Bokrecension: Vredens tid; av Stefan Tegenfalk – recensent: Fredrik F. G. Granlund

* * *

Några inledande upprörda känslor

Fan ta min ärlighet! Det är närmast så att jag skäms. Jag borde egentligen göra det, för jag har blivit ofattbart långsam med mina bokrecensioner – Massolit förlag och författaren Stefan Tegenfalk har förstås väntat länge på dessa mina ord som jag borde ha skrivit för länge sedan. Men å andra sidan har jag minst sagt en del att göra, och bortsett från det vann jag ju en bokrecensionstävling som Massolit förlag hade tidigare i år, när jag recenserade uppföljaren till Vredens tid, Nirvanaprojektet i exakt 100 ord. Den texten kan läsas här, men jag rekommenderar att ni läser klart den här texten först.

I och med att jag vann tävlingen skall jag i början av september åka iväg på en weekendresa till London, tillsammans med just Stefan Tegenfalk, samt Johannes Källström. Därför har den här bokrecensionen på något sätt känts extra viktig, en under-ytan-liggande psykologisk känsla som torde vara anledningen till att jag dragit ut på det som nu följer. Och tro mig, jag har verkligen försökt att inte vara omotiverat positiv – jag har snarare intensivt letat efter bokens negativa aspekter, försökt att hitta sådant andra recensenter som skrivit om denna bok inte ens nämnt. Jag kan bara hoppas att jag lyckats – och att inte författaren ifråga blir förbannad på mig för den recension som nu följer.

Bokrecension:

Stefan Tegenfalks Vredens tid

av: Fredrik F. G. Granlund

1. Bokens handling

För att vara en svensk deckare/thriller är intrigen i Vredens tid relativt avancerad, och den involverar också smärre fantastiska element. Ändå är den liksom författarens språk enkel att förstå, samtidigt som den känns trolig och är av en måste-få-veta-mer-karaktär, vilket förstås beror på väluppbyggda kapitel med väl genomtänkta cliffhangers. Handlingen är svår att beskriva utan att avslöja alltför mycket, men jag gör ett försök:

Allt fler människor blir arga och mördar brutalt andra. Efteråt vet de inte varför de handlat som de gjort. Det är någonting – och/eller kanske någon – som fått dem att uppleva en sådan vrede. Men… i så fall vad eller vem? Och varför? Och har dessa personer och/eller offren något gemensamt?

Lotten att lösa dessa brutala mord faller på kriminalkommisarie Walter Gröhn tillsammans med den nyblivna, unga polisen Jonna de Brugge, från Rikspolisstyrelsens särskilda utredningsenhet (RSU). Deras polisarbete blir allt mer intrikat i och med att morden fortsätter. Snart börjar de närma sig en sanning som är lika osannolik som fruktansvärd, och de tvingas in i ett spel med båda deras framtider i insats.

2. Positivt

Intrigen. Prosan. Känslan. Spänningen. Idéerna. Huvudpersonerna. Bipersonerna. Kapiteluppdelningen och författarens cliffhangers; den ständigt framkallade viljan hos läsaren att fortsätta att läsa. Autenciteten. Dialogen. Författarens förmåga att få läsaren att tro på även bokens fantastiska aspekter. De underliggande aspekterna inom etik/moral som ytterligare höjer bokens värde. Bokens korrekturläsning. Bokens sättning. Bokens layout.

Jag skulle kunna fortsätta – men det är betydligt mer intressant, och troligen mer givande för alla parter att istället påtala vad som är eller kan anses vara bokens mindre bra sidor.

3. Negativt

Det skall genast påpekas att det finns ytterst lite att kritisera inom denna romans pärmar. Korrekturläsningen är imponerande, liksom sättningen i det närmaste perfekt, samtidigt som stycke- och kapiteluppdelningen är väl avvägd och balanserad. Jag fann inga fel, trots att jag läste romanen med synnerligen kritiska ögon och verkligen letade felaktigheter. Det är också sammantaget väldigt mycket rätt och väldigt få fel med den här boken.

Finns det något negativt vad gäller författarens prosa? Knappt. Jag har verkligen tvingats tänka till. Men det finns faktiskt några få aspekter som kunde ha gjorts bättre (men inte mycket bättre).

3. 1. Återkoppling till bokens inledning

Bokens inledning är förvisso intressant, men det återkopplas väldigt dåligt till denna senare i boken. Läsaren glömmer den. Så mycket annat är så mycket mer spännande. Ändå framhålls introduktionen även på mitt recensionsexemplars baksida:

”En septembermorgon 2004 frontalkrockar två bilar på en glest trafikerad riksväg. Kollisionen är våldsam. Tioåriga Cecilia slungas ut genom rutan och är död innan hon slår i marken. Fem år senare får kriminalkommissarie Walter Gröhn […]”

Jag vill påstå att en vanlig läsare, liksom en ovanlig (läs: kritiker), snabbt glömmer bort inledningen. Och får man den inte förklarad efter en genomläsning bryr man sig därför inte om det, därför att man inte mindes den. Även om läsaren ifråga hängt med i svängarna och har bra minne så är det så mycket annat i boken som känns viktigare.

3. 2 Intressanta bipersoner

Den här åsikten är inte negativ, annat än om man ser genom en kritikers ögon. Huvudpersonerna Walter och Jonna är förstås de man skall bry sig om osv., men jag vill påstå att läsaren – åtminstone jag – blir mer intresserad av att läsa om bokens övriga (bi)personer. Huvudpersonerna är i den här romanen i princip minst intressanta, och även om man älskar boken, kan man försöka se på det här ur ett litteraturvetenskapligt kalejdoskop och då genast inse att det litterärt sett inte skall vara så här – även om det inte stör, utan snarare ytterligare lockar till läsning.

3. 3. Gestaltning

Trots författarens ypperliga prosa och dialog brister ibland den litterära gestaltningen, varför det är svårt för läsaren att se romankaraktärerna framför sig under genomläsningen. Det här händer inte särskilt ofta, men det var något jag insåg ju längre in jag kom i boken.

3. 4. Bokens avslutande dialog

Trots att romanens avrundning är rejält spännande började jag plötsligt tvivla något på dialogen. Jag fick en krypande känsla av att dialogen jag som läsare hade vant mig vid dittills plötsligt skiftade under bokens sista 50-100 sidor. Detta är dock inte alls påtagligt, det märks endast om man läser med mycket kritiska ögon: dialogen känns då mot slutet inte längre lika genuin; ett smärre uppstyltat språk när det hela tiden varit så bra dessförinnan. Slutet är liksom för välskrivet. Och dialogen är inte längre riktigt som man pratar i verkligheten. Och ibland blir det även fel ordval. Detta kan ha varit med tidigare i boken, men i så fall har åtminstone inte jag reflekterat över det.

4. Sammanfattning

Vredens tid är Stefan Tegenfalks debutroman, tillika den första delen i en kriminaltrilogi (uppföljaren är ”Nirvanaprojektet”, och tredje delen, ”Den felande länken, publiceras i höst). Boken har tidigare fått väldigt bra kritik från de allra flesta håll, och den massiva, överrumplande positiva kritiken är faktiskt välförtjänt.

Det måste dock påpekas att vad jag skrivit ovan under rubriken ”Negativt” är sådant som jag verkligen letat efter och reflekterat över när jag läst boken, för att försöka kunna komma med nya infallsvinklar. Jag har verkligen ansträngt mig för att försöka lyfta fram något som tidigare inte behandlats av andra vad avser denna utomordentliga debutroman som nämligen är så bra att man som kritiker verkligen måste leta efter problem och efter den första genomläsningen reflektera rejält för att ens ha något att komma med som kan förläna denna bokrecension något – men helst mycket – värde.

Personligen upplever jag att de nuvarande aktiva svenska och utländska deckarförfattarna har hittat ett framgångsrecept och håller sig till det, skriver bok efter bok på samma sätt med små, små diskrepanser. Och kanske är det så, för det nyttjas på sätt och vis också i Vredens tid. Huvudpersonerna Walter Gröhn och Jonna de Brugge är ju mycket lika andra standardiserade protagonister i samtida deckare/thrillers. Jag menar, hur ovanligt är det med en man och en kvinna som huvudpersoner i en deckare, som dessutom är varandras motsatser? I detta fall rör det sig om samarbetet mellan en äldre ganska fattig man som är erfaren inom polisyrket och en yngre rik kvinna som är nybliven polis. Känns det möjligen igen?

Det jag upplever förändrar den här egentliga klichén till en sådan grad att man aldrig störs av det är att Tegenfalk, till skillnad från många andra samtida deckarförfattare, har lyckats göra dessa huvudpersoner så väldigt mänskliga. Dessa två poliser agerar som människor i allmänhet och tar till allt fler och allt värre olagliga medel för att komma åt kriminella – vilket förstås innebär att de också riskerar sina jobb. Men de är inte ensamma. Även deras poliskollegor bryter ihärdigt och upprepat mot lagen, men av helt andra orsaker.

Sådana här implicita, närmast dolda, moralfilosofiska aspekter höjer läsarens intresse, utan att man reflekterar över det. Den outtalade frågan är naturligtvis: är det någonsin rätt av en polis att bryta mot lagen? Ens för att få fast kriminella? Nu skulle det förstås inte ha blivit mycket av den här boken om författaren tvärt svarat ”nej” på den frågan – något som för övrigt påminner mig om en sak jag skrev i min prisvinnande recension av Nirvanaprojektet, uppföljaren till Vredens tid:

”Ett författarskap innebär att man måste kunna ljuga och ge läsaren en realistisk prägel, även om författaren aldrig varit i situationen som beskrivs. Tegenfalk skulle kunna vara polis med extraknäck i undre världen; prosan är verkligen trovärdig – läsaren tvivlar aldrig. Intrigen antyder om fantastik som, liksom de väl gestaltade, kontrasterande protagonisterna, bryter av perfekt mot autenciteten; poliserna begår lagbrott för att hindra andra brott, men staffagefigurerna är ofta mer fängslande. Boken är väldigt svår att lägga ifrån sig. Orsaken är förstås att författaren är en förbannat duktig lögnare.”

Och även om man som undertecknad kanske inte så jätteroad av svenska deckare av författare, så kan jag, nej, måste jag, uppriktigt, och med hela mitt hjärtas dunkande i takt till orden, rekommendera Vredens tid för alla läsare som har ens ett litet intresse åt Swedish Crime-hållet. För Stefan Tegenfalk har lyckas med något som känns ovanligt fräscht för en svensk deckare; att framgångsrikt och på ett genialiskt vis blanda in fantastiska element i en välskriven, maffig deckare.

Det finns ingen tvekan om att det här skulle vara något annat än en riktigt bra, gedigen roman som förtjänar både uppmärksamhet och läsare. Det är sannerligen inte ofta man som recensent/kritiker kan vara sanningsenlig och skriva: Man väntar sig inte det här av en författares debutroman. Man kan inte vänta sig något sådant här från någon. Inte en roman av den här kalibern.

* * *

Vredens tid

Författare: Stefan Tegenfalk

Massolit förlag, 2010

Cirka 411 sidor

ISBN 978-91-978818-0-7.

Författarens hemsida: www.stefantegenfalk.com

Advertisements

~ av Fredrik F. G. Granlund på söndag, 31 juli, 2011.

Ett svar to “Bokrecension: Vredens tid; av Stefan Tegenfalk – recensent: Fredrik F. G. Granlund”

  1. […] Stefan Tegenfalk: Vredens tid. Publicerad den 31 juli 2011 på Marmeladkungen. Finns tillgänglig att läsas online här. […]

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: