Novell av Rickard Berghorn: Ett gott liv (2002)

Jag är verkligt glad för att äntligen, efter alla dessa år, ha fått tillstånd och därmed möjligheten att publicera min favoritnovell av min vän förläggaren, författaren, och debattören/kritikern m.m.,  Rickard Berghorn – och dessutom med originalillustrationen av Jonas Andersson.

Novellen publicerades ursprungligen i tidskriften Minotauren, nr 15 (2002) samt i antologin Syner i natten, del 1 (Aleph bokförlag, 2003). Vid den första publiceringen beskrevs novellen i innehållsförteckningen såsom – den enes idyll kan vara den andres helvete…

Jag minns att jag 2002, vid min första genomläsning av novellen, reagerade väldigt starkt; jag insåg att jag höll på att läsa något verkligt ovanligt som jag skulle komma att minnas. För det här är ingen vanlig novell; en del redaktörer har till och med menat att det är för mycket splatter och gore”...

Detta är en synnerligen minnesvärd novell, en text jag personligen gärna förknippar med sådana mysrysare som bara Roald Dahl kunde skriva. Just den här Berghorn-texten  betyder väldigt mycket för mig personligen, och jag är nu därför verkligt stolt för att här på Marmeladkungen för mina läsare kunna presentera den alldeles särdeles minnesvärda psykologiska skräcknovellen

 Ett Gott liv

 

Av: Rickard Berghorn

Så gör jag varje eftermiddag, lutar mig tillbaka i soffan och låter fingrarna stryka över Missys följsamma päls. Man kan nog säga att jag är en kattmänniska på flera sätt. Jag älskar deras spinnande välmående och njuter själv av tillvaron som en katt. Så kanske var jag en sådan i mitt tidigare liv?

Livet är faktiskt gott. Jag har då aldrig farit illa av det. De säger att världen står i brand och att den där tysken skördar liv som våra bönder slår hö. Men det händer långt bortanför min dörr. Det betyder rakt inget i min värld.

Visserligen har jag inte ens ledsyn, men det har jag heller aldrig haft så vitt jag kan minnas — och det man aldrig haft, det saknar man inte. Min son ställer alltid upp där jag själv inte räcker till. Och vi har klarat oss bra. Inte klagar nån här inte.

Vi lever ganska behändigt. Huset och våra pengar var den gamla vanliga testamentehistorien. Kanske tycker folk att rummen är kalt inredda och att råttorna och mössen är en smula för många. Men det lider sannerligen inte jag av, och min son klagar som sagt inte heller. Han är inte en människa som säger mycket ändå. Det behöver man inte göra som far och son.

Fast nu slår klockan visst tre. Jag undrar om Johan är färdig med våfflorna. Kaffet bör han i alla fall sätta på spisen. Eftermiddagskaffet gör det goda livet ännu bättre.

* * *

Johan, min stöttepelare — hur skulle jag klara mig utan honom? — är knappa tjugo år. Han är inte mycket för världen, men sköter saker och ting så gott som någon. Visst önskar jag det vore mer bevänt med honom, att han inte var så skygg och försagd bland folk och hade självförtroende nog att skaffa sig ett jobb, att han vore en riktig karl. Men i min förståndiga ålder accepterar man att alla människor inte är fullgångna.

Hans mor dog för tio år sedan på sanatoriet i Hässleby. Laura hette fruntimret — jag hade känt henne hela livet eftersom våra föräldrar var vänner. Varför hon valde mig bland alla mer färdiga karlar vet jag inte, och det förstod hon inte ens själv, sa hon emellanåt. Ibland känner jag fortfarande ett styng av dåligt samvete i bröstet. Jag borde ha låtit Johan ta över redan då när hon hostade som hon gjorde, fastän han var nog så ung.

När vi bidade Lauras sista dagar grep hon min hand och viskade:

— Snälla Gustav, se till att skaffa en piga. Pengar har du. Och Johan är bara barnet.

Jag strök henne över kinden — den var het och skälvde under mina fingrar.

— Men kära Laura, inte behöver du oroa dig. En ordentlig familj klarar sig alltid på egen hand. Vi kommer att ha det så bra. Men bäst vore förstås… De osagda orden trängde fram en tår ur mitt öga.

Minnet av Laura är nu husets hemtrevliga ande som svävar genom rummen och våra tankar om kvällarna. Prasslar det över golvet på övervåningen, är vi mer böjda att förklara det med Laura än någon mus eller liten råtta. Vi vet förstås att det inte är så, men tanken känns skön. I alla fall vet jag det — om Johan gör det kan jag inte säga.

Så brukar vi sitta om höstkvällarna. Min son stoppar min pipa och läser sedan ur en eller annan harmlös bok medan jag smeker Missy. Jag skulle önska han läste med större inlevelse, men allt kan man ju inte få ens i Per Albins Sverige.

* * *

Livet är ändå inte alltid en skön kudde att slå sig till ro på, det ska erkännas. Jag måste berätta hur det gick till då min tillvaro nästan föll i spillror. Jag blir ännu en smula förstämd när jag tänker på det.

Det började kanske den morgonen jag skickade iväg Johan till handelsboden. Han skulle egentligen ha bäddat min säng, tvättat golvet i min kammare, huggit ved, lagat maten och stoppat mina strumpor, men jag sa honom att det fick han göra under eftermiddagen istället — och han är ung, tänkte jag, så han har inget bättre för sig. Dörren slog igen bakom honom så rutorna skallrade. Det måste ha blåst ordentligt den dagen.

En halvtimme senare var han hemma igen och mumlade nånting om ransonering.

— Tidningarna skriver om det, sa han. Det är dags att ta fram ransoneringskorten.

— Inget kaffe? undrade jag.

— Bara hundra gram däromkring. Och det ska räcka hela månaden.

Jag fingrade bekymrat på min pipa.

— För hela…? Men hur ska det gå?

Det var mest en retorisk fråga, som man säger, så något svar förväntade jag mig inte. Men då förstod jag att inte heller herr Augustsson med son undslapp världens bekymmer.

— Och det ryktas om ransonering på allt annat också —  fläsk, grädde, socker och smör, sa Johan uppgivet. Kanske ryckte han på axlarna också.

Den bistra verkligheten kändes nästan som en örfil. Men inte kunde jag visa mig förkrossad inför min son.

— Nåväl, sa jag. Kaffet får bli mitt. Pratar vi om fläsk, grädde, socker och smör och allt annat, så vet jag att en god son inte förnekar sin far en mätt mage. Vi delar alltså två på tre. Och du, Johan, är ung — och ungfolk klarar sig alltid.

I den stunden var jag glad att jag var blind, så jag slapp se honom i ögonen. Ibland är det smärtsamt att stå upp för sanningen och rättvisan.

Jag väntade.

— Johan? sa jag när det varit tyst en stund.

— Det är dags att hugga veden, sa han kort.

Sedan öppnades dörren och föll igen. Kvar var jag med mitt blinda, förnöjsamma liv.

* * *

Nu lever vi alltså under ransonering, en hård tid för Sverige. Inte ens med dubbla kuponger räcker kaffet långt. Det är den ranson som känns, annars lider jag ingen större nöd vad gäller kött och bröd, den bördan kan ändå placeras på rätt rygg. Då har jag haft större anledning att bekymra mig för annat under året. Min son gick till byn i tid och otid utan att jag fick veta varför. Jag började misstänka att han träffade ett fruntimmer.

* * *

Laura säger jag inget om, men kvinnor har en förmåga att trassla till ett välordnat liv. En karl är rak och handfast i tanke och handling, i kvinnans värld gäller andra regler och lagar. Vilka de är vet då inte jag, och inte de själva heller skulle jag tro. Ofarliga varelser, javisst — livet blir bara så invecklat när de är i närheten.

Jag kände mig märklig, nästan sjuk i magen, vid tanken på att min son skulle sälja sig till ett fruntimmer. Hade han det inte bra som han hade det? Det må så vara om han var lycklig, men det vi delade var alldeles för värdefullt för att slarvas bort. Johan var ung, han var oförståndig — och förvisso måste vi alla plocka lite förbjuden frukt då och då — men inte oemottaglig för bättre tankar. Det var väl det som gav anledning till förtröstan.

Vem kunde hon vara? Någon handelsbodsjänta eller postkassörska. Jag var inte särdeles bekant med folket i byn, men gissade på flickan i handelsboden. Hon lät åtminstone trevlig när vi var där, vad nu det kunde betyda. Vem som helst kan låta trevlig.

Johan hade betett sig underligt i en månad. Ibland vid middagsbordet märkte jag att han gjorde ansatser för att säga något.

— Förlåt? undrade jag.

— Inget särskilt, mumlade han. Hoppas bara vi får mat på bordet snart. Jäklar Hitler.

Jag lugnade honom och sa att man inte skulle klaga så länge den viktigaste magen i huset var mätt.

Jag blev allt mer rastlös, vandrade från ena rummet till det andra och räknade minuterna på tickandet från köksklockan när Johan var i byn. Skulle han inte komma hem snart? Och vad skulle jag säga när han var hemma igen? Missy blev visst också orolig och började vässa klorna på dörrkarmarna, det gjorde hon aldrig annars. Till och med råttorna var mer oroliga än vanligt i väggarna, tyckte jag.

— Nu har du låtit mig vänta hela eftermiddagen, sa jag förebrående när dörren öppnades en kväll.

— Jag har med mig en vän, sa han försiktigt. Lena heter hon.

— Lena?

Någon gick fram till mig med självsäkra steg och letade upp min hand.

— Lena Persson. Det är jag som jobbar i affären.

Jag tog tillbaka min hand.

— Jaså, sa jag kort. Vill du ha kaffe… — ett glas mjölk och en bulle så ordnar Johan det.

Jag vände om på klacken och satte mig vid grammofonen i vardagsrummet. De trodde att jag lyssnade på stenkakorna, men ljudet var precis så lågt att jag hörde vad de sa i köket. Johan hade plockat i skafferiet, nu stängde han dörren. En stund hördes inget.

Lena fnittrade: — Gör inte så.

Johan kvävde ett skratt: — Så här då?

Lena låtsades ond: — Blåser du mig i örat så blir jag tokig! Tror du inte far din kan höra oss?

Det var fundersamt tyst en stund.

— Kanske bäst ändå om vi går, viskade Johan. Han blev inte så glad när vi kom.

Nu verkade Lena ond på riktigt, och jag kände mitt ursinne bränna när hon viskade tillbaka: — Är det inte dags att göra nåt åt ditt liv? Jag vill då inte vara tillsammans med pappas pojke.

— Men hur skulle han klara sig?

— Åjo, det finns säkert ett hem nånstans. Då skulle både du och han komma ut i världen lite grann.

— Det är väl sant…

Det blev tyst igen.

Lena var bestämd: — Vi har pratat om det innan, det vet du.

Johan svarade inte, det gör han aldrig när man säger emot honom, men jag förstod att han tagit intryck av kvinnan.

Jag var så upprörd att jag måste resa mig upp för att kunna andas. Och Johan — han skulle vara min son!

Jag tog ett par djupa andetag och lyckades slutligen sansa mig. Det här dög inte — något måste göras.

Nästa minut stängde jag av grammofonen och styrde stegen mot köket. Jag kände nästan hur de väntade in mig när musiken hade tystnat.

— Johan, min son, och Lena, sa jag leende. Förlåt en gammal gubbstrutt, men det kom som en chock för mig. Jag måste ju också inse att ungfolk ska bryta sig ur familjebanden någon gång. För ni är alltså kära, förstår jag?

Jag kunde föreställa mig att Johan rodnade vid det sista. Lena svarade i bådas ställe:

— Vi skulle gärna vilja förlova oss — bara vi har din tillåtelse? Men vem har råd med ringar nu för tiden…

Jag knäppte förtjust med fingrarna i luften.

— Ringar…? Men här finns ringar! Jag måste fundera på vart de tagit vägen, men min och Lauras förlovningsringar ligger nånstans. Vad sägs om lördag?

— Lördag? undrade Johan.

— Ja, på lördag fram emot kvällskvisten, fortsatte jag ivrigt. Vi ordnar en liten fest, vi tre och så dina föräldrar, Lena — en förlovningsfest. Inget märkvärdigt, bara en liten förlovningsfest.

Lena greps av entusiasmen och slog armarna om Johan, vad det verkade som.

— Det vore jätteroligt.

Jag skrockade för mig själv.

— Då säger vi lördag klockan sex, slog jag fast.

* * *

De oskyldiga små turturduvorna satt i soffan och småpratade medan vi väntade. Emellanåt levererade jag någon välvillig kommentar, men satt för det mesta i tysta tankar. Klockan slog strax sina sex.

— Har pappa ringarna nu? undrade Johan. Han var nervös, det hörde jag på rösten.

— Å, ingen anledning att oroa sig, sa jag och skrattade överseende.

Så knackade det på dörren och upp for de som en virvelvind och släppte in de försagda föräldrarna, och Lena drog förtjust fram dem till mig, men inte förrän min son tagit hand om deras ytterkläder.

Presentationer följde med förlägna skratt och harmlösa skämt: ”Ja, då får vi se hur det går att bli svärfar också.”

Lenas föräldrar hade med sig kuponger, men jag var generös och överlät en del av månadens kafferanson till gästerna. Det plågade mig ändå att höra smuttandet, sörplandet och smackandet vid kaffebordet. Men en god sak kräver ju också uppoffringar.

Vi pratade lite allmänt och bekantade oss runt bordet. Föräldrarna var blygsamma små varelser, sådana man sällan lägger märke till men har sympati för när man väl gör det. Allt de sa var omsorgsfullt och nästan ängsligt vänligt. Nåväl, det var ju inte de som skulle drabbas.

— Jaha, sa jag högtidligt. Ska vi sätta oss i vardagsrummet då?

De tog mig på orden och vi lämnade bordet och de församlade sig andäktigt runt mig i soffan och på stolarna i rummet intill. På något sätt var det jag och inte turturduvorna som blivit sällskapets medelpunkt. Kanske kände de att jag väntade på att säga något viktigt?

— Ja, som far till den sämre halvan passar det mig kanske att säga några ord.

Någon skrattade och trodde att mitt omdöme var ett skämt.

— Nåja, å huvudets vägnar är Johan, min son, en dynghög. Tror ni han gjorde bra ifrån sig i skolan? Som klassens fårskalle var han åtminstone ett fenomen. Stryk fick han av både stora och små — och inte vågade han försvara sig heller. Jag minns hur det var den eftermiddagen då de andra pojkarna hade tryckt ner honom i Ottossons gödselstack… Men det skulle vara rent smaklöst att berätta. Och tror ni det är bättre bevänt med honom nu för tiden? Så tusan heller! Han må knyppla som en hel gumma, och hans sockerkringlor kan man aldrig klaga på, för att nu inte tala om hans broderier, men i somras kom han hem en kväll och dröp som en tvättsvamp. Vad har du gjort? frågade jag. Han hade visst mött en gammal klasskamrat — sotarns son — och flugit handlöst i diket för att inte bli sedd. Det är min son det — ett fruntimmer.

Jag kände mig plötsligt så oerhört ensam i rummet — det var nära att jag frågade om de var kvar.

— Du… du är bara elak, hörde jag till slut. En elak skitgubbe. Men rösten lät inte riktigt övertygad om sitt påstående.

— Lena då, sa jag överseende. Johan är sannerligen ingen du ska haka upp dig på. Se bara på det här.

Jag krängde av mig tofflorna och höll upp dem.

— Johan, min son, om du skulle ta och tvätta dem ikväll? Det var ett tag sen sist.

En minut gick och andetagen hölls tillbaka. Jag skakade tofflorna lite uppfordrande.

— Nå?

Och då hördes nästan i rummet hur något brast i min son. Han gick osäkert över golvet och ryckte till sig det jag hade i händerna.

— Jag tänkte väl det, sa jag nöjt.

Rösten som till slut talade nästan trött:

— Det är nog… bäst att vi… går… sa Lenas far.

Tysta som våra inneboende möss smög de ut i farstun och hämtade sina kläder. Jag hörde hur Lenas snyftningar försvann bortåt vägen när jag lyssnade efter deras förstulna flykt.

— Så var det med den saken, sa jag och gnuggade händerna. Tofflorna kan vänta tills imorgon. Då skulle du kanske stoppa min pipa och ta fram boken igen…?

* * *

Det gjorde han inte. Istället skrek han något en finkänslig själ inte mäktar återge, störtade genom hallen, uppför trappan och slog igen dörren till sitt rum så att tavlorna skallrade på väggarna. Jag lyssnade fascinerad på uppträdet. Däruppe rumstrerade han om och kastade sig sedan på sängen — resåren gav sig, hörde jag — och därpå var det tyst. Tog väl till lipen som fruntimmer brukar göra.

Då återstod bara jag själv. Jag vankade omkring lite planlöst, kelade med Missy och plockade i skafferiet. Jag lyssnade på en platta med Fridolf Rhudin. När klockan slog tio makade jag mig upp till övervåningen, klädde av mig och gick till sängs.

Det ska inte förnekas att de närmaste dagarna blev en smula obekväma. Johan stack inte näsan utanför dörren, men i skafferiet hittade jag lyckligtvis lite mat, och vatten kunde jag hämta mig från pumpen om jag bara letade mig dit ut försiktigt. Jag var speciellt vaksam på råttorna som smög sig fram i skafferiet när det nu var så lugnt i huset. Men nog klarade jag mig ganska bra trots allt. Fast Johan var väl inte allt för välgödd, kan tänka.

Det måste ha varit fram mot kvällen den fjärde dagen, då jag satt i köket och rökte pipan som jag stoppat på egen hand och lyssnade på tassandet av en råtta nånstans på golvet. Då hörde jag något som jag nästan förlorat hoppet om att höra: att dörren på övervåningen öppnades. Snart knarrade också steg ner för trappan. När de kommit till köksdörren hejdade de sig en halv minut.

— Johan? undrade jag.

Men tigande fortsatte han bara in i skafferiet, plockade lite på hyllorna, gick ut till spisen, tände eld i den och tog fram kaffepannan.

— Det är väl dags för det sista kaffet, sa han, min son.

Jag rynkade ögonbrynen en stund. Men så lutade jag mig förnöjt tillbaka.

— Du är en bra pojk ändå, slog jag fast. Då har vi inget mer att diskutera. Är du hungrig så finns det lite knäckebröd i skafferiet.

* * *

Livet är verkligen gott. Jag kan då knappast klaga längre. Johan sköter om huset och sin vördade fader så gott det anstår honom. Jag önskar bara jag kunde se hur välvårdat och prydligt vårt hem har blivit. Det gör mig till och med förvånad, vilket gott resultat min lilla tillrättavisning fick. Jag tillåter honom bara en fjärdedels ranson numera, så inte går det någon nöd på mig.

Johan står i, det ska inte förnekas. Han är till och med på god väg att utrota råttorna och mössen — jag hör sällan av dem numera. Varje morgon går han omkring i huset och vittjar råttfällorna han har placerat ut i varje upptänklig vrå. En ordentlig pojke. Vore jag Missy skulle jag avundas hans hängivenhet som råttjägare. Jag undrar bara vart han gör av liken.

Hans matlagning ska jag inte heller klaga på. Även där avancerar han. Han måste ha hittat några nya recept nånstans, för maträtterna känner jag inte riktigt igen, och smaken är rent originell. Köttbitarna är små, men i gengäld desto fler. Och upp till belåtenhet är det. Jag tror till och med att jag blivit lite småfet.

Johan är en snäll pojke. Inte mycket för världen, men nu vet han vad man förväntar sig av honom.

Maten räcker till och med så bra att Missy kan få det som blir över. Hon slickar i sig det av hjärtans lust. Jag var orolig för hennes måltider ett tag, men nu spinner hon som aldrig förr och jag känner hennes kärlek till sin välgörare där hon kryper ihop och skälver i mitt knä. Lite märkligt, förvisso, när hon inte varit så förtjust i köksmaten tidigare.

Så vad bryr man sig då om Hitler och Stalin och okända människoliv bortom horisonten?

Då undrar jag mer över Missy just nu. Jag har inte märkt av henne sedan i morse. Jag tänkte be Johan leta upp henne, men han har varit i vedboden hela morgonen. Men hon dyker väl upp, man ska inte oroa sig för mycket.

Vad sysslar då Johan med därute? Inte hugger han ved i alla fall.

Jag har inte tålamod att vänta så länge till, när klockan blivit så mycket.

Han lovade mig en rejäl munsbit till middag.

Och nu börjar magen knorra.

* * *

Novellen är tidigare publicerad i tidskriften Minotauren, nr 15 (2002), samt i antologin Syner i natten, del 1 (Aleph bokförlag, 2003). Den är här publicerad tillsammans med originalillustrationen, med benäget tillstånd av författaren Rickard Berghorn och illustratören Jonas Andersson. För den som får mersmak av författaren kan jag rekommendera hans blogg: Nymodernism.

~ av Fredrik F. G. Granlund på lördag, 4 juni, 2011.

2 svar to “Novell av Rickard Berghorn: Ett gott liv (2002)”

  1. […] från Mariestad — publicerade inatt på sin blogg Marmeladkungen min gamla novell Ett gott liv, en Roald Dahl-aktig hämndhistoria som utspelar sig under Andra världskrigets […]

    Gilla

  2. […] fick jag också äran att publicera min favoritnovell från hans penna här på Marmeladkungen, Ett gott liv (från tidskriften Minotauren, 2002), som jag verkligen rekommenderar alla skräckintresserade. Den […]

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: