En bekännelse av en så kallad människa som likt i det närmaste alla andra dagar hatat sig själv detta oönskade och problematiska dygn

Det har hänt så oerhört mycket idag varför jag här och nu bara sammanfattar det lite och STORT och snabbt och koncist.

* * *

Dagen började med att jag utan egentlig mening träffade på en skata med smittsam diarré. Om detta har jag ofta samtalat med min dörr – naturligtvis den mellan mitt vardagsrum och min hall – men aldrig trodde jag under våra spörsmål att jag skulle kunna bevisas ha fel i en debatt såsom denna frekvent förekommande.

Således blev jag ytterst förvånad.

***

Senare under dagen fick jag ett mejl från en professor, en av alla de jag är bekant med på Massachussets Institute of Technology (MIT) (och har jag nu stavat fel beror det på att min keliga och – det måste jag ju tillägga – tama och STORA snigel (som för övrigt heter och lystrar till namnet Purjolök) medan jag skriver detta springer omkring mellan mina fingrar på tangentbordet). Men. Hur som helst. Denne min gode vän från MIT avslöjade att den forskning han bedrivit under de senaste sex åren äntligen bevisat att människor med relativt (eller någorlunda) låg IQ, som har oregelbundet sex – (hans definition av detta sträcker sig över tolv A4, varför jag lämnar en förklaring till exakt vad han menar därhän) –  läser mejl och blogginlägg med en hand på musen . . .

***

Och avslutningsvis. Jag vet inte om jag skrivit detta tidigare, men jag hatar mig själv – anser att de flesta andra är mer värda än undertecknad som människor, och särskilt föräldrar och utomjordingar.

Men genom en mängd disputationer och konfrontationer med de mest (eller minst) underliga människor man kan tänka sig fick jag under denna dag en uppenbarelse;
Jag ÄR konstig. Jag ÄR en idiot. Dessutom anser jag VERKLIGEN att jag är mindre värd än de flesta andra i denna konstiga värld.

Samtidigt vet jag att jag är många, många, många saker – men INTE en lögnare.

* * *

Men jag insåg även under dagen något jag borde förstått för länge, LÄNGE sedan.

Jag lider av ett mindervärdeskomplex: Jag tror inte att jag är så bra som jag verkligen är.

* * *

Fast nu, efter att ha lämnat ut mig på detta vis, vet jag faktiskt inte hur jag ska fortsätta . . .

Annonser

~ av Fredrik F. G. Granlund på lördag, 9 januari, 2010.

9 svar to “En bekännelse av en så kallad människa som likt i det närmaste alla andra dagar hatat sig själv detta oönskade och problematiska dygn”

  1. Märkligt: du säger ofta att du är en idiot. Samtidigt försäkrar du att du är fri från synd, du vill ingen människa ont.

    Frigör dig från båda dessa genom att erkänna dig som syndare, ”inför Gud är vi alla smålänningar”. Det skulle frigöra energi.

    Effekten kommer kanske inte på en gång, eller ens efter en vecka. Men den kommer.

    Gilla

    • Svensson –

      >Märkligt: du säger ofta att du är en idiot. Samtidigt försäkrar du >att du är fri från synd, du vill ingen människa ont.

      Jag förstår inte riktigt vad du menar ska vara märkligt i detta humoristiska inlägg – där man åtminstone avslutningsvis får en rejäl inblick i vad jag verkligen tycker om min egen person.

      Jag står sedan naturligtvis fast vid att jag anser att jag _är_ en idiot; möjligen en lärd eller intellektuell sådan – kanske till och med vis; men inte mindre en STOR idiot.

      Samtidigt har du rätt i att jag är en pacifist och inte vill någon människa ont, men det är INTE detsamma som att jag anser att jag är fri från synd, inte alls. Där har du i så fall missförstått mig. Jag anser att jag är en kristen polyteist, en term jag själv myntat, och det är bara det i sig en paradoxal mening med tanke på det första budordet. Och bryter man mot något budord har man syndat … eller?

      Hoppas att du har mothugg till detta.

      Gilla

  2. Du ska givetvis fortsätta som förut. Men FG, jag vet att du har en stor anledning till din sorg (av det jag har kunnat läsa på din blogg dvs.) och att den sorgen måste hanteras. För den kommer nog aldrig försvinna, minska i kraft genom åren möjligen.

    Det jag ville säga, utan att egentligen kunna uttrycka bra i ett kommentarsfält är; att du inte gräver ner dig i det onda, och låter sorgen bli ett självändamål och din blick mot omvärlden dvs. Mycket kreativitet kan kommer ur ett depressivt tillstånd (om det vittnar väl en mängd konstnärer) men man måste ”rida tigern” om du förstår vad jag menar. Sorgen kommer finnas där, gräv inte ner dig ytterligare i problem som kommer hämma ditt sorgarbete. Lättare sagt än gjort, givetvis. Och risken är att jag nu låter som en new age hobby-psykolog. I alla fall: Fortsätt som du gjort innan, det är möjligen så att du är en idiot och konstig osv. Men jag har då ännu inte träffat nån som inte kan beskrivas som det i flera fall i mötet med vardagen, och känslan är nog ömsesidig i det mötet 😛

    Gilla

    • Herregud! Jag vet inte hur jag ska bemöta denna din kommentar. Tack måste jag åtminstone uttrycka. Men jag får inom kort återkomma med en längre och ett mer utförligt svar. Hoppas att du läser det.

      Gilla

    • Jag vet inte exakt vem du är, men jag tog verkligen åt mig av din kommentar, och ber som alltid om ursäkt för detta sena svar – något som inte varit helt enkelt att skriva.

      >Du ska givetvis fortsätta som förut. Men FG, jag vet att du har en >stor anledning till din sorg (av det jag har kunnat läsa på din >blogg dvs.) och att den sorgen måste hanteras. För den kommer nog >aldrig försvinna, minska i kraft genom åren möjligen.

      Helt korrekt. Jag arbetar dagligen på detta och tar emot den hjälp som samhället har att erbjuda mig; försöker att förändra mig och ta dag för dag istället för att ge upp.

      >att du inte gräver ner dig i det onda, och låter sorgen bli ett >självändamål och din blick mot omvärlden dvs.

      Det är lite otydligt, men jag tror mig förstå att du avser att jag inte SKA göra vad du skriver – och det är också vad jag håller på med. Problemet är att det tar en sådan jävla tid att förändra sig efter sådant jag varit med om.

      >Mycket kreativitet kan kommer ur ett depressivt tillstånd (om >det vittnar väl en mängd konstnärer)

      absolut!

      >men man måste ”rida tigern” om du förstår vad jag menar.

      Jo, det gör jag onekligen.

      >Sorgen kommer finnas där, gräv inte ner dig ytterligare i >problem som kommer hämma ditt sorgarbete. Lättare sagt än gjort, givetvis. […] I alla fall: Fortsätt som du gjort innan, det är möjligen så att du är en idiot och konstig osv. Men jag har då ännu inte träffat nån som inte kan beskrivas som det i flera fall i mötet med vardagen, och känslan är nog ömsesidig i det mötet 😛

      Underbart intressant även om jag naturligtvis läst, läser om, hör andra tala om detta, talar med andra om det, diskuterar det med många. Men jag tar åt mig. Det gör jag verkligen. Tack för dina vackra ord.

      Tack
      F. G.

      (Vill du inte kommentera här på Marmeladkungen får du gärna kontakta mig privat på anson@passagen.se)

      Gilla

  3. JAG anser inte att du är en idiot. Kanske menar du ”inte riktigt klok”, smått galen osv. Men det myckna upprepandet av ”jag är en idiot” låter som ett självbekräftande mantra.

    Pobody’s nerfect och vi har alla våra hang-ups. Men man får inte fastna i dem, bättre är att förenkla beskrivningen av sig själv. Åtminstone variera sig. ”Idiot”-köret blir som omvänt skryt efter ett tag.

    Gilla

    • I ärlighetens namn är detta med att jag anser mig själv vara en idiot sant. Det började under min tid på högskolan i Skövde, Chalmers, Göteborgs universitet och IT-universitetet i Göteborg – när jag varje morgon, för att sporra mig själv att bli en bättre människa, såg mig i spegeln och upprepade (i detta fall ungefärliga) mantrat ”Du är värdelös! Alla hatar dig. Ingen tycker om dig. Du är ointelligent – dum i huvudet! Tänk på det och du kan ingenting.

      Dessvärre är det efter så många år ytterst svårt att göra sig av med en sådan här idiotisk men galen och egentligen ganska bra men tyvärr indoktrinerad ångest.

      Vet inte om det förklarar saken sämre, men jag är fast i det spår som normalt borde vara igensnöat och omöjligt att träda in på.

      Gilla

  4. Det är förvisso bra att ta ner sig själv på jorden. Själv brukar jag kalla mig ”tidningsbud” eller ”Svensson” när jag börjar lätta från marken.

    Men ”idiot”… det kan signalera ”det är synd om mig” och få folk att se dig som en stackare. Visst har du dina tuffa matcher att gå – men gå dem då som fighter eller människa eller Mariestadsbo eller hyresgäst eller whatever. Idiot-labeln börjar bli lite utnött åtminstone vad mig beträffar.

    Gilla

    • Först av allt min vän må jag då uttrycka sorgsenhet för att jag inte svarat dig tidigare (detta gäller även i vår privata korrespondens) – problemen och möjligheterna hopar sig nämligen och ändå är jag lika problematiskt inriktad som alltid, även om nya möjligheter från samhället inträtt i mitt liv och när fler väntar.

      Rörande att du kallar dig själv ”tidningsbud” eller ”Svensson” för att få ned dig själv på jorden – tja, jag har studerat såpass mycket psykologi och filosofi att jag råkar veta att de allra flesta när de tillfrågas vad de är identifierar sig med sitt yrke.

      I mitt fall skulle detta innebära att jag ex är en granlund, eller en _deprimerad slashas_ – eller kanske till och med mitt egna påhittade ord: en ”poetkrigare”. 🙂

      Däremot ska jag verkligen vara lyhörd och ta till mig av mina läsares kritik; och när du påpekar för mig att jag alltför ofta benämner mig själv som ”idiot” samt att det börjar bli tjatigt, tja, då blir jag jävlar i mig tacksam! Det är sådant här jag måste höra (eller i detta fall läsa). Naturligtvis säger människor i min närhet detta till mig när ämnet kommer upp, och naturligtvis arbetar jag verkligen med min egna person om att förändra denna dessvärre genuint sanna åsikt jag ännu fortfarande har om min egna person – man skulle kunna kalla mig indoktrinerad; eller det där ordet som du menar börjar bli tjatigt som jag dock inte tänker nämna i detta sammanhang. 🙂

      Men faktum är att jag är många saker – men _absolut_ inte någon lögnare. När jag skriver sådant som du nu med all rätt kritiserar – och vilket jag uppmärksammar och ska försöka förändra (även i det skrivna språket) – då måste jag närmast förklara mig här och nu; för att senare försöka att undvika termen.

      Saken är den att jag menar allvar. Jag anser detta om mig själv. Däremot vill jag INTE signalera att det är synd om mig (även om – tänk efter – det på många sätt de facto är det). Och visst fan är jag en stackare! Verkligen. Men återigen: jag är många saker men inte någon lögnare och jag menar verkligen vad jag skriver, även om jag då och då, tja, till och med ofta, uttrycker mig klumpigt.

      >Idiot-labeln börjar bli lite utnött åtminstone vad mig beträffar.

      Bra att du säger ifrån till denne undertecknade som inte riktigt hänger med i sina egna svängar. Men jag ska verkligen försöka ta till mig av din kritik och undvika denna term i fortsättningen. Om lusten ges kanske jag nyttjar något ord som uttrycker mindre ”jag är en stackare” och ”det är så synd om mig” såsom kanske till exempel att jag är (en) ”dåre”, ”fåne”, ”kretin”, ”sinnesslö”, ”utvecklingsstörd”, ”efterbliven”, ”dumbom”, ”svagsint”, ”fåne”, eller kanske ”galen”. (ursäkta grammatiken)

      😉

      Bästa hälsningar från din sinnesslöe, dåraktige fåne till vän
      (för jag ju faktiskt några goda sidor också – och det vet jag; men inte riktigt vilka, eller vilka sidor som inte är goda). Hihi.

      F. G.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: