Bokrecension: Mörkersikt – annorlunda sagor om kaos. Debut av Johannes Källström

* * *

En ytterst personlig inledning

Sanningen är underligare än lögnen, fast inte tillnärmelsevis lika traumatisk.

Dean R. Koontz; Broder Odd.

Det är inte enkelt att recensera vare sig böcker, tidskrifter (eller för den delen filmer) oavsett om det rör sig om romaner, novelltidskrifter, eller som i detta fall en novellsamling. Att jag sedan råkar 1) ha tagit väl ond tid på mig med denna bokrecension, samt 2) ha blivit bra bekant med författaren – det gör inte saken enklare. Man kan sedan tro att jag som recensent går igenom vad andra skrivit på sina bokbloggar och skriver något i den stilen, närmast kopierar åsikter – men så är det definitivt inte. Visst har jag läst tidigare bokrecensioner på diverse bokbloggar osv., det brukar jag göra innan jag recenserar något, om jag nu inte skulle råka vara först ut, och faktum är att jag faktiskt skulle ha struntat i att recensera just den här boken av de ovan två nämnda orsakerna om jag nu inte hade ansett mig ha något nytt att komma med. Det anser jag mig följaktligen ha, varav snart följande bokstäver och högst personliga åsikter. För självklart ska det inte ha någon betydelse att jag känner och har kontakt med författaren. Kalla mina åsikter petitesser, kalla dem vad som helst. Det spelar ingen roll. Kritik är kritik – och jag försöker naturligtvis som alltid att absolut inte hålla det jag skriver lägenhetsrent.

Men innan jag går in på boken ifråga måste jag påpeka att jag här på Marmeladkungen gång på gång blir anklagad för att ljuga, att jag hittar på, alltså fabrikerar (!) det jag skriver om mitt personliga liv, samt att jag mjölkar min sons död … (en person har ex frågat om jag har foton på det lilla liket!). Det är verkligen sjukt vilka personangrepp jag ibland får stå ut med – och särskilt nu det senaste, när till och med vänner till mig dessutom personligen angrips (se ex. senaste diskussionen här).

En sak är säker: det är svårt att vara ärligare än vad undertecknad faktiskt är här på Marmeladkungen. Jag ljuger absolut inte när jag skriver om vad som händer mig i mitt dagliga liv. Däremot kan jag inte skriva om allting, för då skulle ingen tro mig – det är faktiskt så mycket underligt som sker i mitt liv. Och att jag som i detta fall känner och har kontakt med författaren betyder ingenting annat än att jag verkligen tänkt till extra när jag läst hans bok, med både lupp och monokel, och skrivit den text ni nu kommer att få ta del av. Jag är som alltid mer ärlig än vad som ibland gagnar min person. Jag vet inte bättre. Och man brukar ju faktiskt säga att ärlighet varar längst!

* * *

Bokrecension:

Johannes Källströms novellsamling 

Mörkersikt –

annorlunda sagor om kaos

recensent: Fredrik F. G. Granlund

* * *

Bokens upplägg och dess svarta tråd.

Mörkersikt är Johannes Källströms debut, och boken består av sex noveller. Den utgavs först av Alf bokförlag och sedan, den utgåva jag läst, på det allt bättre, större och med orsak allt stöddigare Massolit förlag (vilket f. ö. även, efter denna debut, publicerat Källströms första roman: Offerrit). Mörkersikt är uppdelad enligt följande:


Inledning.

1. Ett osedvanligt lyckat köp. (Ca. 78 sidor)

2. Spegel, spegel på väggen där. (Ca. 60 sidor)

3. En alldeles makalös resa (Ca. 72 sidor)

4. Törnrosa (Ca. 78 sidor)

5. Den lilla, lilla Rödluvan och människans bästa vän (Ca. 92 sidor)

6. En saga i Allhelgonatid (Ca. 27 sidor)

Subtiteln till denna novellsamling är ”Annorlunda sagor om kaos”. Jag kan inte påstå att det handlar värst mycket om kaos, annat än om man tänker efter. Kaoset som jag antar författaren är ute sker efter moderniserade varianter av olika populära sagor – alltså det kaos som liksom händer sedan … efter det annorlunda. Ibland är det övertydligt. Ibland är det underbart genomtänkt.

Samtliga sex noveller utspelar sig i Östergötland och har i fem av sex fall en gemensam nämnare: polisen Owe Tycho. Denne lider av väldig åksjuka, har svårt med sina kollegor, är något av en hypokondriker, anser sig ha dålig mage, vissa psykiska problem, och är till råga på allt ytterst kortväxt – storleksmässigt närmast som en dvärg.

Just detta med en återkommande person i en novellsamling är ett stilistiskt grepp som undertecknad kritiker tycker väldigt mycket om och som görs alldeles för sällan; det känns liksom som att det på något sätt – åtminstone i mina ögon – gör verket i sig än större. Att Källström sedan valt en så underlig figur gör heller inte saken sämre.

Johannes Källströms två särskilt framstående förmågor

Som jag ser det har ingen tidigare recension av den här boken påtalat det som gör den boken så – stundtals närmast olidligt – spännande; det som ibland, när det är som bäst, får boken att bli så väldigt svår att lägga ifrån sig. Det vill jag framhålla är att Källström har ett språk som på många sätt skiljer sig från andra skräckförfattare i Sverige, och detta språk inbegriper två intressanta fenomen att uppmärksamma:

1. Främst och tydligast är att dialogen ofta är smått genialisk. Det är verkligen (oftast) medryckande att läsa Källströms dialog, för den känns autentisk, äkta – åtminstone jag fick intrycket av att det faktiskt är så här personer pratar i Östergötland där boken utspelar sig – och detta är ett mycket gott betyg. En recensent för tidningen Östgötakorrespondenten har påpekat att det ibland rört sig om omisskännelig östgötsk dialekt, men det kunde jag som västgöte inte direkt märka vid genomläsningen. Fast jag kan knappt ens imitera den östgötska dialekten och hörde den – kanske därför – definitivt inte i huvudet medan jag läste.

Att det sedan är mycket så genuin dialog genom samtliga noveller, gör det verkligen inte sämre – boken blir därmed väldigt medryckande. Författaren håller sig till vad han gör bäst. Dock kan jag tänka mig att lektörer och redaktörer som läst den här boken, just i dialogen – alltså till skillnad från undertecknad – skulle ha velat gått in och skurit bort mycket. Men det är just dialogens autencitiet som skapar liv och läsglädje. Det är ofta väldigt imponerande.

2. Författaren använder sällan liknelser/analogier. Det kan hända att det är jag som blivit skadad av vad jag läst och läser, men faktum är att jämfört med många andra författare inom de fantastiska genrerna så är det sällan Källström använder liknelser såsom undertecknads följande dåliga exempel: Polisen kände sig som om han av misstag och utan att märka det trampat i en rosenrabatt och plötsligt fått en utskällning av en tjock kvinna när han skulle anhålla Sjöstedt. Att använda så få liknelser som Källström gör när läsaren ändå får ut så mycket av texten och dialogen – det är – förutom att vara ovanligt – verkligen beundransvärt.

Dålig korrekturläsning

Tidigare recensioner av den här boken har i allmänhet samtliga poängterat den dåliga korrekturläsningen, oavsett utgåva. Och, visst. Det ska uppmärksammas; korrekturläsaren har definitivt inte gjort något bra jobb. Undertecknad brukar när jag ska recensera en bok vid läsningen markera sidor med t.ex. fel, som jag efter att ha läst boken bör återkomma till och granska vidare, – och det blev i det här fallet minst sagt en hel del sidor att granska i efterhand. Naturligtvis är detta tråkigt. Att det, bortsett från brister i kommatering och punktering (t.o.m ofta i styckens slut innan blankrad), till och med förekommer stavfel (ex sömning) eller meningsbyggnadsfel och enligt min åsikt ofta felaktig styckeuppdelning, är naturligtvis tråkigt – inte bara för läsaren utan också för en författare som släpper sin debutbok. Jag glädjer mig med Johannes för hans framgångar, men lider också med honom – för så här mycket granskningsfel ska det naturligtvis inte behöva vara. Men därmed vill jag återigen påpeka att jag läst boken med, just kanske därför att jag känner författaren, kanske väl kritiska ögon och glasögon. Det är självklart att inte nöjesläsaren lägger märke till samma antal fel, för – och detta ska jag genast påpeka å det bestämdaste – det här är, när man kommit in i författarens stilistik, en väldigt medryckande bok som man lätt, om man har eller inte har tid, faktiskt sträckläser. När man kommit in i författarens berättarstil är Mörkersikt i sina bästa delar faktiskt just så underhållande.

Jämfört med andra novellsamlingar

Undertecknad har länge varit något av en närmast fanatisk läsare av antologier och novellsamlingar. Det blir lätt så när man själv skriver noveller, och noveller är verkligen fantastiska på det sättet att man oftast kan hinna börja och dessutom kunna läsa färdigt dem när man har en liten stund över, innan man går och lägger sig eller varför inte på buss eller tåg. Nu måste jag dock förklara att JK:s Mörkersikt är bestående av i princip kortromaner. Det är inga noveller man läser på en sittning – även om jag i två av bokens sex fall gjorde det med stor glädje – och då bokens två längsta texter: Törnrosa och Den lilla, lilla Rödluvan och människans bästa vän.

Jag tycker dock att det är konstigt att jag inte lyckats finna någon annan bokbloggare eller tidningsskribent som påpekat att boken skulle tjänat på att skäras ned kanske 50-100 sidor innan boken sattes och gick till tryck. Detta var förresten en av de första grundregler jag fick lära mig när jag började försöka publiceras i tryckt form och med allt större framgång med hjälp av detta tips faktiskt allt oftare lyckades med det (inom parentes vill jag dock här påpeka att jag själv inser att det här påpekandet blir paradoxalt och väl humoristiskt i och med denna alldeles särdeles långa och uttömmande bokrecension. J).

Kort sagt: novellerna i denna bok hade tjänat på en korrekturläsare som gått in med kritiskt penna innan boken trycktes. Vad gäller detta vill jag påpeka att även styckeuppdelningen skulle ha behövts gå igenom – även om man som läsare kanske inte alls lägger märke till eller ens reagerar över det. Måhända är just detta en högst personlig åsikt.

Men saken är den att när man väl kommer in i Källströms berättelser så är man just inne i dem. Författaren skriver på ett sådant – särskilt för en debutant – ovanligt medryckande, intrigerande sätt att man gärna kan slå bort eventuella onödiga meningar och bara njuta. Det är mycket jag avundas författaren.

Övertydligheter

Övertydligheter i noveller är ett av de såsom jag ser det (och åtminstone för mig) svåraste berättargreppen att behärska – men återigen, det går inte fullt ut att skylla på författaren. Återigen skulle naturligtvis han fått hjälp av en lektör/redaktör/korrekturläsare, för det är ju självklart att en debutant inte själv ser alla brister i sina egna verk – och särskilt inte när novellerna är så långa att de närmast kan betecknas som långnoveller eller kortromaner (på engelska: novella). Det är nämligen så att man i åtminstone flera noveller väl tidigt förstår vad som komma skall; tyvärr även i, enligt min åsikt, novellsamlingens mer framstående verk. Men för en författare är det svårt att själv se sådant i en novell, även om längden bara är tio sidor. Jag har själv fått kritik för detta under åren – och varit ganska så oförstående – men en del i Mörkersikt är väl övertydligt. Jag förstår att det inte är meningen, men tyvärr blir det så ibland – som läsare förstår man då för tidigt – tidigare än författaren önskar –  sammanhang och därmed går man miste om mycken spänning och överraskning. Det ska ju förstås finnas många frågetecken medan man läser för att man verkligen ska vilja läsa vidare – det är ju en del av njutningen och det där som lockar oss att återvända till boken för att få reda på mer…

Men, återigen, en bra redaktör hade kunnat avstyra mycken övertydlighet i denna bok. Källström bör inte belastas för allt, för man vill faktiskt i många noveller ta upp boken och läsa vidare även om man förstår lite mer än man kanske borde.

Novellernas följd och kapiteluppdelning

Detta är är måhända en ytterst personlig reflektion men jag tycker mig genom att ha läst mången novellsamling att man normalt sett brukar placera de två bästa novellerna först och sist i boken och medelbra noveller däremellan (ett bra exempel är Stephen Kings son Joe Hill med dennes flerfaldigt prisbelönta novellsamling Vålnader (20th Century Ghosts) där det enligt min åsikt i mitten av boken samlats bland annat ytterst mediokra och ointressanta noveller).

I Mörkersikt har förlaget valt annorlunda. Nu kan inte jag säga att det är kutym att göra som jag exemplifierat, bara att jag alltså lagt märke till att så ofta är fallet. Sedan har förstås alla olika smak men jag anser alltså att novellerna i Mörkersikt kommer i fel ordning. Den första berättelsen är inte dålig men jag anser att den inte direkt lockar till den läsning som boken i helhet förtjänar. Boken börjar lite slött, ganska långsamt, med en stilistiskt svår novell som bättre hade passat i bokens mitt, då läsaren kommit in i författarens sätt att skriva. Men å andra sidan blir boken närmast bara bättre ju längre in man kommer – och kanske är det så bokförlaget tänkt?

Vidare vill jag jag också uppmärksamma kapitlens ordning i novellerna. Även om inte många tänker på det finns vissa diskrepanser mellan bokens tidiga och senare noveller, vilket naturligtvis även det hade kunnat vara annorlunda med en mer gedigen korrekturläsning. Ett lättförklarligt exempel på vad jag menar är att bokens tidiga noveller i ett och samma kapitel innehåller beskrivningar av flera olika personer med blankrad och nytt stycke istället för som i de senare novellerna ett eget kapitel. Följaktligen är kapiteluppdelningen inte konsekvent sett till bokens helhet. Det här är dock något som jag tror få reagerar över, mest en personlig – men än inte mindre en genomtänkt – åsikt, som naturligtvis även det hade kunnat förbättras med en god korrekturläsning.

Den avslutande novellen

Det kan bli fel; en del läsare hoppar mellan noveller, en del läser den kortaste först (jag gör det ofta när jag inte ska recensera verket), och när författaren har en novell som är så mycket kortare än de övriga och avslutar med den finns alltså en risk att a) läsaren läser den först, b) läser den tidigt eller sent, eller c) läser den sist och därmed kanske mest minns boken för just den novellen när boken är utläst. Min åsikt är, som jag tidigare nämnt, att det ofta är just därför man i allmänhet placerar en riktigt stark novell först och sist i novellsamlingar.

Nu är det så att den avslutande novellen i Mörkersikt, En saga i allhelgonatid, skiljer sig markant från resterande bok. Det rör sig om en verklig anakronism till bokens tidigare texter, inte därför att den är kortast (ca. 27 sid.), eller för att den inte involverar novellernas annars gemensamma nämnare: polisen Owe Tycho. Nej, bokens avslutning är stilistiskt sett högst experimentell och stilistiskt och tematiskt sett vitt skild från tidigare texter. Den sista novellen känns, även om den inte är dålig, som utfyllnad, eller om så vill, som bonusmaterial. Och nu när den är med skulle jag av orsaker jag nämnt i ovan stående tidigare resonemang åtminstone inte avsluta novellsamlingen Mörkersikt med just den. Det kan bli – och blev åtminstone för mig – liksom fel novell att börja läsa (om man läser den kortaste först) eller fel novell att avsluta boken med – och då minnas fel text och stil. Av dessa orsaker anser jag att den inte borde varit med. Det är inte rätt novell att ta med sig i minnet från Mörkersikt, för boken har i sig i övrigt så väldigt många goda kvalitéer.

Sammanfattningsvis

Jag har kanske varit väl kritisk mot denna bok; kanske därför att jag känner författaren eller bara för att det kan bli så ibland. Men faktum är att trots min kritik är det här en väldigt läsvärd bok som man åtminstone delvis lätt sträckläser. Den har många fel, men också många, många rätt. De stora förlagen i Sverige är heller definitivt inte pigga på att publicera novellsamlingar, eller för den delen fantastik (science fiction, fantasy och, som i detta fall, skräck) men detta är också något som måste förändras. Inte bara för alla strävande författare som försöker och försöker. Nej! Självklart måste konsten att kunna skriva bra noveller premieras, även för läsarnas skull. För det är verkligen något särskilt med novellformen – möjligheten att kunna läsa klart en berättelse i en sittning när man har en stund till övers. Och om nu det ganska nya, men allt större, bokförlaget Massolit kan publicera sådant här och trots dålig korrekturläsning ge det sådan spridning som Johannes Källström faktiskt fått (det ryktas också om översättning av denna bok!) – då kan det bara bli bättre. Jag kan dock bara innerligt hoppas att försäljningssiffrorna är och förblir bra samt att de största svenska bokförlagen inser det som håller på att hända och hoppar på den skräckvåg som med John Ajvide Lindqvist, Pål Eggert och Anders Fager i fören, nu även inbegriper Johannes Källström! Åtminstone jag vill läsa mer sådant här. Punkt.

* * *

Mörkersikt. Annorlunda sagor om Kaos.

Massolit förlag, 2010

420 sidor

ISBN 978-91-978818-1-4.

Författarens hemsida: http://www.afraidofthedark.se

Marmeladkungen har tidigare intervjuat författaren Johannes källström. Intervjun läser du här.

~ av Fredrik F. G. Granlund på torsdag, 17 mars, 2011.

7 svar to “Bokrecension: Mörkersikt – annorlunda sagor om kaos. Debut av Johannes Källström”

  1. Megalångt! Kul med så informativ läsning. Jag sitter här i feberyra och njuter av all information. Jag kan inte ta till mig den. Men jag hoppas att jag kan göra det sen. 8)

    Gilla

  2. En gedigen recension! Jag känner inte dig och har läst lite på din blogg, men inte så jättemycket. Om det är så att du tar upp din döde son ofta, så är det väl för att det är ett ämne som berös, känns och behöver bearbetas kan jag tänka mig?
    Ibland överträffar verkligheten dikten.

    Gilla

  3. […] Johannes Källström: Mörkersikt – annorlunda sagor om kaos. Publicerad den 17 mars på Marmeladkungen. Finns tillgänglig att läsas online här. […]

    Gilla

  4. Tack för tipset! Kul med alla dessa nya svenska skräckförfattare, har sedan tidigare läst allt med John Ajvide Lindqvist och tar mig nu igenom Anders Fagers Samlade svenska kulter, men nu är dessutom Mörksersikt beställd.

    Är lite nyfiken på CJ Håkansson och Fjärilen från Tibet. Vette fasen om jag vågar ta mig an den dock med tanke på min insektsfobi. Bara omslaget såg läbbigt ut. 😛

    Gilla

    • Inga problem. Fler tips kommer naturligtvis här på Marmeladkungen. För övrigt jäkligt kul att höra av dig här på Marmeladkungen. Du verkar också ha en intressant sida. Gällande nutida svensk skräck finns nu ett försök att samla verksamma skräckförfattare på skräckvåg – Sveriges litterära skräckkollektiv. http://skrackvag.com/

      Kika in där för mer information och återkom för allt i världen till Marmeladkungen..

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: