Bokrecension: Vathek av William Beckford (H:ströms, 2009)

Jag vet med mig om att tidigare ibland ha kritiserat andra bloggare för att de inte säger rakt ut vad de tycker/anser om boken personen ifråga har läst – då jag gärna vill veta om personen som läst boken ex rekommenderar den eller inte, samt varför.

Så nu, vare sig toppslätsskivling och/eller ärtsoppa … – som min dörr brukar säga …

vathekomslag

Vathek. Inbunden, med skyddsomslag (175 s). Översättning och inledning [översättarens anmärkning] av: Arthur Isfelt, samt efterord av: Gabriella Håkanson

Pris ca. 150 kr (direkt från förlaget – här)

Förlagets H:ströms presentation: Romanen Vathek, som ursprungligen utkom 1786, är en av de underligaste 1700-talsromanerna och en av de svåraste att kategorisera. Det perversa och groteska löper samman med den storslagna Orientens sagovärld i berättelsen om den hänsynslösa kalifen Vatheks resa mot oundvikliga fördömelse.

Under den eleganta prosan löper ett starkt element av den unge miljonären, drömmaren och outsidern William Beckfords egna, självuppgivande fantasier; han identifierade sig strakt med sin litterära skapelse, kalif Vathek.

Genom att sätta sina egna begär över mänsklighetens värde, blir Vathek en spegel för hela den romantiska rörelsen, med dess försköning av sensation och upplevelse. Det är inte överraskande att Lord Byron refererade till Vathek som sin ”Bibel”. Även Edgar Allan Poe, Stéphane Mallarmé och Algernon Swinburne är några av de författare som beundrat kraften hos William Beckfords litterära livsverk…

(Marmeladkungens anmärkning:Tänk nu vilka dessa författare påverkat!)

Inledningen på bokens baksidestext: Kalif Vathek har två passioner: dekadent lyx – storslagna fester och sköna konkubiner – och arkaisk, ursprunglig visdom. När han möter en magiker, blir hans kunskapstörst än värre. Han gör vad som helst för att erövra magikerns hemligheter; förnekar profeten Muhammed och offrar femtio av sina vackraste barn…

Skyddsomslagets vänstra inflikestext:

William Beckford (1760-1844: excentrisk william-beckfordbrittisk författare, konstkritiker och politiker. Även känd för att ha byggt Fonthill Abbey, den mest fascinerande byggnad som den gotiska renässansen uppbringat i England. Beckford var den ende arvingen till familjens enorma förmögenhet. Från att ha varit ett omhuldat barn vars talanger stöddes fullt ut av hans föräldrar – han fick bland annat pianolektioner av den då nioårige W. A. Mozart – blev Beckford efterhand alltmer egensinnig och avvikande. Hans  skandallösa leverne motsvarade inte omgivningens förväntningar på en man i hans ställning, vars livsbana redan låg utstakad.

* * *

Marmeladkungens omdöme: Sett till min genomläsning av denna roman måste jag säga att jag är imponerad –  imponerad särskilt av hur en 21-åring, hur divergerande  han än må ha varit som person, kunde skriva ett sådant här mästerverk, men jag sätter inte punkt här, för hur imponerad är jag ändå inte av Artur Isfelt som översatt denna roman, en översättare som verkligen ska ha kudos för detta enorma arbete, som måste ha inneburit mången sömnlös natt, mången informationsökning, varav varierande rytm i översättningsarbetet, för att tala med Douglas Adams, Livet, universum och allting … (Ni som läst Liftarens guide till galaxen-serien förstår naturligtvis vad jag menar)

Första hälften av den här kortromanen är väldigt bra och medryckande – egentligen är hela kortromanen i sig ett mästerverk som känner igen sig i de senare författarna/poeterna/dekadenterna Arthur Rimbaud, Charles Baudelaire och Theophilé Gautier. Men tyvärr gör den gammaldags stilen att handlingen framgår på ett långsamt sätt. Samma sak gäller avsaknandet av kapitel; boken är skriven helt utan kapiteluppdelningar, vilket definitivt skulle ha förbättrat läsbarheten; möjligheten för läsaren att hänga med i svängarna, vilka inte är få.

* * *

Tyvärr anser jag att Vathek tappar ungefär halvvägs; läsarens intresse bibehålls helt enkelt inte. Det blir för svårt att hänga med i svängarna samt i de alltför hårda och extravaganta ordsvängningarna; för språket är fortfarande detsamma men handlingen blir helt för svårt och alltför bred. 1700-talsstilen får handlingen att framskrida på ett långsamt sätt; liksom avsaknandet av kapitel, kapitel är just något som skulle gjort boken ifråga bättre och mer begriplig; för den här kortromanen är i det närmaste skriven i en lång mening; med (få) styckeuppdelningar, inte vad vi nutida (post)moderna läsare är vana vid.

* * *

Särskilt inledningsvis märks det hur Edgar Allan Poe påverkats av denna kortroman, ni som läser eller läst honom kommer att förstå redan efter de första tio-tjugo sidorna. Jag skulle gärna vilja skriva ut min tolkning men det vore att förstöra tolkningar som redan förstört andra tolkningar.

Positivt: Översättaren, Arthur Isfelts verk. Detta är ett mastodontverk, och jag har faktiskt kontaktat översättaren, vilken också påpekat att detta absolut inte var det enklaste verk han översatt. Jag är djupt imponerad! Jag lade inte märke till något fel i korrekturläsningen. Detta kan inte vem som helst översätta. Jag tänker särskilt på snabböversättare såsom ex. Anders Bellis (vilken jag också naturligtvis är imponerad av, men vilken jag tror inte skulle klara av att översätta ett sådant här verk med samma framgång, fast jag har säkert fel) . . .

Men jag ska också nämna (1) översättarens anmärkning, vilket inleder boken, samt (2) Gabriella Håkanssons informativa och utförliga efterord, som verkligen är intressant och troligen det bästa jag läst av denna kvinna (även om jag dessvärre inte är alltför välinformerad om hennes verk).

Negativt: Förutom de få negativa aspekter jag nämnt ovan, är jag, som alla mina läsare torde veta, en bibliofil. Och jag anser att H:ströms förlag den här gången inte anlitat det bästa tryckeriet i Riga, Lettland. Den här boken är – till skillnad från övriga böcker jag läst från samma förlag helt svårt inte värst bra bunden. Jag var mycket försiktig vid min genomläsning, men ändå tycks den inbundna volymen släppa i bindningen samt utan orsak se ut att vara snedläst. Tråkigt. Mycket tråkigt.

Vad skulle kunna förbättras: Den ordlista som avslutar boken skulle jag önskat varit frekvent förekommande såsom en annoterad svensk version av boken – alltså samma bok men med fotnötter. Det skulle ha förbättrat läsupplevelsen då de enormt svåra arabiska/muslimska termerna florerar och blandas frikst, liksom de svåra namnen på protagonistens närmaste och käraste. Det är minst sagt svårt att hänga med ibland… men så är heller inte Vathek någon normal roman, så detta kanske är meningen …

Men även om boken avslutas med en ordlista bläddrar i allmänhet inte en normal svensk läsare fram och tillbaka fortast det kommer ett svårt ord – tvärtom. Man vill inte förstöra läsrytmen. Så man fortsätter läsa.

Och nu kallar jag mig själv inte för en normal läsare, men jag gör faktiskt heller inte på detta vis. Öh, vad gör det mig?

Rekommenderar Marmeladkungen boken ifråga? Ja men med ett men. Vathek är främst till för de som är intresserade av att lära sig mer om de äldre författarna, och då särskilt Edgar Allan Poe, samt var de fick sina idéer ifrån.

Jag tycker inte om bokens bindning från Alma Pluss, Riga Lettland – för hur försiktig jag än var märkte jag förändringar i bokryggen, samt skador på densamma. Tråkigt. Tror dock inte, och hoppas verkligen inte, att förlagets övriga böcker som trycks på samma firma är lika känsliga. Det vore mycket tråkigt. Särskilt när det gäller en sådan här otroligt imponerande översättning av en 1700-tals klassiker som påverkat så många. För tänk bara på hur många Edgar Allan Poe påverkat; och hur mycket denne uppenbarligen påverkats av denna roman.

* * *

Och du som läser det här och är intresserad av Poe, köp, låna på närmaste bibliotek (eller, om boken inte finns på biblioteket där du bor, beställ in) Vathek och läs sedan åtminstone de första 20 sidorna och tänk efter… vart har Poes idéer kommit ifrån, Ex. till ”Det skvallrande hjärtat”? Och hur många noveller har han fått inspiration till av  William Beckfords inledande tjugo sidor i denna kortroman som betitlas Vathek? Och om du även uppskattar Lovecraft … Hur har då denne i sin tur påverkats av Poe som påverkats av Vathek? Tänk efter…

* * *

Du kan köpa boken ifråga och/eller få mer information direkt från bokförlaget här.

Annonser

~ av Fredrik F. G. Granlund på lördag, 5 september, 2009.

2 svar to “Bokrecension: Vathek av William Beckford (H:ströms, 2009)”

  1. ”Jag lade inte märke till något fel i korrekturläsningen. Detta kan inte helt svårt inte vem som helst översätta.”

    Jag lade däremot märke till ett korrekturfel i din anmärkning…

    Gilla

    • Tack för att du påpekade korrekturfelet. Det är ändrat. Synd bara att du inte står för vem du är, sett till mejladress och hemsida, men jag förmodar att du tagit illa upp, vilket absolut inte är min mening. Om du är Anders Bellis menar jag absolut inte något illa, bara att detta var ett avancerat översättningsarbete av Artur Isfelt – och självklart skulle du klara av det, men inte lika snabbt som det övriga du översätter. Om du å andra sidan är den jag tror du är så får jag tacka för anmärkningen om mitt språkliga fel och bara förklara att jag skriver det mesta jag är totalt galen. Men dessvärre galen på ett bra sätt.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: