Novell: En doft av svavel – av Jonas Wessel

Löberöd_31_juli_-_2_augusti_2009_040Det är underligt hur något man lovat ens läsare kan lösa sig till det bästa, så att man faktiskt håller sitt ord – något ytterst ovanligt, vilket i detta fall innebär ett införlivande av att publicera en originalnovell på min 30 födelsedag.

Jag har tidigare två gånger publicerat Jonas Wessel med prosadikter/diktnoveller/eller-vad-man-nu-ska-kalla-det här, men . . .

Nu följer, som utlovat, en originalnovell från dennes penna, med en illustration från Nicolas Krizan. Så nu byggs vårt Mariestad-mythos på i

En doft av svavel

av: Jonas Wessel

Det var första gången Vera plockat upp en liftare och ratten blev snart våt av handsvett.

När hon först upptäckte honom stod han inte vid vägkanten, utan satt hopkurad mitt på vägen. Hans huvud var infällt mellan axlar och armar och han höll om de uppdragna benen som om han sov. Om hon inte hade varit mer uppmärksam hade hon kört över honom.

Då hade hon inte sett någon vägskylt på evigheter. Regnet smattrade och fick de mötande bilarna att anta grumliga, orealistiska former. Motorns monotona brummande i kombination med vindrutetorkarnas gnissel hade en nästan hypnotiserande effekt. Hon hade känt sig trött, tänkte att någon att samtala med kunde hjälpa, för E20 hade sett och såg sig lik ut, lång och evig, lång och tråkig. Och att köra ensam i mörker, timma efter timma, gör saker med ens huvud, hade hon insett. Man får för sig saker, tänker tankar som annars ter sig ytterst främmande. Hon trängde undan tankebilderna som uppenbarade sig, allt hon hört om liftare, dessa mystiska främlingar stående längs vägkanten under mörka och regniga kvällar såsom denna, och stannade.

Då fällde mannen upp huvudet och stirrade storögt på henne. Vera vevade ner rutan, frågade om han ville ha lift.

svavel1

Utan att svara lunkade mannen till bilen. Kroppsspråket var spretigt, inte helt olikt en marionettdockas. Han öppnade inte dörren, stod bara där med armarna tätt utmed sidorna. Först när Vera öppnade dörren åt honom satte sig mannen i sätet bredvid henne. Bilen sjönk ner en bit av hans tyngd. Han stängde dörren och Vera körde vidare – trots att han han inte tagit på sig säkerhetsbältet. På grund av kroppslängden hade han svårt att få plats med benen, trots att de var extremt smala.

Liftaren var en storväxt karl, säkert över två meter lång. Förutom pälsmössan och den vita skjortan under kavajen var han helt klädd i svart; en gammaldags rock och kostym, kritstrecksrandigt, och denna mörka klädsel tycktes smälta samman med resten av dunklet. Han var blek, hade varken skägg eller mustasch, var iklädd svarta läderhandskar – men händerna var lustigt små för att sitta på en sådan bjässe, och i glipan mellan handskarna och rockärmen syntes två smala, kritvita handleder.

* * *

Vera sneglade mot hans ansikte, till hälften dolt av rockens uppfällda krage och även det färglöst. I profil tycktes de uggleliknande ögonen bukta ut ur hålorna.

Ett svagt knackande nådde Veras öron. Liftaren trummade mot sin ena knäskål med fingrarna. Trummandet blandades med vindrutetorkarnas oändliga gnissel. Han tog fram en cigarett och höll den mellan pek- och långfinger. Då och då förde han cigaretten mot den fortfarande skymda munnen, men utan att tända den. Vera såg hur han sög på filtret och låtsades blåsa ut rök som inte existerade. Efter en stund stoppade han ner cigaretten i rockfickan igen och trummade vidare med fingrarna mot knäskålarna. Han tog av sig pälsmössan och la den i sitt knä. Började smeka den på samma sätt man smeker en katt. Hans huvud var kalt och såg för litet ut på de breda axlarna, precis som med händerna. Utan pälsmössan blev de utåtbuktande ögonen alltmer framträdande. Näsan var endast en skarp liten spets.

Men inget av detta gav Vera mer gåshud än det faktum att han bara hade ett litet hål in i huvudet där örat egentligen borde sitta. Dessutom la hon först nu märke till att han tycktes vara alldeles torr, trots att han nyss befunnit sig på en blöt, smutsig väg.

Hon satte på radion, längtade efter att få komma hem, öppna flaskan med Gato Negro, ta ett långt bad till tonerna av the Smiths, bli av med kallsvetten från den här situationen. Ett svagt brus hördes i den ickeexisterande etern, knaster, rabblande röster på främmande språk, ett hysteriskt kvinnoskratt, mer brus.

Mannen satte åter pälsmössan på huvudet och återgick till att låtsasröka sin cigarett.

”Varför är du så tyst?” frågade Vera.

Mannen vred huvudet mot henne. Munnen var ett uttryckslöst streck, kindbenen höga, näsan två hål. Hakan var liten men skarp, nästan lika spetsig som näsan. Slipsknuten satt direkt under den lilla hakan, vilket gjorde att han såg ut att sakna hals. Han öppnade sin läpplösa mun, lutade sig framåt. En svavelosande andedräkt stack i Veras näsborrar.

Först trodde hon att han skulle säga något, kanske försöka kyssa henne, men istället blottade han två grårosa rader av något som liknade gummiartat tandkött utan tänder och en svart liten sak, uppenbarligen tungan. Han vickade med den, fram och tillbaka. Svavellukten från hans mun blev så påträngande att Vera knappt stod ut. Hon funderade på att bromsa och vänligt men bestämt be mannen att lämna bilen. Men då skulle han förmodligen protestera, kanske rentav bli våldsam? Men innan hon hann tänka något ytterligare hördes en smäll. Mannen satt framåtlutad med huvudet mot handskfacket, uppenbarligen avsvimmad.

”Hur är det?” frågade Vera.

Inget svar. Mannens ögon var fortfarande öppna.

”Hallå, hör du mig?”

Just då gav motorn ifrån sig ett utdraget hackande för att sedan dö. Bilen saktade fart, och snart stod den stilla, lite till höger om vägen. Strålkastarna slocknade. Likaså instrumentbrädans små ljus. Allt var svart, smälte samman med natten utanför.

Vera vred om nyckeln. Inget hände. Hon höll fortfarande i ratten, som om det innebar livsfara att släppa den. Hon tittade ut, lyssnade efter vinden, men hörde inte ett knyst, inte ens regnet som fortfarande vräkte ned. Hon tänkte på rödvin och motellet Rattugglan som de precis hade passerat. Där borde hon ha supit sig full och sedan spenderat natten. Det hade blivit dyrt, men varit betydligt bättre än den här situationen.

Hon tog upp en tändare ur fickan och studerade den ännu livlöse mannen i lågans svaga sken. En hjärtattack kanske? En hastig hjärnblödning? Hon höll lågan mot hans huvud, lutade sig närmare. Inga andetag. Svavelstanken stack i hennes näsborrar, värre än någonsin. Hon försökte hitta hans hals för att känna på pulsen, men hittade ingen. Hon nuddade vid hans kind. Den var iskall och hård.

Plast?

Något som liknade ett fint nät av mörka blodådror anades under huden. De täckte hela hans huvud, men det var först nu Vera la märke till dem.

Hon drog kvickt undan sin hand.

Tändaren slocknade. Hon tog ett djupt andetag och försökte urskilja något i den totala och kusligt tomma svartheten utanför. Hon visste att hon befann sig strax utanför Mariestad eftersom de precis passerat motellet Rattugglan här på E20. Hon gnuggade sina tinningar, andades djupt, försökte hålla borta en panikångestattack. Hjärtat bultade så hårt och snabbt att det lät som ett trumsolo i öronen, och ljudet var så högt att hon förmodligen inte skulle höra stegen om någon närmade sig.

Bilens strålkastare tändes plötsligt, och i samma ögonblick återfick även liftaren medvetandet. Han lutade sig tillbaka till sin tidigare vertikala position och satte pälsmössan tillrätta.

Vera fick i samma ögonblick syn på två små gestalter hopkurade på vägen, ungefär fem meter framför bilen. De satt hopkurade med huvudena mellan knäna. De reste sig upp, stod stilla med armarna hängande längs sidorna. De var iförda sjömanskostymer, sådana som barn hade förr i tiden. Flickan hade två blonda flätor med röda rosetter, medan pojken var kal. Men trots att de uppenbarligen var barn kunde Vera inte se något som helst barnsligt över dem. Deras ansikten var kritvita, utmärglade. Inga öron, inga halsar, pinnsmala lemmar. Regnet föll på dem, men de var inte våta.

Liftaren öppnade bildörren och klev ur. Han gick bort till barnen, böjde sig fram. Han viskade först i pojkens hål i huvudet, sedan i flickans. De lyssnade intresserat. Mannen pekade bort mot Vera, som kände en innerlig lust att trycka gasen i botten och köra över dem alla. Mannen tog barnen i händerna och med ryckiga, knyckiga rörelser gick de mot bilen.

Mannen hukade och satte sig i passagerarsätet. Pojken och flickan öppnade dörrarna och slog sig ner i baksätet. Mannen knackade Vera på låret, och först då gasade hon.

”Ursäkta”, sa hon. ”Jag satt visst och d- drömde.”

De körde vidare genom mörkret? Välbekanta ljud av regn, motorn och vindrutetorkarna gungade Vera i ett mjukt, stillastående ögonblick.

Hon tittade i backspegeln på de små figurerna i baksätet. Flickan såg på henne med vita ögon, lade huvudet på sned, som en hund.

En tanke uppenbarade sig: när allt kom omkring, hade mannen i passagerarsätet verkligen liftat? Satt han egentligen inte bara på vägen? Han bad aldrig om skjuts. Vera öppnade själv dörren åt honom, lät honom … komma in.

Nästa gång hon såg på pojken och flickan i backspegeln drogs deras munnar snett uppåt, i något som förmodligen skulle likna leenden. Deras gemensamma rörelse var snabb, automatisk. Vera såg inga tänder, bara grått, gummiliknande tandkött. Pojken lade också huvudet på sned. Även om ögonen var tomma genomborrade de henne.

Och mannen bredvid vände huvudet mot henne. Hans ögon verkade fungera individuellt. Det ena tittade på hennes ansikte, det andra ner mot hennes byst. Han smekte hennes lår, och hans springa till mun drogs snett uppåt, precis som pojkens och flickans. Alla tre satt nu och log mot Vera medan regnet smattrade alltmer våldsamt.

Pojken och flickan lutade sig närmare. Lukten av svavel blev skarpare, fyllde hela bilen, gjorde henne alltmer yr.

En vägskylt passerades. Och innan mörkret tätnade hann Vera precis läsa texten –

VÄLKOMMEN TILL MARIESTAD, VÄNERNS PÄRLA.

– medan någon av hennes medpassagerare viskade: ”Hoppas du ska trivas!”

* * *

Illustration: Nicolas Krizan (ursprungligen publicerad i Nova SF nr 3/1985″, i samband med novellen ”All the traps of Earth” av Clifford D Simak.

Författarfotografi: Marie Lindgren.

Upphovsrätt till text och bilder tillhör respektive upphovsman!

Annonser

~ av Fredrik F. G. Granlund på torsdag, 27 augusti, 2009.

Ett svar to “Novell: En doft av svavel – av Jonas Wessel”

  1. […] Författaren, Jonas Wessel, är publicerad tre gånger här på Marmeladkungen, prosadikten ”De försvann” läser ni här; Novellessän ”En gammal idiots bekännelser” här; samt novellen ”En doft av svavel” här. […]

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: