Den senaste – fruktansvärda! – månaden.

Det är kallare idag än ute!

Detta stämmer på så många sätt och vis. Det är kallare idag än ute. Utomhus. Så också inomhus.. Åtminstone där jag är, och hur het jag än måhända ibland kan tänkas vara. Fast i själva verket är jag ytterst kall. Och något av det absolut värsta – för en genomärlig exhibitionist som undertecknad – är att inte kunna skriva av mig det jag är med om. Samtidigt är det bara att konstatera att om jag skrev hela sanningen här skulle ytterst få tro mig! Ingen som inte känner mig skulle kunna tro mig om jag skrev hela sanningen. Så följande måste därför bli endast det även i mina ögon något så när troliga, men ack så fullständigt sanna ord.

[…] it’s the same old story, a fight for love and glory.

Casablanca.


 

Den senaste månaden har ytterst fruktansvärda saker hänt.

Månaden började för min del när jag medverkade i en kommande bok om Mariestads uteliv; medelst intervjuer och fotografier. Således lärde jag även känna fler journalister och fotografer för bl. a. de största svenska dags- och kvällstidningarna, fick kontakter … Samtidigt inträdde jag i ett paradigmskifte i mitt läkemedelsliv – ett nytt antidepressivt läkemedel, verksamt på flera olika nivåer introducerades i Marmeladkonungens centrala nervsystem. Och trots inledande biverkningar (så är det alltid med nya läkemedel) upplevde jag åtminstone en viss förhoppning om förändring.

Sedan halkade jag en mörk afton på en isfläck över en gråsugga (cementblock) och skadade armen rejält, frakturerade två eller tre revben på vänster sida,  samtidigt som min nya mobiltelefon avled – varför jag nu är extra svår att få tag på.

Sedan, bara så sent som förra helgen satt en bekant/kompis hemma hos en annan bekant/kompis i den senares lägenhet. Efter ett tag gick den förstnämnde på toaletten och hängde sig.

Från lägenhetsinnehavaren som jag hjälpt och stöttat, varit med och ringt runt för att få reda på hälsotillstånd osv, har jag fått reda på exakt vad som hänt, samt skrivit om detta – men jag har alldeles för mycket respekt för familj och vänner för att publicera något sådant. Det räcker inte med lägenhetsinnehavarens godkännande. Det finns betydligt mer att säga om detta, men det är vanskligt, och jag vill inte förarga någon mer än vad jag kanske redan gjort med dessa ord.

Efter detta fruktansvärda öde har två bekanta/kompisar/ direkt av mig frågat om självmordsmöjligheter, bett mig om hjälp/råd. Dessa individer känner inte personen ifråga. Jag vägrade naturligtvis.

Sedan har jag för tredje gången sedan begravningen varit vid min sons grav, denna gång tillsammans med min psykolog, där jag bl. a. tände ett ljus och lät mina redan forsande känslor strömma och skumma vidare.

* * *

 

”Vidare.” För ganska exakt en månad sedan frekventerade jag en stor fest, mitt ute i skogen, bortåt 3 mil från Mariestad; en Halloween-fest med ryskt tema: utklädnad, mat och dryck (Borscht, Vodka osv.).

Jag talade med vänner och bekanta. Träffade nya människor.  Träffade gamla människor. Träffade människor. Drack människoöl, och gick sedan och satte mig vid en öppen eld bakom huset och tittade in i elden. Där satt jag länge. Ensam. Började sedan gråta. Floder.

Jag behövde detta.

* * *

När natten kom ute på landet fick jag en oerhörd inspiration, upplevde att jag bara var tvungen att skriva, författa, leka med bokstäver, få ned saker och ting på papper, skriva av mig.

Penna hade jag, men upptäckte paniskt att jag saknade papper. Jag gick ensam och letade, letade, letade, ensam tvungen att skriva. Och det enda jag fann var när jag slutligen tog en paus från letandet och gick på toaletten. Där stod en hel säck med toalettpapper.

Nöden har många lagar – men i detta läge tog jag en (obegagnad) toalettrulle och satte mig ensam i de döda ljusens sken i ett rum och skrev och skrev, tänkte det kanske kunde bli skitbra . . .

* * *

Idag söndag har jag renskrivit dikten om 4,8 meter. Jag tog tid. Arbetade intensivt utan paus. Och det tog ganska exakt 25 minuter utan paus.

I diktens inledning skrev jag mest bara sådant som ”Oj, vad det är synd om mig”, och, ” Varför har jag sådana problem?” och ”vad ska jag någonsin kunna göra för att förändra min situation?”, och ”varför/hur har det kunnat bli så här?”. Alltså samma trams som jag dagligen går och tänker på.

Men det är också mycket intressant att ju längre jag skrev på denna dikt, desto bättre blev den. Och vissa delar blev till och med så bra att det kan komma att bli tanke på lyrik samt publicering (efter sedvanlig redigering).

Men det mest intressanta är att jag tycks ha förutsett delar av vad som skulle komma att ske under den tid som nu förflutit. Det var bara en händelse att jag inte orkade renskriva denna dikt om 4,8 meter tidigare. Men även om dikten innehöll ledtrådar och tydliga gliringar åt vad som skulle komma ske var det ändå inte så tydligt att jag hade förstått det vid en tidigare renskrivning. Klärvojans är inte det enklaste att förstå sig på, och särskilt inte när man tidigare inte varit med om det på ett sådant sätt – och även med tanke på chocken att det ens kunde röra sig om det.

* * *

Och nu med renskriven dikt måste det omtalade toalettpappret uppnå sitt öde. Det blir kanske närmast underhållande och intressant att sätta sig och snacka danska på min toalett (kanske särskilt för besökare?) Dikten – eller åtminstone delar av den – blev i alla fall skitbra.  Och duger den inte till publicering har jag alltså ett alternativt – och miljövänligt – nyttjande.

Annonser

~ av Fredrik F. G. Granlund på måndag, 29 november, 2010.

5 svar to “Den senaste – fruktansvärda! – månaden.”

  1. Mina egna problem framstår som ganska mediokra. Jag hoppas att du kommer någon vart med ångesten. Mina erfarenheter av den svenska psykvården/hanteringen av den, är bedrövlig. Det handlar alltid om att skriva ut en medicin och sen hoppas på det bästa. Jag har sett så många människor nekas den vård de behövt, på grund av inkopetens eller brist på medel. Ibland har båda delarna saknats, och då är det patienten som drabbas – det är alltid patienten som drabbas. Saken är den att vårdapparaten kräver att de som är svagast psykiskt ska ta mest ansvar. Det är orimligt och korkat. Jag hoppas du slipper drabbas av det. Jag ser som sagt tillräckligt många som drabbas av det.

    Du gör det jävligt bra! Kudos! 8)

    Gilla

  2. Tack för bokstäverna!

    Problemen är egentligen vad jag inte skriver, vilket jag också, om du läser noggrannt skriver – det är just det jag är så rädd för. Vad jag önskar att jag kunde skriva.

    Men en kommentar som din gör att jag åtminstone kan förstå att det kan finnas någon i Sverige som förstår något om vad jag skriver …

    Väl mött

    F. G.

    Gilla

  3. Hoppsan! Får beklaga alla sorger för dig!!! Ska du inte lägga ut dikten?

    Gilla

  4. […] 29 november skrev jag i ett blogginlägg (här), om bl. a. att jag hade råkat hamna i ett sällskap med förlagsfolk, journalister och fotografer […]

    Gilla

  5. […] Hm. Nåja, åtminstone kanske något i den stilen. Och även om det jag hör, i det här fallet och det tidigare (självmordet genom hängning på toalett), alldeles särdeles hemska saker så är det värdefullt för mig – och naturligtvis även […]

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: