Bokrecension: Fay Weldon; En hondjävuls liv och lustar – av: Anna Nygren

* * *

* * * Några inledande ord från redaktören * * *

När jag plötsligt möts av en bokrecension som den följande, där en bok som räknas till feminismen presenteras i sin nya utgåva, ja, då kan jag bara applådera tyst när recensenten ifråga har gjort ett så bra jobb att jag blir glatt förvånad över dragna paralleller till cyborgteori, inom vilket genusforskning och feminism förstås diskuteras, men också därför att texten också innehållsmässigt är betydligt bättre och mer intressant än vad jag kanske hade räknat med.

Inte minst på grund av detta känns det därför mycket trevligt att härmed också kunna hälsa den unga och begåvade Anna Nygren välkommen till Marmeladkungen med sin första – men förhoppningsvis inte sista – publicerade text.

Personligen har jag bara sett filmen En hondjävuls liv och lustar från 1989 med Roseanne Barr och Meryl Streep i huvudrollerna – och efter att ha läst, redigerat och publicerat den här bokrecensionen kommer åtminstone jag att se om den.

Men nog med denna introduktion från min sida, låtom oss nu istället läsa en

 Bokrecension av Fay Weldons

En hondjävuls liv och lustar

av: Anna Nygren

Handling

Ruth är en och åttioåtta lång med en vikt på nittio kilo. Hon har leverfläckar med skäggstrån i ansiktet, en käke som är exakt åtta centimeter för lång och hon är klumpig på det mest motbjudande sätt.  Ruth har en man, Bobbo, som på ett om möjligt ännu mer motbjudande sätt behandlar Ruth som om hon var en svettig strumpa. När Bobbo förklarar att han tänker lämna Ruth för en av sina klienter (han är revisor), den framgångsrika kärleksroman-författarinnan Mary Fisher, som bor i ett renoverat och uppsnofsat fyrtorn tillsammans med sina dobermannpinchrar och sin stiliga trädgårdsmästare och ser precis ut som en kvinna ska se ut, inser Ruth att hon inte längre kan kontrollera sig själv. Hon förvandlas från en vardaglig, skötsam, ointressant kvinna till en hondjävul. En hondjävul drar sig inte för någonting, hon har inga gränser, ingen empati, inga känslor som hindrar henne. Hon lever för nuet, i stunden för sin egen skull och för sin hämnd. I sin nya hondjävulska gestalt har Ruth sex med fyllon, domare, präster och läkare. Hon lever i ett feministisk kollektiv, startar en arbetsförmedling för kvinnor och räddar unga misslyckade mödrar. Men bakom varje till synes ganska impulsiv och nästan hjälpsam handling finns ett enda mål: att förinta Mary Fisher och få tillbaka Bobbo.

Positivt

Jag älskar det faktum att romanen har en FUL hjältinna. Och att hon klarar sig så fint i världen bara hon låter bli att vara kvinna och bli en djävul. Därför blir jag grymt besviken på hur Ruth i slutet väljer att bli snygg. Eller, blir jag det? Ruth använder sina pengar till att genomföra den mest komplicerade plastikoperation som genomföras kan. Det kan liknas vid Frankensteins skapande av monstret – men i det här fallet blir monstret närmast vidrigt vackert och skrämmer människorna med sin utstrålning. Jag får också upp en rad cyborgreferenser – Ruth blir en sorts cyborg, en halvmänniska och någonting konstgjort; därmed kan hon smälta in i den vanliga världen och nästan ta över den. Men är det rätt eller fel? Jag är av principskäl negativt inställd till plastikkirurgi och jag tycker att det är ganska oprovocerat att låta Ruth bli en kopia av Mary Fisher. Klarar hon sig inte lika bra utan skönheten? Sina mest fantastiska aktioner genomför hon faktiskt innan hon omskapats och jag tycker att den här biten är kort sagt onödig, jag förstår den helt enkelt inte riktigt.

Men sen tänker jag att samma sak faktiskt sker i Stieg Larssons Millennium-trilogi. Även Lisbeth Salander (som i övrigt är fruktansvärt hard core) låter sig påverkas av snygghetsnormerna och gör en bröstförstoring. Och kanske är det så att det är just det här – att jag inte tycker om det som karaktärerna gör som gör böckerna till något mer än bara en politisk åsikt, till en större berättelse. Dessutom väcker handlingen frågor. Ruth blir Mary Fisher. Under resan mot detta mål är hon lojal, trevlig, världsräddande, men när hon väl blivit Mary blir hon egoistisk. Kan man inte vara feminist när man är snygg? Kan man inte kämpa mot orättvisor när man är rik? Hur fungerar den här mänskliga hjärnan och det sociala spelet egentligen?

Fay Weldon har en fantastisk humor. Samtidigt lågmäld och cynisk. Som en blandning av Arto Paasilinnas enligt mig alltför drastiska skämt och Alexander McCall Smiths något sockersöta feelgood, med en extra klurig knorr av makaber vidrighet. Läs bara till exempel det här:

Jag önskar slidkatarr på Mary Fisher, bara till att börja med. Jag kanske skulle kunna göra en häxbrygd på sporer och bakterier och hälla den i värmepannan så att den ångade ut i hela huset med centralvärmen och deras sammanslingrade stunder på den långa, vita soffan bara blev till väntan och trängtan. Låt varet rinna ur henne, låt henne ruttna bort!

Detta är underbart! Samtidigt lyckas hon göra mig som läsare så där barnboksfrustrerad (så där som jag alltid blir när jag läser barnböcker och föräldrarna verkligen inte fattar någonting utan säljer ponnyn fast det är lillebror som är det verkliga problemet) över både samhällets orättvisor och Bobbos mansgrisighet.

Det ska avslutningsvis också under denna rubrik nämnas att boken har ett väldigt tjusigt omslag som tecknats av Staffan Larsson.

Negativt

Fay Weldons troligen mest kända bok, En hondjävuls liv och lustar, räknas som en feministisk klassiker, men som Unni Drougge skriver i sitt mycket välskrivna förord – ”idag är feminismen inte lika självklar som 1983 då Weldons roman först gavs ut.” Det faktum att Ruth inte anser sig kunna leva utan Bobbo känns knappast feministisk, inte heller den bittra fiendskapen mellan Ruth och Mary – en sådan typ av kvinnofientlighet som för övrigt skildras i i stort sett varje chic lit-roman på ett eller annat sätt. Och jag börjar såklart fundera fram och tillbaka på hur man ska skriva feministiskt idag. Problemet är väl att det knappast finns en feminism, utan en hel rad feminismer som nästan håller på att försvaga och utrota varandra så till den grad att inte ens jämställdhetsministern idag anser sig vara feminist. Personligen är jag kanske mest intresserad av den queerfeministiska inriktningen, och ur det perspektivet kan jag inte låta bli att bli besviken på den här boken. Ruth har visserligen sedan hon förvandlats till hondjävul ett långvarigt förhållande med en, enligt rådande skönhetsideal, minst lika ful kvinna. Men relationen blir aldrig annat än en vänskaps- och sexrelation. Handlar homosexualitet alltså bara om sex? Jag kan inte riktigt låta bli att provoceras av det intrycket.

Ibland kan jag också känna att texten är lite väl övertydlig. Karaktärerna blir smått karikatyriska, men i nästa stund lyckas Weldon åter göra dem trovärdiga. Och helhetsintrycket är en cool, kul och grym historia som vänder uppochner på allt och alla. En av de största poängerna är att Djävulen är godare än Gud – eller åtminstone bättre och smartare.

Det rör sig alltså, intressant nog, om en sorts omoralpredikan.

Men hur tycker jag då att boken borde skrivits? Skulle den ha haft en intrig liknande den i Peter Dalles film Skenbart – en film om tåg där den övergivna frun och mannens älskarinna visar sig vara ett par och mördar mannen? Det känns inte bra, lite för oblodigt, ickegrymt och gulligt kanske. Den här kvinnliga hämndhistorien får mig såklart att tänka på Quentin Tarantinos Kill Bill, en annan historia med ett slut som känns lite mesigt tills jag börjar fundera över vad som egentligen har hänt i filmen; blod, mord och död i mängder och så visar det sig vara i princip meningslöst. Kanske är det samma sak här, en besinningslös och skoningslös kamp om en man som hjältinnan egentligen varken behöver eller vill ha, med fattigdom, lidande och död som resultat.

Sammanfattning

Det här är en roman som åldrats vad gäller budskap och ideologi, men som står sig bra som berättelse. Boken väcker tankar, frågor och känslor likaväl som skratt, och nästan lite äckel också. Humoristiskt och omoraliskt om en kvinna som inte längre tänker låta de djävlarna ta henne utan själv väljer att bli just djävul. Vasst och roligt av en av Englands klassiskt kontroversiella författare. Trots att boken har nästan trettio år på nacken och hunnit bli aningens inaktuell är den fortfarande värd en sjua eller åtta (av tio möjliga) tack vare sin fruktansvärda, cyniska charm.

* * *

En hondjävuls liv och lustar

Massolit förlag, 2011 (första utgåvan kom 1983)

289 sidor

ISBN: 978-91-86649-09-8

Översättare: Annika Preis.

Sidor: 289

Fay Weldons inofficiella hemsida

 

Annonser

~ av Fredrik F. G. Granlund på onsdag, 6 juli, 2011.

3 svar to “Bokrecension: Fay Weldon; En hondjävuls liv och lustar – av: Anna Nygren”

  1. […] var inte så länge sedan jag senast publicerade Anna Nygrens bokrecension av Fay Weldons roman En hondjävuls liv och lustar. För övrigt vill jag tipsa om en sida där jag börjat samla samtliga publicerade bokrecensioner […]

    Gilla

  2. Kan man inte se ”hondjävlar” som ett begrepp, som en uppmuntran till kvinnor att tro på sig själva och ha lite djävlar anamma i sig?

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: