Några sanningens ord om min ytterst beläste far och om ännu en antagen novell till publicering i Storbritannien (och förstås, några olika varianter på skräck…)

Alla har olika uppfattning om vad skräck är; det går inte att komma ifrån detta faktum!

Min far, Sune Granlund (född 1944), är en verkligt beläst man. Så länge jag kan minnas läste han främst science fiction och fantastik, dagligen, bok efter bok, sedan mina barnsben och han läste om många, men var heller aldrig blyg för att vidga sina vyer i andra genrer, nej, deckare, western, lite romantik och mainstream, men särskilt science fiction – allt slukades i jämn takt. Och han uppmuntrade verkligen mig när jag var liten till att läsa, till att intressera mig för litteraturen, och kanske särskilt för science fiction, visade mig pärlor som Douglas Adams Liftarens guide till galaxen . . . Och när min far inte kunde läsa, t. ex. när han arbetade som chaufför (lastbil eller buss) så lyssnade han förstås på gamla talböcker inspelade på kassettband i dess alla former och genrer… långt innan CD:n kom.

Och hans extrema lästakt fortsätter än idag, jag är fortfarande ytterst imponerad av honom; för han är verkligen still going strong och plöjer fortfarande författare efter författare.

Ett exempel är när jag för något år sedan tipsade honom om Neil Gaiman och Terry Pratchett därför att det är mycken humor i deras texter, varför jag anade att han skulle uppskatta dessa författare. Mycket riktigt. Han läste genast allt av respektive författare; en stamkund sedan många år på Mariestads stadsbibliotek. Han lånade sedan allt han inte hade läst av dessa författare från mitt bibliotek, slukade dem, älskade dem.

Då vill jag minnas att jag sade till farsgubben att han borde läsa lite av Dean R. Koontz, t. ex. börja med Odd Thomas-böckerna, som jag tycker är förbannat bra – trots att det är skräck (vilket kanske inte direkt är min fars favoritgenre). Jag förklarade bara att Koontz, den människan har fan i mig lite glimten i ögat i det han skriver; en underliggande humor – och på ett helt annat sätt än Stephen King (som farsan förstås läst mycket av sedan tidigare).

Detta slutade förstås som i så många tidigare fall med att min far återigen på verkligt kort tid lånade varje Koontz-bok som han kunde få tag i på stadsbiblioteket – och likaså sedan från mitt privata bibliotek – vilket dock absolut inte är några problem, för han sköter onekligen  om mina förstaupplagor och det märks knappt aldrig ens att han läst böckerna han lånat!

Kontentan: Jag känner faktiskt ingen som läst mer än min far. Detta menar jag verkligen.

Därför brukar jag dessvärre oftast be honom om att vara min provläsare innan jag skickar in någon novell eller dylik text till förlag, av någon anledning särskilt om det rör sig om (novell)tävlingar.

Och jag får i det närmaste alltid samma svar: ”Varför skriver du så deprimerande? Det är ingen som vill läsa sådant här fruktansvärt. Jag mår riktigt dåligt över att ha läst det. Du kan väl skriva något roligt istället!”

Det här är ju för en son som alltid sett upp till sin far en slags skräck. Jag förstår förstås och vet att jag har läsare och redaktörer som vill publicera mig. Men det här är fortfarande något jag mår dåligt över – att min far mår dåligt när han läst något av mig. Det är en slags skräck, både för honom och för mig. För tro fan att jag inte vill få min far att må dåligt – jag vill ju naturligtvis att han skall vara eller kunna känna sig stolt över mig. Och det här är förstås också något som sporrar mig i mitt författarskap, för en dag skall jag för bövelen ge farsan en roman i manusform som jag skrivit, som han sedan sträckläser och verkligen njuter av att läsa; och som han sedan vill hjälpa mig korrekturläsa och diskutera eventuella förändringar innan jag skickar in den för publicering av de stora förlagen…

Men. Den tiden kommer.

Men faktum är att den enda gång min far faktiskt verkligen lovordat något jag skrivit var när han läste novellen Har dom inte levt?, som under 2007 publicerades i en ytterst begränsad upplaga  i antologin Schakt 004 – Krälande Cthulhu och andra bedrägliga blindskär. Jag minns det faktiskt som om det var i förrgår, var jag satt, vad min far sade, hur han lät i tonen när han påpekade att: det här var verkligen bra, min son! Så här skall du skriva! När jag skriver detta kan jag faktiskt känna leendet som då kom över mina läppar. Det glömmer jag aldrig.

Och saken är att jag nu i helgen även fått just denna novell, Har dom inte levt?, antagen till publicering i Storbritannien. Och dessutom fått tillåtelse från den svenske redaktören Kent Björnsson att översätta den; jag äger numera själv rättigheterna till den novellen. Jag vet inte hur det blir i England. Eventuellt blir jag publicerad med två noveller i samma tidskriftsnummer; kanske ett specialnummer med Fredrik F. G. Granlund-tema?

Så nu blir det till att översätta även denna, vilket skall bli ett stort nöje. Den här gången inte bara därför att jag blir publicerad i Storbritannien, nej, därför att jag kommer att ha den undermedvetna vetskapen om att den novell jag översätter är den novell jag skrivit och fått publicerad som min far tyckt allra bäst om genom åren . . .

* * *

Det här är skrivet på mors dag, tillika min moder Inga-lill Granlunds födelsedag, men jag kände att min far måste väl få ett litet leende sina läppar, han också. Det är bibliofilen ifråga faktiskt förtjänt av om man tänker på hur många gånger han läst texter av mig och blivit verkligt ledsen. Älskar dig, farsan!

Annonser

~ av Fredrik F. G. Granlund på söndag, 29 maj, 2011.

4 svar to “Några sanningens ord om min ytterst beläste far och om ännu en antagen novell till publicering i Storbritannien (och förstås, några olika varianter på skräck…)”

  1. Du äger alltid själv rättigheterna till det du skriver. Vad Kent hade var publiceringsrättigheterna på svenska för en begränsad tid. Du behöver inte hans tillstånd för att ge ut dina egna verk på andra språk. Vad hade fått dig att tro det?

    Gilla

    • Det var absolut ingenting som hade fått mig att tro något sådant, Johan. Det är bara det att jag vill vara totalt säker innan jag gör något sådant här, löjligt nog, och inte gå på någons fötter. Det kändes bara rätt att fråga KB först; samma sak gjorde jag även innan jag översatte Vandrarens gravsten – frågade Rickard Berghorn på Aleph bokförlag så att allt var okej. Hade någon av dessa redaktörer sagt nej, så hade jag skitit fullständigt i det och kört på!

      Gilla

      • I vilket fall kan jag garantera dig att det är helt överflödigt att fråga igen i framtiden. Dina svenska redaktörer har noll, nada, zilch med dina utlandsrättigheter att göra. Däremot har de som sagt publiceringsrätten till verken på svenska under en viss, rimlig tidsperiod.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: