Filmrecension: The Human Centipede (The First Sequence)

Egentligen har väl det mesta skrivits om denna så omtalade film, The Human Centipede (The First Sequence). Kritikerna är antingen för eller emot den; ändå har den vunnit ett flertal priser på olika skräckfestivaler; och det har sagts att man lämnat biografer i USA, bland annat för att kräkas (vilket jag dock har svårt att tro på).

Handlingen är att en galen läkare drogar och sedan syr samman tre människor via mun till anus, samt med sönderskurna senor i benen så att ingen av dem kan stå upp – för att därmed skapa en mänsklig tusenfoting  av tre människor med gemensamt tarmsystem. Något som i sig inte kan anses vara alltför fräscht!

Troligen behöver läsaren nu se den officiella trailern för denna obehagliga film innan vidare läsning.

Detta är en filmupplevelse. Bra eller dålig får var och en bestämma. Jag har fortfarande inte riktigt kunnat smälta filmen, eller dess löjliga, spretande utvikningar som uppenbart mest bara är till för att få filmen att bli lite längre.

Filmen är ändå obehaglig och på sätt och vis säreget nyskapande. Den är närmast med flit gjord så obehaglig som man bara kunde, samtidigt som man nyttjat några klassiska skräckfilmsklichéer på ett då och då, åtminstone på sätt och vis, innovativt sätt – om något av det mest obehagliga man kan tänka sig.

Om handlingen kan man tycka och känna vad man vill; att den är fånig, att de båda kvinnliga turisterna tjatar och nyttjar varandras namn i dialog på ett löjeväckande sätt; att tempot inledningsvis är onödigt lågt och överdrivet på alla sätt och vis, att den galne läkaren ständigt pratar dålig engelska trots att filmen utspelas i Tyskland – men allt detta spelar liksom ingen roll för filmen sett till dess helhet. Åtminstone inte för skräckfilmsälskare.

Negativt. Jag råkar veta någorlunda hur drogen Rohypnol fungerar, och det är inte som i filmen. Skådespelet är, bortsett från protagonisten, eller vad man nu ska kalla den onde läkaren, som spelas av Dieter Laser, minst sagt uselt, liksom dialogen (bortsett från en meningsyttring. En av de unga kvinnorna frågar doktorn om han bor i huset där de är med sin fru, varpå han med skrovlig och hård röst svarar: ”I don’t like human beings!”)

Positivt: Protagonisten (eller vad man nu ska kalla honom) – den onde doktorn, spelad av Dieter Laser gör ett riktigt intressant porträtt av en galning. Blev dessutom prisbelönad för sin roll.

Handlingen är på sätt och vis nyskapande och riktigt obehaglig.

Sedan har vi slutet. Slutet anser jag i allmänhet kunna förstöra en hel film som dittills varit närmast underbar. Det jag personligen stör mig mest på är när man listar ut slutet någonstans i mitten av filmen.

Det som händer precis innan slutet på denna film är bara tragiskt löjligt. Men det absoluta slutet är, när man sett filmen så uppenbart självskrivet att det rentutsagt är löjligt, men det är också närmast löjligt svårt att lista ut första gången man ser filmen. Detta är naturligtvis ett stort plus. Slutet kan inte bli bättre med tanke på filmens mål. Detta perfekta mål.

* * *

Jag rekommenderar absolut denna film, om inte annat för de nyskapande, om än obehagliga, äckliga, skräckmomenten som den blivit känd för – samt därför att den troligen lär bli något av en kultfilm, något man skall ha sett.

En del lär tycka att filmen ifråga är skräp, andra kommer att sitta på helspänn och njuta av den åtminstone stundtals  effektiva skräcken – medan andra kanske inte ens klarar av att se färdigt den.

För det är absolut inte en film för klökmagade.

Positivt är också att två uppföljare kommer – den andra (där man enligt uppgift ska sy ihop tolv (!) människor håller för närvarande på att filmas).

Vidare läsning:

The Human Centipede på Wikipedia

The Human Centipede på Imdb

Annonser

~ av Fredrik F. G. Granlund på fredag, 9 juli, 2010.

5 svar to “Filmrecension: The Human Centipede (The First Sequence)”

  1. aaaah

    Jag mållös. Inte ofta. 8)

    måste… se…NU

    Gilla

  2. Men varför gör man en sådan här film?

    Gilla

    • Tja, det handlar rimligtvis om att man önskar chockera, vara, så att säga, nyskapande. Lägg märke till att den också fått en uppföljare vari, om jag nu förstått saken rätt, syr ihop tolv människor. Enligt vad jag hört skall denna uppföljare vara bättre än den första delen.

      F. G.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: