En anmälan till Patientnämnden. Nu innan: Problem att sova, problem att VARA.

Under tisdagens morgon kommer jag att ha ett möte med Patientnämnden, varunder jag kommer att anmäla tre (!) sjukhus för missbehandling av Marmeladprinsen, min och Jennifers son: Östra sjukhuset i Göteborg, KSS i Skövde, samt (Barnavårdscentralen vid) Mariestads sjukhus.

Detta handlar om att få till en utredning om kommunikationen mellan dessa sjukhus, särskilt gällande barn som kräver särskild uppmärksamhet, såsom svårt hjärtsjuka barn i likhet med vår älskade Vincent – att kommunikationen mellan sjukhusen i landet ska förbättras.

För personligen upplever jag att åtminstone två av dessa tre sjukhus har del i marmeladprinsens död! Och om jag och min Marmelad-drottning kan få till en utredning kanske vi åtminstone förbättrar kommunikationen mellan sjukhusen och därmed i slutändan till och med – på sikt – räddar åtminstone ett annat barns liv. Då har vi gjort åtminstone något gott även om ingen annan får reda på det.

Men min nuvarande dröm är just detta: Att förhindra samma behandling gentemot andra. ATT GÖRA EN GOD GÄRNING. Jag upplever VERKLIGEN detta såsom min plikt gentemot alla andra föräldrar som kan hamna i samma situation som jag och min kvinna befunnit oss i:

Att kunna rädda något annat liv genom denna anmälan och genom den utredning jag hoppas följer i dess spår – det är VÅR PLIKT. Det minsta vi kan göra.

Även om det är förbannat jävla jobbigt!

Jag kommer aldrig att få reda på om denna anmälan har räddat något liv. Men jag vet att det kommer att få mig att känna mig tryggare, då jag gjort vad jag kunnat för att hjälpa andra familjer. Det går faktiskt inte att göra mycket mer än så här. Åtminstone inte än.

(jag har dock naturligtvis planer på att skriva (minst) en bok i ämnet som hjälp för föräldrar i liknande situation – och har redan nu börjat brevväxla med andra föräldrar med hjärtbarn – vilket även det är en slags hjälp).

Men det är inte konstigt att jag sitter uppe hela natten och är nervös och orolig inför det möte som stundar under morgongrenen.

Men jag är också snällare än jag är grym…!

– – – – – – –

Marmeladanmärkning: Jag vet inte om det framgår här på Marmeladkungen, men jag är faktiskt en bra människa. Jag tänker verkligen på andra, saknar definitivt inte empati! Och även om det ibland kanske bara verkar såsom att jag skryter om mig själv så är det faktiskt inte så. INTE ALLS. Jag hatar mig själv. Tycker väldigt illa om min egna person. Tycker att jag är ointelligent, misslyckad, meningslös, störd, ful, osocial och så vidare i all evighet.

Men jag jobbar verkligen på att ändra dessa tankar hos min egna person. Och det jag nu skrivit ovan är helt sant. Jag skriver det inte bara för att skriva det. Och jag är vid skrivandes stund extremt nervös. Men har inget att vara nervös över. Bara att säga sanningen och därmed förhoppningsvis i framtiden rädda andra spädbarns liv.

Kan man göra en bättre välgärning?

(Naturligtvis kan man det. Men jag/vi kan i dagsläget inte göra någon bättre).

Jag borde må bättre än jag gör, för jag är faktiskt inte så elak eller dum eller ointelligent och meningslös som jag själv påstår. Eller är jag det?

~ av Fredrik F. G. Granlund på tisdag, 19 maj, 2009.