Feberheta svarta ögon. Om djur i skräcklitteraturen. Essä av: Michael Nystås

mtown_minyJag vet inte hur känd Michael Nystås är på Marmeladkungen, men den här skräckintresserade skribenten har varit med här ett bra tag och kommenterat blogginlägg och diskuterat med andra, tillika skickat allas eder Marmeladkung tips och kommentarer. Och efter denna essö torde han åtminstone bli känd för er som följer bloggen – det förtjänar han och texten.

Och, underligt nog, – sett till sammanhanget – driver MN – onaturligt nog – sajten Dansbandsbloggen, där han skriver om ny svensk dansbandsmusik. Det skär sig alltså totalt. Men samtidigt bevisar MN härmed att mycket divergerande intressen kan mötas och faktiskt fungera.

Michael Nystås är född i Östergötland 1971, men är numera bosatt utanför Göteborg med fru och tvillingdöttrar. Till vardags arbetar han som informatör och frilansskribent. Bl.a. har han varit synnerligen involverad i den, tyvärr, för närvarande vilande, kulturtidskriften Öppen Scen.

Det är nu minst sagt ett nöje för Marmeladkungen att kunna presentera Michael Nystås essä om djur i skräcklitteraturen, ett ämne som verkligen kan intrigera, ett ämne jag tyvärr märker att få essäister tar upp, något som förhoppningsvis kommer att ge

FEBERHETA SVARTA ÖGON

Om djur i skräcklitteraturen

Essä av: Michael Nystås

1. Ett förspel om rädsla

Det mest skrämmande kanske inte är det som syns, utan det som inte syns eller som bara nätt och jämnt anas just utanför ögats synfält – den antydda skräcken som når djupast, in till vårt allra mest primitiva gömsle.

Douglas E Winter skriver i förordet till antologin Ondskans väsen att åsynen av en kvardröjande skugga har en mer långvarig skrämseleffekt än den text som tydligt håller fram monstret: ”När en författare väljer att använda tydliga bilder, när han blir uttrycklig i sin skräckfantasi, tillhandahåller han […] en färdig bild, och berövar därmed läsaren möjligheten att delta i skapandet.”

Men jag vill påstå att en riktigt välskriven och detaljerad beskrivning av en främmande varelses utseende kan vara nog så nervpirrande i händerna på en skicklig författare, som förmår väva in denna beskrivning i ett trovärdigt sammanhang. En av de mest skrämmande litterära scener jag vet utspelar sig i en av Stephen Kings romaner, 2002 års Drömfångare. En varelse från yttre rymden är instängd i en latrinbehållare vars lock nödtorftigt hålls nere genom att Joe ”Bävern” Clarendon sitter på det. Och till sist slipper varelsen lös …

Den utdragna kampen håller läsaren i ett gastkramande grepp över flera sidor. Beskrivningen av varelsen/tingesten/djuret får huden bokstavligen att knottra sig: ”När han till slut tog sig upp såg han någonting klamra sig fast vid dörrkarmen, ungefär halvvägs upp från golvet. Det såg ut som något slags vanskapt vessla – utan ben men med en tjock, gyllenröd svans. Något riktigt huvud hade den inte, bara ett slags knöl som såg hal ut och där två feberheta svarta ögon stirrade på honom. Den nedre hälften av knölen sprack upp och blottade ett näste av tänder.”

I förordet till antologin Svarta syner citerar Douglas E Winter den kinesiske antropologen Yi-Fu Tan: ”I varje studie av den mänskliga individen och människans samhälle är fruktan ett genomgående tema.” Det handlar ytterst om överlevnad och självbevarelsedrift och måste nödvändigtvis inte bottna i något osunt – vi vet rent instinktivt att det kan vara farligt att gå ensam genom en mörklagd park.

Den amerikanske författaren Stephen King är i något högre grad än sin kollega Dean R Koontz förknippad med övernaturliga inslag och inslag av skräck i sina böcker. King har heller aldrig varit intresserad av att dölja sin kärlek till skräcklitteraturen, utan har i otaliga förord till egna och andras novellantologier berättat om sitt genuina intresse för den makabra och fantastiska litteraturen.

I ex. förordet till antologin Dödsbädden skriver han om hur ”tillvarons fina struktur ibland med chockerande plötslighet kan lösa upp sig.” Detta är också mycket av Stephen Kings signum, förmågan att i de mest vardagliga situationer smyga in moment av oro och skräck. Personerna i hans berättelser är oftast helt vanliga, alldagliga människor, som utsätts för övernaturliga upplevelser. I samma förord liknar King rädslan vid en död kropp under ett lakan. Det är skräckens konturer, skräckens form, menar han: ”Vi är rädda för kroppen under lakanet. Det är vår kropp. Och den stora lockelsen i skräckhistorierna som berättats genom tiderna är, att de tjänar som en slags förövning inför vår egen död.” Några år senare skriver han i Dödsdansen att ”skräcklitteratur är en kall beröring mitt i det välbekanta.”

I den mer än tusen sidor tjocka romanen Det (filmatiserad 1990) har den uråldriga onda kraften förmågan att anta vilken skepnad den önskar, och uppträder sålunda som allt från jättespindel till groteskt sminkad clown. Det är i själva verket en uråldrig gud från en främmande värld, med egenskapen att kunna känna av och materialisera sig som det som lurar i våra mörkaste mardrömmar, vare sig det är insekter, råttor eller vandrande lik från graven. King har sagt att han med Det ville samla alla monster som någonsin funnits i historien till en sista drabbning. ”Kanske alla monstren som vi var rädda för som barn, Frankenstein och Varulven och Mumien, de kanske var verkliga. Tillräckligt verkliga för att döda de ungar som påstods ha fallit ner i grusgropar eller drunknat i sjöar”, skriver han i novellen ”Monstret i garderoben”.

Don Herron skriver i essäsamlingen Reign of fear, som diskuterar Stephen Kings författarskap på olika nivåer, att King hämtade inspiration till Det från trollet under bron i folksagan om de tre bockarna Bruse. En intressant tanke. Sedan hävdar Thomas M Disch i artikeln ”The king and his minions” att Kings styrka ligger i att han aldrig svikit sin egen uppfattning om eller känsla för vad som är ”fearful, fearfuler, fearfulest”, med andra ord det som skrämmer oss mest. King har till och med låtit publicera en topplista över de tio mest skrämmande företeelserna i livet, en lista som för första gången förekom i ett förord han skrev till antologin Kingdom of fear. Djur – ormar, råttor och insekter – förekommer på tre av de tio platserna. Listan toppas av mörkrädsla. På de övriga platserna finns rädsla för ”klafsande saker”, missbildningar, trånga utrymmen, döden och rädsla för andra. En kategori heter ”annat”.

I artikeln ”The Cycles (Tricycles and Hogs) of Horror” diskuterar J N Williamson Stephen Kings tio-i-topplista och jämför den med en motsvarande lista över mäns och kvinnors största fobier, sammanställd av en psykologisk tidskrift. Williamson jämför Kings lista med den psykologiska tidskriftens sammanställning, och konstaterar att mörkrädsla inte finns med alls. Män är istället mest rädda för att bli kastrerade, att bli blinda, förlora alla kroppsfunktioner och ensamhet. Kvinnor fruktar vanställdhet mest, följt av blindhet, våldtäkt och ensamhet. Williamson menar dock att det går att läsa in mörkrädsla i männens rädsla för blindhet och båda könens rädsla för ensamhet. Han är alltså beredd att ge King delvis rätt.

I faktaboken Dödsdansen ägnar Stephen King över 500 sidor åt att diskutera skräck i film och litteratur. Boken är en initierad, kunnig och oavbrutet intressant guide till skräck i bok och på film från 1950-talet och fram till tidigt 1980-tal. Till det mest intressanta innehållet i boken hör de fem arketyper King lyfter fram som grundläggande för all skräcklitteratur: 1. vampyrer, 2. varulvar, 3. varelsen utan namn, 4. spöket och 5. den hemska platsen. King menar att det i någon mening är dessa fem som i olika skepnader står för skrämseleffekterna. Jag vill dock foga en sjätte arketyp till listan: djur – ty djur, (borträknat människan) är nämligen frekvent förekommande inom skräcklitteraturen, och just djur förekommer i många Stephen King-berättelser. Möss, hundar, katter, spindlar, apor, råttor – alla har destillerats genom Kings ordbehandlare och kommit ut på andra sidan, fortfarande som djur, bara lite … annorlunda.

* * *

I Wahlströms pocket-serie Kalla kårar finns verkliga klassiker inom skräcklitteraturen; många klassiska noveller översattes faktiskt här till svenska för första gången. I tidskriften Minotauren kan man i en upplysande essä av Jens Heimdahl läsa att Kalla kårar-serien var bland de första att introducera den amerikanske skräckikonen H P Lovecraft för en svensk publik. Den som känner till Lovecrafts berättelser vet att där ofta förekommer en uråldrig ondska snarare än en ondska från den natur vi känner. Lovecraft skapade en egen mytologi som i korthet innebär att världen tidigare kontrollerats av mycket gamla, men nu – i sin väntan på att återta sitt tidigare herravälde över jorden och mänskligheten – drömmande Gudar.

I Kalla kårar-serien publicerades romaner och noveller av klassiska uttolkare av det övernaturliga och det groteska, som t. ex. H P Lovecraft, Edgar Allan Poe, William Hope Hodgson, Ambrose Bierce, Robert A Heinlein, Ray Bradbury, L Ron Hubbard och Algernon Blackwood, sida vid sida med förnyare och förvaltare som John Wyndham, Jack Finney, Robert Bloch, James Herbert och Richard Matheson. Men i serien återfinns också lite mer oväntade namn såsom t. ex. Guy de Maupassant, Charles Dickens, Nikolaj Gogol, och Franz Kafka.

2. Berättelser om spindlar

En klassisk berättelse om spindlar är H G Wells ”The valley of the spiders”. Wells är mest känd för romaner som The island of Dr Moreau och Världarnas krig, men ”The valley of the spiders” är en pärla.

Tre män jagar tre förrymda fångar in i en mystisk dal, och slås först av den totala tystnad som där råder. Det är stilla som i en målning, konstaterar männen. Men sakta kommer brisen, vinden blir starkare, och det den för med sig är hämtat direkt från männens värsta mardrömmar: enorma maskrosbollar fulla med spindlar, tusentals, miljontals: ”A long and clinging thread fell across his face, a gray streamer dropped about his bridle arm, some big, active thing with many legs ran down the back of his head.” De är i spindlarnas dal. Spindlarnas ankomst förebådas av en flyende, galen hund som rusar blint bort från de annalkande insekterna. Den föregående tystnaden bildar också en stark kontrast till det som händer sen. När jag läser att spindlarna är stora som halva handen på en fullvuxen man, tittar jag på min egen hand – och ryser.

* * *

Richard Mathesons Spindeln (Kalla kårar 8), senare återutgiven som Den krympande mannen, är en numera klassisk berättelse om en man som krymper exakt 3,6 millimeter om dagen. I takt med att han blir allt mindre förvandlas företeelser som förr syntes så vardagliga till dödliga hot. Innan romanen är slut har han tvingats fly från familjens katt, en sparv och en för honom abnormt stor spindel.

* * *

Stephen Kings långnovell/kortroman Dimman (mästerligt filmatiserad såsom The Mist, 2007) handlar om en dimma som kommer in över New England, och en grupp människor som barrikaderar sig i ett varuhus för att skydda sig mot de okända hot som lurar inne i dimman.

Mot slutet lyckas de fly och jagas då av en spindelliknande varelse: ”Den hade sex ben, det vet jag; huden på den var skiffergrå och övergick till mörkbrunt här och var […]. Huden var mycket rynkig och fårad, och vid den hängde tjogvis, hundratals av de där skära insekterna med stjälkögonen.” Kings beskrivning är hårresande. Varelsens ben är ”tornliknande” och de lämnar hål i asfalten, ”så djupa att jag inte kunde se botten”.

3. Berättelser om katter

I en antologi med skräckberättelser om katter – Twists of the tale – ger redaktören Ellen Datlow en fyllig och intressant bakgrundshistorik. Hon talar bland annat om katt- och hundmänniskor och vilka bilder vi får när vi tänker på dessa vanligt förekommande sällskapsdjur. Hundar ger associationer som lojalitet, lydnad och gladlynthet – medan katter får oss att tänka på egenskaper som egensinne, egoism och mystik.

Katternas historia är egendomlig – genom århundradena har de varit vilda djur, husdjur, dyrkade som gudar, avskydda och brända på bål. I det gamla Egypten var katten en helig fruktbarhetssymbol i skepnad av gudinnan Bubastis. Den tidiga kristendomen fortsatte att bejaka kattens heliga egenskaper: ”An old Italian legend even claims that a cat gave birth in the stable the same time Mary did”, skriver Datlow.

Tiderna förändrades och katterna försågs med mer negativa egenskaper. Kristna konstnärer målade in en katt vid Judas fötter på tavlor av den sista nattvarden. Under 1200-talet demoniserades katten än mer i samband med den våg av häxprocesser som drog genom Europa. Katterna misstänkliggjordes genom sina ögonpupillers smala form och sina nattliga vanor: ”Atrocities were commonly committed: on St. John’s Day, all over Europe, cats were put into sacks and baskets and burned in bonfires”, berättar Datlow.

På 1630-talet protesterade arbetare i Paris mot för låga löner genom att genomföra en stor kattmassaker, och det begicks i Frankrike grymheter mot katter långt in på 1700-talet. När drottning Elizabeth I kröntes tillverkades en flätad staty av påven och bars i procession genom Paris. I statyns hålrum placerades en mängd levande katter. Efter paraden brändes statyn makabert nog på bål, med alla katterna kvar inuti. Deras ångestskrin tolkades som djävulens vrål i den helige faderns kropp.

I slutet av 1700-talet började katternas villkor på nytt bli bättre, och bilden av dem blev mer positiv. Katterna romantiserades: konstnärer började avbilda dem i sina målningar, damer i societeten började hålla sig med katter och organisationer för katter och andra djurs rättigheter bildades, och i ett längre perspektiv stiftades som bekant särskilda djurrättslagar. Men sin mystiska aura lyckas katterna nog aldrig skaka av sig. Det är fortfarande en lockande tanke att katter skulle ha magiska egenskaper.

* * *

Twists of the tale (notera den fyndiga titeln) samlar en rad goda skräckberättelser om katter, skrivna av så vitt skilda författare som Stephen King, Joyce Carol Oates och William S Burroughs.

Oates, ofta nämnd i Nobelprissammanhang, bidrar med berättelsen ”Nobody knows my name”. Basen i den är den gamla folktron om att katter stjäl barns och gamla människors andedräkt i sömnen. Katten introduceras redan i berättelsens andra mening med en skrämmande underton: ”She understood that there was danger even before she saw the cat with thistledown gray fur like breath, staring at her, eyes tawny golden and unperturbed, out of the bed of crimson peonies.” I huvudpersonen Jessicas ögon får katten närmast mänskliga egenskaper, och hon tycker sig se hur den mimar hennes namn med munnen. Oates berättar helt ur barnets synvinkel, och det är stundtals svårt att skilja dröm från verklighet. Kanske är hela novellen en lång dröm?

”Nobody knows my name” handlar om den brådmogna nioåriga flickan Jessica, som plågas av en förtärande svartsjuka gentemot sin nyfödda lillasyster. Jessicas föräldrar försummar henne och har bara ögon för den lilla babyn. Jessica avlyssnar samtal när föräldrarna talar om hur mycket mer de älskar sin lilla flicka än henne.

Jessicas rädsla för att inte längre vara älskad av sina föräldrar genomsyrar texten. Hon tänker hela tiden på vad föräldrarna vill att hon ska säga, på hur de vill att hon ska vara. Vi hör vad hon svarar, men får samtidigt veta vad hon skulle vilja säga dem: ”Or were they just pretending? – with adults, so much was phony and outright lying, but you dared not ask. For then they would know that you know. And they would cease to love you.”

Lillasystern är en främmande varelse för Jessica. Den långhåriga perserkatten blir hennes förtrogna, och den blir allt djärvare och börjar ta sig in i huset om nätterna. Jessica vaknar en natt av att katten trycker sin nos mot hennes mun, som för att kväva henne. Och sen ger den sig på babyn. Katten ger aldrig mer än ett kurrande ifrån sig, smyger bara ljudlöst fram över sidorna, runt huset, bland buskarna. Som ett kusligt spöke.

Efteråt frågar man sig vem det egentligen var som gav sig på den nyfödda. Var det katten? Eller var det Jessica?

* * *

Även Stephen King använder sig av myten om att katter stjäl människors andedräkt när de sover. Hans berättelse i antologin heter ”The cat from hell” (filmatiserad 1990 i Tales from Darkside – the Movie). Det är en raffinerad historia om en gammal man, Drogan, som lejer en yrkesmördare för att röja undan en katt. ”’I want you to make a kill,’ the old man said. […]‘I understand that is what you do.’ […] ‘Who do you want hit?’ […] ‘Your victim is right behind you.’” Halston, snurrar runt med draget vapen och står öga mot öga med en vanlig katt. Men det är givetvis ingen vanlig katt. Förutom att den har ett säreget utseende – ansiktet är hälften vitt och hälften svart – har den dödat tre personer i uppdragsgivarens hushåll.

Drogan var tidigare chef för ett läkemedelsbolag som utförde grymma djurförsök på katter, så kanske har vi här ett exempel på en naturens raffinerade hämnd. Det absurda i situationen går inte att komma från. Katten dök bara upp en dag, sju månader tidigare, och installerade sig i huset. Först satte den ”krokben” för Drogans syster så att hon ramlade nerför en trappa och slog ihjäl sig. Sent en natt kvävde den systerns väninna i sömnen. Och den har förorsakat en bilolycka på väg till sin egen avlivning hos veterinären – i vilken bilens förare, Drogans åldrige butler Dick Gage, dog. Och som Stephen King uttrycker det: ”On the day Dick Gage was buried […].  Just like the old song says. The cat came back”.

Halston är först skeptisk. Alla tre dödsfallen skulle faktiskt kunna röra sig om tillfälligheter. Men denne yrkesmördare får snart anledning att kraftigt omvärdera sin uppfattning om katten från helvetet.

* * *

Stephen Kings Jurtjyrkogården är i grund och botten en roman om vår rädsla för döden. Det är berättelsen om familjen Creed som flyttar in i ett hus intill en vältrafikerad landsväg. Inte långt från huset ligger en övergiven djurkyrkogård, och ytterligare ett stycke bakom den ligger en gammal indiansk begravningsplats. På denna råder magiska krafter: den som begravs där återvänder från de döda, men inte riktigt som sig själv…

Fasorna börjar när dottern Ellies katt, Church, blir påkörd på vägen bredvid. King har då ansträngt sig för att beskriva hur älskad Church är, detta givetvis för att förlusten ska kännas desto mer: ”Ellie brukade se på Church med ett uttryck av kärlek som var så innerlig att den nästan gjorde ont.”

Fadern bestämmer sig, utan att berätta för någon att katten har dött, för att begrava kadavret på indianernas begravningsplats. Några dagar senare kommer katten tillbaka till familjen, men något förvandlad. Churchs återkomst från de döda blir än mer chockartad eftersom han innan beskrivits som juvelen bland katter, den perfekta katten, den oändligt omtyckta. ”From having been the beau ideal of cattiness, Church degenerates into a sluggish, surly scavenger; not at all a demonic cat, just spoiled meat”, skriver Thomas M Disch Reign of fear.

King utnämner i för övrigt i Dödsdansen just katten till det mest skrämmande däggdjuret av alla: ”[…] detta djurrikets amoraliska revolverbandit”, skriver han. Genom att låta en vanlig katt återvända från de döda bygger King i romanen skickligt upp stämningarna och använder djuret som en försmak av den verkliga skräcken, den som ska komma: vad händer när en människa begravs på samma plats? Och, just det ja, människan är också ett djur.

4. Berättelser om hundar

Dean R Koontz har haft och har fortfarande en förkärlek för hundar. Under åren har ett närmast obligatoriskt persongalleri utkristalliserats i Koontz romaner: en man och en kvinna tillsammans med en hund – och eventuellt också ett barn – på flykt undan en ansiktslös statlig organisation. Hundar förekommer frekvent i hans böcker och fungerar både som spänningsskapande element och som symboler för trygghet, eftersom många av hans hundar är precis som vi vill att de ska vara, älskvärda, trofasta och snälla. I The Dean Koontz Companion får han frågan “what about dogs?” och svaret blir minst sagt kryptiskt: “They have four feet, tails and fur. And while virtually any dog will die to protect his master, it’s not a good idea to let them drive cars.“

* * *

Psykopaten är en av Koontz starkare böcker. Här är hundarna onda mördarmaskiner med svartblänkande huvuden som rör sig reptilsnabbt när de skannar av omgivningen. De är i tjänst hos den ovanligt utstuderade seriemördaren Edgler Foreman Vess, som i sin källare håller en vacker, 16-årig flicka fången.

Men hundarna hos Koontz är aldrig onda av naturen, utan antingen offer för vetenskapliga experiment eller, som här, för en samvetslös psykopats dressyr.

Ett utmärkt exempel på Koontz goda hund, som också förblir god berättelsen igenom märker man i Väktare där två djur rymt från ett hemligt laboratorium: en Golden Retriever och en … ska vi säga … mer namnlös varelse, kallad The Outsider. Som en följd av de experiment hunden utsatts för har den utvecklat sin intelligens och kan kommunicera med människan, vilket i boken sker med hjälp av Alfapetbrickor. (Boken filmatiserades för övrigt 1988, oerhört dåligt ska tilläggas, under originalboktiteln Watchers. Kan inte rekommenderas.).

* * *

Ett av Dean Koontz djärvaste berättartekniska grepp kom i romanen Draktårar, för här låter han delar av handlingen återberättas ur en hunds synvinkel, en berättarteknik som blev mycket uppmärksammad när boken först publicerades. Delar av händelseförloppet återberättas alltså ur hundens synvinkel i en rad kapitel med ett helt annat tilltal och fokus, där hunden Woofers till synes irrationella beteende får sin förklaring. Språket byter karaktär när Woofer för ordet, meningarna blir delvis kortare, dofter, ljud, synintryck och rörelser framträder tydligare och blir viktigare. Tempot ökar, pulsen stiger: ”Död mus. Intressant. Död mus som ligger och ruttnar i rännstenen. Öppna ögon. De små tänderna är blottade. Intressant.” Detta är, enligt Charles De Lint, i essän ”The Heart of the Tictock Man, ett grepp som vi inte sett sedan Stephen Kings Cujo. Koontz tar det enligt min mening ett steg längre.

I boken skjuter poliserna Harry Lyon och Connie Gulliver ihjäl en man i självförsvar, men står innan dagens slut inför en långt farligare motståndare – seriemördaren Ticktack, en ung man med övernaturliga egenskaper, med bl.a. förmågan att hejda tidens rörelse och att frambringa odödliga monster (Golem-figurer) enbart med tankekraft. Han vill döda poliserna, men är också ute efter den unge pojken Danny Marco och hans mor. Dannys bästa vän är den trofaste hunden Woofer, som alltså får en egen roll i boken.

Två andra berömda exempel på hundar i böcker är Richard Adams Den långa flykten, vars hela persongalleri består av djur, och Stephen Kings redan omnämnda Cujo. De Lint menar dock att Koontz i Draktårar är osedvanligt skicklig på att övertyga läsaren om att det verkligen är så här en hund tänker. Koontz fångar Woofers egenskaper som hund på ett sätt som varken är överlastat eller särskilt människolikt. Jag kan bara instämma.

* * *

Mer berömd är dock alltså Stephen Kings hund Cujo (filmatiserad 1983). Husse är pojken Brett Camber, och den storvuxne, snälle och godhjärtade Sankt Bernhards-hunden Cujo är pojkens bästa vän och största kärlek. Men allting förändras den dag Cujo förföljer en kanin ner i en håla bebodd av rabiessmittade fladdermöss: ”[…] what was once a lovable, harmless St Bernhard that wanted nothing more than to be a GOODDOG but became a BADDOG”, skriver George Beahm i sin biografi “Stephen King: America’s best-loved bogeyman”.

King skildrar likt Koontz i Draktårar händelseförloppet delvis ur hundens perspektiv. Bytet av synvinkel märks tydligast genom att människorna i boken plötsligt benämns MANNEN, POJKEN och KVINNAN, men också, precis som i Draktårar, på att ljud och dofter blir viktigare: ”Vad som betydde något var lukten som MANNEN hade. Det var en varm, härsken och rutten lukt. Det var lukten av rädsla. Stanken var outhärdligt äcklig. Plötsligt förstod han att MANNEN hade gjort honom sjuk. Han kastade sig framåt och morrandet stegrades till ett kraftigt, ursinnigt rytande.”

Sjukdomen bryter gradvis ut hos Cujo, samtidigt som tillvaron för de övriga huvudpersonerna i boken rasar samman på olika plan. Som vi ser av citatet ovan är hundperspektivet inte genomfört i sin helhet, som hos Koontz, utan den allvetande berättaren beskriver hur Cujo går till attack. Partierna är dessutom skrivna i tredje person, Koontz verbaliserar sin hunds tankar på ett helt annat sätt. Men Cujo är en spännande bok, och Kings pionjärarbete med hundperspektivet har banat väg för Dean R Koontz mer genomarbetade försök i Draktårar.

5. Berättelser om apor

I irländska spökhistorier är spöket ofta antingen människa eller djur. En av de äldsta skräckberättelserna om apor är Sheridan LeFanus kortroman Grönt te från 1869. Irländaren LeFanu är annars mest känd för den tidiga vampyrberättelsen Carmilla, som inspirerade till Bram Stokers mer kända och synnerligen klassiska Dracula.

Huvudpersonen i Grönt te är den tyske läkaren och andeforskaren Hesselius, som faktiskt är en av litteraturhistoriens första ockulta detektiver, som försöker lösa kniviga gåtor med naturvetenskapliga metoder och undersökningar. Hesselius kontaktas i boken av den unge pastor Jennings som säger sig vara förföljd av en liten svart apa med röda ögon – en apa som bara han kan se. LeFanu bygger effektivt upp spänningen genom små antydningar om Jennings hälsotillstånd, och genom beskrivningar av blickar, gester och tonfall: ”Jag noterade det nästan genast. Pastor Jennings har ett sätt att titta nedåt längs mattan, som om hans blick följde någonting som rörde sig på den.” Det är ögonkast och ansikten som rodnar förläget, och man känner att Jennings har något han vill berätta.

Jennings berättar efter mycket vånda vad som plågar honom. Men boken innehåller inte många beskrivningar av apans utseende. ”Den har bara en utmärkande egenskap: den utstrålar ondska – en ofattbar ondska”, enligt LeFanu. Allt vi får veta är att djuret är liten, svart och har röda ögon. Det är – återigen – den antydda skräcken.

Det börjar som två röda ljuspunkter i mörkret och fortsätter med att Jennings upptäcker att apan är genomskinlig – han kan sticka sitt paraply rakt igenom djuret utan att det skadas. En aura omger den, som vore den självlysande, och Jennings ser den lika tydligt i mörker som i dagsljus. Han är svårt plågad. Efterhand tar apan över en allt större del av pastorns vakna tid, apan blir mer och mer aggressiv, och Jennings söker därför hjälp hos doktor Hesselius. Möjligen alltför sent.

* * *

W W Jacobs 1800-talsnovell ”Aphanden” anses av många vara ett ovanligt starkt exempel på psykologisk skräck. Stephen King hyllar den i Dödsdansen och menar att det är en berättelse som bara antyder fasorna och just därför också mångdubblar effekten av dem hos den enskilde läsaren.

”Aphanden” är en kort novell om en mumifierad aphand med magiska krafter. Den uppfyller sin ägares tre främsta önskningar, men med oönskade konsekvenser. Berättelsen inleds med ett möte hemma hos den gamle Herbert White där Fanjunkare Morris, som för närvarande är aphandens ägare, är på besök. Missnöjd med handen ber han White slänga den i eldstaden. Det är krypande psykologisk spänning, och smått makabert när Morris berättar att aphandens förre ägare som tredje och sista önskning bad om att få dö. ”På det sättet fick jag aphanden”, konstaterar Morris torrt. Berättelsen slutar med att han ger handen till White, som, för att pröva dess krafter, önskar sig 200 pund. Dagen efter dör hans son i en arbetsplatsolycka. Ersättningen från företaget blir … 200 pund.

Whites andra önskning blir därför att sonen ska återvända från de döda. Mitt i natten skakas huset av våldsamma knackningar på ytterdörren, och Whites fru springer utom sig av förtvivlan för att öppna och släppa in det som en gång var hennes son.

Jag ska inte här spoliera nöjet för eventuella läsare genom att avslöja Whites tredje och sista önskning, men kanske kan någon gissa sig till den. ”I ’Aphanden’ är det endast fantasin som stimuleras. Läsaren utför jobbet själv”, skriver Stephen King i Dödsdansen.

6. Berättelser om råttor

I Stephen Kings novell ”Nattarbete” (filmatiserad som Graveyard Shift, 1990) konfronteras arbetarna i en fabrik med en koloni råttor i alla former och storlekar. Fabrikens källarplan ska storstädas för första gången på tolv år. Uppdraget går till huvudpersonen Hall och några kollegor.

Beskrivningen av källaren upplever man med alla sinnen, fukten nästan dryper från boksidorna. Atmosfären i berättelsen är kvävande: spindlar kryper upp på arbetarnas nackar, kackerlackor prasslar i mörkret, fladdermöss gör sporadiska utfall och nakna glödlampor dinglar från taket.

Men det är råttorna som får det att riktigt krypa i kroppen. Det talas om horder av råttor, de biter arbetarna med sylvassa tänder: ”Råttor större än Hall någonsin hade sett förr sprang överallt. Han hörde hur karlarna skrek till av avsky och skräck när råttorna flydde, varelser med stora ögon och skinande, välgödda kroppar. Hall fick syn på en best som var lika stor som en välmående sex månaders valp.”

Huvudpersonen Hall och hans kollegor upptäcker snart en lucka i golvet. Den leder ner till en hittills okänd våning, under källarplanet. Det är där de riktigt stora råttorna bor: ”Ett mjukt, nästan förväntansfullt ljud hördes: ett viskande och prasslande från tusentals tassar, djurpip.”

Råttorna är upp till en meter höga med svansar tjocka som telefonkablar. De olyckliga arbetarnas möte med råttornas drottning blir naturligtvis inget annat än ohyggligt: ”Den stora råttan fyllde upp hela flodbädden i bortre änden av det ohälsosamma gravkammarliknande utrymmet. Den liknade en stor och pulserande grå massa. Den var ögonlös och i total avsaknad av ben. Ett hemskt, kvidande läte undslapp varelsen när Hall riktade ljusstrålen mot den. Så det här var alltså själva drottningen – magna mater. Ett stort och namnlöst monster, vars avkomma en dag kanske skulle utveckla vingar.”

* * *

När vi nu ändå är inne på råttor ska jag passa på att nämna Henry Kuttners (1915-1958) debutnovell ”Råttor på kyrkogården” från 1936, vilken jag helst läser med fötterna uppdragna så långt under mig som möjligt.

Råttorna gör entré redan i första meningen, samtidigt som kyrkogårdsvaktmästaren Masson introduceras, råttlik även han, åtminstone till sitt beteende. Han ”låg i ständig fejd med råttorna”, förklarar Kuttner. ”En rattus decumanus kan ibland uppnå en längd av trettioåtta centimeter, den hårlösa skärgrå svansen då ej medräknad, men råttorna på kyrkogården var ovanligt stora också för att tillhöra det släktet. Masson hade sett skymten av flera exemplar som var lika bastanta som fullvuxna kattor.”

Kyrkogårdsvaktmästare Masson har den fula ovanan att som fritidsnöje plundra de gravar han är satt att vårda. Men en natt har råttorna hunnit före, och det är med hårt bultande hjärta man som läsare sitter på första bänk då Masson bryter upp likkistan, bara för att finna den tom –  ”Vinden slog mot den vita satängklädseln” – med ett stort hål i ena gaveln. Atmosfären är verkligen stämningsfull: det är mörkt, mitt i natten, kallt och det regnar. Och i blint raseri följer den beväpnade Masson efter råttorna – som släpar liket efter sig – in i deras underjordiska gångar. Kuttners berättarteknik är så skickligt genomförd att man kan tycka sig uppleva Massons klaustrofobi när han, omgiven av jord på alla sidor, inser att han inte kan vända sig om, och att gångens tak när som helst kan rasa ner över honom. Dofterna han känner beskrivs målande, likstanken ligger tät över boksidorna. Och till sist går råttorna till attack mot honom.

Det kryper i kroppen. Jag läser med vitt uppspärrade ögon. Masson försöker freda sig genom att skjuta mot råttorna: ”Steg tassade bakom honom och han svängde ljusstrålen mot ljudet. En stor grå råtta stannade och iakttog honom. Det ryckte i de långa, stripiga morrhåren, och den sträva, nakna svansen svängde sakta från sida till sida.”

Prosan i denna debutnovell är mycket adekvat och adjektivrik. ”Råttorna på kyrkogården” är faktiskt så audiovisuellt skriven att bilderna och ljuden bokstavligen tränger sig ut ur boksidorna.

Men fasorna tar givetvis inte slut riktigt än – tvärtom, de stegras ytterligare när Masson konfronteras med ett levande lik – enligt Torsten Scheutz översättning i Stora Skräckboken (Torsten Jungstedt, red.) – en mumie som sakta krälar mot honom i underjorden, som en oseende hämnare från graven.

Slutet på berättelsen och därmed slutet för kyrkogårdsvaktmästare Masson ska jag inte avslöja, men så mycket kan jag säga som att det blir fruktansvärt, möjligen också en aning råttvist

7. Berättelser om kackerlackor

I Stephen Kings och regissören George A Romeros episodskräckfilm Creepshow, baserad på seriealbumet King gjort tillsammans med illustratören/författaren Bernie Wrightson, finns en riktigt krypande otäck historia om insektshataren Upson Pratt som lever i en hermetiskt tillsluten och minutiöst desinficerad lägenhet. Han lyckas trots det – eller just därför – inte hålla kackerlackorna borta.

Samma känsla får jag av Thomas M Dischs novell ”The Roaches”. Här möter vi Marcia, en ung kvinna med extrem insektsfobi, särskilt för kackerlackor…” Miss Marcia Kenwell had a perfect horror of cockroaches”, lyder den klockrena öppningsmeningen.

Marcias fobi hindrar hennes dagliga liv, påverkar de arbeten hon kan klara av och vart hon kan bo. Men på något sätt förföljer kackerlackorna henne: ”They came to her – or she to them […]”. Första gången hon stöter på dem är när hon som nyinflyttad till New York, och upptäcker dem i köket till den bokhandel där hon arbetar. ”Her chair was drawn so close to the sink that she could see the mottling of their oval, unsegmented bodies, the quick scuttering of their thin legs and the quicker flutter of their antennae. They moved randomly, proceeding nowhere, centered nowhere.”

Upplevelsen gör att Marcia utvecklar en på gränsen till osund städmani. Hon klarar sig ganska bra tills nya grannar flyttar in i lägenheten intill. Det värsta är att de slarvar med sin städning. Faktum är att de inte städar alls, och öppnar därmed för en invasion av kackerlackor i sin lägenhet. Och självklart kommer dessa charmerande insekter in i hennes lägenhet genom håligheter i väggarna.

En kväll är problemet större än någonsin och Marcia skriker åt kackerlackorna att försvinna ur hennes åsyn. Till sin stora förvåning upptäcker hon att de lyder henne. Hon kan kommunicera med kackerlackorna. Förtjust ser hon till att de får grannarna att flytta. Klättra upp på dem, täck dem, sluka dem, beordrar hon – med strålande resultat: ”Every surface, the walls, the floors, the shabby sticks of furniture, was mottly thick with Blattelae germanicae. There was more than a single thickness.” Jag blundar och känner kackerlackshuden breda ut sig över min kropp …

8. Ett smärre efterspel om skräck

Dean Koontz talar i The Dean Koontz Companion om vad som fascinerar oss i skräckberättelsen: ”We are curious about what lies beyond death, and good ghost stories, while not always philosophical or intellectual to any great degree, give the illusion of pulling back that black curtain to provide us with a glimpse of what awaits us on the other side.” Koontz menar att skräckberättelsen eller spökhistorien ingjuter hopp och förtröstan i människor om att livet inte är slut i och med döden, skänker oss förvissning om att livet har en djupare mening  – att livet är mer än en biologisk olycka. Vårt oändliga behov av hopp och förtröstan får oss alltså att lockas av skräckberättelser, förutom den mer basala längtan vi har efter förströelse och underhållning.

Horror Writers Association (HWA) är en amerikansk organisation för skräckförfattare. Den bildades på 1980-talet och dess förste ordförande var just Koontz. På HWA:s webbplats kan man läsa en tänkvärd text om vad som är skräcklitteratur, skriven av dess tidigare ordförande, Joseph Nassise (han avgick 2005, men hans tänkvärda text finns kvar här. Även han skriver att skräck handlar om känslor, och att skräcklitteraturen, när vi läser den, innebär ett intrång i vår personliga trygghet och bekvämlighet. Vi blir påminda om hur lite vi egentligen vet om den tillvaro vi lever i: ”Horror has once again become primarily about emotion. It is once again writing that delves deep inside and forces us to confront who we are, to examine what we are afraid of, and to wonder what lies ahead down the road of life.”

Just att skräck är något personligt för var och en är något som de flesta verkar vara överens om.

Jonas Thente menar i Dagens Nyheter att skräcken är den djupaste känslan. Han beskriver skräck som ett behov utöver kärlek och att vi gör bäst i att inte förtränga eller bagatellisera skräcken när vi uppfostrar våra barn. ”Skräcken är bra och nödvändig. Det är oron vi bör bekymra oss för”, skriver han. Douglas E Winter är inne på samma spår: ”Skräck är en känsla. Den återfinns i all litteratur. Den är lika hemmastadd i verk av William Faulkner eller Carlos Fuentes som hos Stephen King”, skriver han i Ondskans väsen och citerar H P Lovecrafts ord om att rädsla är människans äldsta och starkaste känsla. Rickard Berghorn menar i en intervju i Svenska Dagbladet att skräcken är ett sätt att bearbeta sin egen ångest. ”Men […] man ska läsa skräck av samma anledning som man läser annan litteratur”, uttrycker Berghorn. ”För att den är bra, helt enkelt.”

Själv är jag övertygad om att rädslan för mörkret, och det okända (onda?), som kanske gömmer sig i det, är en av människans mest djuplodande känslor, som kan spåras tillbaka till alltings början.

Frågan är bara vad som är slutet.

* * *

Litteratur

Beahm, George (1998). Stephen King: America’s best-loved bogeyman. Andrews McMeel.

Datlow, Ellen (ed.) (1996).. Twists of the tale. Dell.

Disch, Thomas M (1991). The king and his minions.. I Herron, Don (ed.): Reign of fear.. Pan Books.

Disch, Thomas M (1992). The Roaches.. I Pronzini, Bill, Malzberg, Barry N & Greenberg, Martin H (ed.): The giant book of horror stories. Magpie.

Greenberg, Martin, Gorman, Ed & Munster, Bill (1994). The Dean Koontz Companion. Headline..

Heimdahl, Jens (2003). Blind, tanketom och skrikande. Om falska citat och Lovecrafts mytologi i Sverige.. I Minotauren, n:o 19. Aleph Bokförlag: Saltsjö-Boo.

Herron, Don (1991). The summation. I Herron, Don (ed.): Reign of fear. Pan Books.

Huor, Jesper (2002). Skräckens beskyddare. I Svenska Dagbladet, 2002-02-20; http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_44397.svd

Jacobs, W. W.: Aphanden. I Jungstedt, Torsten (red): Mannen i svart. Rabén & Sjögren, 1972.

King, Stephen (1982). Cujo. Legenda.

King, Stephen (1987). Det. Legenda.

King, Stephen (1986). Dimman. I Den förskräckliga apan och andra berättelser. Legenda.

King, Stephen (2002). Drömfångare. Bra Böcker.

King, Stephen (1986). Dödsbädden. Wahlströms.

King, Stephen (1991). Dödsdansen. Wiken.

King, Stephen (1984). Jurtjyrkogården. Legenda.

King, Stephen (1986). Nattarbete. I Dödsbädden. Wahlströms.

King, Stephen (1996). The cat from hell.. I Datlow, Ellen (ed.): Twists of the tale. Dell.

Koontz, Dean (1993). Draktårar. Bra Spänning.

Koontz, Dean (1997). Psykopaten. Bra Böcker.

Koontz, Dean (1988). Väktare. Bra Spänning.

Kuttner, Henry: Råttor på kyrkogården. I Jungstedt, Torsten (red.): Stora skräckboken. Rabén & Sjögren, 1972.

LeFanu, Sheridan (2003). Grönt te. Aleph Bokförlag; Saltsjö-Boo..

de Lint, Charles (1994). The heart of the Ticktock Man. I Greenberg, Martin, Gorman, Ed & Munster, Bill (ed.): The Dean Koontz Companion. Headline.

Matheson, Richard (1993). Den krympande mannen. Bra Böcker.

Nassise, Joseph (2003). What is horror? Horror Writers Association (HWA), URL: http://www.horror.org, 2009-09-16.

Oates, Joyce Carol (1996). Nobody knows my name. I Twists of the tale. Dell.

Thente, Jonas (2003): Lite skräck har ingen dött av. I Dagens Nyheter, 2003-10-27.

Wells, H G (1992). The valley of the spiders.. I Pronzini, Bill, Malzberg, Barry N & Greenberg, Martin H (ed.): The giant book of horror stories. Magpie.

Williamson, J N. (1991). The Cycles (Tricycles and Hogs) of Horror. I Herron, Don (ed.): Reign of fear. Pan Books.

Winter, Douglas E (red.) (1989). Ondskans väsen. Legenda bokförlag.

Winter, Douglas E (red.) (1991). Svarta syner. Wahlströms bokförlag.

* * *

miny_cmEssän originalpubliceras här i denna form.

Författarfotografier av:

Jan-Olof Yxell

Camilla Glimfjord

Thomas Danielsson

Författaren och fotograferna äger upphovsrätt till text och bilder.

(Blogginläggets rubrik:

Essä av: Michael Nystås. Feberheta svarta ögon. Om djur i skräcklitteraturen.)

Jag vet inte hur känd Michael Nystås är på Marmeladkungen, men den här skräckintresserade skribenten har varit med här ett bra tag och kommenterat blogginlägg och diskuterat med andra, tillika skickat alla eder Marmeladkung tips och kommentarer. Efter denna text borde han åtminstone vara känd för er som följer bloggen – det förtjänar han och texten ifråga att vara.

Och, underligt nog, – sett till sammanhanget – driver MN sajten Dansbandsbloggen.se, där han skriver om ny svensk dansbandsmusik. Det skär sig alltså totalt. Men samtidigt bevisar MN härmed att mycket divergerande intressen kan mötas och faktiskt fungera.

Michael Nystås är född i Östergötland 1971, men är numera bosatt utanför Göteborg med fru och tvillingdöttrar. Till vardags arbetar han som informatör och frilansskribent. Bl.a. har han varit synnerligen involverad i den, tyvärr, för närvarande vilande, kulturtidskriften Öppen Scen.

Det är minst sagt ett nöje för Marmeladkungen att nu kunna presentera Michael Nystås essä om djur i skräcklitteraturen, ett ämne som verkligen kan intrigera, ett ämne jag tyvärr märker att få essäister tar upp, något som förhoppningsvis kommer att ge

Feberheta svarta ögon.

Om djur i skräcklitteraturen.

Av: Michael Nystås.

1. Ett förspel om rädsla

Det mest skrämmande kanske inte är det som syns, utan det som inte syns eller som bara nätt och jämnt anas just utanför ögats synfält – den antydda skräcken som når djupast, in till vårt allra mest primitiva gömsle.

Douglas E Winter skriver i förordet till antologin ”Ondskans väsen” att åsynen av en kvardröjande skugga har en mer långvarig skrämseleffekt än den text som tydligt håller fram monstret: ”När en författare väljer att använda tydliga bilder, när han blir uttrycklig i sin skräckfantasi, tillhandahåller han […] en färdig bild, och berövar därmed läsaren möjligheten att delta i skapandet.”

Men jag vill påstå att en riktigt välskriven och detaljerad beskrivning av en främmande varelses utseende kan vara nog så nervpirrande i händerna på en skicklig författare, som förmår väva in denna beskrivning i ett trovärdigt sammanhang. En av de mest skrämmande litterära scener jag vet utspelar sig i en av Stephen Kings romaner, 2002 års ”Drömfångare”. En varelse från yttre rymden är instängd i en latrinbehållare vars lock nödtorftigt hålls nere genom att Joe ”Bävern” Clarendon sitter på det. Och till sist slipper varelsen lös …. Den utdragna kampen håller läsaren i ett gastkramande grepp över flera sidor. Beskrivningen av varelsen/tingesten/djuret får huden bokstavligen att knottra sig: ”När han till slut tog sig upp såg han någonting klamra sig fast vid dörrkarmen, ungefär halvvägs upp från golvet. Det såg ut som något slags vanskapt vessla – utan ben men med en tjock, gyllenröd svans. Något riktigt huvud hade den inte, bara ett slags knöl som såg hal ut och där två feberheta svarta ögon stirrade på honom. Den nedre hälften av knölen sprack upp och blottade ett näste av tänder.”

I förordet till antologin ”Svarta syner” citerar Douglas E Winter den kinesiske antropologen Yi-Fu Tan: ”I varje studie av den mänskliga individen och människans samhälle är fruktan ett genomgående tema.” Det handlar ytterst om överlevnad och självbevarelsedrift och måste nödvändigtvis inte bottna i något osunt – vi vet rent instinktivt att det kan vara farligt att gå ensam genom en mörklagd park.

Den amerikanske författaren Stephen King är i något högre grad än sin kollega Dean R Koontz förknippad med övernaturliga inslag och inslag av skräck i sina böcker. King har heller aldrig varit intresserad av att dölja sin kärlek till skräcklitteraturen, utan har i otaliga förord till egna och andras novellantologier berättat om sitt genuina intresse för den makabra och fantastiska litteraturen.

I ex. förordet till antologin ”Dödsbädden” skriver han om hur ”tillvarons fina struktur ibland med chockerande plötslighet kan lösa upp sig.” Detta är också mycket av Stephen Kings signum, förmågan att i de mest vardagliga situationer smyga in moment av oro och skräck. Personerna i hans berättelser är oftast helt vanliga, alldagliga människor, som utsätts för övernaturliga upplevelser. I samma förord liknar King rädslan vid en död kropp under ett lakan. Det är skräckens konturer, skräckens form, menar han: ”Vi är rädda för kroppen under lakanet. Det är vår kropp. Och den stora lockelsen i skräckhistorierna som berättats genom tiderna är, att de tjänar som en slags förövning inför vår egen död.” Några år senare skriver han i ”Dödsdansen” att ”skräcklitteratur är en kall beröring mitt i det välbekanta.”

I den mer än tusen sidor tjocka romanen Det (filmatiserad 1990) har den uråldriga onda kraften förmågan att anta vilken skepnad den önskar, och uppträder sålunda som allt från jättespindel till groteskt sminkad clown. Det är i själva verket en uråldrig gud från en främmande värld, med egenskapen att kunna känna av och materialisera sig som det som lurar i våra mörkaste mardrömmar, vare sig det är insekter, råttor eller vandrande lik från graven. King har sagt att han med ”Det” ville samla alla monster som någonsin funnits i historien till en sista drabbning. ”Kanske alla monstren som vi var rädda för som barn, Frankenstein och Varulven och Mumien, de kanske var verkliga. Tillräckligt verkliga för att döda de ungar som påstods ha fallit ner i grusgropar eller drunknat i sjöar”, skriver han i novellen ”Monstret i garderoben”.

Don Herron skriver i essäsamlingen ”Reign of fear”, som diskuterar Stephen Kings författarskap på olika nivåer, att King hämtade inspiration till ”Det” från trollet under bron i folksagan om de tre bockarna Bruse. En intressant tanke. Sedan hävdar Thomas M Disch i artikeln ”The king and his minions” att Kings styrka ligger i att han aldrig svikit sin egen uppfattning om eller känsla för vad som är ”fearful, fearfuler, fearfulest”, med andra ord det som skrämmer oss mest. King har till och med låtit publicera en topplista över de tio mest skrämmande företeelserna i livet, en lista som för första gången förekom i ett förord han skrev till antologin ”Kingdom of fear”. Djur – ormar, råttor och insekter – förekommer på tre av de tio platserna. Listan toppas av mörkrädsla. På de övriga platserna finns rädsla för ”klafsande saker”, missbildningar, trånga utrymmen, döden och rädsla för andra. En kategori heter ”annat”.

I artikeln ”The Cycles (Tricycles and Hogs) of Horror” diskuterar J N Williamson Stephen Kings tio-i-topplista och jämför den med en motsvarande lista över mäns och kvinnors största fobier, sammanställd av en psykologisk tidskrift. Williamson jämför Kings lista med den psykologiska tidskriftens sammanställning, och konstaterar att mörkrädsla inte finns med alls. Män är istället mest rädda för att bli kastrerade, att bli blinda, förlora alla kroppsfunktioner och ensamhet. Kvinnor fruktar vanställdhet mest, följt av blindhet, våldtäkt och ensamhet. Williamson menar dock att det går att läsa in mörkrädsla i männens rädsla för blindhet och båda könens rädsla för ensamhet. Han är alltså beredd att ge King delvis rätt.

I faktaboken ”Dödsdansen” ägnar Stephen King över 500 sidor åt att diskutera skräck i film och litteratur. Boken är en initierad, kunnig och oavbrutet intressant guide till skräck i bok och på film från 1950-talet och fram till tidigt 1980-tal. Till det mest intressanta innehållet i boken hör de fem arketyper King lyfter fram som grundläggande för all skräcklitteratur: 1. vampyrer, 2. varulvar, 3. varelsen utan namn, 4. spöket och 5. den hemska platsen. King menar att det i någon mening är dessa fem som i olika skepnader står för skrämseleffekterna. Jag vill dock foga en sjätte arketyp till listan: djur – ty djur, (borträknat människan) är nämligen frekvent förekommande inom skräcklitteraturen, och just djur förekommer i många Stephen King-berättelser. Möss, hundar, katter, spindlar, apor, råttor – alla har destillerats genom Kings ordbehandlare och kommit ut på andra sidan, fortfarande som djur, bara lite … annorlunda.

* * *

I Wahlströms pocket-serie Kalla kårar finns verkliga klassiker inom skräcklitteraturen; många klassiska noveller översattes faktiskt här till svenska för första gången. I tidskriften Minotauren kan man i en upplysande essä av Jens Heimdahl läsa att Kalla kårar-serien var bland de första att introducera den amerikanske skräckikonen H P Lovecraft för en svensk publik. Den som känner till Lovecrafts berättelser vet att där ofta förekommer en uråldrig ondska snarare än en ondska från den natur vi känner. Lovecraft skapade en egen mytologi som i korthet innebär att världen tidigare kontrollerats av mycket gamla, men nu – i sin väntan på att återta sitt tidigare herravälde över jorden och mänskligheten – drömmande Gudar.

I ”Kalla kårar”-serien publicerades romaner och noveller av klassiska uttolkare av det övernaturliga och det groteska, som t. ex. H P Lovecraft, Edgar Allan Poe, William Hope Hodgson, Ambrose Bierce, Robert A Heinlein, Ray Bradbury, L Ron Hubbard och Algernon Blackwood, sida vid sida med förnyare och förvaltare som John Wyndham, Jack Finney, Robert Bloch, James Herbert och Richard Matheson. Men i serien återfinns också lite mer oväntade namn såsom t. ex. Guy de Maupassant, Charles Dickens, Nikolaj Gogol, och Franz Kafka.

2. Berättelser om spindlar

En klassisk berättelse om spindlar är H G Wells ”The valley of the spiders”. Wells är mest känd för romaner som ”The island of Dr Moreau” och ”Världarnas krig”, men ”The valley of the spiders” är en pärla.

Tre män jagar tre förrymda fångar in i en mystisk dal, och slås först av den totala tystnad som där råder. Det är stilla som i en målning, konstaterar männen. Men sakta kommer brisen, vinden blir starkare, och det den för med sig är hämtat direkt från männens värsta mardrömmar: enorma maskrosbollar fulla med spindlar, tusentals, miljontals: ”A long and clinging thread fell across his face, a gray streamer dropped about his bridle arm, some big, active thing with many legs ran down the back of his head.” De är i spindlarnas dal. Spindlarnas ankomst förebådas av en flyende, galen hund som rusar blint bort från de annalkande insekterna. Den föregående tystnaden bildar också en stark kontrast till det som händer sen. När jag läser att spindlarna är stora som halva handen på en fullvuxen man, tittar jag på min egen hand – och ryser.

* * *

Richard Mathesons ”Spindeln” (Kalla kårar 8), senare återutgiven som ”Den krympande mannen”, är en numera klassisk berättelse om en man som krymper exakt 3,6 millimeter om dagen. I takt med att han blir allt mindre förvandlas företeelser som förr syntes så vardagliga till dödliga hot. Innan romanen är slut har han tvingats fly från familjens katt, en sparv och en för honom abnormt stor spindel.

* * *

Stephen Kings långnovell/kortroman ”Dimman” (mästerligt filmatiserad såsom ”The Mist”, 2007) handlar om en dimma som kommer in över New England, och en grupp människor som barrikaderar sig i ett varuhus för att skydda sig mot de okända hot som lurar inne i dimman.

Mot slutet lyckas de fly och jagas då av en spindelliknande varelse: ”Den hade sex ben, det vet jag; huden på den var skiffergrå och övergick till mörkbrunt här och var […]. Huden var mycket rynkig och fårad, och vid den hängde tjogvis, hundratals av de där skära insekterna med stjälkögonen.” Kings beskrivning är hårresande. Varelsens ben är ”tornliknande” och de lämnar hål i asfalten, ”så djupa att jag inte kunde se botten”.

3. Berättelser om katter

I en antologi med skräckberättelser om katter – Twists of the tale – ger redaktören Ellen Datlow en fyllig och intressant bakgrundshistorik. Hon talar bland annat om katt- och hundmänniskor och vilka bilder vi får när vi tänker på dessa vanligt förekommande sällskapsdjur. Hundar ger associationer som lojalitet, lydnad och gladlynthet – medan katter får oss att tänka på egenskaper som egensinne, egoism och mystik.

Katternas historia är egendomlig – genom århundradena har de varit vilda djur, husdjur, dyrkade som gudar, avskydda och brända på bål. I det gamla Egypten var katten en helig fruktbarhetssymbol i skepnad av gudinnan Bubastis. Den tidiga kristendomen fortsatte att bejaka kattens heliga egenskaper: ”An old Italian legend even claims that a cat gave birth in the stable the same time Mary did”, skriver Datlow.

Tiderna förändrades och katterna försågs med mer negativa egenskaper. Kristna konstnärer målade in en katt vid Judas fötter på tavlor av den sista nattvarden. Under 1200-talet demoniserades katten än mer i samband med den våg av häxprocesser som drog genom Europa. Katterna misstänkliggjordes genom sina ögonpupillers smala form och sina nattliga vanor: ”Atrocities were commonly committed: on St. John’s Day, all over Europe, cats were put into sacks and baskets and burned in bonfires”, berättar Datlow.

På 1630-talet protesterade arbetare i Paris mot för låga löner genom att genomföra en stor kattmassaker, och det begicks i Frankrike grymheter mot katter långt in på 1700-talet. När drottning Elizabeth I kröntes tillverkades en flätad staty av påven och bars i procession genom Paris. I statyns hålrum placerades en mängd levande katter. Efter paraden brändes statyn makabert nog på bål, med alla katterna kvar inuti. Deras ångestskrin tolkades som djävulens vrål i den helige faderns kropp.

I slutet av 1700-talet började katternas villkor på nytt bli bättre, och bilden av dem blev mer positiv. Katterna romantiserades: konstnärer började avbilda dem i sina målningar, damer i societeten började hålla sig med katter och organisationer för katter och andra djurs rättigheter bildades, och i ett längre perspektiv stiftades som bekant särskilda djurrättslagar. Men sin mystiska aura lyckas katterna nog aldrig skaka av sig. Det är fortfarande en lockande tanke att katter skulle ha magiska egenskaper.

* * *

”Twists of the tale” (notera den fyndiga titeln) samlar en rad goda skräckberättelser om katter, skrivna av så vitt skilda författare som Stephen King, Joyce Carol Oates och William S Burroughs.

Oates, ofta nämnd i Nobelprissammanhang, bidrar med berättelsen ”Nobody knows my name”. Basen i den är den gamla folktron om att katter stjäl barns och gamla människors andedräkt i sömnen. Katten introduceras redan i berättelsens andra mening med en skrämmande underton: ”She understood that there was danger even before she saw the cat with thistledown gray fur like breath, staring at her, eyes tawny golden and unperturbed, out of the bed of crimson peonies.” I huvudpersonen Jessicas ögon får katten närmast mänskliga egenskaper, och hon tycker sig se hur den mimar hennes namn med munnen. Oates berättar helt ur barnets synvinkel, och det är stundtals svårt att skilja dröm från verklighet. Kanske är hela novellen en lång dröm?

”Nobody knows my name” handlar om den brådmogna nioåriga flickan Jessica, som plågas av en förtärande svartsjuka gentemot sin nyfödda lillasyster. Jessicas föräldrar försummar henne och har bara ögon för den lilla babyn. Jessica avlyssnar samtal när föräldrarna talar om hur mycket mer de älskar sin lilla flicka än henne.

Jessicas rädsla för att inte längre vara älskad av sina föräldrar genomsyrar texten. Hon tänker hela tiden på vad föräldrarna vill att hon ska säga, på hur de vill att hon ska vara. Vi hör vad hon svarar, men får samtidigt veta vad hon skulle vilja säga dem: ”Or were they just pretending? – with adults, so much was phony and outright lying, but you dared not ask. For then they would know that you know. And they would cease to love you.”

Lillasystern är en främmande varelse för Jessica. Den långhåriga perserkatten blir hennes förtrogna, och den blir allt djärvare och börjar ta sig in i huset om nätterna. Jessica vaknar en natt av att katten trycker sin nos mot hennes mun, som för att kväva henne. Och sen ger den sig på babyn. Katten ger aldrig mer än ett kurrande ifrån sig, smyger bara ljudlöst fram över sidorna, runt huset, bland buskarna. Som ett kusligt spöke.

Efteråt frågar man sig vem det egentligen var som gav sig på den nyfödda. Var det katten? Eller var det Jessica?

* * *

Även Stephen King använder sig av myten om att katter stjäl människors andedräkt när de sover. Hans berättelse i antologin heter ”The cat from hell” (filmatiserad 1990 i ”Tales from Darkside – the Movie”). Det är en raffinerad historia om en gammal man, Drogan, som lejer en yrkesmördare för att röja undan en katt. ”’I want you to make a kill,’ the old man said. […]‘I understand that is what you do.’ […] ‘Who do you want hit?’ […] ‘Your victim is right behind you.’” Halston, snurrar runt med draget vapen och står öga mot öga med en vanlig katt. Men det är givetvis ingen vanlig katt. Förutom att den har ett säreget utseende – ansiktet är hälften vitt och hälften svart – har den dödat tre personer i uppdragsgivarens hushåll.

Drogan var tidigare chef för ett läkemedelsbolag som utförde grymma djurförsök på katter, så kanske har vi här ett exempel på en naturens raffinerade hämnd. Det absurda i situationen går inte att komma från. Katten dök bara upp en dag, sju månader tidigare, och installerade sig i huset. Först satte den ”krokben” för Drogans syster så att hon ramlade nerför en trappa och slog ihjäl sig. Sent en natt kvävde den systerns väninna i sömnen. Och den har förorsakat en bilolycka på väg till sin egen avlivning hos veterinären – i vilken bilens förare, Drogans åldrige butler Dick Gage, dog. Och som Stephen King uttrycker det: ”On the day Dick Gage was buried […].  Just like the old song says. The cat came back”.

Halston är först skeptisk. Alla tre dödsfallen skulle faktiskt kunna röra sig om tillfälligheter. Men denne yrkesmördare får snart anledning att kraftigt omvärdera sin uppfattning om katten från helvetet.

* * *

Stephen Kings ”Jurtjyrkogården” är i grund och botten en roman om vår rädsla för döden. Det är berättelsen om familjen Creed som flyttar in i ett hus intill en vältrafikerad landsväg. Inte långt från huset ligger en övergiven djurkyrkogård, och ytterligare ett stycke bakom den ligger en gammal indiansk begravningsplats. På denna råder magiska krafter: den som begravs där återvänder från de döda, men inte riktigt som sig själv…

Fasorna börjar när dottern Ellies katt, Church, blir påkörd på vägen bredvid. King har då ansträngt sig för att beskriva hur älskad Church är, detta givetvis för att förlusten ska kännas desto mer: ”Ellie brukade se på Church med ett uttryck av kärlek som var så innerlig att den nästan gjorde ont.”

Fadern bestämmer sig, utan att berätta för någon att katten har dött, för att begrava kadavret på indianernas begravningsplats. Några dagar senare kommer katten tillbaka till familjen, men något förvandlad. Churchs återkomst från de döda blir än mer chockartad eftersom han innan beskrivits som juvelen bland katter, den perfekta katten, den oändligt omtyckta. ”From having been the beau ideal of cattiness, Church degenerates into a sluggish, surly scavenger; not at all a demonic cat, just spoiled meat”, skriver Thomas M Disch i ”Reign of fear”.

King utnämner i för övrigt i ”Dödsdansen” just katten till det mest skrämmande däggdjuret av alla: ”[…] detta djurrikets amoraliska revolverbandit”, skriver han. Genom att låta en vanlig katt återvända från de döda i ”Jurtjyrkogården” bygger King skickligt upp stämningarna och använder djuret som en försmak av den verkliga skräcken, den som ska komma: vad händer när en människa begravs på samma plats? Och, just det ja, människan är också ett djur.

4. Berättelser om hundar

Dean R Koontz har haft och har fortfarande en förkärlek för hundar. Under åren har ett närmast obligatoriskt persongalleri utkristalliserats i Koontz romaner: en man och en kvinna tillsammans med en hund – och eventuellt också ett barn – på flykt undan en ansiktslös statlig organisation. Hundar förekommer frekvent i hans böcker och fungerar både som spänningsskapande element och som symboler för trygghet, eftersom många av hans hundar är precis som vi vill att de ska vara, älskvärda, trofasta och snälla. I ”The Dean Koontz Companion” får han frågan “what about dogs?” och svaret blir minst sagt kryptiskt: “They have four feet, tails and fur. And while virtually any dog will die to protect his master, it’s not a good idea to let them drive cars.“

* * *

“Psykopaten” är en av Koontz starkare böcker. Här är hundarna onda mördarmaskiner med svartblänkande huvuden som rör sig reptilsnabbt när de skannar av omgivningen. De är i tjänst hos den ovanligt utstuderade seriemördaren Edgler Foreman Vess, som i sin källare håller en vacker, 16-årig flicka fången.

Men hundarna hos Koontz är aldrig onda av naturen, utan antingen offer för vetenskapliga experiment eller, som här, för en samvetslös psykopats dressyr.

Ett utmärkt exempel på Koontz goda hund, som också förblir god berättelsen igenom märker man i ”Väktare” där två djur rymt från ett hemligt laboratorium: en Golden Retriever och en … ska vi säga … mer namnlös varelse, kallad The Outsider. Som en följd av de experiment hunden utsatts för har den utvecklat sin intelligens och kan kommunicera med människan, vilket i boken sker med hjälp av Alfapetbrickor. (Boken filmatiserades för övrigt 1988, oerhört dåligt ska tilläggas, under originalboktiteln ”Watchers”. Kan inte rekommenderas.).

* * *

Ett av Dean Koontz djärvaste berättartekniska grepp kom i romanen ”Draktårar”, för här låter han delar av handlingen återberättas ur en hunds synvinkel, en berättarteknik som blev mycket uppmärksammad när boken först publicerades. Delar av händelseförloppet återberättas alltså ur hundens synvinkel i en rad kapitel med ett helt annat tilltal och fokus, där hunden Woofers till synes irrationella beteende får sin förklaring. Språket byter karaktär när Woofer för ordet, meningarna blir delvis kortare, dofter, ljud, synintryck och rörelser framträder tydligare och blir viktigare. Tempot ökar, pulsen stiger: ”Död mus. Intressant. Död mus som ligger och ruttnar i rännstenen. Öppna ögon. De små tänderna är blottade. Intressant.” Detta är, enligt Charles De Lint, i essän ”The Heart of the Tictock Man, ett grepp som vi inte sett sedan Stephen Kings ”Cujo”. Koontz tar det enligt min mening ett steg längre.

I boken skjuter poliserna Harry Lyon och Connie Gulliver ihjäl en man i självförsvar, men står innan dagens slut inför en långt farligare motståndare – seriemördaren Ticktack, en ung man med övernaturliga egenskaper, med bl.a. förmågan att hejda tidens rörelse och att frambringa odödliga monster (Golem-figurer) enbart med tankekraft. Han vill döda poliserna, men är också ute efter den unge pojken Danny Marco och hans mor. Dannys bästa vän är den trofaste hunden Woofer, som alltså får en egen roll i boken.

Två andra berömda exempel på hundar i böcker är Richard Adams ”Den långa flykten”, vars hela persongalleri består av djur, och Stephen Kings redan omnämnda ”Cujo”. De Lint menar dock att Koontz i ”Draktårar” är osedvanligt skicklig på att övertyga läsaren om att det verkligen är så här en hund tänker. Koontz fångar Woofers egenskaper som hund på ett sätt som varken är överlastat eller särskilt människolikt. Jag kan bara instämma.

* * *

Mer berömd är dock alltså Stephen Kings hund ”Cujo” (filmatiserad 1983). Husse är pojken Brett Camber, och den storvuxne, snälle och godhjärtade Sankt Bernhards-hunden Cujo är pojkens bästa vän och största kärlek.

Men allting förändras den dag Cujo förföljer en kanin ner i en håla bebodd av rabiessmittade fladdermöss: ”[…] what was once a lovable, harmless St Bernhard that wanted nothing more than to be a GOODDOG but became a BADDOG”, skriver George Beahm i sin biografi “Stephen King: America’s best-loved bogeyman”.

King skildrar likt Koontz i “Draktårar” händelseförloppet delvis ur hundens perspektiv. Bytet av synvinkel märks tydligast genom att människorna i boken plötsligt benämns MANNEN, POJKEN och KVINNAN, men också, precis som i ”Draktårar”, på att ljud och dofter blir viktigare: ”Vad som betydde något var lukten som MANNEN hade. Det var en varm, härsken och rutten lukt. Det var lukten av rädsla. Stanken var outhärdligt äcklig. Plötsligt förstod han att MANNEN hade gjort honom sjuk. Han kastade sig framåt och morrandet stegrades till ett kraftigt, ursinnigt rytande.”

Sjukdomen bryter gradvis ut hos Cujo, samtidigt som tillvaron för de övriga huvudpersonerna i boken rasar samman på olika plan. Som vi ser av citatet ovan är hundperspektivet inte genomfört i sin helhet, som hos Koontz, utan den allvetande berättaren beskriver hur Cujo går till attack. Partierna är dessutom skrivna i tredje person, Koontz verbaliserar sin hunds tankar på ett helt annat sätt. Men Cujo är en spännande bok, och Kings pionjärarbete med hundperspektivet har banat väg för Dean R Koontz mer genomarbetade försök i ”Draktårar”.

5. Berättelser om apor

I irländska spökhistorier är spöket ofta antingen människa eller djur. En av de äldsta skräckberättelserna om apor är Sheridan LeFanus kortroman ”Grönt te” från 1869. Irländaren LeFanu är annars mest känd för den tidiga vampyrberättelsen ”Carmilla”, som inspirerade till Bram Stokers mer kända och synnerligen klassiska ”Dracula”.

Huvudpersonen i ”Grönt te” är den tyske läkaren och andeforskaren Hesselius, som faktiskt är en av litteraturhistoriens första ockulta detektiver, som försöker lösa kniviga gåtor med naturvetenskapliga metoder och undersökningar. Hesselius kontaktas i boken av den unge pastor Jennings som säger sig vara förföljd av en liten svart apa med röda ögon – en apa som bara han kan se. LeFanu bygger effektivt upp spänningen genom små antydningar om Jennings hälsotillstånd, och genom beskrivningar av blickar, gester och tonfall: ”Jag noterade det nästan genast. Pastor Jennings har ett sätt att titta nedåt längs mattan, som om hans blick följde någonting som rörde sig på den.” Det är ögonkast och ansikten som rodnar förläget, och man känner att Jennings har något han vill berätta.

Jennings berättar efter mycket vånda vad som plågar honom. Men boken innehåller inte många beskrivningar av apans utseende. ”Den har bara en utmärkande egenskap: den utstrålar ondska – en ofattbar ondska”, skriver LeFanu. Allt vi får veta är att djuret är liten, svart och har röda ögon. Det är – återigen – den antydda skräcken.

Det börjar som två röda ljuspunkter i mörkret och fortsätter med att Jennings upptäcker att apan är genomskinlig – han kan sticka sitt paraply rakt igenom djuret utan att det skadas. En aura omger den, som vore den självlysande, och Jennings ser den lika tydligt i mörker som i dagsljus. Han är svårt plågad. Efterhand tar apan över en allt större del av pastorns vakna tid, apan blir mer och mer aggressiv, och Jennings söker därför hjälp hos doktor Hesselius. Möjligen alltför sent.

* * *

W W Jacobs 1800-talsnovell ”Aphanden” anses av många vara ett ovanligt starkt exempel på psykologisk skräck. Stephen King hyllar den i ”Dödsdansen” och menar att det är en berättelse som bara antyder fasorna och just därför också mångdubblar effekten av dem hos den enskilde läsaren.

”Aphanden” är en kort novell om en mumifierad aphand med magiska krafter. Den uppfyller sin ägares tre främsta önskningar, men med oönskade konsekvenser. Berättelsen inleds med ett möte hemma hos den gamle Herbert White där Fanjunkare Morris, som för närvarande är aphandens ägare, är på besök. Missnöjd med handen ber han White slänga den i eldstaden. Det är krypande psykologisk spänning, och smått makabert när Morris berättar att aphandens förre ägare som tredje och sista önskning bad om att få dö. ”På det sättet fick jag aphanden”, konstaterar Morris torrt. Berättelsen slutar med att han ger handen till White, som, för att pröva dess krafter, önskar sig 200 pund. Dagen efter dör hans son i en arbetsplatsolycka. Ersättningen från företaget blir … 200 pund.

Whites andra önskning blir därför att sonen ska återvända från de döda. Mitt i natten skakas huset av våldsamma knackningar på ytterdörren, och Whites fru springer utom sig av förtvivlan för att öppna och släppa in det som en gång var hennes son.

Jag ska inte här spoliera nöjet för eventuella läsare genom att avslöja Whites tredje och sista önskning, men kanske kan någon gissa sig till den. ”I ’Aphanden’ är det endast fantasin som stimuleras. Läsaren utför jobbet själv”, skriver Stephen King i ”Dödsdansen”.

6. Berättelser om råttor

I Stephen Kings novell ”Nattarbete” (filmatiserad som Graveyard Shift, 1990) konfronteras arbetarna i en fabrik med en koloni råttor i alla former och storlekar. Fabrikens källarplan ska storstädas för första gången på tolv år. Uppdraget går till huvudpersonen Hall och några kollegor.

Beskrivningen av källaren upplever man med alla sinnen, fukten nästan dryper från boksidorna. Atmosfären i berättelsen är kvävande: spindlar kryper upp på arbetarnas nackar, kackerlackor prasslar i mörkret, fladdermöss gör sporadiska utfall och nakna glödlampor dinglar från taket.

Men det är råttorna som får det att riktigt krypa i kroppen. Det talas om horder av råttor, de biter arbetarna med sylvassa tänder: ”Råttor större än Hall någonsin hade sett förr sprang överallt. Han hörde hur karlarna skrek till av avsky och skräck när råttorna flydde, varelser med stora ögon och skinande, välgödda kroppar. Hall fick syn på en best som var lika stor som en välmående sex månaders valp.”

Huvudpersonen Hall och hans kollegor upptäcker snart en lucka i golvet. Den leder ner till en hittills okänd våning, under källarplanet. Det är där de riktigt stora råttorna bor: ”Ett mjukt, nästan förväntansfullt ljud hördes: ett viskande och prasslande från tusentals tassar, djurpip.”

Råttorna är upp till en meter höga med svansar tjocka som telefonkablar. De olyckliga arbetarnas möte med råttornas drottning blir naturligtvis inget annat än ohyggligt: ”Den stora råttan fyllde upp hela flodbädden i bortre änden av det ohälsosamma gravkammarliknande utrymmet. Den liknade en stor och pulserande grå massa. Den var ögonlös och i total avsaknad av ben. Ett hemskt, kvidande läte undslapp varelsen när Hall riktade ljusstrålen mot den. Så det här var alltså själva drottningen – magna mater. Ett stort och namnlöst monster, vars avkomma en dag kanske skulle utveckla vingar.”

* * *

När vi nu ändå är inne på råttor ska jag passa på att nämna Henry Kuttners (1915-1958) debutnovell ”Råttor på kyrkogården” från 1936, vilken jag helst läser med fötterna uppdragna så långt under mig som möjligt.

Råttorna gör entré redan i första meningen, samtidigt som kyrkogårdsvaktmästaren Masson introduceras, råttlik även han, åtminstone till sitt beteende. Han ”låg i ständig fejd med råttorna”, förklarar Kuttner. ”En rattus decumanus kan ibland uppnå en längd av trettioåtta centimeter, den hårlösa skärgrå svansen då ej medräknad, men råttorna på kyrkogården var ovanligt stora också för att tillhöra det släktet. Masson hade sett skymten av flera exemplar som var lika bastanta som fullvuxna kattor.”

Kyrkogårdsvaktmästare Masson har den fula ovanan att som fritidsnöje plundra de gravar han är satt att vårda. Men en natt har råttorna hunnit före, och det är med hårt bultande hjärta man som läsare sitter på första bänk då Masson bryter upp likkistan, bara för att finna den tom –  ”Vinden slog mot den vita satängklädseln” – med ett stort hål i ena gaveln. Atmosfären är verkligen stämningsfull: det är mörkt, mitt i natten, kallt och det regnar. Och i blint raseri följer den beväpnade Masson efter råttorna – som släpar liket efter sig – in i deras underjordiska gångar. Kuttners berättarteknik är så skickligt genomförd att man kan tycka sig uppleva Massons klaustrofobi när han, omgiven av jord på alla sidor, inser att han inte kan vända sig om, och att gångens tak när som helst kan rasa ner över honom. Dofterna han känner beskrivs målande, likstanken ligger tät över boksidorna. Och till sist går råttorna till attack mot honom.

Det kryper i kroppen. Jag läser med vitt uppspärrade ögon. Masson försöker freda sig genom att skjuta mot råttorna: ”Steg tassade bakom honom och han svängde ljusstrålen mot ljudet. En stor grå råtta stannade och iakttog honom. Det ryckte i de långa, stripiga morrhåren, och den sträva, nakna svansen svängde sakta från sida till sida.” Prosan i denna debutnovell är mycket adekvat och adjektivrik. ”Råttorna på kyrkogården” är faktiskt så audiovisuellt skriven att bilderna och ljuden bokstavligen tränger sig ut ur boksidorna.

Men fasorna tar givetvis inte slut riktigt än – tvärtom, de stegras ytterligare när Masson konfronteras med ett levande lik – enligt Torsten Scheutz översättning i Stora Skräckboken (Torsten Jungstedt, red.) – en mumie som sakta krälar mot honom i underjorden, som en oseende hämnare från graven.

Slutet på berättelsen och därmed slutet för kyrkogårdsvaktmästare Masson ska jag inte avslöja, men så mycket kan jag säga som att det blir fruktansvärt, möjligen också en aning råttvist

7. Berättelser om kackerlackor

I Stephen Kings och regissören George A Romeros episodskräckfilm ”Creepshow”, baserad på seriealbumet King gjort tillsammans med illustratören/författaren Bernie Wrightson, finns en riktigt krypande otäck historia om insektshataren Upson Pratt som lever i en hermetiskt tillsluten och minutiöst desinficerad lägenhet. Han lyckas trots det – eller just därför – inte hålla kackerlackorna borta.

Samma känsla får jag av Thomas M Dischs novell ”The Roaches”. Här möter vi Marcia, en ung kvinna med extrem insektsfobi, särskilt för kackerlackor…”Miss Marcia Kenwell had a perfect horror of cockroaches”, lyder den klockrena öppningsmeningen.

Marcias fobi hindrar hennes dagliga liv, påverkar de arbeten hon kan klara av och vart hon kan bo. Men på något sätt förföljer kackerlackorna henne: ”They came to her – or she to them […]”. Första gången hon stöter på dem är när hon som nyinflyttad till New York, och upptäcker dem i köket till den bokhandel där hon arbetar. ”Her chair was drawn so close to the sink that she could see the mottling of their oval, unsegmented bodies, the quick scuttering of their thin legs and the quicker flutter of their antennae. They moved randomly, proceeding nowhere, centered nowhere.”

Upplevelsen gör att Marcia utvecklar en på gränsen till osund städmani. Hon klarar sig ganska bra tills nya grannar flyttar in i lägenheten intill. Det värsta är att de slarvar med sin städning. Faktum är att de inte städar alls, och öppnar därmed för en invasion av kackerlackor i sin lägenhet. Och självklart kommer dessa charmerande insekter in i hennes lägenhet genom håligheter i väggarna.

En kväll är problemet större än någonsin och Marcia skriker åt kackerlackorna att försvinna ur hennes åsyn. Till sin stora förvåning upptäcker hon att de lyder henne. Hon kan kommunicera med kackerlackorna. Förtjust ser hon till att de får grannarna att flytta. Klättra upp på dem, täck dem, sluka dem, beordrar hon – med strålande resultat: ”Every surface, the walls, the floors, the shabby sticks of furniture, was mottly thick with Blattelae germanicae. There was more than a single thickness.” Jag blundar och känner kackerlackshuden breda ut sig över min kropp …

8. Ett smärre efterspel om skräck

Dean Koontz talar i ”The Dean Koontz Companion” om vad som fascinerar oss i skräckberättelsen: ”We are curious about what lies beyond death, and good ghost stories, while not always philosophical or intellectual to any great degree, give the illusion of pulling back that black curtain to provide us with a glimpse of what awaits us on the other side.” Koontz menar att skräckberättelsen eller spökhistorien ingjuter hopp och förtröstan i människor om att livet inte är slut i och med döden, skänker oss förvissning om att livet har en djupare mening  – att livet är mer än en biologisk olycka. Vårt oändliga behov av hopp och förtröstan får oss alltså att lockas av skräckberättelser, förutom den mer basala längtan vi har efter förströelse och underhållning.

Horror Writers Association (HWA) är en amerikansk organisation för skräckförfattare. Den bildades på 1980-talet och dess förste ordförande var just Koontz. På HWA:s webbplats kan man läsa en tänkvärd text om vad som är skräcklitteratur, skriven av dess tidigare ordförande, Joseph Nassise (han avgick 2005, men hans tänkvärda text finns kvar här. Även han skriver att skräck handlar om känslor, och att skräcklitteraturen, när vi läser den, innebär ett intrång i vår personliga trygghet och bekvämlighet. Vi blir påminda om hur lite vi egentligen vet om den tillvaro vi lever i: ”Horror has once again become primarily about emotion. It is once again writing that delves deep inside and forces us to confront who we are, to examine what we are afraid of, and to wonder what lies ahead down the road of life.”

Just att skräck är något personligt för var och en är något som de flesta verkar vara överens om.

Jonas Thente menar i Dagens Nyheter att skräcken är den djupaste känslan. Han beskriver skräck som ett behov utöver kärlek och att vi gör bäst i att inte förtränga eller bagatellisera skräcken när vi uppfostrar våra barn. ”Skräcken är bra och nödvändig. Det är oron vi bör bekymra oss för”, skriver han. Douglas E Winter är inne på samma spår: ”Skräck är en känsla. Den återfinns i all litteratur. Den är lika hemmastadd i verk av William Faulkner eller Carlos Fuentes som hos Stephen King”, skriver han i ”Ondskans väsen” och citerar H P Lovecrafts ord om att rädsla är människans äldsta och starkaste känsla. Rickard Berghorn menar i en intervju i Svenska Dagbladet att skräcken är ett sätt att bearbeta sin egen ångest. ”Men […] man ska läsa skräck av samma anledning som man läser annan litteratur”, uttrycker Berghorn. ”För att den är bra, helt enkelt.”

Själv är jag övertygad om att rädslan för mörkret, och det okända (onda?), som kanske gömmer sig i det, är en av människans mest djuplodande känslor, som kan spåras tillbaka till alltings början.

Frågan är bara vad som är slutet.

* * *

Litteratur

Beahm, George (1998). Stephen King: America’s best-loved bogeyman. Andrews McMeel.

Datlow, Ellen (ed.) (1996).. Twists of the tale. Dell.

Disch, Thomas M (1991). The king and his minions.. I Herron, Don (ed.): Reign of fear.. Pan Books.

Disch, Thomas M (1992). The Roaches.. I Pronzini, Bill, Malzberg, Barry N & Greenberg, Martin H (ed.): The giant book of horror stories. Magpie.

Greenberg, Martin, Gorman, Ed & Munster, Bill (1994). The Dean Koontz Companion. Headline..

Heimdahl, Jens (2003). Blind, tanketom och skrikande. Om falska citat och Lovecrafts mytologi i Sverige.. I Minotauren, n:o 19. Aleph Bokförlag: Saltsjö-Boo.

Herron, Don (1991). The summation. I Herron, Don (ed.): Reign of fear. Pan Books.

Huor, Jesper (2002). Skräckens beskyddare. I Svenska Dagbladet, 2002-02-20; http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_44397.svd

Jacobs, W. W.: Aphanden. I Jungstedt, Torsten (red): Mannen i svart. Rabén & Sjögren, 1972.

King, Stephen (1982). Cujo. Legenda.

King, Stephen (1987). Det. Legenda.

King, Stephen (1986). Dimman. I Den förskräckliga apan och andra berättelser. Legenda.

King, Stephen (2002). Drömfångare. Bra Böcker.

King, Stephen (1986). Dödsbädden. Wahlströms.

King, Stephen (1991). Dödsdansen. Wiken.

King, Stephen (1984). Jurtjyrkogården. Legenda.

King, Stephen (1986). Nattarbete. I Dödsbädden. Wahlströms.

King, Stephen (1996). The cat from hell.. I Datlow, Ellen (ed.): Twists of the tale. Dell.

Koontz, Dean (1993). Draktårar. Bra Spänning.

Koontz, Dean (1997). Psykopaten. Bra Böcker.

Koontz, Dean (1988). Väktare. Bra Spänning.

Kuttner, Henry: Råttor på kyrkogården. I Jungstedt, Torsten (red.): Stora skräckboken. Rabén & Sjögren, 1972.

LeFanu, Sheridan (2003). Grönt te. Aleph Bokförlag; Saltsjö-Boo..

de Lint, Charles (1994). The heart of the Ticktock Man. I Greenberg, Martin, Gorman, Ed & Munster, Bill (ed.): The Dean Koontz Companion. Headline.

Matheson, Richard (1993). Den krympande mannen. Bra Böcker.

Nassise, Joseph (2003). What is horror? Horror Writers Association (HWA), URL: http://www.horror.org, 2009-09-16.

Oates, Joyce Carol (1996). Nobody knows my name. I Twists of the tale. Dell.

Thente, Jonas (2003): Lite skräck har ingen dött av. I Dagens Nyheter, 2003-10-27.

Wells, H G (1992). The valley of the spiders.. I Pronzini, Bill, Malzberg, Barry N & Greenberg, Martin H (ed.): The giant book of horror stories. Magpie.

Williamson, J N. (1991). The Cycles (Tricycles and Hogs) of Horror. I Herron, Don (ed.): Reign of fear. Pan Books.

Winter, Douglas E (red.) (1989). Ondskans väsen. Legenda bokförlag.

Winter, Douglas E (red.) (1991). Svarta syner. Wahlströms bokförlag.

* * *

Essän originalpubliceras här i denna form.

Författarfotografier av:

Jan-Olof Yxell (Plats: Chalmers i Göteborg) (mn_cm.jpg)

Camilla Glimfjord (Plats: Furulund, Partille) (mtown_miny.jpg)

Thomas Danielsson (Plats: Kungsportsavenyn, Göteborg) (nystas.jpg)

Författaren (och fotograferna) äger upphovsrätt till text och bilder.

~ av Fredrik F. G. Granlund på onsdag, 23 september, 2009.

7 svar to “Feberheta svarta ögon. Om djur i skräcklitteraturen. Essä av: Michael Nystås”

  1. När en författare väljer att använda tydliga bilder, när han blir uttrycklig i sin skräckfantasi, tillhandahåller han […] en färdig bild, och berövar därmed läsaren möjligheten att delta i skapandet.”

    Läst detta förut men var drar man gränsen. Hur förklara man den fruktasvärda känslan när man i drömmen inte bara befinner sig, men med både kännslor och smärta möter sitt mörker. Hur får man fram den elakaste tanken, den fruktade smärtan av skamm ondska och hat, utan att gå in på enkla saker för att få med dom som bara kånt kärlek å lycka.

    Gilla

  2. Kul att du uppmärksammar personer du beundrar, och som kan skriva. Jag tror man behöver sina idoler, åtminstone när man mår så himla dåligt som du!

    Gilla

    • Tack så hemskt mycket för kommentaren, Johannes. Den glädjer undertecknad.

      Kan inte minnas att du kommenterat här tidigare, men du glädjer mig med min närvaro, och hoppas att den nu inte är sporadisk.

      Sedan måste jag närmast uttrycka mig något löjligt och påstå att jag – hm . . . i det närmaste – men långt ifrån allmänt vedertaget! – beundrar de allra flesta som kan skriva. Sedan uppskattar jag era kommentarer, liksom artikelförfattaren, Michael Nystås, även han med stor säkerhet gör. Nu ska jag i och för sig inte uttala mig å MN:s sida, men jag är åtminstone personligen djupt rörd av era kommentarer. Jag känner mig faktiskt uppskattad när jag läser vad ni skriver till mig/artikelförfattaren. Dessutom mycket trevligt att få höra att jag valt att publicera en essä som går hem.

      F. G.

      Gilla

  3. Tackar så mycket, det var verkligen en bra essä! Mycket tänkvärt och matnyttigt!

    Gilla

    • Tack så mycket själv för din kommentar, T. C. C. Du och alla andra som läser det jag redigerar/publicerar här på Marmeladkungen samt hör av er med kommentarer är ett väldigt vackert sätt att visa att ni uppskattar just vad jag publicerar. Jag är rörd.

      Gilla

  4. Under redigeringen av den här texten försökte jag uppmärksamma och få allas vår artikelförfattare att under rubriken ”BERÄTTELSER OM RÅTTOR” infoga mer information om två Kalla Kårar-böcker, båda av James Herbert.
    Det rör sig om Råttorna Kalla Kårar 28, 1974 (Originaltitel: The Rats) – faktiskt kanske den obehagligaste (kort)romanen i hela Kalla Kårar-serien – samt uppföljaren Råttboet (originaltitel: Lair(Kalla Kårar 64). Mycket intressant pulpläsning för den som är intresserad av mer läsning om råttor.

    mvh, redaktören.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: