Recension: Dilledagboken av Juha vuorinen, Bazar förlag

Med mycket (personliga och privata) problem läste jag under aftonen ut Dilledagsboken av Juha Vuorinen, vilken jag rekommenderats av en god vän som i detta nu får förbli anonym, men som förklarade för mig att detta var den bästa bok han läst. Och är det något jag tycker om så är det att läsa andras favoritböcker, vilket jag, så ofta jag kan och orkar, försöker att göra…

* * *

Dilledagboken

Bokförlaget Bazars baksidestext: ”I din hand håller du en finsk kultbok!

Juha Vuorinens absurda och ärligt skamlösa snuskhumor som tilll en början publicerades på Internet slungar de småborgerliga värderingarna åt helvete och gör skrattmusklerna lösa i magen.

Det här alstret har toppat försäljningslistorna i Finland och ska inom kort ges ut även i Norge och Estland.

Och nu i Sverige.

Fyllbulten Lille Juhas hjärtskärande fina liv kryddas av undergroundserietecknaren Pastor Kärmes skitdåliga bilder.”

Äckligt ärlig snuskhumor. Alkohol och piller, spyor och ärlighet. Charles Bukowski blandat med William S. Burroughs utan narkotika, bara fruktansvärt mycket alkohol och sex, spyor och sjuka tankar. Vad ska man säga? Vad ska jag säga? Jag skrattade högst när denna – tydligen sanna – berättelse visade sig innehålla ex. protagonistens ätande av stolpiller. Den episoden fann jag löjligt rolig! Boken i sig är oerhört lättläst, men säkerligen provocerande för de allra flesta, om man ens har så lite som möjlighet till att tala till en kant när man är fin i kanten. Med andra ord: Dilledagboken är inte för vem som helst!

Några (i det här fallet ytterst snälla) citat följer:

***

”Jag var säkert övertrött, för jag höll på att inte kuna somna. Jag beslöt att prova på et gammal knep, jag började alltså räkna får. Mitt astrologiintresse höll tydligen på att kräva sin tribut, för över staketet började det hoppa vädurar, stenbockar, oxar och efter dem lejon . Precis när lejonet höll påatt få tag på stenbocken dök skytten upp och sköt lejonet på fläcken. Naturaktivisten vattumannen dök då upp och höll ett rejält brandtal för skytten. Han uppmanade skytten at överväga saker och ting innan han dödade ett soyldigt lejon. skytten ilsknade till:

– Vad fan ska jag överväga med?

– Med den här, sa vattumannen och räckte över en våg till skytten.

Efter ett tag kom två unga män dit som luktade fisk och höll på att dra upp sina byxor och hade ett underligt flin i ansiktet. Jag frågade vilka de var. Snubbarna svaradee i en mun:

– Vi är tvillingarna. Där borta i buskarna ligger en pingla som för fem minuter sen var jungfru …

Jag bestämde mig för att gå och plaska med fötterna i bäcken när jag kände ett jävla bett i tån. Kräftan hade huggit tag i stortån. Jag skuttade längs stranden med kräftan på tån och satte mig ner på en tuva när jag kände ett sting i baken. Jag reste på mig och vad såg jag! Jag hade satt mig på en skorpion. Giftet började verka, jag sjönk in i en djup sömn. ””

(sid 137)

Författaren skriver också om vad han och vännen anser är antidepressiva tips till oss som lider av depression m.m.:

Aha, den här gången fick jag tips mot depressioner av nåt seghuvud:

Här har Ni några tips om hur man kan bota en depression, min bäste herre!

Depressionen kan definieras som ett sinnesttillstånd när ingenting intresserar en det minsta. Så försök njuta av sinneskaoset.

Försök komma ihåg vad som en gång känts skojigt. Till exempel när du senast hävde i dig sprit och tabletter om vartannat och du kände dig alldeles tokrolig.

Prata. Säg precis vad som faller dig in, till vem som helst. Att gråta är också effektivt. Om det är möjligt så prata och gråt samtidigt. Det är lustigt för en helt främmande person att höra till exempel på spårvagnen, bussen eller Kiasma.

Rita. Köp en sprayflaska i affären. dEt kan leda till häpnadsväckande snilleblixtar på helt otroliga platser, som till exempel väggen till Storkyrkan eller pelarna till Riksdagshuset, som du kan måla som Mariannekarameller. Det röda kan betyda hat, det svarta sorg och det gråa ångest. Använd de ovannämnda färgerna när du börjar få ångest.

Ta reda på hur det ligger till. Fundera på varför du finns till och om du är just du. Finns Gud, var slutar universum eller varför har en del persiljeliknande hårtofsar i armhålorna?

Gör något riktigt långtråkigt. Borsta tänderna om och om igen och glöm inte att använda tandtråd. Titta på inhemska nöjesprogram på teve. Sträckläs Kalle Päätalos samliga verk och försök komma ihåg de mest explosiva vändpunkterna. Fundera också på ocm böckerna har några liheter.

Undvik att ta viktiga beslut, som om du ska betala en stor eller två små räkningar av räkningsberget. Ska du ta ut skilsmässa idag eller först i morgon?

Håll kylskåpsdörren stängd. Att äta kan bereda en tillfällig känsla av välbehag. Gå till Borgbacken ochh ät 25 sockervadd, 14 varmkorvar, 8 bratwurstar, 10 pizza slicer och sörpla dessutrom i dig 25 öl. Sedan klättrar du upp i ”Katapulten” och gör åtminstone barnen på nöjesfältet glada. Där skriker de ovala av glädje: ”Titt mamma, en levande trädgårdsslang!” […] (Dilledagboken; sid130-131).

Bazar förlag,

Juha Vuorinen. Dilledagboken. (Juoppohullun päiväkirja)

Illustrerad av: Pastor Kärme.

Översättning: Marjut Markkanen

Bazar förlag, 2003.
ca. 192 sidor
ISBN: 91-7028-011-8

Annonser

~ av Fredrik F. G. Granlund på söndag, 13 september, 2009.

4 svar to “Recension: Dilledagboken av Juha vuorinen, Bazar förlag”

  1. ha ha ha!!!! jag ÄLSKAR Dilledagboken!!! Läser den nu som terapi… Juha och Pastorn är bäst! men varför har de tagit bort hans fina illustrationer på den nya utgåvan?

    Gilla

  2. Jag har inte läst hela än. Har ”bara” kommit till sidan 67, men tänker sluta läsa nu, kanske för att återuppta den senare… men förmodligen inte… jag lider med din kompis om han inte läst något bättre än detta. Säga vad man vill om stilen (som är direkt usel) med blandningar av slang och ”fina” ord, men inte fan kan han skriva för fem öre… det påminner om en sjätteklassare på valium med grav dyslexi… det känns vidare också som om han ljuger eller iallafall spär på… i ett avsnitt köper han 6 sjuttisar brännvin (varav två som aldrig mer nämns) och dagen efter är de 4 (?!?!)slut… rena lögner alltså… Jag älskar Bukowski och att jämföra de två borde rendera i, om inte dödsstraff så iallafall, grovt spöstraff fastspänd vid en ”skämspåle mitt på torget… givetvis ska denna bok tas mer på skämt än allvar… den är mindre äkta än Charlotte Pirellis ansikte… MVH T

    Gilla

    • Jag förstår vad du menar med det du skriver, och även jag älskar Bukowski (och John Fante) – men i det här fallet måste man ju helt enkelt ta Dilledagboken för vad den är. Underhållning. Att det sedan inte är bra skrivet, det är bara en bisak i den här bokens fall, för det viktiga är ju dagboken i sig och vad som utspelar sig, och hur löjligt och överdrivet det sedan än är ibland (eller alltid)… jag hade åtminstone fruktansvärt kul när jag läste denna bok.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: