Bokrecension: Bluffen (CD-bok) av Unni Drougge – recensent: Anna Nygren.

* * *

Några inledande ord av redaktören

Jag skall inte ta upp många raders utrymme, bara nämna det att den CD-bok som här recenseras, Unni Drougges Bluffen i uppläsning av Katarina Ewerlöf, har tagit sig vidare till finalomgången i Iris Ljudbokspris 2011.

Så här lyder juryns motivering: ”En härligt galen och utmanande berättelse med underbara replikväxlingar och stor humor. Katarina Ewerlöf är suverän när hon tar ut svängarna och låter berättelsen blomma. Hon ger karaktärerna i denna gränslösa historia liv och form.

Priset delas ut för tredje året i rad till författare och uppläsare av den ljudbok som förmedlar bästa upplevelse baserad på tolkning och berättelse. Bland 51 anmälda titlar har sju kvalificerat sig till finalrundan, och den slutgiltiga vinnaren kommer att presenteras på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg den 22 september.

För mer information kan man besöka den här sidan.

Och för intressenten finns även sevärd information på YouTube här

Bokrecension:

Unni Drougges CD-bok Bluffen

av: Anna Nygren

1. Bokens handling

Jan Guillou utsätts för mordförsök med en insulinpenna under Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg. På samma mässa befinner sig Berit Hård, skvallerjournalist på tidningen Veckans Oj, och efter hennes taktiska tystnad tror hela mediebranschen att hon jobbar för New York Times. Det gör hon inte. Istället ger Leif GW Persson henne uppdraget att spionera på Unni Drougge, som han tror skriver en bok om honom. Karusellen snurrar vidare, Berit hamnar i något sorts maskopi med Unni, vars bok handlar om en knarkhärva – som skulle göra en rad kända män illa till mods. Lägg till dödsskjutningar vid Skogskyrkogården, en mystisk taxichaufför, lite Amerika och en liten kärleksaffär, och det är laddat för en fantastisk historia – som i slutändan visar sig vara en gigantisk bluff.

2-3. Positivt & lite negativt

Unni Drougges bok är en mycket underhållande roman som tryckts full av samhällskritiska uttalanden. Cyniskt och rafflande berättas det om författar- och förlagsvärldens kommersiella, fria marknad, om knarkvärlden, medievärlden, porrindustrin och självbiografikulturen. Det blir till slut något av en samhälls- och medieanalys som med vass penna och fantastisk humor (exempelvis i scenen på bokmässan, där Berit kissar mitt i rusningstrafiken under mordkalabaliken) mänsklighetens enfald.

Drougge driver hejdlöst med i princip hela världen. Det här är en deckarparodi: huvudpersonen Berit Hård nämner ett antal gånger att hon lever som i en kioskdeckare, och dessutom, är inte intrigen misstänkt lik Kvinnor som hatar män och övriga Millennium-böcker? Samma knark- och prostitutionshärva, samma maktspel mellan män och kvinnor, ja, Unni Drougge blir till och med skjuten under samma omständigheter som Mikael Blomqvist, och till på köpet nämns Larssons framgångar flitigt under episoden i USA (kanske kan vi kalla den här boken Kvinnor som hatar män – eller älskar att utnyttja dem), och Berit Hård är den smått gubbsjuka, vresiga deckaren.

Jag gillar hur Katarina Ewerlöfs röst förstärker den ironiska känsla som texten utstrålar. Allt vad media värderar får sig en ordentlig törn. Det börjar med konstaterandet att borden på bokmässan befolkas av böcker om hur man blir smal, hur man blir ung – och hur man duger som man är, och fortsätter med mediernas kändisövervakning och kändisarnas medieutnyttjande – exempelvis använder Unni Drougge medierna ”som tampong”. Författarimperiet urholkas dessutom i Drougges beskrivning av ytlighet, fyllesvinsförfattare och självkärlek liksom Guillous koppling till Al Qaida, och mordförsöket som iscensatts, ja, Guillou är inte precis älskad här, vilket krasst konstateras i och med att vem som helst skulle kunnat mörda honom, så hatad som han är.

Däremot kan jag inte göra annat än älska huvudpersonen Berit Hård och hur hon effektivt försöker dölja skammen inför att skriva i en värdelös skvallertidning, hur hon på ett otroligt streetsmart sätt lyckas ta sig in i finkulturen (även om jag här känner en liten bit av ironi också eftersom Drougge driver även med alla former av kulturella gränser och värderingar), hennes vidriga orm Lucifer, hur hon behandlar sina älskare, hur hon behandlar sig själv. Berit är som en gubbe – fast utan makt (kvinnor får aldrig den verkliga makten, kan vi konstatera, kvinnor blir ofräscha när de blir äldre, till skillnad från män, och Berit är ofräsch – och kanske är det det som jag gillar mest hos henne). Berit är helt enkelt en alldeles underbart vidrig antihjältinna. ”Folk vill bli lurade, fösta som en fårskock”, säger Berit, och äcklas av mänskligheten. Hon är kritisk på ett konstaterande sätt, och delvis ganska djup. Samtidigt får allt en ironisk ton över sig – för inte har väl den moderna människan några pretentiösa tankar? Inte Berit åtminstone – hon har sådan självdistans att allt hon tar i blir till ironiskt damm.

Miljön är en lätt maskerad verklighet. Detta är en bok där gränsen mellan verklighet och fiktion på sätt och vis suddats ut – även om introduktionen lovar 100% fiktion. Namnen finns, precis som karaktärerna och det är ett hårt slag i huvudet som Drougge levererar mot mansgrissamhället. ”Hon sprider manshat”, påpekar Leif GW Persson. Och kanske det. Och kanske behövs det. I vilket fall som helst så är det rappt, rakt och underbart. Jag älskar hur hon beskriver sig själv på ett sätt där ironin är svår att skilja från allvaret, det blir massor av metafiktion, som ett slags fanfiction av verkligheten. Skojigt, ja visst, men när Unni på slutet blir nerskjuten undrar jag ändå lite om det kanske är symbolen för den mediala tystnad som hotar folk som säger för mycket – eller är jag paranoid nu (den här paranoian går som en tråd genom boken)?

4. Sammanfattning

I boken står det ”att sätta dit gubbslemmen som utnyttjar kvinnors maktlöshet” på Unnis agenda, och Leif GW Persson menar att hon har ”en jävligt vass penna”. Det stämmer. Jag har inte läst någon bok av Drougge förut, men har råkat börja prenumerera på hennes Twitterinlägg som kryddar min vardag med bitska kommentarer om allt från vaniljvisp till mansgrisar och gör livet lite roligare när det, för att citera fiktiva Unni, ”är så tråkigt att jag vill knarka”. Har också blivit ett fan av hennes coola blogg som debatterar yttrandefrihet, jämlikhet och annat som inte kan diskuteras nog – även med spännande inslag av hennes dotter, samt ett intressant skrivprojekt med läsarna. Drougge kan det här med att använda medierna, på riktigt, och hon i en värld utan gräns mellan parodi och seriositet levererar hon relevant kritik och hittar spännande infallsvinklar. Bluffen är en bok som tar både spänningsgenren och parodin av den till nya höjder.

Bluffen (CD-bok)

Författare: Unni Drougge

Uppläsare: Katarina Ewerlöf

Förlag: Massolit, 2010

ISBN: 9186649140

http://sv.wikipedia.org/wiki/Unni_Drougge

Advertisements

~ av Fredrik F. G. Granlund på onsdag, 24 augusti, 2011.

Ett svar to “Bokrecension: Bluffen (CD-bok) av Unni Drougge – recensent: Anna Nygren.”

  1. Själv hade jag blandade åsikter om boken, men uppläsningen är verkligen kanon! Ewerlöf är en fantastisk uppläsare!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: