Jag förundras över hur extremt intensivt ens arbetsschema ibland kan vara – eller med all säkerhet förr eller senare blir.

I det närmaste alla lär ha det som jag beskriver ovan. Och har man det inte kommer man, som sagt, förr eller senare, att drabbas av ett riktigt fullspäckat schema.

I mitt fall är jag nu inne i en sådan period. Emellertid är detta något som sporrar mig, får mig att prestera snabbare, mer målmedvetet, flexibelt och, på det stora hela, alltså faktiskt, bättre. Men visst är det jobbigt. Naturligtvis. Men, kära läsare, tro mig – det finns mycket, mycket värre saker än att gå in väggen. Jag har varit där. Och jag har också varit med om sådan skräck och smärta och rädsla att jag faktiskt kan uttala mig i detta spörsmål. Och detta med pondusen hos den unga författare jag är som sett mörkret. Och tro mig. Sådant mörker jag påtalar släcker allt ljus. ALLT.

I det här fallet har åtminstone inte jag någonting att klaga på, verkligen ingenting. Bara en intensiv stress tillika tidspress som alltså faktiskt hjälper undertecknad att prestera såväl mer som bättre och i överenskommen tid. Och varje uppdrag, och mitt varje försök till prosa,om det så rör sig om det jag själv skriver eller någon annan författares verk som jag redigerat – så ger det mig erfarenhet och får mig att bli allt bättre på vad jag gör. Skrivandet. Skapandeprocessen. Det litterära hantverket. Vad jag älskar att hata att vara tvungen att göra.

Paradoxalt nog vet jag inte hur jag ska orka med allt, men vet att jag kommer att göra det i slutändan. På något sätt kommer jag att göra det, för det gör jag när jag inte vet om det överhuvudtaget kan finnas en ynklig liten möjlighet till att lyckas med det, eller hur det ska gå till. Ändå hemsöks inte minst jag av Murphys lag, gång på gång, och kanske särskilt i situationer när jag tror mig ha överstökat det värsta, alltså lyckats producera det som skulle produceras, då jag därför plötsligt känner mig nöjd och vet med mig att jag som mest sedan kan nås av en refusering, eller, vilket det med tiden allt oftare leder till, en publicering som kan mötas av beröm, likgiltighet eller kritik, ja, kanske hård kritik. Hur som helst är detta, åtminstone för mig, en underlig stund – en tidpunkt i skrivandet när jag känner att det alltså inte kan gå fel, varför jag med ens börjar slappna av.

Men då – och dessutom allt oftare – händer det som i princip aldrig annars händer.

Ett i mitt fall bra exempel är när jag i höstas vann kulturtidskriften Vetsagas essätävling med mitt självutlämnande bidrag ”Jag, Cyborg?” När jag hade skrivit färdigt essän och formaterat densamma enligt givna premisser kraschade plötsligt min mejl på passagen. Och detta med några få minuter kvar!

Ofattbart nog lyckades jag dock då med endast en (!) minut till godo, ändå, på något makabert, närmast automatiserat konstruktivt och  flexibelt vis, få in mitt vinnande bidrag. Hur minns jag knappt. Kanske min hjärna förkastat det orealistiskt flexibla och intensivt stressade sätt med vilket jag i detta då arbetade och alltså på något sätt lyckades lösa.

Med. Minsta. Tänkbara. Marginal.

I det närmaste exakt samma sak inträffade den 1 september i år, något som även det jag bara inte kan förklara.  Jag hade under en tid skrivit, bearbetat och formaterat två noveller för inskick till fantastiknovelltävlingen 2010. Även här, alltså strax före den absoluta deadline arrangörerna stakat ut med klockslaget tolv. Även då besöktes undertecknad av herr Murphys lag och även då kraschade min annars (nåja, alltså nästan) alltid så pålitliga mejl. Och även då lyckades jag övervinna tidet till synes oövervinneliga hinder som min kraschade mejl och dessutom påverkad av en kanske än värre tidspress än under fjolårets essätävling, den händelse som statistiskt och realistiskt sett rimligen inte borde kunna upprepas. Men jag upprepade det som förvånar även mig; arbetade hårt och intensivt, och nyttjade alltså även vid detta inte alls särskilt avlägsna tillfälle den oerhörda stress och nervositet som följde till min fördel – och till slut, ja, alltså verkligen till slut, löste jag på något eller några vis problemet. Jag skickade iväg de två novellerna exakt en minut i tolv. Exakt en minut före deadline.

Stressen var i båda dessa fall närmast omöjlig, men den nyttjades ändå till min fördel – och åtminstone vid ett av dessa två tillfällen vann jag därför en stor skrivtävling.

* * *

Tiden går. Springer. Mitt skön- och facklitterära skrivande utökas, utvecklas, och når framgångar, når motgångar. Blir ibland bara ett totalt mischmasch, vackert men utan inriktning, substans eller mål. Blir ibland inget skrivet – för utan press, stress, mycket, mycket att tvingas till att lyckas med, kan jag oftast inte alls skriva eller bearbeta eller skicka förlag vad jag önskar att jag orkade, så illa är det att jag då inte ens orkar arbeta med någon text, bara skriver sporadiska prosatexter, dikter, fragment, anteckningar som växer låda efter låda, kasse efter kasse – jag får helt enkelt inte någon inspiration, ork eller arbetsro. Men som tur är har jag åtminstone just nu att göra och inte lite. Och det rör sig ofta om beställningsarbeten. Detta oväntat mycket. Detta allt mer.

* * *

Något jag nu under en ganska lång tid sysslat med är att ha arbetat i fantasyföreningen Catahyas antologiråd. Jag har varit en av de som läst mängder av inskickade bidrag och kommenterat samt diskuterat. Och äntligen har vi valt ut de bidrag som – med största förhoppning – kommer att ingå i Catahays fjärde antologi med temat galenskap och förändring. Här följer de bidrag som blivit utvalda:

Grönstens son – Gabriella Stenberg
Kung Skabb – Lasse Carlberg
Aldrig mera ensam – Tomas Waldenryd
Den störde författaren – Maria Helena Stanke
In i mörkret – Malin Rydén
Urgamla krälare – Jonas Wessel
En andra chans – Sarah Saville
Swedenborgmaskinen – Lennart Svensson
Lepidoptera – Camilla Jönsson
En dröm om mörker – Jonas Enarsson
Sub luna – Pia Lindestrand
Stenväggar – Andrea Grave-Müller
Mörkret faller – Anders Nilsson
Explosioner – Charlotta Jonasson
Tapeten – Mattias Haukland”

För min del återstår dock korrekturläsning, kontakt med skribenter och andra antologimedlemmar, diskussioner, frågor och svar – samt att skriva denna antologis förord/inledning – en ära samt ett steg i rätt författarriktning (förutsatt att jag nu, mot all förmodan, inte lyckas göra bort mig totalt, eller, hm, värre än vanligt, med min text).

Samtidigt har jag romaner, noveller, dikter, lyrik, essäer, artiklar och mycket, mycket annat att sprida runt till förlag och tidskrifter, allt i sin tid, nästan alltid förr eller senare. Men till råga på allt har min laserskrivares toner tagit slut. Så jag kan inte skriva ut något. Och jag har inte råd att inhandla ny toner, trots mina ihärdiga bokaffärer via den här bloggen, Tradera och Bokbörsen m.m. För även mina likvida medel har drabbats av en kollaps, inte ens mörker i plånboken – och egentligen är detta inte alls ovanligt när man saknar stabilitet; det är lätt hänt. Det är också sjukligt. Men sjuklig, sådan är alltså även jag. Och jag kämpar dagligen med min depression, och med all min smärta, såväl den psykiska som den fysiska – och jag frekventerar arbetsförmedlingen (eller, som jag brukar säga: ”arbetsförnedringen”, psykologmöten och dylika måsten; och jag läser om, och jag skriver och jag studerar samtidigt denna min fruktansvärda, men egentligen inte alls underliga, depression och de andra psykologiska hinder som sitter som blodiglar på och i min bräckliga gestalt.

Men visst förstår jag långsamt, långsamt allt mer av min egen personlighet, samt att det är svårt att förändra densamma. Och samtidigt förstår jag mindre av den. Ändå kämpar jag ihärdigt med att studera och förstå och skriva om denna min depressionssjukdom på mina alltmer föråldrade datorer (en laptop och en stationär) som kräver allt mer underhåll för att orka vara de artefakter de är ämnade att vara i min skapandeprocess, min vardag, när jag skriver eller korresponderar, köper och säljer litteratur, tar kontakt med likasinnade och presenterar mig och vad jag gör och de facto har hantverksmässig skicklighet till för förlag och tidskrifter.

* * *

Här följer avslutningsvis åtminstone något av vad jag för närvarande har att göra rörande mitt skrivande (utan specifik inbördes ordning)

  • Sköta om min korrespondens. Såväl min personliga som min professionella. Skriva till och/eller svara på, knyta kontakter, diskutera, svara på frågor, hjälpa andra, med en mängd författare/vänner/kollegor via mejl, Facebook, papper och penna och dylika hjälpmedel.
  • Redigera egna (och andras) litterära alster i många, många olika former.
  • Skicka in litterära alster till tidskrifter, förlag, tävlingar, m.m.
  • Korrekturläsa noveller inför Catahyas fjärde antologi, samt skriva förord till detta.
  • Läsa skön- och facklitteratur. Studera olika författare. Föra anteckningar.
  • Korrekturläsa tre nyöversatta böcker för ett etablerat bokförlag .
  • Läsa en naturfilosofisk bok och förklara sammanhang, författarens ståndpunkter, och svara på frågor till en redaktör/vän/kollega.
  • Uppdatera denna min blogg
  • Sätta, redigera och i det närmaste göra en ny bok för ett nystartat förlag samt skapa och upprätthålla detta förlags kontakter med bl. a. tryckeri och andra intressenter. Här ingår även det påfrestande och tidsödande arbetet med att lära mig en mängd nya program.
  • Passa tider. Främst sköta psykologkontakter, kontakter med vuxenpsykiatri, och kontaktpersoner på arbetsförmedlingen, osv.
  • Underhålla mina två gamla datorer så att de fungerar och adekvat går att bruka.
  • Sälja böcker. Närmast dagligen paketera beställningar, svara kunder via mejl, och var och varannan dag gå till posten eller ett postombud och skicka iväg betalda/bekräftade beställningar.

(Och utöver detta kommer naturligtvis att städa, diska, dammsuga, tvätta och allt annat tidsätande som hör till en lägenhet och en vuxen, synnerligen deprimerad Marmeladkungs vardag. Men detta lämnar jag av vad jag hoppas är förståeliga skäl därhän i detta nu)

Advertisements

~ av Fredrik F. G. Granlund på söndag, 19 september, 2010.

4 svar to “Jag förundras över hur extremt intensivt ens arbetsschema ibland kan vara – eller med all säkerhet förr eller senare blir.”

  1. Shit. 8)

    Jobba inte ihjäl dig!

    Gilla

  2. Så du var en av de hårt arbetande människorna bakom Catahyas antologi. Jag gissade nästan det. Hatten av!

    Annars re detta att skicka in bidrag hit och dit och få slut på toner i skrivaren: jag har ett bättre tips. Gillar man bara att skriva på engelska finns det massor av magasin som tar emot bidragen elektroniskt: Clarkesworld, Orson Scott Card’s Intergalactic Medicine Show, Asimov’s etc.

    Sajten Duotrope är en uppslagsbok/länksamling över sf-magasinens webbsidor:

    http://www.duotrope.com/listallmarkets.aspx

    Annars kul att du lever och verkar. Keep up the good work! Du kan inte gå fel, bara kör din grej så blir du historisk. Du kan inte undgå det.

    Gilla

    • Tusen tack för det du skriver om mig och om mitt skrivande. Jag uppskattar det verkligen!

      Vad gäller Catahya stämmer det du skriver. Vi är dock många bakom Catahyas nästa antologi, och jag är bara en liten kugge i det stora urverket. Det har varit mycket intressant och lärorikt att få vara med om något sådant här. Fantastiskt. Liksom att få äran och erfarenheten av att välja ut, redigera, samt skriva förord till boken! För min del: otroligt smickrande!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: