Marmeladkungens försäljning av antikvariatiska fantastikböcker uppdateras

Detta blogginläggs innehåll har förändrats. Du hittar en komplett lista på vad jag har till salu, nu med två-tre bananlådor ytterligare fantastikböcker, samt lägre priser och lägre porto och mer information. För att se vad jag har behöver du bara klicka här.

lyrik är ett slags litteratur som koncentrerar bilder eller intryck i samma tidsplan och därigenom överför stämnings-, tanke-, idé- eller känslokomplex.  HANS RUIN talar i sin bok Poesiens mystik (s. 22) om ”lyrikens samlande nu”, dvs. att allt ligger i nuplanet och att vi håller hela dikten levande när vi har läst den färdigt. Det betyder också att en rent lyrisk dikt inte får vara alltför lång: å andra sidan kan lyriska element ligga invävda i längre, berättande texter.

Den väsentliga litteraturen oavsett form är alltid tydliggörande. Dålig litteratur bygger på schabloner och konserverar därmed ett slentrianmässigt sätt att se på verkligheten. Sångtexter hör alltför ofta till denna senare kategori.

I lyriken får det osynliga synlig gestalt: drömmar, tankar och känslor tar sig uttryck i symboler som är sammansatta av detaljer ur den yttre verkligheten. Lyriken uttrycker snarare än den beskriver (s. 23).

Vi nås av mycket information via radio, TV och tidningar. Vi får reda på saker och ting – betyder det också att vi kommer till insikt? … Med andra ord: vad har dikten som inte dess budskap har?

Svaret måste bli: den tydlighet som kan ge vad som kan kallas insikt. Barfotabarnet på handlarens trappa som har förlorat sin papperslapp är helt enkelt en tydliggörande bild av alla de på olika sätt undnskuffade och utanförstående människor som världen är full av. Kanske kan man gå ett steg längre: vem bär inte inom sig ett ängsligt barfotabarn?

Det konkreta i symbolen ligger just i bilden av detta barfotabarn, inte i att bilden knyts samman med någon särskild typ av utanförstående. Barnet är övergivenheten personifierad. Däri ligger diktens styrka: den synliggör det abstrakta. Den gör det med hjälp av (s. 29) en bild, inte med en beskrivning. Bilden är tydlig i sig och fullt möjlig att se för läsaren; samtidigt ser man också en gigantisk problematik bakom bilden av barnet på trappan. Dikten har sagt betydligt mer än det ”budskap” man kan få fram ur den – att ”förstå” lyrik kan därför inte vara detsamma som att skriva ut kortfattade budskap ur de enskilda dikterna. Snarare handlar det om hur ett budskap levandegörs än om budskapet i sig (s. 30).

De ord som står vid radslut kommer automatiskt att få en viss särbetoning, eftersom de föregår en kort paus…

Men det är ju också så, att många av de ord som står i radslut inte har någon egen tyngd eller någon innehållslig ättnad som särskilt behöver framhållas. Ett sådant exempel finner man nära mitten av dikten, i dess 27:e rad, som slutar med ordet ”blir”. Det blir ett sammanhang i det hela som inte går att bryta upp, därför att punkten som markerar skillnaden mellan de två planen infaller mitt i en rad.

Specifikt lyrisk är samtidigheten i de varvade bilderna. Lyrikens särart ligger ju, som tidigare sagts med ett (s. 37) lån från Hans Ruin, i dess egenskap av ”samlande nu” (s. 38);

Dikten är i sin helhet uppbyggd på ett likartat sätt. Bild länkas till bild, vanligen utan omedelbart logiskt sammanhang, och fram träder en värld i skärvor. Den vars röst vi hör, är den knappt synlige mannen utan väg som diktsamlingens titel talar om. Han har ingen profil, han består bara av dessa lösryckta förnimmelser och blir på det sättet en tidstyp: ett jag i skärvor i en sönderslagen tid. Dikten beskriver därmed inte ett tillstånd; den uttrycker detta tillstånd direkt i sin uppbyggnad.

Om man läser dikten i ljuset av den insikten, är det också möjligt att se att bilderna på ett sätt hänger ihop. De hör alla hemma i en och samma sfär, och denna sfär innehåller en hel del som är karakteristiskt för kriget – men inte bara för kriget. Känslan av ”att sitta som en fluga i  intressenters nät” (r. 3 ) kan vara en känsla hos den enskilde soldaten, kanske hos den som skjuter fienden och rullar cigarretten i den första raden, men den är också möjlig att känna igen från ett liv i andra förhållanden.

På samma sätt är det med flera av bilderna i dikten: de kan appliceras på livet i fred likaväl som på livet vid fronten. Det finns alltid någon eller några av bilderna som den enskilde läsaren kan identifiera sig med. Ett par exempel: ”att bejaka allt bara det inte upprepas” (r. 12) – säkert har många i trängt läge och yttersta desperation tänkt på det viset; ”att vara en funktion av allt som inte fungerar” (r. 5) – vem kan inte känna på det viset ibland?

Så kan man finna olika attityder och känslor formulerade i dikten – någonstans hos denne personlighetslöse man, som dessutom saknar en väg, hittar man också sig själv. Han inrymmer så många människor, att han själv saknar ett urskiljbart jag – också därigenom är han en tidstyp, och kanske inte bara en tidstyp för ett isolerat decennium (s. 40).

Så öppet kan man alltså läsa dikten. Men det är också uppenbart att slutraderna pekar i en mera bestämd riktning: ”att slå sig igenom och nå fram till en utsikt/där blixtar jagar för att hämnas mänkligheten”. Vad för slags blixtar är det fråga om? Varför och vad ska de hämnas mänskligheten? Att hämnas mänskligheten är dessutom inte detsamma som att hämnas på mänskligheten – tvärtom. Vem är det alltså som anklagas? Blir inte alltsammans ett försvarstal för den drabbade, skuldlösa mänskligheten?

Att bara se ett budskap i dikten är emellertid en förenkling – varje rad rymmer i sig en innebörd. Att ”förstå” den här dikten kan inte vara detsamma som att nå fram till ett bestämt budskap. Vi anammar nog ibland alltför lätt något slags förment realismkrav på litteraturen och kräver, mer eller mindre omedvetet, att texten ska avbilda en igenkännlig verklighet. Men så måste det ju inte vara. Vi kan rent känslomässigt uppleva färgsammanställningar, vi kan uppleva former som inte ”föreställer” något. Varför skulle vi då inte kunna uppleva mannen utan väg som ett avtryck i språket av en tidsupplevelse? En stor del av lyrikens egenart ligger ju i att associationerna kan bli så rika, att en entydig ”mening” inte går att urskilja. om mannen utan väg är en verklighet åskådliggjord i språket och inte återgiven av språket, innebär det också att dikten är sitt eget uttryck, texten är identisk med sitt innehåll (s. 41).

Alltså: varje avgörande, nödvändigt vägval i livet kan ge upphov till de känslor Gijer har koncentrerat i bilden av seglaren – så kan varje läsare möta sig själv i dikten, så kan det i och för sig kända få liv och konkretion i en dikt.

Det centrala i dikten gäller alltså reaktionen, inte dess orsak. Det är känslan av vågspel och trygghet, inte bytet av politisk ståndpunkt som dikten handlar om. Dikten är visserligen enklare i sin uppbyggnad än den tidigare citerade Lindegrendikten, men den är ändå mångtydig. Det är ju också mångtydigheten som ger ett litterärt verk dess bestående värde. Den text som är helt och entydigt beroende av tidsbakgrund, kultursituation och författarens egen biografi kommer inte att säga en människa i en annan tid någonting. När Geijer lösgjorde sin upplevelse från dess privata förutsättningar, skapade han en tidlös dikt. Kultursituationer och tidsbakgrunder växlar ständigt, de privata levnadsloppen är alla olika varandra, men de mänskliga reaktionsmönstren är desamma i skilda tider på skilda platser. Därför kan vi idag läsa en text enligt våra förutsättningar, även om den har tillkommit i en helt annan situation än vår egen. Vi kan därmed uppleva en text på ett sätt som författaren aldrig har avsett, men som likafullt har stöd i texten.

Vi kan alltså konstatera att varje läsare har sin upplevelse av en dikt; gemensam för alla upplevelser av en dikt, författardikten såväl som alla tänkbara läsardikter, är naturligtvis texten. I en bra dikt har (s. 46) texten en struktur, som inte kan rubbas utan att sprickor uppstår. Därför är det viktigt att man läser noga – det är, hur egendomligt det än kan låta, en svår konst att läsa innantill. I högre grad än någon annan litteraturform bygger lyriken på att varje enskilt ord har just sin plats i texten – det är ju själva textstrukturen som är det sammanhållande och inte en historia som kan berättas på ett bättre eller sämre vis (s.47).

Annonser

~ av Fredrik F. G. Granlund på söndag, 14 februari, 2010.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: