Den lyhörde Marmeladkungen är med om (ovanligt) mycket

Det spelar ingen roll om du väljer att inte tro på detta. Man ska naturligtvis heller inte tro på allt man läser . . .

Det är inte onödigt, men däremot väsentligt att veta att jag faktiskt är så ärlig som jag de facto är. Ofta när jag skrivit här på Marmeladkungen om sådant som när jag räddade en ung flickas liv genom hjärt- och lungräddning så är det alltid hårda kommentarer som möter mig, människor som tror att jag diktar ihop det jag skrivit och publicerat på MK. Men så är naturligtvis inte fallet. Kanske är jag bara så snäll eller gemytlig eller skön eller idiotisk att umgås med så att man ibland tycker ganska bra om mig. Jag hoppas naturligtvis det, men försöker alltid minnas kritik och ta till mig den och nyttja den i nya situationer. Men återigen, när jag skriver sanningen här på MK får jag (fruktansvärda) kommentarer som avser att jag är en stor (eller liten) lögnare…

Det är jag inte.

Jag är verkligen allt annat än en lögnare. Och detta vet onekligen de som känner mig i person. Jag är i och för sig väldigt många saker – bland detta just en lögnare. Men bara när jag författar noveller eller romaner, inte när jag skriver självbiografiskt här, om mitt sanna leverne och min flyktiga tillvaro.

Och, du som läst så här långt, ikväll har det gått upp något av ett ljus för mig. Jag skrev för ett tag sedan en intervju med en bra bekant/kompis/vän. Detta var dagen efter att ännu en bekant plötsligt gått och hängt sig på toaletten hemma hos honom. Det var väldigt berikande att – även om jag kanske aldrig kan publicera intervjun – ställa upp och lyssna till lägenhetsinnehavarens berättelse. För att inte tala om min upplevelse av att sitta och hålla i det bälte som dagen innan tagit detta liv. Det kändes verkligen viktigt. Liksom att lyssna och försöka förstå det lägenhetsinnehavaren hade att säga.

Alla behöver prata av sig. Om inte senare så förr… eller, hur är det nu? Jag har så många strängar på min ukulele att jag ofta kommer av mig. Det är inte alltid enkelt att inbilla sig att man är där uppe . . .

Men. Nu. Till saken.

Ikväll öppnade ännu en människa sig för undertecknad. Om något lika oväntat.

Man kan inte säga att mannen ifråga och jag egentligen känner varandra längre, men under flertalet tidiga mellanstadie- och högstadieår var vi de allra bästa vänner innan vi gick skilda vägar. Men Mariestad är – kommer alltid att förbli – magiskt. Man strålar samman med de mest otippade väsen (om du tolkar ordet vill jag påpeka att jag menar människor) när man mest av allt hade räknat med något helt annat. Eller är det bara jag? Nej, Mariestad är bara fullständigt extraordinärt. Mariestads invånare är något alldeles speciellt. Man blir beroende av det sammantagna intrycket och känslorna av att verkligen finnas här.

Att det sedan händer tragiska saker … vilket jag dessutom tycks locka till mig, få lyssna till, och vilket jag också verkligen lyssnar till, ja, det är som om det uppsöker mig likt knott kring ens huvud under en riktigt het sommardag – men det är inte jobbigt och jag önskar aldrig i sådana här fall slå mig om huvudet för att döda vare sig mygg eller knott eller ens saker jag lyssnat till som inte går att glömma.

Berättelsen var än mindre hur min före detta bästa väns far hade hängt sig framför honom. Jag kan inte gå in på detaljer utan dennes tillstånd, men även om jag kunde det är det ingenting jag önskar belasta mina läsare med. Det räcker att förtälja detta, och uttrycka att jag kände mig hedrad. Ja. Faktiskt. Och det känns nästan som om jag blivit någon att berätta ens innersta tankar och värsta erfarenheter för; någon som kan lyssna. Hm. Nåja, åtminstone kanske något i den stilen. Och även om det jag hör, i det här fallet och det tidigare (självmordet genom hängning på toalett), alldeles särdeles hemska saker så är det värdefullt för mig – och naturligtvis även för den jag lyssnat till.

Marcus Birro har uttryckt detta – och även undertecknad som individ (läs själv hela texten i boken så förstår du vad jag menar) – bra:

”[…] Den där som blixtsnabbt kan se igenom vem som just kom in genom dörren, i en sekund avgöra hans eller hennes karaktär, motiv, rädslor, fördelar och nackdelar. Allt detta behöver nödvändigtvis inte vara med sanningen överensstämmande, även om det i de flesta fall faktiskt är det, utan det är just det ständiga behovet att kartlägga sin omgivning, använda den, ta in den, filma den, som kan vara nog så […] (Diktskola. Författarens guide till galaxen, 2003; sid 15).”

Vad är kontentan av detta? Inte så svårt att lista ut, va? Jag känner mig hedrad av att man öppnar sig så mycket för mig som man faktiskt gör.

Det är något underligt med mig.

Det är något underligt med oss alla.

* * *

(Foton av Sune Granlund, illustration av Leif Pettersson.

OBS att ölen på bilden tyvärr inte – ännu – säljs på gotteboa)

Annonser

~ av Fredrik F. G. Granlund på fredag, 25 februari, 2011.

17 svar to “Den lyhörde Marmeladkungen är med om (ovanligt) mycket”

  1. När det inte funkar att mjölka ditt barns död
    i förra inlägget, ljug istället ihop en semi-intressant verklighet och försök framstå som spännande istället för den tönt du är.
    Så passande med ett citat av Birro.
    Så. Ytterst. Passande.

    Gilla

    • Henrik (om det nu är ditt riktiga namn) –

      Först av allt: det finns inte något (!) i detta blogginlägg som är påhittat. Och du måste observera vad som nu följer: Jag har inte någonstans här i detta blogginlägg, och heller inte, såvitt jag kan minnas, någon annanstans på hela denna min blogg, farit med osanning. Däremot kan jag förstå att jag ibland erhåller hårda kommentarer från människor som tvivlar. Men faktum är att jag är med om väldigt mycket – och jag behöver helt enkelt inte ljuga eller hitta på något. Det finns de facto så mycket som händer i mitt liv att det inte krävs.

      Men du är förstås välkommen att tro vad du vill. Alla kan inte vara lyhörda och ha empatisk förmåga. Alla har rätt till sin åsikt och du är förstås inte ensam – det är flera som genom åren skrivit kommentarer och menat att jag hittat på saker och ting – liksom ditt – och några andras – FRUKTANSVÄRDA påstående att jag skulle mjölka min sons död. Jag förstår inte ens hur man kan haspla ur sig något sådant.

      Detta bevisar bara i sammanhanget vem/vilka som enligt definitionen kan anses stämma in på termen ”tönt”. Att istället försöka förstå vad jag gått igenom och istället för att ens försöka ha någon som helst empati för det jag gått igenom väljer du alltså att skriva sådant som du nu gjort till mig – vilket jag tolkar som verkligt elakt, som att du verkligen önskar mig illa …

      Det känns onekligen så. Din kommentar gjorde verkligen ont; den känns verkligen i hjärtat. Åtminstone gjorde den det innan jag tänkte till kring din person. Om detta skall jag strax förklara nedan.

      Men visst är det allt annat än vänligt när man skriver så här hårda ord till någon man inte träffat och därmed inte vet värst mycket om? För du känner faktiskt inte mig, vi har inte träffats, och du visar dessutom tydligt att du inte ens vill försöka att förstå min person. Det visar du verkligen tydligt. En god människa hade definitivt lagt fram det du vill säga på ett annat sätt. Det finns t. ex. något som heter konstruktiv kritik vilket – om du inte visste det – involverar att man istället för att vara väldigt kritisk så att man skadar, först försöker lägga fram något positivt (och något jag gjort måste du väl ändå anse vara positivt) följt av genomtänkta förslag till förbättringar . . .

      Att du nu anser och dessutom i ord påpekar att jag är en tönt, det får stå för dig. Själv har jag för övrigt aldrig påstått något annat och tänker därför inte heller nu påstå att jag skulle vara något annat. Du kan mycket väl ha rätt. Hur som helst har alla rätt till egna åsikter.

      Problemet är dock alltså att du inte känner mig, samt det faktum att jag aldrig ljuger här på Marmeladkungen, vilket jag också mången gång påpekat för mina läsare. Det enda jag gör som rimligtvis kan anses vara i närheten av att ljuga är att inte säga hela sanningen eller att välja bort sådant jag tänkt skriva om som skulle kunna såra andra; något jag – till skillnad från dig – försöker att undvika. Om jag sedan gjort det tidigare eller kommer att göra det, så kan jag försäkra att det inte är med mening. Jag är inte lagd åt det machosistiska hållet. Ett exempel på något jag inte skriver om är personangrepp. För visst kan även jag tycka mindre om vissa människor, både sådana jag träffat, sådana jag brevväxlat med eller bara haft kontakt med via Internet. Skillnaden mellan oss är dock uppenbart i detta fall att jag försöker finna det som är bra hos dessa människor och att jag försöker förstå dem, hitta något gott i dem. Jag skulle faktiskt aldrig kunna häva ur mig något så ovärdigt som det du precis gjort. Det finns inte sådan ondska i min person; skulle det existera någon sådan tendens och om jag upptäckte att jag var kapabel att låta den få utlopp och därmed börja skada andra – så skulle jag bli rädd för mig själv och allvarligt fundera på att redigera den å det grövsta i djuplodande terapi.

      Jag skriver helt enkelt inte längre ut namn på personer, så till vida om jag inte fått tillåtelse av den jag skriver om, eller om sådant som inträffat i mitt liv som inte lämpar sig; jag försöker hålla mig till de fantastiska genrerna samt mitt författarskap. Jämför Marmeladkungen nu och bara ett år tillbaka i tiden.

      Jag kan sedan förstås på sätt och vis hålla med dig om att min sons död kanske inte är helt lämpligt. Men det är faktiskt så att jag ibland upplever att jag måste skriva av mig – samt att jag råkar veta att en del människor faktiskt är intresserade av ämnet. Men … om du kikar i Marmeladkungens historia kommer du alltså att kunna se att jag verkligen ändrat mig vad gäller detta; sedan även andra än du skrivit fruktansvärda kommentarer till mig som då verkligen gjort ont. Alltså har jag tagit till mig av er fula kritik. En sak jag hade kunnat göra nu i februari efter alla hjärtans dag hade för den delen varit att skriva om att min son som den 19 februari hade varit död exakt i två år. Men jag kunde inte det. Jag låg mest och grät och saknade honom hela dagen och mådde ytterst dåligt för att jag psykiskt inte klarade av att besöka hans grav.

      Vad gäller citatet av Marcus Birro påpekar du en intressant aspekt som jag inte hade tänkt på. Anledningen till det citatet är att jag för närvarande bl. a. läser boken jag citerar, och att jag helt svårt ansåg det passa in i sammanhanget. Jag tänkte helt enkelt inte på att även han förlorat ett barn. Men man kan inte tänka på allt. Det borde du veta. Fast det är klart, du är väl perfekt?

      Och det här med att jag skulle ljuga ihop saker för att framstå som ”spännande” … Kort sagt behöver jag inte det. Jag skriver bara sanningen utan att någonsin anse att jag är mer spännande än någon annan. Möjligen har jag och är fortfarande med om mycket som andra inte alltid har varit eller kommer att få vara. Men innerst inne är förstås alla människor spännande. Du är till exempel spännande därför att man – och med all säkerhet många fler än mig – kan undra hur du är uppfostrad och exakt hur mycket ondska och samtidiga behov av att sprida den till andra som egentligen kanske aldrig gjort eller gör något för att förtjäna något sådant. Personligen är jag åtminstone så spännande att jag aldrig haft något behov av att försöka skada andra.

      Denna replik till dig skall heller inte tolkas som något annat än ett tappert försök att förklara mig, för jag menar verkligen ingenting illa mot dig som person. Nej, jag tycker faktiskt synd om dig. Om du hade varit hos mig nu hade jag kramat om dig och ställt frågor och lyssnat till dig och intresserat mig för dig; försökt att förstå din person, för du kan knappast vara van vid kärlek och ömhet från andra människor, med tanke på hur du tycks uttrycka dig. Det är inte direkt någon bra reklam för dig, om man säger så.

      Jag tror verkligen att sådana som du behöver kärlek och jag hoppas innerligt att – om du inte redan gjort det och förlorat densamma – kommer att få uppleva just det. Det skulle du nog må bra av.

      med vänlig hälsning

      F. G.

      Gilla

  2. du kanske inte skulle skriva om just självmord när mariestad är såpass litet som det är och det senaste årets händelser, det kan ju faktiskt anses som stötande av människor i din direkta närhet, altså sånna som tar det lika hårt som du uppenbarligen gör av föregående talares påpekande av mjölkandet av ditt bortgågna barn fredrik, det börjar faktiskt kännas jävligt uttjatat, nu menar jag inte att det skulle vara fel att ge utlopp för sina känslor i berättandeskapet, men för helvete släpp det när vi knarkar o försöker ha kul med våra skitliv.. vi har väl egna laster vi vill bedöva annars skulle vi va inrutade svenssons allihop..

    din vän i etern tjack snoris

    Gilla

    • Jo, jag instämmer totalt – men ibland måste man ju bara skriva av sig något. Däremot inte sagt att jag inte tar till mig av det du skriver, för det gör jag. Nu råkar det bara ha hänt alldeles särdeles mycket sånt här det senaste – och det är ju förstås för jävligt.

      Tack för kommentaren.

      Gilla

  3. Kan bara säga att du hållt den överrenskommelsen som personen i fråga bad om. Intresant att läsa och du har rätt det är något med Mariestad som gör att man inte ens vill tänka tanken att flytta här ifrån. Staden in mitt hjärta.
    Här händer mer än folk tror, fast ofta i de dolda. En värld som många klart inte vill ta del av. Vi är olika och valet är ditt i Svergie (än så länge) frihet kräver arbetsinsats från oss alla.

    Gilla

    • Tackar, tackar. Instämmer totalt i vad du skriver.

      Gilla

    • Jag blev lockad av Marmeladkungen att stanna en sommar i Mariestad, eftersom det skulle vara en jättefantastisk stad med helt underbart sköna människor. Men jag åkte hem tidigare än planerat, eftersom jag bara såg en skitstad, full av droger, kriminalitet, superi och högerextremism. Intressant och exotiskt några veckor kanske, definitivt för mycket i längden.

      Sorry, Marmelankungen, men i alla fall jag var minst av allt imponerad.

      Gilla

      • Var och en har rätt till sin åsikt. Men tänk så olika man kan se på och uppfatta en stad/sak. Jag instämmer naturligtvis i att Mariestad – liksom alla städer – kan bli bättre på mycket. Men det ska också poängteras att det är något som här håller på att ske. Det går långsamt framåt. Men huvudsaken är att det åtminstone faktiskt blir allt bättre här.

        Gilla

  4. onsdag 2 mars 3:25
    Granlund skriver kommentar till sig själv under annat namn. Försöker framstå som en knarkare (i Granlunds värld är knark något ”häftit”) genom att använda krystad slang.
    Kommentaren vill framstå som bekräftelse på Granlunds tidigare lögnsvammel och försöker få honom att framstå som någon som har vänner och som själv är ”häftig”

    onsdag 2 mars 3:28
    Bara tre minuter senare skriver Granlund ännu en kommentar till sig själv under annat namn. Tyvärr äger Granlund näppeligen förmågan att uttrycka sig på andra sätt än sitt eget vilket gör försöket än mer patetiskt än fakeknarkaren.

    Onsdag 2 mars Mellan 4:40 och 4:43
    Granlund besvarar bägge kommentarerna han skrivit till sig själv.

    Gilla

    • Tro det om du vill. Förstår bara inte hur någon faktiskt kan tro att jag skulle göra det, med tanke på vad jag skrivit i själva inlägget som precis kommenteras. Jag skulle kunna bevisa att jag inte gjort det du anklagar mig för, men det känns inte värt mödan.

      Gilla

    • Jag kan i alla fall vara tydlig med att jag inte uppmuntrar eller sympatiserar med detta troll, som också har skrivit grova påhopp i min egen blogg, trots att vi aldrig ens haft någon som helst kontakt. Det är dock känt vem som verkligen döljer sig bakom aliasen.

      Sedan anser jag å andra sidan att Marmeladkungen ger en grovt tillrättalagd bild av Mariestad. Men det har han rätt till som författare; allting behöver inte vara 100% sant bara man kan skapa en bra fiktion, berättelse eller mytologi. Däremot tycker jag det är onödigt — och bitvis irriterande — att han ständigt fastslår att det handlar om absoluta sanningar. Det skulle vara lättare att ta till sig och leva med i dina skildringar, om vi bara inte hade kravet på oss att tro på dem rakt av, ÄffGee.

      Gilla

      • Jag ska verkligen försöka att undvika det där med 100%iga sanningar i fortsättningen – tack för att du uppmärksammar detta i det jag skriver. Jag behöver verkligen genomtänkt KONSTRUKTIV KRITIK. Det är heller inte alla – uppenbarligen – som ens kan tänka sig att försöka ge mig det. Men det du skrivit är faktiskt tänkvärt och väl framfört som bra kritik. Och, som sagt, det är inte alla som klarar av att göra något sådant. All kudos till dig!

        Gilla

        • Tack för det vänliga svaret 🙂 En annan sak att tänka på, är att man ju inte behöver sätta allt fokus på bara bra saker när man vill framhäva något som ovanligt spännande, intressant eller lockande. Arthur Conan Doyle och andra författare förvandlade 1800-talets London till en rent mytisk plats, utan att man på något sätt drog sig för att förneka slummen, fattigdomen, kriminaliteten och smutsen som också fanns där, vägg i vägg med den förfinade och kultiverade överklassen. Läs exempelvis Dysons utläggning i början av Machens ”Det inre ljuset”, och du förstår på vilket sätt eländet är en viktig del i en ”romantiseringsprocess”.

          Gilla

      • BÖGHORN, VAD ÄR DET FÖR NAMN???
        din hemsid/eller blog vet jag inget om. vem bryr sig liksom?

        Gilla

        • Det måste vara något allvarligt fel med dig. Läs återigen mitt långa svar ovan. Det gäller nu lika mycket som tidigare. Att du sedan även hoppar på någon som inte har med mina blogginlägg att göra – det bevisar bara det jag redan poängterat.

          Gilla

  5. […] Men innan jag går in på boken ifråga måste jag påpeka att jag här på Marmeladkungen gång på gång blir anklagad för att ljuga, att jag hittar på, alltså fabrikerar (!) det jag skriver om mitt personliga liv, samt att jag mjölkar min sons död … (en person har ex frågat om jag har foton på det lilla liket!). Det är verkligen sjukt vilka personangrepp jag ibland får stå ut med – och särskilt nu det senaste, när till och med vänner till mig dessutom personligen angrips (se ex. senaste diskussionen här). […]

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: