och fick barn, grundade en dynasti och dog vad det led strådöden, mätt på år och ära, förlikad med tanken på att inte få dö med stövlarna på. En ättling och namne till honom blev med tiden sångare i gruppen Duran Duran, men det är en helt annan historia.

—————————————

Lennart Svenssons novell Riddaren, Djävulen och Döden publicerades ursprungligen i en något annan version i författarens novellsamling Eld och rörelse (Etherion bokförlag, 2007). Författaren äger copyright till berättelsen.

Annonser

~ av Fredrik F. G. Granlund på lördag, 4 april, 2009.

3 svar to “Novell av Lennart Svensson: Riddaren, Djävulen och Döden”

  1. Hade inte läst hela novellen förrens ikväll på grund av tidsbrist men läste igenom den nu.
    Jag är förälskad. Älskar den rent ut sagt. Den kommer att läsas av mig många fler gånger.
    Jag är även intresserad av var jag kan få tag på Lennarts novell samling.

    Gilla

    • Tack för kommentaren, Linus –

      Kul att du gillar novellen!

      Som du säkert förstår blev även jag förälskad i denna minst sagt annorlunda novell, efter att ha läst författarens novellsamling – varför jag köpte in den och redigerade den etc för publicering här på marmeladkungen.

      Lennart Svenssons novellsamling kan du köpa för en billig peng på författarens blogg: signerad om du vill. Där kan du även kontakta honom personligen. Dessutom får han ett mejl varje gång någon kommenterar någonting på blogget – och han är alltid snabb på att svara.

      http://lennart-svensson.blogspot.com/

      Med vänlig hälsning

      F. G.

      Gilla

  2. Ja just det…

    Gå till bloggen via länken som FG nämner, och väl där söker du efter etiketten ”Eld och rörelse”. 90:- inkl porto.

    Tack för berömmet förresten, det var skoj.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: