Novell: Titta inte bort – av: Fredrik F. G. Granlund (Ursprungligen publicerad i Mariestads-tidningen)

Det var kaos i förra veckan, och i ärlighetens namn har jag i min roll som hjälpreda för det av Kulturrådet stödda och sanktionerade och alltmer massiva och utbredda skrivandeprojektet kreativt berättande i kubik (KB3), som nu äger rum i det fantastiska och alltmer kulturbaserade Mariestad, närmast förlorat mig i vad som håller på att hända, vilken utveckling projektet faktiskt tar – samt i de medverkandes texter och all planering om hur det hela skall kunna komma att bli ännu större och bättre.

Det ska poängteras att jag tidigt uttalat en aversion gentemot att ta upp värdefull plats i Mariestads-tidningen, eftersom jag anser att det finns så många begåvade författaraspiranter i Mariestad som definitivt förtjänar platsen och möjligheten till publicering betydligt mer än mig. Det är inte jag som ska ta upp utrymme i den lokala tidningen – det är de jag och andra med mig hjälper att utvecklas som skribenter som ska ha det, få chansen att publiceras – för personligen kan jag publicera mig i andra forum. Jag behöver inte ta upp plats för andra som förtjänar det mer.

Men förra onsdagen behövde projektledaren, tillika min tilltrogne kollega Leif Ahnland, en fortsättning på den stafettroman som varje fredag de senaste sex veckorna publicerats i just Mariestads-tidningen, varför undertecknad blev ombedd att skriva en utvecklande fortsättning på det andra tidigare skrivit om (det läses här) – och jag (tänka sig!) fick fria händer att utveckla en text precis efter egen smak (eller ska vi kanske till och med säga polerad skosmak? 😉 ).

Hur som helst. Följande kortnovell, sammanhängande men också fristående från stafettromanen i övrigt, blev mitt resultat som alltså publicerades i Mariestads lokala blaska fredagen den 25 mars 2011 (förstasidan samt sidorna 22-23):

Titta inte bort

Av: Fredrik F. G. Granlund

Innan ärret. Tio år tidigare. Benjamin mindes sin fars röst och hur den ekat i familjens vardagsrum: ”Det är bara lite blod, Benji. Titta inte bort! Jag kan inte förstå varför du gör det. Det är här är ju underbart!”

Han låg under ett täcke på vardagsrumsmattan, strax till höger om sacco-säcken, med täcket uppdraget så långt över huvudet att han inte ens skulle kunna råka se något; hans lekamen skakande ut i varje nerv.

”Pappa, säger du till när det äckliga är över?” sa han ömkligt.

Hans far skrattade. ”Du måste se det här. Titta på det. Det är inte äckligt, Benji, det är ju roligt.” Fadern tog groggen från bordet, drack av den och ställde tillbaka den, med blicken hela tiden fästad vid tv:n. ”Det du ser är påhittat. Det här har aldrig hänt och kommer aldrig att hända. Det är inte som det dom visar på nyheterna. Var glad att du slipper se det eländet!”

Mamma stod med ryggen mot dem, väl synlig genom glasväggen bakom tv:n. Plockade i ordning efter att ha diskat. Någon gång ibland tittade hon över axeln, mot maken i fåtöljen längst in i vardagsrummet och på sin son på golvet.

”Tvinga honom inte, Iggy.”

”Vad sa du?”

”Tvinga inte Benji att se filmen, är du snäll.”

”Jag hörde vad du sa. Och jag heter Ignatius! Har man fått ett så ovanligt namn ska man fan i mig också bli kallad det.”

”Okej, Ignatius. Tvinga inte Benji att se filmen.”

”Äh, grabben måste lära sig nån gång. Annars får han ett helsicke när han växer upp. Det här är viktigt för honom. Väldigt viktigt.”

Benjamin mumlade under täcket, så lågt att pappa inte skulle kunna höra: ”Så verkligt. Så äckligt.”

Det värsta var, förutom blodet efter monstren som högg ner och dödade huvudpersonerna, att ljud kom från olika platser i rummet. Små högtalare var utplacerade här och var, och ljudet – skriken – kom från olika håll; när något hemskt hände fick basen Orrefors-kristallen i bokhyllan att vibrera. På tv:n såg det verkligt ut. Och det lät ännu verkligare.

Det gick inte att komma undan.

När filmen var slut pustade Benjamin ut. Men han skakade fortfarande, och inte lite. Visste redan nu att han inte skulle kunna sova den här natten; men han visste inte att det här var en kväll han skulle komma att minnas resten av sitt liv.

Pappa log mot honom. ”Det var väl en bra film?”

”Äcklig.”

Fadern skakade på huvudet. ”Nej, Benji. Du måste lära dig att det bara är film. Det är inte verkligt. Inte som nyheterna. Nej, när du ser på nyheterna så måste du veta hur mycket gott och fint som faktiskt händer i världen. Det visar dom aldrig. Och det kommer du att förstå med tiden. Men det blir svårt att klara av allt våld i världen om du inte klarar av att se såna här filmer.” Han såg på sin son med något av ett Mona Lisa-leende. ”Förstår du vad jag menar?”

”Mmm.”

Under de följande tjugo sekunderna härskade en perfekt tystnad i familjens kristallsalong. Och mer enträget än föräldrarna, mer orubblig, teg den fortfarande både skakade och rörde sonen. Men i den tjugoförsta sekunden brast tystnaden.

”Nu måste du gå in på ditt rum, Benji. För nu ska jag se på porr.” Fadern såg på sin hustru i köket och hon mötte sedan sonens blick och skakade på huvudet som om inte heller hon förstod.

Men det var bara att acceptera. Alla i hans ålder hade väl det så här?

Benjamin gick in på sitt rum och stängde den tunna dörren, som snart skulle släppa igenom konstiga ljud. Det här var inte längre något ovanligt.