Ett förtydligande: Tycker Marmeladkungen synd om sig själv? Svar: Negativt

Jag har onödigt nog blivit smått irriterad sedan min självutlämnande essä om mitt alkoholnyttjande när jag skriver/författar publicerades på Tidningen Kulturen. Det är naturligtvis bara mig själv att skylla då jag inte varit tillräckligt tydlig. Essäns titel är Onyktra tankar om skrivandets mörka sidor – och enligt chefsredaktören på TK är den mycket uppskattad.

Men. Det blev en smärre debatt mellan mig och min gode vän och författarkollega Lennart Svensson som bl. a. driver bloggen Svenssongalaxen. Han är även publicerad här på Marmeladkungen. Sök gärna på hans namn i sökmotorn här nästan längst upp till höger.

Min åsikt, som jag nu vill poängtera å det bestämdaste, är att bl. a. denne gode man tyvärr uttolkat helt fel poäng när han läst min essä – varav detta blogginlägg. Hans, och några andras, uppfattning blev efter genomläsning att jag tycker synd om mig själv.

Därför vill jag nu bara en gång för alla poängtera:

TROTS VAD MAN KAN TRO OM MIG SÅ TYCKER JAG ABSOLUT INTE SYND OM MIG SJÄLV! ESSÄN HANDLAR INTE ENS OM DETTA.

Just det, jag upprepar: essän handlar inte på något sätt om att jag tycker synd om mig själv. Även om jag lämnar ut min egen person å det grövsta. Och det känns verkligen tråkigt att jag finner ett tvång i, ett måste, att poängtera det här, på det här viset, i ett separat blogginlägg. Och det här får mig förstås att bli betydligt mindre stolt över denna min essä, i och med att den alltså lockat fram detta felaktiga debacle – att den ens kan misstolkas på detta sätt. Det innebär att jag förstås misslyckats som författare! Men ni, mina läsare skall veta att om det är något jag är bra på så är det att lära av mina misstag.

(Inom parentes vill jag bara kort avslutningsvis nämna hur nervös ovan nämnda missförstånd gör mig inför den stundande publiceringen av fantasygemenskapen Catahyas fjärde antologi, vilken jag blev ombedd att skriva förordet till. För jävlar vad missförstånd det kan bli vad gäller det jag skrivit där! Även om det är grymt genomtänkt. Jag tar helt enkelt ut kurvorna och är mig själv och mig själv trogen – påstår naturligtvis en del saker som även de kan missförstås totalt. Men jag tror på ärlighet så långt det är möjligt utan att skada andra. Jag tror att man skall vara genuin så långt det går.)

Nog sagt.

Här läser ni essän Onyktra tankar om skrivandets mörka sidorTidningen Kulturen.

Här läser ni min och andras diskussion om essän ifråga. Längst ned på sidan.

Och härnäst följer nu en musikvideo med en ytterst inneboende mening, som jag önskar dedicera till min vän Lennart Svensson. Observera dock: Jag menar absolut inget illa mot dig, bäste Lennart! Ta absolut inte detta som ett personangrepp. Men den här gången kan jag väl ändå inte med detta mitt förtydligande misstolkas? Även om jag är eller kan vara hur klumpig som helst i våra diskussioner.

Advertisements

~ av Fredrik F. G. Granlund på fredag, 6 maj, 2011.

11 svar to “Ett förtydligande: Tycker Marmeladkungen synd om sig själv? Svar: Negativt”

  1. Du kan inte bestämma hur andra uppfattar det du skriver, i synnerhet inte i efterhand. Det enda du kan göra, är att vara så tydlig som möjligt med att förmedla det du vill förmedla.

    Sedan: Vad man säger om sig själv och sina intentioner, är ofta inte särskilt intressant. Man är 100% jävig i sådana sammanhang, och på inget område i livet sysslar människor med mer självbedrägerier, fantasier, överdrifter, underdrifter, medvetna och omedvetna lögner… Så du kan inte kräva att Svensson har fel eller att man ska tro på dig, bara för att du själv inte tycker eller inte vill tro att du tycker synd om dig själv.

    Det är hårt, men livet är ju inte lätt. Det enda du kan göra är att ta åt dig av kritiken och försöka göra bättre nästa gång. Eller bara ge fan i kritiken och fortsätter som förut, om du väljer det.

    Gilla

    • Tack. Jag har svårt att finna ord vad gäller denna din kommentar, lyssnar dock synnerligen lyhört till denna din kritik och tar VERKLIGEN åt mig av det du skrivit här. Det är som du skrivit. Och sådan här kritik gör mig mer kreativ. Punkt.

      F. G.

      Gilla

  2. Jag har funderat lite på det du skrev. Jag går i liknande tankar, men jag tittar bort från problematiken med ångest – den känns så svårhanterlig att jag inte kan börja omfamna den, det är för stort för en kommentar på en blogg, helt enkelt.

    Däremot tror jag att drogerna, oavsett om det är alkohol eller valfri annan drog, släpper på hämningarna; man skriver helt enkelt utanför sina ramar. Nykter och härlig har man kanske inte samma förmåga till fritt tänkande, än det som man har då man med drogernas hjälp, sänker barriärerna för det vedertagna, och låter skribenten eller konstnären, att tänka ”vildare”. Jag tror att man kan komma dit utan hjälp. Men man ska inte underskatta sina egna murar, så att säga.

    Men jag kan ha fel.

    Angående diskussionen med Svensson, anser jag att den är helt fucked: en missuppfattning som dras till sin spetts. Vansinne. Jag ser lite av en attityd, skyll dig själv, i kommentarerna. Jag backar. Jag blir bara rasande.

    Gilla

    • Jag instämmer, Fredrik. Jag kunde helt enkelt inte ignorera, enligt dina ord, ”skyll-dig-själv”-attityden (ett uttryck jag inte på något sätt ens hade reflekterat över innan denna din kommentar), om det nu LS skrivit är/var/har varit på sådant sätt.

      Jag blev ilsk för missuppfattningen om anledningen till varför att jag skrev essän (och sedan fick den publicerad i ett så stort sammanhang som Tidningen Kulturen faktiskt är). Jag kunde helt enkelt inte låta kritiken bero. Och särskilt inte när jag nu haft så mycket kontakt med Lennart genom åren – jag vill inte bli ovän eller bli missförstådd av någon, och minst av allt av de människar jag respekterar – för kontakten med LS är kontakt jag inte vill upphöra med.

      Nu har han däremot tydligen till och med strukit sin länk till Marmeladkungen på sin blogg. Men lustigt är: Trots det som diskuterats här handlar ju faktiskt inte min essä på något sätt om att jag tycker synd om mig själv. (Herregud, vad jag märker att jag upprepar mig nu.) I så fall skulle jag varit rak och skrivit ut att jag tyckte/tycker synd om mig själv, för länge sedan. För är det något jag inte är – och definitivt inte vill vara – så är det en lögnare. Jag vill så långt det går vara genuin och ärlig och öppen om så mycket som möjligt, och anser att jag de facto är det.

      Ärlighet ska åtminstone vara längst.

      Gilla

  3. Tack för dedicerad video. Vi har bara haft ett meningsutbyte. No hard feelings.

    Och jag ska börja länka dig igen. Du är en personlighet och du berikar svensk litteratur (ej ironi).

    Vad jag sedan själv menade om synd (pity) mm kan klargöras: vi har alla våra kriser i livet. Sedan, om man är författare, använder man dessa i sitt skapande. Då kanske det är så att det är effektivare att omsätta/spegla kriserna i dramatiserad form, förkroppsliga händelserna i en fiktiv figur. Säga ”detta hände Nils Nilsson” istf att säga ”detta hände mig”.

    Men visst, i konsten finns inga regler och om man anser det effektivare att skriva en essä där man just säger ”detta hände mig” så kan jag inte protestera. Man skriver som man gör, man är som är. ”L’homme et la style. c’est la même.” Mannen och stilen är samma sak, delar av en helhet.

    Gilla

  4. Sedan re Catahyas antologi och förordet: om du är orolig för min reaktion så var lugn, jag vet hur du menar. Jag läste det i korrekturet. Nej asså, antologin blir en ljuspunkt, gläds. Det gör iaf jag.

    Nämner du inte t ex något om, ”författarna här är lögnare” och detta anspelar på visdomen att ”en författare är en lögnare som säger sanningen”. Det håller jag ju helt med om så allt är grönt på den här fronten skulle jag vilja säga.

    Gilla

    • Jo, just det att jag påstår att alla medverkande i antologin på ett eller annat sätt är lögnare – det är väl bra skrivet, men lite udda – kanske rentav min stil. Jag tog upp saken med Elin Holmerin och hon tyckte var jävligt bra så det kommer nog att vara med. Det återstår bara att se hur man blir omskriven rörande ett kanske ganska hårt första förord från min sida. Den som lever får se. Hoppas hur som helst att antologin från Catahya säljer bra så novellerna och mitt förord får den spridning som boken förtjänar.

      Gilla

  5. Hej Fredrik,

    har läst din essä i TK, och eftersom du nu är nyfiken/orolig över folks åsikter, kommer härmed min. Eftersom du tycks gilla citat ger jag också ett (av Stephen King), eftersom det innefattar exakt det jag själv tycker om problematiken som du tar upp i din text:

    ”Föreställningen att ett kreativt skapande och hjärnförvridande ämnen hör ihop är en av vår tids största pop-intellektuella myter. […] Missbrukarförfattare är bara missbrukare – alldeles vanliga fyllon och narkomaner, med andra ord. Varje försök att hävda att droger och sprit är nödvändiga för att stödja en känslig själ är bara sedvanliga skitsnacksundanflykter. Jag har hört alkoholiserade snöplogsförare komma med samma skäl, att de dricker för att de är så känsliga. Det spelar ingen roll om du är James Jones, Jon Cheever eller en uteliggare som slafar på Penn Station; för en missbrukare är det allra viktigaste att bevara rätten att dricka eller knarka. Hemingway och Fitzgerald drack inte för att de var kreativa, kände utanförskap eller var moraliskt svaga. De drack för att det är det alkoholister gör. Kreativa människor löper troligen en större risk att fastna i sprit- och drogmissbruk än människor i många andra yrken, men vadå? Vi är alla ganska lika när vi ligger i rännstenen och spyr.”

    Kloka ord från en man som själv varit nere i träsket.
    I litteraturhistorien finns det ju storartade författare som inte drack; Kafka, Lovecraft, Salinger, Céline – för att nämna några. Men jag förstår att det är svårt att bryta vanan att dricka, mycket svårt. Själv drack jag en del förut, men slutade tvärt i november 2009, eftersom jag insåg att det bara förstörde och att det inte var värt det. Själva problemets kärna ligger nog i att man i berusat tillstånd på ett lätt och smidigt sätt får hjärnans logikcentra bortkopplat; man tror att man skriver bra, men i själva verket är det nästan alltid bara skräp. Likaså borde ju alla känslor i berusat tillstånd vara skenkänslor. Inte verkliga. En serie ljuva galenskaper.
    Mitt råd till dig är att försöka bryta dina alkoholvanor, på ett eller annat sätt. Jag säger inte att det är lätt, för det är det verkligen inte. Men du kan försöka, även om du tycker att jag är helt ute och cyklar i det jag nu skrivit. Man vill ju inte sluta sina dagar som Ed Wood.

    Ett avslutande citat: ”Att kallas för geni är slutresultatet av 1% inspiration och 99% transpiration.” – Orson Welles.

    Vänliga hälsningar
    Jonas W

    Gilla

    • Jag skrattade högt här hemma i mariestad särskilt när jag läste dina avslutande ord. Du ska veta att jag verkligen uppskattar detta din kommentar. Helvete vad jag myser när jag läser och läser om den. Underbart. Och, om du läser om min essä ser du att även jag nyttjat en del av exakt det du citerar för mig: att vi alla är lika när vi ligger i rännstenen och spyr – det tog jag just från den sida som du citerat Stephen King ifrån.

      Det är bara en sak: du skriver inte huruvida du uppskattar essän eller inte – eller om det är jag som missat det.

      F. G.

      Gilla

      • Jo, jag kände allt igen rännstenscitatet, det var nog det som fick mig att tänka på det King så klokt skrev.

        Jag beundrar din förmåga att våga skriva om dina problem, och dessutom publicera dem (!). Det är det inte många som vågar.

        Vad gäller essän tyckte jag att den var intressant och djärv, men kanske lite väl sprängfylld av citat. Själv brukar jag ha antingen ett i början eller ett i slutet (eller både och, som du såg i mitt meddelande). Det finns nog en risk att folk tyder ett ständigt citerande som ett tecken på att man kanske inte har så mycket bra att säga själv, utan hellre förlitar sig på andra, mer kända namn – och kanske även för att få sig själv att verka lite smartare.
        Och det om att det är svårt för debutanter att komma i tryck kanske inte helt kändes relevant för sammanhanget. Tenderar man att dricka man mer om man inte kan bli publicerad …? Nåja.
        Men dessa är bara petitessynpunkter som föll mig in då jag funderade på om det fanns något som kanske var mindre bra i texten. Det var dock inget jag reflekterade över första gången jag läste.

        Om du upplever att det självutlämnande skrivandet har en terapeutisk verkan tycker jag att du ska fortsätta, men akta dig för att hamna i fällan att bli självömkande – många finner det nog svårt att känna sympati för någon som sitter på sin ensliga kammare och tycker synd om sig själv. Använd dina erfarenheter och dina problem i ditt skrivande. Gör om dem till litteratur, men låt de inte få sluka dig.

        Och som avslutning, ytterligare två tänkvärda citat:

        ”We’re all lying in the gutter but some of us are looking up upon the stars.” – Oscar Wilde

        ”I’d rather have a bottle in front of me than a frontal lobotomy.”
        – Tom Waits

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: