Novell: Begravning – av Rickard Berghorn

Rickard Berghorn juli2009 (43)har som förläggare upptäckt Johan Theorin som litterär talang, och även undertecknad – han tog mig tidigt under sin arm och publicerade min novell ”Vandrarens Gravsten redan 2002 i antologin Necronomicon i Sverige (Aleph bokförlag).

Vi har nu brevväxlat i tiotalet år, och de som varit med inom fantastik-kretsarna ett tag vet att RB är mannen bakom Aleph bokförlag samt tidskriften Minotauren. RB har en förmåga att reta upp mången människa i diverse sammanhang, men han är i person minst sagt en mycket begåvad och trevlig man som oftast vet vad han talar om – och varför. Och hans novellsamlingar Nattvaka (publ. under pseud. Rickard Winter) samt Skymningscirkus är böcker att minnas.

(fotografiet ovan: Rickard Berghorn, juli 2009. Fotograf: Fredrik F. G. Granlund.)

* * *

Tidigare har jag på Marmeladkungen endast publicerat en essä från Rickards penna, vilken jag inom det snaraste lär översätta till engelska för förmodad publicering i Lovecraft Annual. Men nu kan jag för första – och förhoppningsvis inte sista – gången här på Marmeladkungen publicera RB i novellform, och dessutom med Nicolas Krizans originalillustrationer.

När följande novell publicerades i Jules Verne-Magasinet skrev självaste Sam J. Lundwall följande som ingress: ”Rickard Berghorn har snabbt utvecklat till en utomordentligt personlig och övertygande författare av skräck med helt egna vinklingar. Härmed en ny fascinerande text” (JVM, nr 499; sid 3).

Undertecknad kan inte annat än instämma. I min nuvarande redaktörsroll har jag nu gjort några smärre förändringar i samråd med författaren, vilket gör detta till en på sätt och vis ny läsupplevelse, och dessutom med Nicolas Krizans originalillustrationer. Och från författaren har jag dessutom fått höra att detta är en av de noveller han själv är mest nöjd med. Så, kära läsare, välkomna till en

BEGRAVNING

Av: Rickard Berghorn

begravning2

VINDARNA PRESSAR MOT GLASET. JAG går fram, öppnar fönstret och blir irriterad på hasparna som fastnat, släpper in vindarna i rummet. De är varma och mjuka, uppvärmda av solen som skiner från en disig himmel. Jag lutar mig ut över karmarna och tittar på trädgården. Bortom murarna breder ett jordbrukslandskap ut sig, där finns inga träd men många åkrar och små stugor. Är det morgon eller eftermiddag? Det kan till och med vara kväll. Men solen vilar för högt på himlen för att jag skall tro det. En hund skäller från någon av bondstugorna.

Jag var just ute och gick omkring i trädgården, vilade mig på stenbänkarna. Kanske slumrade jag till ibland. Jag är för trött för att kunna gå långa sträckor, alltför utmattad för att kunna klättra över murarna, när grindarna alltid är låsta. Jag stod på den välvda bron och tittade ner i bäcken som rinner under den. Där såg jag honom i spegelbilden, mannen som uppenbarligen är jag.

Jag misstänker attt min ålder inte inger respekt ännu. När jag tittar mig i spegeln ser jag ett medelålders ansikte, men jag tror det verkar äldre än det verkligen är. Huden är blek, sjukligt vit, kinderna är insjunkna. Pupillerna är små och ger ögonen en ovanlig genomträngande blick i ett annars trött ansikte. Min spegelbild påverkar mig på ett sätt jag inte kan förklara. Kanske är det febern som gör mig förvirrad. Men blicken i spegeln håller mig fast, där står jag tills synen grumlas… tills omvärlden blir suddig… och endast ögonen i glaset behåller sin skärpa. Jag vet inget om mannen i spegeln, och det skrämmer mig.

Jag skriver ibland för att ordna mina tankar, minnas det som händer mig. Sedan gömmer jag pappersarken i chiffonjén. Jag har funnit att jag kan lossa en bräda med pennkniven när jag dragit ut en av de understa lådorna i den. Om det är nödvändigt vet jag inte, men jag vet inte heller vad männen skulle göra om de hittade dem.

Jag känner mig trött. Jag skall lägga mig på sängen och sova.

* * *

Männen är fyra stycken. De svarar knappt på mina frågor – deras namn vet jag fortfarande inte. Varje dag uppsöker två av dem mig, tar mig genom huset medan de stödjer mig på sina axlar. Jag sitter ensam vid min sida av bordet, äter bara smulor eftersom det inte smakar något – och jag misstänker att maten är förgiftad. De fyra männen sitter samlade vid andra änden av bordet, samtalar dämpat och kastar ibland förströdda blickar på mig. De talar för lågt och sitter för långt ifrån mig för att jag skall uppfatta deras ord. Vinet smakar hemskt. Jag dricker inte ens ur halva glaset.

En av männen skiljer sig från de andra. Han verkar äldre än de, säger sällan något och tittar dystert ner i sin tallrik. Ett par glasögon är fastsatta i ett tygsnöre runt hans nacke och ligger nerstoppade i bröstfickan. Hans kläder är ljusare än de andra männens, men är mer ålderdomliga och slitna. Händerna är fina och vita, de greppar besticken som om de vore kirurginstrument. Jag försöker prata med honom ibland, men hans ansikte är lika outgrundligt som de andras.

De yngre männen är klädda i frack eller kavaj. Deras drag rörs inte av en tanke eller känsla, de tre är lika allvarliga med läppar huggna i sten.

Männen röker sina cigaretter och askar på tallrikarna. De erbjuder mig att röka, men jag känner aldrig någon lust till det. Sällskapet lämnar bordet. Jag sitter ensam framför fyra övergivna tallrikar. Kanske följer jag dem om min matthet inte tagit överhanden. De vilar i vardagsrummet och röker fortfarande – säger inget till varandra. Jag lägger mig på en soffa och tittar på solljuset som letar sig mellan gardinerna. Ofta somnar jag.

Varje kväll leds jag tillbaka till vardagrummet, där de låter mig sjunka ner i en fåtölj. Den gamle mannen kommer fram till mig med sin läkarvätska. Han öppnar den och placerar instrumenten på bordet bredvid mig. Sedan undersöker han mig, lyssnar på mitt hjärta och håller ett ljus vid mitt ansikte för att titta i mina ögon. Han känner mig på pulsen, sticker mig med nålar men använder aldrig sprutor. Ibland försöker han ge mig något preparat. Jag undviker att ta det.

”Vad gör ni med mig?”

Jag frågar fastän jag vet att svaret blir oklart.

”Ni har ingenting att oroa er för.” Mannen plockar ihop sina saker.

Kanske somnar jag åter. Längre fram på kvällen spelar den gamle läkaren ibland på en fiol, lugn musik medan han står i rummet. De andra lyssnar bara med förstrött intresse, samtalar då och då med sänkta röster. Rummet lyses upp av stearinljus. Det finns elektriska lampor, men de fungerar inte någonstans i huset. En brasa flammar mörkröd i kakelugnen.

* * *

Jag har just mediterat över ett papper, en skiss jag gjort av huset. Det väckte minnen jag inte kunde gripa. Huset kändes så välbekant och den känslan plågade mig.

Det var feberhett solsken när jag gick ut för att teckna. Papperet låg i min bröstficka och pennan gömde jag i handen. Den dallrande luften gjorde mig yr, insekter surrade och svärmade. Jag satte mig på en trädgårdbänk där jag kunde se hela huset.

Jag skissade upp byggnaden och fyllde noggrannt i detaljerna, huset blev lättare att koma ihåg då. Det tycks vara en herrgård, mycket stor och gammal. Taket är svart – kanske av skiffer. Fönstren löper i fyra rader, infattade i svartmålade ramar; de vita väggarna är spruckna och klädda med klängerväxter.

Hur gammal är byggnaden? Tvåhundra, kanske trehundra år?

Trädgården är färgad av blommor, hopträngd innanför sin hägnad. Muren måste vara tre meter hög. När jag känner mig tillräckligt stark skall jag klättra över den.

Jag blev efterhand nervös av värmen, av att ständigt höra insekterna i huvudet. Jag vek ihop papperet och flydde in i huset.

* * *

Frågorna finns alltid för mig som inpräntade i mitt tankeliv. Vem är jag?

Vad händer med mig?

* * *

Min säng står obäddad hela dagarna. Jag ligger i den och tittar omkring mig. Det är morgon, middag och kväll – skuggorna vrider sig mot solen – världen vrider sig runt mig. Min huvudvärk susar mellan öronen och spränger min syn.

Det regnar, ett tungt sommarregn som faller mot rutorna. Det har fallit i en timme nu.

Jag ligger stilla och flyter in bland drömmarna när dörren öppnas. Jag rör mig inte, låtsas att jag är död. Genom halvslutna ögon ser jag svart hår med gråstänk och glasögon som glimmar över mig. Den gamle läkaren kavlar upp min skjortärm.

Jag känner ett djupt nålstick – det brinner i köttet. Kanske skriker jag till, men jag rör mig inte. Mannen torkar av sprutnålen med en tygbit. Han stänger dörren bakom sig utan att säga ett ord.

Det svider fortfarande i min överarm. Där finns flera nålstick, så många att jag inte kan räkna dem. Min arm är uppsvullen och blå.

* * *

Middag med tysta ansikten – kväll vid brasan – den gamle läkaren gnisslande på fiol. Jag försökte sätta mig hos männen ikväll, men de gick till ett annat bord. Jag känner mig bara mer isolerad i deras närhet.

Det är natt. Jag har dragit undan gardinerna från fönstren. Månen lyser ovanligt starkt – tända ljus är överflödiga. Jag öppnar ett av fönstren. Rummet är snart lika svalt som natten. Kylan hindrar mig från att svettas.

Jag tittar på min kropp: senor och torra leder, torra läderbitar till muskler – allt är överdraget med ett nätverk av ådror. Det knarrar när jag rör mig. Jag känner mig som en gammal man.

Det blir tyngre att röra sig, allt svårare att inte somna. Jag kommer att dö.

Hjärtat pumpar. Jag känner det. Jag känner hur tarmarna vrider sig.

I natt är jag bara kropp.

* * *

Jag är sjuk, sjuk… Det är så skönt att ligga avslappnad. Jag sträcker ut mig i gräset och låter solen hetta min hud. Jag upplever varje smådjur som kryper över mig. Det faller mig inte in att skaka dem av mig.

Det hörs fotsteg som närmar sig i gräset. Jag försöker resa mig för att se efter, men faller tillbaka. Mina leder glider undan min tyngd. Männen bär bort mig.

* * *

Jag känner hur jordklotet roterar. Jag vet att det finns människor där ute, män och kvinnor… det är säkert solsken när jag öppnar ögonen. Där finns väderkvarnar och molnig himmel – torr och dammig sommar.

Jag känner hur jordklotet roterar. Är det inte solsken som tränger genom ögonlocken ibland, månsken andra gånger? Jag måste samla mina tankar.

Ögonlocken är tunga, nästan för tunga för att öppnas. Jag andas in djupt några gånger, tvingar ögonen att öppna sig. Det är fortfarande samma tak ovanför mig – till höger finns hörnet med spindelnätet. Det är trasigt nu, några tomma skal från insekter fast däri.

Det finns sprickor i taket. De formar sig nästan till bokstäver som jag försöker läsa.

Taket borde vara vitt. Om det tvättas kanske det blir vitt.

Någonting visar sig alldeles vid synfältets rand. När jag anstränger mig ser jag vad det är – två sängknoppar i mässing. Jag kan inte urskilja det nu, men jag kommer ihåg att det finns fingeravtryck på dem.

Ett ljusskimmer irrar över taket. Vad kan det vara? Det ser ut som speglingar. Jag har inte sett det tidigare, inte förrän idag.

Kommer det från en spegel i rummet? Det finns ingen spegel här.

Det strålar in genom fönstren. Jag är ganska säker på det.

Ljusskenet förändrar sig i vindarna – jag hör att det blåser när det knarrar i ramarna. Skenet börjar dallra som vågor, som speglingar på vatten.

Det är säkert vatten. Utanför fönstren finns en liten damm där någon har grävt ut bäcken. Solljuset måste spegla sig på ytan.

En fluga går omkring i taket. En helt vanlig fluga – men jag ryser. Det är inget mer än en känsla. Skalbaggar och flugor och insekter, de är torra och metallglänsande, hårda som av plåt, med leder och gångjärn. Och ändå är de levande. Det skrämmer mig.

* * *

Det gjorde Diogenes i tunnan. Han tröttnade på livet och höll andan tills han dog.

Jag kan hålla andan tills jag dör. Nu är det det enda sättet jag kan ta livet av mig.

Ögonlocken skälver endast när jag försöker öppna dem. Jag är instängd nu. Min värld är blodröd när solen skiner. I det dunkla röda ser jag stråk av mörkare färg. Kan det vara blodådror?

Skall jag hålla andan och dö? Jag försöker. Lungorna kvävs, men varje gång drar jag efter luft. Jag kanske inte vill dö. Kanske vågar jag inte?

Jag hör mina hjärtslag, räknar dem så långt jag kan. Jag känner blodet pumpa i halsen, även i handlederna. När jag håller andan slår hjärtat tyngre, mellanrummen blir längre. När det upphör att slå är jag död, som klockan när den slutar ticka.

Jag känner håret växa på kroppen.

* * *

Tystnaden är fylld av ljud, bara man lyssnar. Örat skapar sina egna ljud. Det susar i hörselgången, ibland brusar det som från ett avlägset hav. Jag tror det är pulserande blod som får trumhinnan att vibrera.

* * *

Han ger mig en spruta till, den verkar större den här gången. Det brinner i köttet.

Hjärtat är svagt nu, jag hör det knappt. Det är trött, som hjärtat hos en gammal man.

Det är antagligen natt, luktar av nattkyla. En vind slår över min kropp – ett fönster måste stå öppet. Det verkar som om jag är mycket lättklädd. Kanske har jag bara tunna nattkläder på mig. Jag hör en hund som skäller, det låter bekant. Men det tycks komma från en värld jag inte tillhör.

Är jag ensam? Nej – tycker mig ibland höra andetag. Kanske är det bara inbillning eller vinden – eller också finns det verkligen någon i rummet… Han står vid mina fötter, anstränger sig för att inte höras. Det känns inte bra, som vore jag naken. Det börjar bli kyligt.

* * *

Jag har sovit. Röster når mig nu, jag är inte ensam.

”Vad händer?”

”Han dör”

* * *

Långa stunder är jag för trött för att andas. Bröstkorgen rör sig inte. Jag känner inte luften längre, hur den strömmar in i mig, genom näsan och ner i strupen, ner till lungorna.

Hjärtat har slutat slå.

Någon lyfter upp min arm, trevar med fingrarna över handleden. Torra fingrar kännner på bröstet. Någon öppnar ögat och lyser i det. En trött suck hörs, ett torrt konstaterande:

”Det är dags för en kopp kaffe.”

* * *

begravning1

De har lagt händerna i kors över mitt bröst nu. Det fräser av en tändsticka som tänds – lukt av svavel – det fladdrar av ljus utanför ögonlocken. Lukten av smältande stearin når mig.

Tystnad. Inga röster. Det är två eller tre män i rummet – jag hör att de andas. Tändstickorna fräser med jämna mellanrum. Cigarrettrök fyller luften.

Ingen säger något. Ingen vågar säga något. Själv ligger jag i en evighet av begravningstystnad och väntar, en tystnad där inte ens blodet susar i öronen. Inget händer.

Inte ännu.

*

* * *

*

”Begravning” publicerades ursprungligen i novellsamlingen Nattvaka under pseudonymen Rickard Winter (Eget förlag (Minotauren), 1995), samt i Jules Verne-Magasinet, nr 499, februari 2000, årg. 61.

Här återgivs novellen med författarens tillstånd i en något reviderad version.

Illustrationer av Nicolas Krizan. Ursprungligen publicerade i Nattvaka, 1995.

Här återgivna med konstnärens medgivande.

Annonser

~ av Fredrik F. G. Granlund på fredag, 24 juli, 2009.

5 svar to “Novell: Begravning – av Rickard Berghorn”

  1. Åhå, en ny novell av Rikard. Skall bli trevlig läsning.

    Gilla

  2. Härligt suggestiv liten historia. Det här med att jordfästas är verkligen en ständig, outrinnlig inspiration för skräck och obehag. Får mig att minnas Poes ”The Premature Burial”…

    Gilla

  3. Tack grabbar –

    Ni förstår nog att novellen inte är ny, även om jag nu på sätt och vis omredigerat den. Anledningen till publiceringen är självklart att den är svåråtkomlig – eller så upplever åtminstone jag denna novell. Det kanske inte stämmer sett till Jules Verne-Magasinet då detta ex går att låna på bibliotek runtom i landet, men personligen har jag inte läst Rickards första novellsamling: ”Nattvaka”, men önskar verkligen få göra det.

    Och just den är typen av litteratur vill jag själv se mer av på Marmeladkungen, och har dessutom en del andra författare, vilka skickat mig alster, på lut.

    För övrigt kan jag i det närmaste utlova att jag om ett tag, när jag kommenterat några noveller, skrivit några, skickat in andra, och bearbetat mina problem, kommer att publicera ett tidigare opublicerat verk av RB. Det är avtalat och kommer att ske.

    Men innerst inne har jag en rejäl önskan att publicera min absoluta favoritnovell från Berghorns penna: ”En skön konst”, vilken, såvitt jag vet, endast har publicerats i tidskriften Minotauren.

    Mycket trevligt, förresten, med kommentarer. Hoppas den gode Berghorn själv kan gå in här och skriva något. Och, Pål. Du råkar inte ha någon opublicerad gammal eller ny novell eller annan text som tematiskt skulle kunna passa för Marmeladkungen? Skicka mig i så fall gärna detta på anson@passagen.se. Jag är synnerligen intresserad. Detta har jag även bett Jonas om – och jag hoppas att även du, min vän, kommer att skicka mig något tidigare opublicerat.

    Ni kommer båda ut med romaner nu i år, och självklart vill jag ha material från er, agera något av en promotor. Dessutom blir allt bättre nu när Nicolas Krizan är med och ställer upp med illustrationer till noveller och essäer etc. Underbart. Det tycker åtminstone jag. Marmeladkungen blir inte sämre, och bloggen tappar absolut inte läsare.

    Mvh, eder

    F. G.

    Gilla

  4. Hej igen,
    har nyligen publicerat en gammal text i Tidningen Kulturen, ”De försvann”, som du gärna får lägga upp på din blogg, om du anser den passa/duga (behöver dock fixas till lite, ser jag nu, redan upptäckt två slarvfel). Du finner den här:
    http://www.tidningenkulturen.se/index.php/litter-mainmenu-131/utopiska-geografier-mainmenu-192/4829-de-foersvann

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: