Vad som hänt sedan min författardebut 2002 – närmast ovanligt självutlämnande sanningar från en ynkligt svag man med STOR och skrämmande potential

Att sammanfatta ganska exakt sju års författarskap och personliga framsteg inom en självvald otroligt ensam karriär som knappt inte innebär några som helst inkomster och mest bara personliga problem.

Oj! Och ursäkta nu min rumänska, för …  Helvete! Det är ingen dålig jävla uppgift jag tagit på mig i detta nu. Men det kan vara psykologiskt sett lärorikt och faktiskt till och med positivt för min fortsatta psykologiska hälsa att göra detta. Självklart kommer jag att missa att skriva ut en del bedrifter jag gjort – men kanske kommer jag på det senare och kompletterar i så fall då punktlistan med mina bedrifter som författare. Om du nu undrar följer den här men längre ned.

Först må jag då säga att det här sannerligen inte blir enkelt. Nu brukar jag skriva, försöka med annorlunda saker, och i allmänhet drar jag på mig mer problem än jag borde. Jag krånglar i allmänhet till det i onödan. Och nu menar jag verkligen inte bara när jag författar. Varför gör jag detta? Även om det inte konstituerar sanningen, kanske bara utgör en liten, liten del av den, så är det enda jag själv kan svara på denna fråga att jag kräver utmaningar och i detta nu undermedvetet tvingar min egna person till att få något vettigt gjort, och, även detta undermedvetet men också intellektuellt, behöver skriva av mig och få ned lite av de framgångar jag varit med om de senaste sju åren, så att jag faktiskt själv medvetet ska kunna inse att jag faktiskt åstadkommit något positivt i mitt liv. Ja, det känns som om jag åtminstone för min egen skull behöver kräkas upp de tecken som kommer att följa. Det finns nämligen och onekligen en poäng med den här texten, ofta har jag (faktiskt) en viss poäng även om jag är svår att förstå (förutom att jag som den psykiskt sjuka människa jag de facto är ska få skriva av mig.). Ibland är jag så otroligt genomskinlig. Ibland får läsaren tänka till lite. Ibland får läsaren läsa var tredje rad. Öh. Hehe.

Men jag kan garantera att i detta nu, i denna den kanske till denna dags datum mest självutlämnande text jag hittills publicerat, tja, OM du, kära läsare, har lite tålamod och försöker ha ett öppet sinne och försöker att uppleva lite empati och förståelse för min person och läser igenom hela den text som följer och tänker efter lite så är jag rätt övertygad om att du faktiskt kommer att förstå vad jag egentligen vill få fram (bortsett från att jag anser att jag är en stor jävla skit och att jag hatar mig själv även om jag egentligen inte alls är en person som är dum och självgod och arrogant och allmänt korkad. Men det är klart. Andra kan ju uppfatta mig såsom sådan. Och ingen är perfekt. Ibland kan jag vara något av en idiot. Det kan alla. Oftast är jag dock en överidiot, i mina egna ögon totalt meningslös.

Otroligt nog med tanke på hur dum och självgod och arrogant och allmänt korkad jag är, så inser jag i sammanhanget hur dum och självgod och arrogant och korkad jag med följande text _kan_ uppfattas.

Men jag är faktiskt inte sådan.

Det enda jag verkligen kan garantera dig som läsare, något jag lovar, högtidligt och banalt, är att jag kommer att vara totalt ärlig i det som kommer att följa. Det låter väl bra? Vi har jävlar i mig alldeles för lite ärlighet i det här landet. Och åker vi utomlands, tja, det är ju till och med bäst att ljuga och då särskilt nedåt europa och säga att man kommer ifrån Norge istället för från Sverige. Ingen stor lögn, tänker du kanske? Ändock en lögn. Det är ett faktum att vi svenskar på kontinenten anses vara korkade. Och det är också ett faktum att människor, svenskar, i allmänhet är allt annat än ärliga.(ett exempel är det klassiska: Man träffar någon som frågar en: ”Hur är det”. Även om man mår dåligt, om så fysiskt eller psykiskt svarar man i allmänhet att det är okej. Hur är det själv – varpå personen som ursprungligen ställt frågan i princip gör samma sak. Det mest normala i sådan här fall är naturligtvis att åtminstone en av de två på ett eller annat sätt inte är ärlig. Och om man som jag i allmänhet är, genom åren blivit träffar någon som ställer denna fråga: ”Hur är det?” och svarar att det är åt helvete. Jag mår dåligt psykiskt och har ont i den och den kroppsdelen, lite problem med kanske hemorrojder eller dylikt och lite hosta och att jag är lite besviken och ytterst deprimerad för att min son dog för halvår sedan.

Nu drar jag förstås detta till något extremt. Det blir lite löjligt. Troligen även också väl humoristiskt. Men min poäng är kort och gott att när vi svenskar träffar varandra på ett sådant här sätt, nyktra eller onyktra spelar förstås ingen roll, så har det blivit ett socialt måste att ljuga den andre rakt upp i ansiktet (eller om man är längre, rakt ned i ansiktet). Säger man sanningen vet den andre personen inte riktigt hur situationen ska hanteras. Man väntar sig inte sådant. Blir överraskad och den fortsatta dialogen blir i allmänhet inte värst ihärdig. (Visst är det en retorisk fråga, en artig öppningsfras, konversationsstartare – men det rör sig ändock om att man far med osanning/oärlighet. Eller?)

Kära läsare. Rätta mig nu gärna om ni anser att jag har fel.

Det här för mig in på nästa ämne: hur lätt jag kan – och oftast – missuppfattas.

* * *

Jag, Fredrik F. G. Granlund, missuppfattas ofta. Det vet jag. Och när jag försöker att betrakta mig själv objektivt förstår jag varför. Människor missuppfattar mig som person. Som människa. Det jag säger. Det jag skriver. Hur jag säger det. Om jag skämtar och är för allvarlig kanske man tar åt sig. Om jag är för flamsig och menar allvar när jag säger något till någon kanske jag just därför missuppfattas. Och så vidare. Det finns många, många kontexter där en sådan klumpig och misslyckad person som undertecknad excellerar i konsten att lyckas få andra att inte förstå ett förbannat jävla dugg; alltså missuppfattas jag, tja, ibland till och med trots att det jag ämnat kommunicera faktiskt – på något sätt framgått till personen i fråga. Naturligtvis är det enklast att missuppfatta mig när jag skriver. Det här är enklare att analysera och försöka påverka och förbättra. Delvis beror det på att jag skriver snabbt och uttrycker mig klumpigt, ibland för att jag är nervös, osäker i mig själv, kanske alltför självutlämnande samt för att jag mår dåligt och ofta för att jag har druckit när jag skrivit eller sagt/kommunicerat/framhållit eller försökt förklara/påtala något specifikt. Jag är rädd för vad jag är och för vad jag inte är, för vad jag vet att jag kan bli och för vad som kan hända om jag ändrar mig, herregud, jag är till och med rädd för hur andra uppfattar mig och blir närmast mörkrädd när jag tänker på hur rädd jag är för så mycket i detta så kallade ”mitt” liv. Jag inser dock mina brister, försöker verkligen ändra mig till vad jag hoppas att andra upplever som något bättre, delvis för att själv mår bättre, men kanske främst för att få andra att må bättre och därmed på ett enklare sätt kunna stå ut med min egna person. Det är nämligen som så att jag hatar mig själv. Särskilt då jag är rädd för mig själv och för vad jag har kapacitet till att bli. Särskilt då jag inte vet vem jag är. Jag känner inte mig själv, inser detta, accepterar detta – men försöker lära känna mitt sanna jag samt förändra hela min personlighet. Jag vill nämligen så hemskt gärna veta vem jag innerst inne är och helt apropå bli en bättre människa (vad nu detta kan tänkas vara).

Jag började skriva skönlitterärt för att bli publicerad författare/poet, om jag nu inte missminner mig, 2001. Debuterade hösten 2002 i bokform (Necronomicon i Sverige. Aleph Bokförlag, 2002). Sedan mersmak. Skrev mycket. 2004 kom diktsamlingen Annorlunda men ensam (B. I. I. förlag). Sedan uppläsningar och högläsningar och inbjudningar till diverse exklusiva sammanhang (vilket jag utvecklar och skriver mer om senare, i nästa blogginlägg, vilket kommer att behandla Mariestad som stad och min erfarenhet av andra städer), och resor runtom i Sverige och kontakter med diverse redaktörer och kändisfester och en förbannad mängd erfarenheter. Poetry Slam och nya bekantskaper, insikten att jag helt enkelt inte är värst bra såsom högläsare med mikrofon, och den obehagliga insikt att till exempel Poetry Slam (i mina öron) mer handlar om humor än poesi, samt att min egen djupsinniga och nervösa själ inte klarar sig i sådan konkurrens, samt att det både finns enormt vänliga själar (ex SM-mästaren Emil Jensen som jag kom och fortfarande kommer mycket bra överens med) och diverse STORA svin – som egentligen bara kallar sig människor eller iklär sig någon slags människodräkt och som bara passar in när de är tysta. För när dessa ytterst osympatiska individer träffar någon på uppgång, eller kanske bara en nybörjare, kanske bara en kvinna, någon som kan tänkas vara ett hot, tja, då gör detta svin allt i sin makt för att skrämma/hota/psyka personen ifråga, i det här dåvarande fallet undertecknad poet; och dessutom upplever jag mig inte riktigt bekväm med att högläsa inför mycket folk med mikrofon, samt att jag har svårt att stå pressen av att samtidigt filmas av TV (SVT) och stirras sönder av diverse rikskändisar.

Ni som läser mig och kanske försöker hänga med i vad jag får publicerat kommer säkerligen tro att jag ljuger eller överdriver nu när jag skriver följande, men så är faktiskt inte fallet.

Jag har nu när jag tänker tillbaka på de senaste åren, i det här fallet tiden sedan hösten 2002 då jag debuterade i tryck som författare, i min karriär varit med om så otroligt mycket.

  • Jag har lyckats med all utbildning jag tagit mig för på högskolor och universitetsnivå och innehar en jävla massa högskolepoäng och en onormal mängd högskoleexamina/fil. kand/fil mag osv. Dessutom finns det ett par högskoleexamina som jag ännu inte tagit ut, trots att jag kan göra detta om jag så önskar (bland annat med största sannolikhet i ämnena psykologi och filosofi).
  • Jag har varit med i samtliga svenska TV-kanaler. Till och med MTV. Även i dansk reklamfilm för Haribo. Självklart inte i stora sammanhang, men exempelvis har jag medverkat i två dokumentärfilmer på SVT, varav en om estradpoeter. Jag har även intervjuats rörande mitt författarskap i TV4. Hamnat i de mest prekära kändissituationer, faktiskt så udda att jag nu inte vill förklara dem eftersom du, kära läsare, inte skulle tro mig. Och samtidigt har jag på något sätt lyckats med att träffa en mängd av ”riktiga” kändisar innan de blivit nationellt kända (underligt nog är många från Mariestad) Några exempel är Elin Kling, Erik från Erik och Mackan, en mängd konstnärer, esteter, lärare, journalister, författare, poeter och idrottsmän osv. Anledningen till att jag nu inte nämner särskilt många namn är kort och ont att jag inte vågar. Ni skulle inte tro mig.
  • Jag har blivit filmkritiker. Publicerats på svenska och engelska och närmast headhuntats av utländska organisationer. (Denna del av mitt författarskap har jag dock för närvarande lagt i frysen då jag med min nuvarande depression har lite svårt med deadlines – men självklart kommer jag att återuppta detta framigenom när jag mår lite bättre)
  • Jag har blivit en relativt framstående litteratur bloggare. Marmeladkungen har väldigt mycket besökare och brukar i allmänhet, sett till SVeriges alla litteraturbloggar, ligga bland de femton främsta.
  • Jag har träffat Jennifer, den enda kvinna jag någonsin älskat och den enda kvinna jag under mina minst 30 år på vad jag uppfattar såsom denna jordyta kunnat tänka mig att leva tillsammans med.
  • Jag och Jennifer har fått ett barn: Vincent Frost Schenck Granlund. 7 månader och 1 dag senare, den 19 februari i år, dog denna vår enfödde son.
  • Jag har under denna tid blivit allt mer deprimerad, och deprimerad det var jag långt innan min son dog. Enligt de vuxenpsykiatriska instanser jag har eller haft kontakt med är det dock troligt att jag varit deprimerad – i det närmaste – under hela mitt liv.
  • Jag har ställt upp på vänner. Vänner har ställt upp på mig. Jag har hjälpt människor, varit vänlig. Människor har hjälpt mig och varit vänliga mot mig. (Tro det eller ej – det är inte alla som får uppleva sådant här).
  • Jag har uppträtt med min poesi och högläst på olika platser runtom i Sverige, blivit inbjuden till platser (ex Sergels Torg i Stockholm) vilka jag av personliga skäl tvingats avböja, fått upp kontakten, skriftligen och via telefon, med rikskända och uppburna redaktörer m. m. (inte heller nu nämner jag några namn. Ni skulle inte tro mig.)
  • Jag har vunnit en novelltävling. Fått diplom osv. (jag väljer även här att inte utveckla det hela)
  • Jag har påbörjat, skapat och bibehållit samt utvecklat ett kontaktnätverk med andra författare, redaktörer, och skribenter
  • Jag har lyckats få min blogg att växa och fått allt fler kontakter, valt ut och redigerat och publicerat andra författare. Dessutom har jag börjat betala de författare jag publicerar för tidigare opublicerade verk. Det rör sig om en ytterst symbolisk summa, men jag försöker åtminstone att behandla andra författare såsom jag själv önskar bli behandlad – och i sanning betalar i det närmaste typ ingen svensk fantastiktidsskrift som för närvarande är i tryck och som antar och ex publicerar svenska originalnoveller osv någonting. Man får som författare i allmänhet bara friexemplar. Jag anser här att en ytterst symbolisk summa faktiskt är bättre än inget, varför jag också valt att betala andra författare för texten jag publicerar av han/henne.
  • Jag har brevväxlat med allt fler. Allt fler har kontaktat mig därför att dessa vill få kontakt med lilla meningslösa jag.
  • Jag har under en längre tid lyckats med att få en av mina noveller antagen till fyra eller fem olika sammanhang. Ett av dessa har varit i bokform. En annan novell har vidare blivit antagen till tre olika platser. Självklart finns det ingen säkerhet rörande publicering på mer än en plats. Men det är ändå stort. Åtminstone för mig.
  • Jag har blivit inbjuden till och varit på kändisfester, högläst för journalister, upplevt sådant som jag inte visste existerade ex i Mariestad (Jag återkommer rörande detta i nästa blogginlägg om Mariestad)
  • Jag har ställt upp på boksigneringar. Människor som mobbat mig under min uppväxt har då kommit och köpt något litterärt av mig, ställt sig i kö för att komma fram och prata med lilla självhatande jag – och sedan bett mig om en autograf. Inombords har detta känts väldigt, nej, extremt underligt. Inte alls så tillfredsställande som jag hade gissat att det borde varit. Faktiskt inte alls tillfredsställande. Bara fruktansvärd knepigt.
  • Jag har blivit publicerad bokrecensent
  • Jag har blivit ombedd att skriva förord till en kommande antologi
  • Jag har fått det allt enklare att från början få till en bra novell och därmed publiceras jag allt oftare. Tyvärr har det också inneburit att jag skriver lite mer sällan. Detta går naturligtvis i något av vågor, och naturligtvis handlar det även mycket om hur jag mår i min depression samt hur inspirerad jag är.
  • Jag har skrivit tre romaner (i det närmaste på en sommar); en slags trilogi, vilken dessutom inte är som mina noveller. Dessa böcker är en form av … en blandning av … en genremixtur av … Jag vet inte hur jag ska uttrycka detta men det har en enorm potential; särskilt sett till vad som säljer nu i Sverige och hur stort Nordic Crime-genren blivit. Böckerna är inte skräck (även det finns med lite psykologisk sådan – men det finns det ju om man tänker efter i de allra flesta romaner); de är absolut inte Science fiction eller fantasy, nej snarare sådant som slår: thriller med lite kärlek, lite psykologi, twister, antydningar om något som kan vara skräckinjagande, lite övernaturligt – eller…
  • Jag har på sätt och vis fått ett bokkontrakt på en kommande bok från min penna. Det rör sig i skrivandes stund om ett mer muntligt avtal. Men jag litar verkligen på förlaget samt redaktören. (Tyvärr får jag i dagsläget inte förklara mer detaljer än så och det tycks tyvärr dröja innan boken publiceras)
  • Andra författare har skrivit tack till mig i publicerade texter
  • Jag har hjälpt förlag med bokomslag samt skrivit en baksidestext på en riktigt vacker och påkostad bok av en av mina absoluta favoritförfattare. I det här fallet kan jag nämna boken, då jag tidigare skrivit ganska mycket om det här på Marmeladkungen. Det rör sig främst om Alastor Press lyxiga och påkostade textkritiska utgåva av H. P. Lovecrafts Vid Vansinnets Berg (publicerad 2009).
  • Jag har kommit till en punkt när jag får böcker (som är signerade av författaren eller översättaren) skickade till mig, både sådant man vill att jag ska recensera här på Marmeladkungen och sådant jag inte behöver recensera men vill att jag ska få eller bara vill att jag ska upptäcka. Det rör sig självklart inte om några mängder, men jag är alltid lika tacksam och blir jämnt lika glad över att folk vill dela med sig till mig och den här bloggens läsare. Tyvärr skriver jag inte direkt om allting. Ibland blir det motstridigt. Jag vill nämligen helst inte totalsåga någon ung författare, debutant eller vän som fått eller själv publicerat ex en bok eller novellsamling eller dylikt. Jag vill inte såra någon. I sådana fall brukar jag ta det hela per mejl eller telefon. Och än så länge verkar jag inte ha skadat någon annan.
  • Jag har fått upp en skara med människor som jag brevväxlar med, och jag har även lyckats få kontakt med dessa människor i verkliga livet. Dessutom samtalar jag då och då med dessa per telefon.
  • Jag har kommit till en punkt när Marmeladkungen i framtiden troligen blir en blok (publicerad i bokform), samt en genuin nättidskrift. För närvarande är det inga problem att ansöka om detta. Bara att jag mår så psykiskt dåligt och att jag helt enkelt har mycket annat att göra när jag väl orkar göra något.
  • Jag har kommit så långt att Mariestads stadsbibliotek åtminstone då och då vänder sig till mig med frågor och då man där lyssnar och tar till sig av mina råd på litteratur som man köpa in.
  • Jag har av ett, nej, egentligen två, förlag (även om det kan hända i två fall) blivit ombedd att personligen välja ut mina favoritnoveller, vid behov översätta dessa eller merparten av dessa till svenska, samt skriva förord och sätta boken. (Detta projekt kommer dock att dröja. Dessutom vet man aldrig hur framtiden ser ut eller vad som händer imorgon). Kort sagt handlar det om att jag inom något eller några år in i framtiden ska sammanställa två stycken fantastikantologier.
  • Jag har blivit publicerad essäist. Till min glädje och förvåning inte bara en gång.
  • Jag har fått kudos i några böcker, erhållit tack för att jag hjälpt förlag/skribenter.
  • Jag har skrivit noveller och essäer och dikter tillsammans med andra författare och lyckats upprätthålla och utveckla ett positivt samarbete, varav jag och den andra skribenten i flera fall lyckats få texten publicerad och tryckt.
  • Jag har blivit ombedd av ett förlag att om något år, tillsammans med ett par andra bekantskaper, om allt går som det ska, vara med och starta en ny tidskrift (utan att jag satsar några pengar), samt skriva, välja och/eller översätta noveller som ska publiceras, ev vara något av en av flera redaktörer. (Detta kommer dessvärre också att dröja något, och jag varken kan eller får nämna några detaljer).
  • Jag har börjat bli ombedd att specialskriva texter för tidskrifter – texter vilka jag i sammanhanget ännu ej missat någon deadline eller refuserats publicering med. Det händer inte så ofta att jag blir ombedd rörande sådant här, men det händer. Det gjorde det inte för sju år sedan.
  • Jag har blivit ombedd att ingå i ett antologiråd, varför jag är en av de som ska läsa andras noveller och välja vilka som ska ingå i en framtida antologi, troligen under nästa år. (Sjävklart kan jag heller inte här avslöja fler detaljer).
  • Jag har blivit intervjuad i TV, i tidskrifter, och på bloggar. Dessutom har jag nu nyligen blivit ombedd att medverka i ytterligare en eller två intervjuer. En journalist ska jag om inget oförutsett inträffar träffa på tisdag (27 okt). Det andra är ett betydligt större sammanhang, enormt stort. Men det är också mer osäkert. (Kan tyvärr inte avslöja några ytterligare detaljer. Däremot, om nu dessa intervjuer, eller bara en av dem, kommer att äga rum så kommer jag naturligtvis att antingen återge intervjun, eller lägga ut information om vart den går att läsa. Det beror lite på vilka rättigheter jag har i dessa hypotetiska fall)
  • Jag har vant mig vid en viss censur, särskilt här på Marmeladkungen, tack vare min underbara kvinna. Tycker du nu som läsare att jag är självutlämnande, tja, Herre! Min! Gud! Om du bara visste hur mycket mer självutlämnande jag skulle ha varit om jag var utan min älskade Jennnifer. (Obs. Jag vill vara en toffelhjälte. Jag vill att någon förklarar, läser, diskuterar och påpekar sådant här för mig. Jag behöver verkligen andra. Detta handlar dessutom om kärlek, både det faktum att min kvinna bett mig att inte publicera vissa saker, även när det bara berört min person, och det mindre, men ändock inte mindre obetydliga, faktum att jag lyssnar och faktiskt … eh, ”lyder”.
  • Jag har av någon anledning lyckats med det faktum att bara göra en före detta väldigt bra bekant upprörd. Jag mår väldigt, väldigt dåligt när denne individ då och då kommenterar mina blogginlägg och kritiserar vad jag gör. Jag blir ofta väldigt sårad. Men jag har haft min blogg i drygt två år och man tänker efter hur speciell och självutlämnande jag är och/eller kan vara så är det här en otrolig bedrift – alltså att jag bara lyckats göra en person så upprörd att han gör mig så upprörd. Ser jag på mitt självutlämnande här på Marmeladkungen och granskar mig själv kritiskt, tja, då måste jag verkligen tacka Gudarna för att jag ”bara” har en person som är elak mot mig och som jag känner mig orättvist behandlad av (särskilt när jag försökt förklara och verkligen bett om ursäkt och gjort mitt bästa för att lösa problem med, både per telefon, via mejl och här i kommentarer). Tyvärr är det väl som så att vi människor i allmänhet är känsliga. Jag vet att jag är extremt känslig. Tyvärr sårar den här individen mig något fruktansvärt. Men jag kan inte hata honom. Inte alls. De som minst av allt tycks vilja ha eller förtjäna kärlek/uppskattning behöver det mest. Jag tycker synd om personen ifråga och jag allt annat än hatar honom. Med tanke på hur jag är och vad jag skriver ska jag egentligen bara hålla käften och vara ytterst tacksam över att det inte är fler som förstör för mig och förvärrar min depression. För detta ska jag vara otroligt tacksam, och det är jag också. (Vänligen fråga mig inte något om vem personen ifråga är, för det kommer jag inte att svara på. Om jag hade varit denna individ skulle jag nog knappast vilja att den störde och omogne och meningslöse och konstige marmeladkungen Fredrik F. G. Granlund ska gå ut med vad jag (läs: han) kommenterat samt vem jag (läs: han) är. Jag vill heller inte skada någon annan. Personen ifråga kan fortsätta att vara elak mot mig. Det förtjänar jag. Spelar ingen roll. Det är bättre att han är på mig och hackar än någon som är ännu mer känslig för kritik. Jag kan inte hata en sådan här individ som bara uppenbart behöver avreagera sig. Dessutom kan en sådan sak uppfattas såsom förtal – och jag anser att allt som psykiskt skadar någon annan, oavsett om det är i person eller virtuellt dravel, på ett eller annat sätt verbalt bråk, ska undvikas. Särskilt! när någon blir sårad.

* * *

Visst framstår jag nu här ovan som om jag skryter! Hade jag varit du kära läsare hade jag nog blivit jävligt förbannad på den där idioten F. G. Hur kan han med? Han är ju ingen stor författare! En del av er kanske ströläst detta och helt enkelt inte tror mig. Det förstår jag verkligen om ni inte gör. Hade jag läst detta på en annan författares blogg hade jag nog själv haft svårt att tro på det. Med största sannolikhet hade nog tagit informationen i denna kvantitet med en näve havssalt. Jag ser det själv. Det ser osannolikt ut. Intressant är att jag inte är värst lycklig för dessa mina ovanstående litterära bedrifter. Jag skäms för att berätta det för folk. Det låter som att jag sedan 2002 inte gjort annat än att skriva. Så är inte fallet. Jag mår dåligt av att berätta sådant här. Anledningen till varför jag nämner det nu är att det hör till denna min bekännelse. Vi svenskar är för övrigt så otroligt pressade att ligga lågt med vad vi gjort positivt. Så även jag. Och något i detta fall extremt. Jag i det närmaste skäms för att jag har så lätt att lära mig nya saker och lyckas med sådant intellektuellt arbete som jag tar mig för eller det intellektuella fält inom vilket jag bestämmer mig för att åstadkomma något inom. Mina möjligheter är sans peur. Har själv reflekterat över det att jag om jag ville skulle kunna sätta mig någon vecka på ett bibliotek och läsa in i det närmaste vilket ämne som helst, eller kanske lära mig något underligt språk. Jag är faktiskt riktigt rädd för min intellektuella kapacitet, och det känns såsom att jag slösar med den, att jag kastar bort mitt liv på att grubbla på sådant jag skriver om nu istället för att leva livet (lite svårt, förresten, när man förlorat ett barn). Eller. Som jag skrev inledningsvis: jag är _rädd_ för den intellektuella kapacitet jag har och för den människa jag för närvarande är och för den jag kan bli. Det enda jag inom de här parenteserna kan tillägga som tillför denna text något särskilt är att jag inte annat än för stunden (i allmänhet absolut maximalt en halvtimma när jag fått reda på något positivt på listan) blivit lyckligare av dessa mina om man tänker efter faktiskt ganska så imponerande bedrifter, till och med i mina egna ögon.).

Saken är bara att jag inte är lycklig. Jag ser på mig själv och ser en misslyckad människa. Jag hatar mig själv. Tycker att jag är värdelös. (Naturligtvis vill jag inte leva så. Jag försöker självfallet att ändra denna psykiska brist hos min egna person. Men det är inte enkelt. Inte alls).

Och självklart skulle jag ge upp alla mina bedrifter, ja, mitt liv och allt jag gjort, för att få min son tillbaka.

När Vincent dog gick jag ned på knän och bad till Gud att han skulle ta mig istället. Man vet inte vad självuppoffring är innan man fått ett barn som man älskar mer än en själv. I mitt fall säger det i och för sig inte mycket då jag hatar mig själv och allt annat än älskar min egna person och inte ens känner till vem jag är. Men att vara villig att dö för en annan människa. När man är så desperat att man ber till Gud om att själv offras istället för en annan. Då inser man att man lever. Att allt det man gjort genom ens liv faktiskt inte betyder något.

Det här är för övrigt faktiskt första gången någonsin som jag radat upp mina bedrifter – och nu ska du min goda vän som läser detta inse att jag med absolut största sannolikhet misslyckats med att få med allt jag egentligen varit med om de senaste sju åren. Man minns ju inte allt, och det är faktiskt riktigt jobbigt att skriva ett så här långt och självutlämnande blogginlägg. Det ska Gudarna veta. Det ska jag veta. Och nu vet jag det.

~ av Fredrik F. G. Granlund på söndag, 25 oktober, 2009.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: