Marmeladkungen återigen publicerad i Tidningen Kulturen – med författarpresentation, en levnadsteckning, fotografier och två vilt spretande, speciella dikter. En lång, ärlig text om mitt författarskap och mina tankar om vad jag egentligen sysslar med som författare

***

Det är ett stort nöje att kunna berätta att jag återigen, med flera texter, blivit publicerad på den eminenta Tidningen Kulturen. De finns att läsa Här. Tidningen  har haft sin internetsajt nere i någon vecka eller två, och gett hemsidan en rejäl ansiktslyftning på grund av det i september stundande 5-årsjubileumet. Vid skrivande stund är jag med på internettidningens förstasida under rubriken ”F. G. Granlunds dikter”, och är sedan publicerade under kategorin ”Utopiska Geografier”, tillsammans med fotografier på mig av den världskände pressfotografen Arne Lundström. Och även om det förstås inte dröjer innan andra författares texter ersätter mig som nyhetens behag så är den här tidskriften kulturellt uppmärksammad, varför det förstås finns läsare, och möjlighet till att nå ut med texterna ifråga till en förhoppningsvis stor, förstående och kunnig litterär publik.

Jag har aldrig uttryckt detta tidigare, men någon gång skall vara både den första och den sista gången: det är alltid något verkligt speciellt med att bli publicerad. Det är det faktiskt. Ens självförtroende och förvåning över det egna arbetet blir verkligen något för skyarna innan man lyckas tränga bort framgången och inrikta sig helt på nästa tänkbara dito. Det känns väldigt konstigt. Stora litterära namn måste också känna så. Även om jag personligen sällan känner verklig glädje måste jag anta att även bestseller-författare faktiskt även de åtminstone en gång per text visar tänderna i ett tandkrämsleende när de fått något antaget och/eller publicerat, åtminstone en gång när författaren håller den där tryckta boken man så länge arbetat på och slitit sig i tupén över. Det spelar ingen roll – alla författare/poeter måste helt enkelt känna sig åtminstone helt kort nöjda när det de skrivit – oavsett hur lite eller mycket arbete man lagt ned på det – antas, redigeras, går till tryck, och publiceras. Skrivandet i sig är ju alldeles för ofta ett väldigt ovisst arbete som dessutom, åtminstone undermedvetet, ofta får skribenten att tvivla på sig själv och vad man gjort och gör. Men å andra sidan: en skribent som aldrig tvivlar på sin egen förmåga är nog inte mycket till skribent.

Personligen är det precis som i min författarpresentation på Tidningen Kulturen  – och som tur är inser jag det själv – att jag begraver mig i mitt skrivande och i mina pågående översättningar, begraver mig i arbete för att slippa tänka på det dåliga i mitt liv. Och belöningen som kommer är ju förstås publiceringen, när en tidskrift eller ett förlags kunniga anställda menar att: ”Detta har du gjort så bra att fler kommer att vara intresserade av att läsa det”, vilket dock är något man förstås i princip aldrig får höra. Men det är ju egentligen vad en publicering innebär.

Jag saknar kärlek i mitt liv

och vad är en man utan kärlek? Vad är någon

utan känslor? När man inte ens

njuter av vad man gör,

är man då någon alls? Någon

som bara undviker allt

som börjar bli ens något

äkta.

Många anser att jag avslöjar för mycket om mig själv, att jag är alltför offentlig med vad jag är och varit med om. Det handlar om att jag bara vill vara ärlig, och tyvärr driver jag detta ibland lite väl långt.

Den här gången fick jag totalt öppna knytnävar; Tidningen Kulturen önskade en författarpresentation samt fotografier. Nu när jag läst författarpresentationen ifråga i dess publicerade form, en text som jag nervös och stressad kräktes ur mig och som resulterade i något väldigt speciellt och väldigt, väldigt ärligt. Jag hade inga måsten, inga krav, bara valfriheten, något som i sig inte är särskilt bara, den underbara men också förbannade konstnärliga friheten att själv få välja. Och visst, en del av det jag skriver om mig själv kan nog med behåll anses vara förbannat tjatigt, för oj vad det är synd om mig! – nej, det är förstås inte så jag menar, även om jag kan förstå att jag ibland kan uppfattas på det viset.

Det jag vill framhålla nu i den här texten är just detta med min ärlighet. Många retar sig förstås på den. Andra vill bara läsa mer. En del hatar mig. En del berömmer mig. En framtida självbiografi kommer förstås någon gång att publiceras och till och med vara intressant. Vad vill jag själv då? Glömma det jag varit med om? Smyga med mina problem? Hyckla? Sitta ensam dag efter dag och arbeta så tungt att jag inte hinner tänka på mycket annat? Detta sistnämnda är vad jag insåg att jag de facto håller på att göra när jag skrev den levnadsteckning som nu alltså är publicerad. Och det är väl en jävla tur att jag åtminstone kan upptäcka sådant här om mig själv! Att jag själv faktiskt förstår varför jag tar på mig så många litterära uppgifter som jag faktiskt gör, för att slippa ta itu med mina minnens värsta vrår. Det är inte många som är så öppna, ärliga och offentliga som jag kan vara i sådana här självbiografiska texter; och nu menar jag förstås inte detta som något enkom positivt. Absolut inte. Men det känns på något sätt som att den här ärligheten ger mig något tillbaka.  Det känns som om jag behandlar mina läsare såsom jag själv vill bli behandlad. Som om jag vågat. Men det känns förstås också väldigt tufft. Jag tänker inte bara en gång den återkommande inombords upprepade fraseringen: ”Hur kommer detta genomärliga att emottas av mina läsare?” Jag är alltid orolig. Sådant här är alltid svårt.

Det jag är gör mig rädd. Det jag är måste jag åtminstone minst sagt förbli men allra helst överskrida.

Jag har förstås blivit alltmer självsäker genom åren i takt med att jag blivit publicerad i ständigt fler och divergerande forum, men det är som sagt verkligen alltid speciellt att bli publicerad. Det spelar egentligen inte någon större roll vad det rör sig om.

Den inledande dikten skrev jag ursprungligen under våren 2005; och redigerade den till en läsbar version för några månader sedan.

Dikten som avslutar det hela är en text som jag verkligen har starka känslor för, vilken också på sätt och vis på ett vidare vis berättar väldigt mycket om min person och min bakgrund. Det rör sig om en ytterst självutlämnande och för mig närmast obehagligt ärliga och hjärtkramande text. Jag anser att detta sätt som jag skriver på, lämnar ut mig på, blir läst på, ja, detta skall definitivt ses som en ytterligare informationsskälla om min verkliga person. Den Erik jag skriver om heter i verkligheten Erik Pernsäter och är en god vän till mig. Han är riktigt trevlig och jag uppskattar verkligen att han godkänt denna min publicering, till och med uppmuntrat den, visat förståelse för vad jag skriver, visat sig stor, mycket stor.

Jag hoppas att mitt sätt att skriva sådana här prosadikter är något som uppskattas, och som man även kan uppfatta som fräscht, åtminstone som ett väldigt seriöst försök  att skapa något nytt, något som kan tillföra den svenska kulturen förhoppningsvis åtminstone ett uns av nyskapande. Man kan alltid hoppas. Man kan alltid försöka. Och man måste nästan alltid försöka.

En författare/poet måste vidare läsa, läsa, läsa romaner, noveller, dikter, recensioner osv. Jag arbetar så hårt att jag knappt ens hinner (och/eller kommer ihåg att) läsa något litterärt. Ändå känns det som att jag börjat få upp – vad som är min stora förhoppning – en åtminstone något personlig och med stor förhoppning nyskapande stilistisk och galant prosa. Om jag inte ens skulle orka försöka finna nya vägar skulle mitt författarskap inte vara värt mycket. Skulle jag inte ens försöka skulle jag må sämre än någonsin. Skulle jag tappa mitt mod då vore jag bara en stor meningslös nolla. Då skulle jag inte förtjäna att publiceras och än mindre att läsas.

För någon vecka sedan frågade en kvinnlig nära vän till mig som läste igenom en mängd publicerat och opublicerat från min penna, ungefär följande oväntade fråga: ”skriver du som du gör, så eget, för att vara någon eller är du någon därför att du är så egen?” Ungefär något sådant frågade hon. Väldigt allvarligt. Och, tro mig kära läsare, jag gör inget val när jag skriver det jag skriver – det är ett måste, det blir ibland också speciellt, och förhoppningsvis ibland till och med bra. Men det är sällan jag verkligen väljer.

Jag tänkte sedan väldigt mycket på bl. a. den här frågan, vilken egentligen bara är en av de spörsmål som hon fick mig att tänka efter ytterligare noggrant kring än någonsin tidigare. Plötsligt hade jag fått en vän som verkligen intresserade sig för mina ordtrollkonster och som dessutom fortsätter att ställa sådana uppenbara frågor som ingen annan ställt mig. Orsaken till att frågorna var och är så väsentliga! Frågor som jag borde ha fått ställda till mig tidigare genom mina snart 32 år på den här maskätna jorden, självklara frågor, närmast axiom och löjligt enkla, franka sådana. Sådant som bryter det invanda mönstret. Helt svårt. Helt intressant. Det har fått mig att på allvar börja reflektera över sådant jag tar upp här i denna text; en slags metakognition om mitt eget metareflekterande. Varför har ingen ställt mig sådana självklara frågor tidigare? Reflektionerna som följt och fortfarande följer skall absolut inte förringas; det skall man aldrig göra med sådant som ger verklig eftertanke, sådant som kan vara en sådan katalysator att jag plötsligt känner en liknande glädje som en jag ibland upplever när något jag skapat blivit antaget/publicerat. Även jag har faktiskt åtminstone mer än en gång lett ett litet tandkrämsleende i min ensamhet därför att det jag  sysslar med, försöker åstadkomma med denna min ständiga bokstävernas jonglering, och ibland lyckas med. Det är en stor lycka att jag faktiskt har en genomtänkt ”mening” med det jag författar, oavsett vad det jag skriver än må vara och bli.


Jag hoppas att jag nu tillfört läsaren åtminstone något genom denna min självreflekterande text. Det är inte enkelt att skriva sådant här, det är aldrig enkelt att skriva något. Min förhoppning med just den här texten är att läsaren efteråt känner något slags nytta med det hon läst. En mening. Att nya läsare finner mig. Att gamla läsare finner mig. Att man återvänder till mig och mina publicerade och opublicerade, men förhoppningsvis allt annat än illaluktande, genuina laxeringseffektsliknande texter – i vilken litterär form jag än har skrivit den i. Att slå igenom som författare kanske är något man gör först den dagen då ens läsare upplever något abstinensartat efter andra texter man skrivit, oavsett genrer och stilistiska val, bara det att läsare suktar efter mer, mer, mer. När man plötsligt är behövd. När man har mening. När man känner sig uppskattad. När andra verkligen uppskattar och förstår – eller försöker förstå – det man skrivit. När man förstår sin egen mening och faktiska betydelse, då, i nuet, eller i det som ytterst kommer att komma, publiceras och att det betyder så oerhört mycket mer för många, många andra än en själv.

Från många saker till en annan. Vad gäller Marmeladkungen så hoppas jag att det uppskattas att bloggen blivit mer nischad, mer inriktad på fantastik och kultur i största allmänhet. Det var för övrigt verkligen länge sedan – tänk efter nu kära läsare! – jag senast skrev om mitt privatliv här. Mina trogna läsare måste förstås redan ha insett detta; att jag, bortsett från den här texten, slutat upp med de tidigare så vanliga, väldigt personliga och självbiografiska ”Oj, vad synd det är om mig!-texter”. Min avsikt har åtminstone varit att nischa den här bloggen till mer saklig fantastik och kultur, litteratur och film i alla dess slag, och lite då och då, som nu, information om vart man kan läsa mina nypublicerade texter osv. Har då mina läsare från förr tänkt på detta? Har det blivit bättre? Uppskattas mina försök? För bara ett eller ett och ett halvt år sedan skrev jag overkligt jobbiga texter om (för att nämna något) min depression och om min dåvarande kvinna och min nu döde son. Nu vet jag förstås inte hur många läsare jag förlorade på det jag skrev då, eller hur många läsare jag förlorat för att jag gjort bloggen mer koncentrerad och fantastik-inriktad? Man kan förstås också undra hur många läsare jag vunnit på detta. Konkurrensen mellan bloggar av alla de slag och inriktningar och på olika språk och ämnen och såvidare … det är något som man inte kan undgå och förstås också en sak som man aldrig skall ta lätt på.

Det är inte enkelt att genomgående skriva sådant så att bloggbesökarna återkommer och ökar i antal – det är inte enkelt att sluta skriva personligt och det är inte enkelt att skriva opersonligt, det är inte enkelt att vara, välja, andas, äta, sova… Det är inte lätt att leva. Och konkurrensen mellan bloggar är oerhört tuff. Min teori om ett framgångsrecept för en blogg är att man måste försöka och helst kunna erbjuda något som betyder något, allra helst något nyskapande, nytänkande, något modigt – eller, åtminstone bra, lockande och trevande försök till det förra. Samtidigt – och följande nämner jag mest för att det hör till saken även om det är rätt mundant – måste man (nåja, bör allra helst) som blogg-ansvarig verkligen hela tiden göra sitt bästa och vara professionell och något extremt selektiv sett till det som man publicerar, och detta oavsett textförfattare, samt att man också försöker utveckla det man gjort tidigare och att man tar tid man inte har för att till och med och så ofta som möjligt sträva efter att göra bloggen även mer attraktiv för ögat. När jag ändå skrivit om det hoppas jag att ex. de nya vinjetterna här på Marmeladkungen som originaltecknats av Nicolas Krizan uppskattas, och att de gör läsarens ögon åtminstone något kåta och samtidigt ökar läsbarheten och nöjet att läsa.

Men om vi nu knyter an till den här textens inledande försök till poäng. Jag upprepar: detta med att få något publicerat är verkligt stort, och det är definitivt – detta skall både Gudar och Djävlar veta! – allt annat än enkelt. Konkurrensen är mördande. Det är när det händer också en viss, närmast obeskrivbar känsla – och just den varierar beroende på vad det är man fått publicerat och i vilket sammanhang. Den publicerade textens längd spelar en ytterst underordnad roll. En novell på bortåt tio A4-sidor måste närmast vara perfekt i varje mening och i dess handling, medan en riktigt bra dikt kan vara på en halv A4 men med kanske ännu mera bakomliggande redigeringsarbete från författaren – och som kanske till och med tagit längre tid att färdigställa än novellen i exemplet. Sedan, efter att man blivit publicerad, kommer förstås kritikers åsikter – om man nu får några sådana. Även den finaste författaren kan må dåligt över vilken negativ recension som helst, och känna att inte kritikern ifråga förstått vad man försökt uppnå.

Det här är för övrigt mycket intressant i ett psykologiskt perspektiv; idrottstjärnor, rock/pop-stjärnor, och riktigt stora namnkunniga författare har ofta, mycket ofta, en sak gemensamt – när personen ifråga är så stor och ständigt omskrivs i alla (skvaller)tidningar – brukar det stora namnet i allmänhet vägra att läsa ens något om sig själv; alltså oavsett om det är positiv eller negativ kritik; för att man klarar det oftast inte. Detta kan för övrigt något humoristiskt men ändå egalt egentligen också ses som en gräns till att man blivit stor; när man omskrivs/publiceras så mycket att man slutar läsa det media ödslar trycksvärta på om en. Då skulle man kunna påstå att man blivit stor inom vad man gör – och oftast redan då alltför känslig.

Sedan finns det ju stora namn såsom t.ex. Jan Guillou och Liza Marklund som förstör för många aspirerande författare i och med att de tillsammans med andra bildat Piratförlaget. Dessutom på Norsk mark. Alltså ingen bokmoms/bokintäkter till svenska statskassan, nej, nej, pengarna går förstås till norska staten och böckerna som publiceras är deras egna. Inte nog med att författarna tillsammans äger bokförlaget och att de därför alltid får sina böcker publicerade. Allt, eller åtminstone väldigt mycket, rör sig förstås om papperslapparna vi brukar kalla pengar. Men om man verkligen tänker efter – lite osäkerhet skulle säkert kunna sporra ex. Jan Guillou att skriva ännu bättre än vad han gör och mer livskraftigt – för visst är det väl rimligtvis som så att en välkänd författare utan vetskap om det han/hon arbetar på kommer att publiceras eller ej torde vara benägen att anstränga sig betydligt hårdare med sitt berättande, mer likt unga aspirerande författare som ännu inte fått sina namn kända, det vill säga om romanen ifråga håller måttet. Jag tror definitivt att sådan osäkerhet i stor grad skulle kunna gynna Sveriges kultur och den bokutgivning som sker i dagsläget – men tyvärr fungerar inte bokförlagen så.

Att få en novell publicerad är en helt annan sak än en författarpresentation eller ett par dikter; i vidare bemärkelse är publiceringen av ”vanliga” dikter känslomässigt vitt skilda  från prosadikter; en diktsamling känns på ett sätt underlig att få antagen medan att få en roman dito, det är förstås egentligen bara en ännu mer otrolig variant av den uppskattning  få skribenter någonsin får uppleva . Att komma på en riktigt bra idé kan dock åtminstone för mig dock övertrumfa sådant; lyckan när man som författare vet att det man arbetar med kommer att vinna litterära priser (oavsett sammanhang) samt inbringa lite väl behövda likvida medel; och jag tror att alla författare känner lycka när man får en sådan där klockren idé. Det är inte ofta det händer, men ibland gör det det. För övrigt tror jag inte att det är vanligt för författare i största allmänhet att känna någon lycka – och om det ens sker så är det inte något som med säkerhet kommer att resultera i publicering. Det återstår ju så oerhört mycket jobb. Och alla författare kan ha fel. Alla människor kan drabbas av hybris. Alla människor kan också bli besvikna. Och vad gäller författare är det så väldigt mycket mer vanligt och något man närmast måste inrikta sig på. Tyvärr. Det är inte ofta författare upplever lycka, det är inte säkert att de vågar det, eller för den delen ens tänka på varför de inte vågar det… Tyvärr tror jag att det är så.

Advertisements

~ av Fredrik F. G. Granlund på torsdag, 28 juli, 2011.

2 svar to “Marmeladkungen återigen publicerad i Tidningen Kulturen – med författarpresentation, en levnadsteckning, fotografier och två vilt spretande, speciella dikter. En lång, ärlig text om mitt författarskap och mina tankar om vad jag egentligen sysslar med som författare”

  1. Nu har jag läst det som publicerades i tidningen kulturen och din presentation. Det gör ont att läsa men samtidigt så blir jag glad över att du faktiskt inte gett upp och ännu idag kämpar vidare. Jag längtar tills din självbiografi kommer, det gör nog många.

    Ditt liv kommer bli så bra och du kommer må super bra en dag ska du se, och med din styrka kommer du komma långt!

    Kämpa vidare och ge aldrig upp Fredrik!

    Gilla

    • Fan vad härligt att läsa dina ord! Det bekräftar vad jag tror mig veta: att en självbiografi vore intressant för fler än bara jag själv. I framtiden blir det nog även en (andra) samling med min lyrik; när jag får lite tid över. Tack för de vackra orden, Wiilow!

      De allra bästa hälsningar
      F. G.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: