Att inte må bra psykiskt – och att inte kunna vara ärlig om det …

Alla han skänker sin kärlek blir skrämda

eller retas av hans lugn, och de tävlar och kivas

om att vara den som först lockar fram hans klagan

och vill prova hur långt en grymhet kan drivas.

– Charles Baudelaire

Paradoxalt nog – sett till följande texts innebörd – kommer jag nu att vara helt genomärlig utan misskund!

Jag kan när jag ser på min egen person konstatera att jag är alldeles för snäll. Detta är ett faktum som ingen jag känner i person lär ifrågasätta. Det är också därför jag aldrig går i polotröja. Det är nämligen rätt svårt att dra en polotröja över en gloria . . .

Jag skriver även om jag skämtar en del, vilket mina läsare vet vid det här laget, mycket och ofta om att inte må bra psykiskt – något som ligger mig kallt om hjärtat. Det är också anledningen till varför jag då och då, såsom under den senaste perioden, inte uppdaterar Marmeladkungen så ofta som jag önskar. Men. Livet är inte alltid ett liv. Åtminstone inte mitt.

* * *

Problemet är att jag genom mitt bloggande genom åren kommit att lära mig att respektera andra i och långt utanför min närhet på ett sätt jag en gång i tiden inte trodde var möjligt. Och detta handlar inte bara om att jag märkt och förstått hur många som faktiskt läser Marmeladkungen eller vilka bloggkommentarer eller privata mejl jag fått rörande bloggens innehåll. Nej.

Trots att det skadar mig personligen anser jag – och vet – att jag inte kan (läs ”får”) skriva vad jag vill, skämta hur jag vill, berätta vad jag önskar.

Detta är en censur av det grymmaste slaget för en så genomärlig individ som undertecknad. Men det är också i detta fall en självcensur som jag måste välja, en självcensur som kommit av att jag tidigare skadat andra psykiskt genom mina här tidigare (och oftast nu strukna) på Marmeladkungen publicerade bokstäver. Det må anses vara mycket korkat från min sida att självmant utsätta mig för detta. Men saken är den att jag mycket hellre skadar mig själv än andra ”människor”.

Det enda positiva i detta sammanhang, även om denna min blogg uppdateras mer sällan än vad som annars skulle varit fallet, är att Marmeladkungen (åtminstone någorlunda) följer dess explicita ut- och inriktning – mot litteratur, film och fantastik – samt att mina läsare slipper att läsa alltför mycket om mina personliga problem/möjligheter/lycka/sorg osv.

Men det känns som en lögn. När jag mår riktigt psykiskt dåligt kan jag alltså inte hur som helst, helt svårt, skriva av mig på min egen blogg – hur mycket jag än önskar delge mina läsare sanningen, det i vår tid fula, förbjudna …

Ett gott exempel för oss svenskar är hur man hälsar på varandra när man möts på stan: ”Hej! Hur är läget? (eller dylikt)”. Om den som då får frågan då svarar att han/hon mår dåligt psykiskt/fysiskt, kanske har ont i foten e.d. och berättar om det, tja, då blir den som ställt frågan automatiskt paff, förvånad, förundrad – och inte vet hur situationen ska hanteras. Ärlighet är något vårt samhälle förkastat. Det blir allt ovanligare.

Sanningen är något som blivit fult. Onaturligt. Ovanligt. Extraordinärt. Välj själv adjektiv. Det finns många synonymer. Åtminstone jag måste konstatera att sanningen blivit tabu. Det är inte förbjudet att vara ärlig men däremot onaturligt. Därför reagerar folk så starkt på den. (Prova gärna själv att svara ärligt nästa gång någon hälsar på dig och frågar hur du mår!).

Om jag tidigare inte hade skrivit och skadat andra i min närhet hade jag nog fortsatt. Om jag ånyo skulle fortsätta på den en gång utstakade grusvägen skulle jag nu få andra kring mig, som redan mår dåligt (ofta därför att just lilla jag mår dåligt) att må än sämre – vilket enligt Occams rakblad i så fall närmast alltid kommer tillbaka till källan. Ibland eller ofta genom skvaller. Och då jag i ett sådant fall vore källan/ursprunget skulle även jag må ännu sämre psykiskt eftersom jag skulle få reda på hur jag skadat andra endast genom att berätta sanningen. En synnerligen mörk och dyster spiral utan ände.

(Inom parentes ska jag förresten påpeka att det för övrigt är därför det inte finns några homosexuella astronauter/kosmonauter. . . Alltså . . . det sägs ju att rymden är ändlös.)

* * *

Något som får exemplifiera mina tankar och hur jag för närvarande mår är några strofer ur min diktsamling Annorlunda men ensam. Naturligtvis hade jag kunnat (och önskar egentligen) publicera något nyskrivet, men då jag ständigt skickar in poesi jag skriver till tidskrifter och förlag vill jag helst inte publicera texter om vilka jag ännu inte fått lektörsutlåtande. Men sanningen är också att mina följande ord från 2004 mycket väl (!) beskriver min nuvarande psykiska situation, och då följande ord redan är publicerade tror jag knappast någon kommer att misstycka. Så håll till godo (och glöm inte att läsa mellan raderna):

Annorlunda men ensam

skiljer jag mellan två sorters människor:

de normala   Och de mer normala

[…]

Jag drömmer bara när jag är vaken

och tänker inte leva hela livet

Å gyllene hud, det förflutna har hunnit ikapp

jag minns saker jag inte kommer ihåg att jag en gång glömt

jag minns så mycket, och nästan allt är skrämmande

så jag har försökt att glömma det jag inte minns

och jag har försökt att vandra utan skugga

men jag har misslyckats

så försök att missförstå mig rätt

Jag har smakat min egen medicin

och den är bitter

[…]

jag har betraktat världen genom vinets gyllene slöja

den tunga ångesten var mitt verkliga liv

jag var sommarvindens lekkamrat;

jag såg ljuset

men också mörkret. Och tro mig

mörker släcker allt ljus

[…]

Jag har lekt lekar som bryter mot etiketten

haft amorösa eskapader på midnattmörka gator

och jag föll och landade

på huvudet. Med en folkmassa som applåderande

åskådare

Min höft fick akupunktur

men det var min själ

som hade behövt omvård

[…]

Varför? frågade någon

och svaret är enkelt:

jag tog fel riktning –

rätt riktning!

min hjärna var ruttnande sockerkaka

så blöt av korruption att pressen av skallen

orsakade ändlöst överflöd in i mina tankar

som när kolapapper fastnar i en uppvind

i en virvel

andra saker behärskade mig, och jag

jag behärskade andra saker

men jag lärde mig aldrig

att amputera mina skuldkänslor.

”Det var aldrig du som var konstig”, sade Doktorn,”det var omvärlden!

De säger dig att ett liv väntar bortom döden

de talar och skriver om himmel och helvete

de talar så mycket

det är ett helvete!”

Jag såg på honom. Ögonen var nu tomma glober

av guld. Och plötsligt

förändrades allt omkring;

en dammig krukväxt i ett fönster med stängda persienner

i ett krämfärgat sovrum med den grafik jag köpte

under min sista resa till Chicago

Jag var hemma, men kunde ändå höra Doktorns sista ord:

”Livet är en bok om en bok om livet . . .”, sade han

”Och ibland talar vi utan syfte

mest för att bekräfta att vi är människor

Men det svider

man lär sig alltid mer om det

man redan vet så mycket om.”

Jag missbrukade Herrens namn

med ett tjog olika tonfall . . .

Nu är jag i ett land

där den förlängda morgondagens dagg och dimmor

omärkligt blandas med en utdragen

och aldrig  fullbordad

solnedgångs ångor

En sorgsen skönhet flödar hela denna period

Men jag vill bara lukta på Det ondas blommor

skratta med främmande brytning

se en strimma midnatt i middagssolen

och påbörja en prenumeration på sunt förnuft

Men en tidens lie får påpeka mitt öde

För mig återstår nu inte mycket mer än att sätta mig ned

som en man som fått

ett bedövande slag

 

(Ett reviderat utdrag från en dikt i diktsamlingen Annorlunda men ensam. Tillsammans med något normalt (B. I. I. Förlag, 2004; sidorna 7-12), av undertecknad Fredrik F. G. Granlund.

Jag har några exemplar kvar. 100 kronor styck (259 styck i bokhandeln).

Vid intresse kontakta mig på anson@passagen.se)

Annonser

~ av Fredrik F. G. Granlund på torsdag, 11 november, 2010.

4 svar to “Att inte må bra psykiskt – och att inte kunna vara ärlig om det …”

  1. Resan i oändligheten:

    Tankar kommer fladdra, förändra sig samt att inte förstås.
    Att skriva om det jag skall kommer vara en hel ömöjlighet eller kanske inte?
    det ligger i betraktaren, i läsaren att begrunda, backa tillbaka försöka förstå,
    om den vill….
    …..
    Det exakta nuet är för mig ofta en gåta,

    Below third level, the demons have names ! my names, i should train them to take me above first
    /ScarFace

    Gilla

  2. I have been surfing online more than three hours today, yet I never found any interesting article like yours. It’s pretty worth enough for me. In my opinion, if all webmasters and bloggers made good content as you did, the internet will be much more useful than ever before.

    Gilla

  3. Jag tycker om din dikt! Och dina ord om att vara normal.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: