Novell: Mammas mystiska morbror; en novell som nominerats till Lilla Augustpriset – av: Anna Nygren

Jag och Kusin Amanda-Sandra sitter i Mormor och Morfars sandlåda.

Här måste jag nog göra något sorts förtydligande, så att ingen missförstår, för det här är lite som en släkthistoria och om det blir fel kan ju nog känna sig bortglömd och ledsen. Alltså: Kusin Amanda-Sandra är inte min kusin, det är Mammas kusin, för Mamma hade en mormor (hon kallades för Mormor Maja bara för att man inte skulle blanda ihop henne med Mormor, som var min mormor) och Mormor Maja hade många barn och en unge hette Lennart (för det hette man på den tiden) och han var nästan lika gammal som Mamma och hans barn är Kusin Amanda-Sandra och alltså är hon nästan exakt lika gammal som jag för hon fyller år dagen innan mig. Och Amanda-Sandra hette från början bara Amanda, och det heter hon när vi sitter i sandlådan, men sen byter hon namn till Sandra, fast alla glömmer bort det och kallar henne Amanda, sen kommer de på att hon heter Sandra och så blir det Amanda-Sandra. Och för enkelhets skull kallar jag henne Amanda-Sandra fast hon fortfarande heter bara Amanda i sandlådan, så att man inte blandar ihop henne med Amanda W eller Amanda S eller Amandapanda eller någon av alla andra Amanda som fanns i barndomens nittiotal.

Jag och Kusin Amanda-Sandra sitter i Mormor och Morfars sandlåda. Vi leker med en fulrosa plastkanna, samma som Mamma lekte med när hon var liten, och jag låtsas att jag levde på den tiden när mamma var liten för det tycker jag om att låtsas. Kvällen är augustikväll och det är Mormors födelsedag och fest och massa släktingar hos Mormor och Morfar. Det är mörkvarmt som det bara är på augustikvällar och en del säger att det är indiansommar och andra säger att det är brittsommar men jag vet inte för jag är sex år och jag vet inte vem Britt är och jag vet bara att indianer är sådant som Tintin och Barna Hedenhös träffar ibland och de har fjädrar men träden har löv istället.

Amanda-Sandra är rolig att leka med för hon är flicka och annars är alla kusiner (alltså alla mina riktigt riktiga kusiner) pojkar förutom de som bor långt bort och som jag nästan aldrig träffar, och politiskt korrekta mammor tror att man kan leka lika bra med pojkar men det kan man inte, därför är det bra när Amanda-Sandra är med på släktkalas.

Amanda-Sandra har en jojo. Hon kan joja lite. Jag kan inte joja alls. Men jojon är gul och fin i alla fall och jag vill också ha en jojo och jag låtsas att Amanda-Carros jojo är min jojo också, jag låtsas att Amanda-Sandra är min syster för jag tycker om att låtsas det för jag har ingen riktig syster och alla andra har systrar och om Amanda-Sandra var min syster så skulle vi vara tvillingar för vi är nästan exakt lika gamla och att ha en tvillingsyster är det allra bästa.

Plötsligt! Två händer runt min mage! Jag skriker. AAAAAAAAA!!!! IIIIIII!!!!! Luften snurrar runt och huset och kvällen och alla vuxna långt bort med gälla skratt och mycket babbel och Amanda-Sandra snurrar runt och sandlådan och hela världen. Mwoahahahaha, skrattar Morbror Bosses läskiga skratt i mitt öra. Busunge, säger hans röst, jag såg er allt när ni smög förut, ska jag doppa er i vattentunnan?

Och jag blir alldeles kall. Först av rädsla för vattentunnan, sen av skuldkänslor, för jag och Amanda-Sandra lekte spioner förut och vi spionerade på Morbror Bosse och tänk om vi inte fick det? Tänk om han blev arg? Tänk om han hörde när vi sa att han var läskig och tänk om han blev ledsen? Och sen kall av en blandning av vatten- och morbrorsrädsla. Amanda-Sandra har en tendens att få mig att göra saker som jag egentligen inte vill. Som att smyga på Morbror Bosse. För han är läskig, Amanda-Sandra är modig och jag är lite feg. Och jag tycker egentligen att det är fel att smyga på folk och särskilt fel att säga att folk är läskiga, även om de faktiskt är det.

Här måste nog förklaras lite igen. För Morbror Bosse är inte min morbror, för min morbror heter Hasse (och namnen rimmar nästan, fast de är två olika personer i alla fall). Morbror Bosse är Mammas morbror. Morbror Bosse är ungefär jättegammal men han bor fortfarande hemma hos sin mamma (för när vi sitter i sandlådan lever Mormor Maja, som alltså är Morbror Bosses mamma om du inte fattade det, fast nu är hon död). Morbror Bosse har inga barn och ingen fru och ingen hund, men en husvagn som han åker på semester i. Och Morbror Bosse är läskig för han har inga egna barn så han vet inte hur han ska umgås med barn så då råkar han skrämma dem istället. Fast egentligen tycker han om barn säger Mormor, fast han vet ändå inte hur han ska vara med dem och därför blir han läskig.

Amanda-Sandra sitter kvar i sandlådan och hennes ögon är stora som järndankar, de där största, tyngsta spelkulorna som man allra helst vill ha men som bara de som är bra på att spela kula får, som Jonas och Sara J. Jag skriker igen. AAAAAA!!!!!! IIIIIII!!!!!!. Morbror Bosse går med steg som får hela min sexåriga barnkropp att gunga i hans famn och mitt skrik gungar också i sommarkvällen: AAAaaaAAAAaaaAAaaaAAaa. Två händer håller mig över vattentunnans vråldjupa mörker som kastar upp en kaskad av Morbror Bosses ensamhet i ansiktet på mig, men det där med ensamheten kommer jag på i efterhand.

Mamma säger att Morbror Bosse aldrig hade en flicka. När Mamma var liten var Morbror Bosse stor, typ fjorton, så han fick alltid bestämma lekar och han var alltid coolast, fast på den tiden sa man inte cool, då sa man kanske frän eller häftig, man sa chick också fast inte om Morbror Bosse. Morbror Bosse hade moped och Morbror Bosse fiskade de största fiskarna. Morbror Bosse jobbade på bruket och hade pengar ibland som han kunde köpa godis för när han hade betalat till Mormor Maja lite. Sen blev Mamma fjorton och sen blev hon ännu äldre och sen träffade hon Pappa och sen gifte de sig och sen kom jag. Fast Morbror Bosse var fortfarande fjorton och jobbade på bruket och var frän. Och så helt plötsligt var han bara gammal och ensam och inte så frän längre.

Mamma sa en gång att Morbror Bosse kanske var homosexuell. Alltså att han var bög. Fast på den tiden kunde man inte vara bög, sa Mamma. Det var inte lätt då. Det fanns inget sexuellt likaberättigande på den tiden. Mamma pratar ibland om sina tankar med mig, fast inte så ofta, så jag pratar inte så ofta med henne om mina tankar. Men sen tänker jag. Jag tänker så här:

Det var en gång två pojkar. På den tiden man sa pojkar om typ nittonåringar alltså. De hade köpejeans för de var fräna, de hade rutig skjorta för de var arbetare. Det var på sommaren i skördetiden när alla hjälpte till på pappas gård fast man hade industrisemester från vanliga jobbet. Det var bakom en lada. De satt och pratade. De vilade i skuggan under dagens varmaste timmar, när solen gassade så ingen orkade lyfta högafflar, när svetten ändå rann som salta bäckar in i munnen, fast man satt stilla. På marken satt de, med ryggarna lutade mot den faluröda träväggen. På var sida om de två tättsittande ynglingarna låg smörgåsar i smörgåspapper, hembakat bröd med ost och gurka, och kaffe i koppar. Trälit väder, sa den ena. Jaru, sa den andre. En hand letade sig in i en annan och så var en tunga i en annan mun än innan. Va fan, sa den ena. Och de tänkte båda fikus. Det var första, nästan sista. Sen blev pojkarna ensamma. I en evighet.

Amanda-Sandra vet inget om rädslan och ensamheten inne i vattentunnan. Det vet jag. Fast jag blir inte doppad. Morbror Bosse doppar inte barn i vattentunnor. För Morbror Bosse tycker om barn, fast han inte vet hur han ska vara med dem. Han har läskig röst med massa gammaldialektord som jag inte fattar. Och vattnet i vattentunnan är nog varmt, för allt är varmt i indiansommaren. Fast jag vet inte.

Jag gömmer mig bakom Mammas stol, jag plockar med svettiga barnhänder på Mammas lagom festfina klänning. Jag tappar liksom lusten att leka med Amanda-Sandra. Jag vill att vi ska åka hem snart och jag blir jättetrött. Mormor lagar massa mat, svampomelett och paj och kallskuret kött och sallad och annan sallad och köttbullar till barnen och koktpotatis och ost och kex och bröd och annat bröd och ostkaka och sylt till efterrätt. Jag sitter mellan Amanda-Sandra och Mamma. Amanda-Sandra äter bara bröd. Jag äter också bara bröd. Bröd är gott. Bröd med smör, och när jag var liten, alltså jätteliten, slickade jag alltid av smöret från brödet.

Jag tror jag ska förklara lite igen för alla vet inte hur släktkalas funkar för nittiotalet är ju kärnfamiljens kristid och död och jag önskade alltid att min familj var lite mer spännande, helst hade jag velat vara adopterad, ha minst tre plastföräldrar och massor av syskon så man kan fira jul i en hel vecka. Jag har bara en mamma och en pappa och en bror. Men jag har Mammas alla släktingar som kommer till Mormor och Morfar när Mormor fyller år. Det är Mammas syskon, och Mormor Maja, och Morbror Bosse, och Mammas moster som heter Anita, och Lennart, och Amanda-Sandra (och jag tror alla kommer ihåg att Lennart är Amanda-Sandras pappa), och mina riktiga kusiner som heter Joel och Erik och Sebastian. Och de leker med Bror Kalle, de leker speedway. Jag leker med Amanda-Sandra. Och då är jag sex år. Nu är Mormor Maja död och Morbror Bosse är död. Nu är de riktiga kusinerna fler och Amanda-Sandra bor i Stockholm och har svart hår.

Låtsas att du var med om allt det här och minnet av vattentunnans mörker och den superblå plastkanten finns alltid kvar. Tillsammans med bilder av mylittleponies och pogs och barbiesar och spelkulor och allra första läxan och den rutiga klänningen som jag ville ha varje dag. Låtsas att du minns Mormor och Morfars hus som det bästa huset i världen, som var fullt av hemliga rum som förde dig tillbaka till en tid för länge sedan som var som fantasi (och vet du, min Kusin Vitamin (det är han som heter Erik som brukar skojsäga att han heter så), han kallade läsk för fantasi när han var liten – det är fint för det bubblar båda två och metaforiskt och vackert, fast läsk är onyttigt) och überrealitet – för allt var liksom verkligare förr i tiden.

Så är du femton år. När Mormor Maja och Morbror Bosse blir sjuka och gamla kommer de inte på släktkalas längre. Morbror Bosse är cancersjuk. Oopererbara tumörer. Morbror Bosse har inga barn och ingen fru och ingen pojkvän för på den tiden kunde man inte vara bög. Därför är han alldeles ensam med cancersjukan. Mormor Majas sjukdom heter Nittioår, sen vill hon inte bli äldre. Du är femton och du mår skit, för det gör man när man är femton år, låtsas det, fast det egentligen var jag. Mormor tar hand om dig, och Mormor tar hand om Mormor Maja och Morbror Bosse. Så får du följa med hem till Maja och Bosse säger Mormor. Du kommer till ett kök med furumöbler och smutsgula köksluckor, du är rädd för gammellukten och sjukanpassningarna: bortskruvade trösklar, handtag på toastolar, inomhusrullatorer och handikapphissar. Mormor Maja känner inte igen dig, inte för att det var flera år sen hon såg dig, fast det var det, utan för att hon har inget minne kvar, nästan. Morbror Bosse ser du bara lite, för Morfar skjutsar honom till sjukhuset. Han har en knöl under tröjan som är en pacemaker och han skojar om något och du är plötsligt sex år och du är rädd för han är läskig och du förstår varför han är läskig, för hans skämt är oförståbara och komplicerade, han är smartare än du och samtidigt blir du rädd av patetiskheten i att alltid bo kvar hemma hos mamma.

Jag hoppas du förstår. Kan du förstå? Det här är ett minne. Det här är en ensamhet. Morbror Bosse dog. Morbror Bosse var cancersjuk och sen dog han. Sen dog Mormor Maja, för hon orkade inte leva längre. Morbror Bosse var ensam. Morbror Bosse tyckte om barn fast han hade inga egna barn så han visste inte riktigt hur han skulle vara med dem. Morbror Bosse var ensam med sin cancer, med sina husvagnssemestrar, med sina funderingar. För man kunde inte vara bög på den tiden. Eller så var han bara asexuell, eller så besökte han horor på semestern, de kanske var i husvagnen. Eller jag vet inte. Vet du?

Det här handlar om nostalgi och framtid. Amanda-Sandra och jag är nästan exakt lika gamla och vi är inte längre alls lika. Ensamheten hoppar upp mot mig ur vattentunnan. Amanda-Sandra har inte känt den. Jag tror jag är som Morbror Bosse. Vad tror du? Låtsas att du känner mig. Låtsas att du vet min historia. Du vet lite ju, nu ju vet du lite. Jag är rädd att stanna hemma hos mamma alltid. Låtsas att du är jag så kan jag vara du. Så får jag dina släktingar och dina rädslor och dina minnen, din nostalgi, din framtid. Så får du mitt. Om du vill. Vi kan ju alltid låtsas. Låtsas att man minns lite mer, så att Morbro Bosse och alla andra inte blir glömda, fast han var ensam och fast det finns många ensamma. Låtsas att du minns de ensamma, det gör jag. Låtsas och minns och minnen och låtsas blandas ihop. Men det gör inget. Låtsas det, låtsas att det inte gör något. Det gör inget.

Advertisements

~ av Fredrik F. G. Granlund på onsdag, 10 augusti, 2011.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: